Sahara Marathon

Det där lät kanske en smula kryptiskt. Blev aningens yr efter sex timmars löpning på 200 meter bana i Karlstad. Har förstås också jobbat på kvällstidning!

Det var en löparupplevelse utöver det vanliga. Fantastiskt bra arrangemang av IF Göta, och mycket roligare än jag någonsin kunde föreställa mig. Det är ju också så att när en grupp människor (65)  gör något som lite på avstånd ter sig fullkomligt vansinnigt, så framstår det dock inom gruppen som helt normalt. Nåja, ganska normalt i alla fall.

Efter fyra timmars oval löpning hade Voxnäshallen förvandlats till något liknande det här:

En s k löparhallucination efter drygt 200 varv. Ett depåstopp med en Ahgrens bilar, återgav Voxnäshallen sina normala proportioner.

En lång löpardag med ett avslut på 61.3 km. Mer sex än så hade jag knappats vågat hoppas i i Voxnäshallen.

Längre tex i RW no 3. Kommer ta minst sex timmar att läsa!

Resultat från loppet

http://ifgota.se/result/Uploaded/6h_inne_20160123.html

---

En vinternatt, en resande. På väg mot Karlstad, kolmörker och isande kyla utanför tågfönstren. Tåget 70 minuter försenat. Alla tåg försenade. Restaurangvagnen bortkopplad. SJ, SJ, gamle vän. Men vem har väl bråttom? Inte nu, inte i morgon. Då väntar en existentiell prövning, 6 timmars löpning på en 200-metersbana i Karlstad. Något liknande har jag aldrig gjort förut, tänkte det var dags nu, pröva någonting nytt så här i början av ett nytt år. Var man inte snurrig förr, så lär man bli det i morgon. Ryktet gör dock gällande att efter en timmes löpning, blåses det i visselpipa och så ändrar fältet riktning, tills ytterligare en timme gått, då blåses det i pipan igen, och alla vänder.  60 deltagare är maxantal, och slutsålt.

http://ifgota.se/vara-arrangemang/karlstad-6-timmars/inbjudan/

Vad gör man då bäst för att peppa upp sig inför en sådan utmaning? Läser värmlandssonen Fröding förstås. Här Fröding på glad kula med Heidenstam och Albert Engström!

Gråbergsång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.

Möjligen ett passande mantra för morgondagens övningar. Blir spännande se vart huvudet tar vägen längs vägen. Banan lutar i alla fall lite i kurvorna, om man får lust att dra på. Eller om det nu inte bara är en säkerhetsåtgärd utifall att man skulle få för sig att springa rakt fram!

Men sådär efter halva tiden lär det nog krävas tyngre poetiskt artilleri för att orka vidare, då slänger vi in En morgondröm! Den törs jag dock bara länka till, som den blyga viol jag är, men för ohämmade erotiker är det fritt fram att knappa sig vidare:

http://runeberg.org/stanflik/20.html

Fortsättning följer ….

---

Snön faller, men inte vi med den! Broddar på!

Eller ja, väl inte riktigt, och några Icebugs har jag inte heller. Har hasat runt lite i snön, så där halvkul. Men på gymmets löpband har jag bra fäste.

Det har hänt grejor. Har flyttat ut i skärgården. Flyttat ut ur Staden för första gången på många år. Lite lugnare, lite bättre luft, nära till Bosön. Ja, här på Lidingön då. Närskärgården, som man säger. Eller som vi lidingöbor säger: Ön. Och springer jag Lidingöloppet så har jag nära hem. Och vill jag springa på gamla Djurgården, så är det bara över 300 meter bro, och sen till höger, där ligger Stora Skuggan.

Jag mötte en konstnärsvän i mellandagarna, Tilpo, och förklarade fär honom att ”Löpning är också en konst”. Han hummade lite till det.  Sedan köpte jag en tavla av Tilpo, tänkte där är en strand jag skulle vilja springa på. Skagen, sa Tilpo: Nämen där har jag ju sprungit förut, för länge sedan, sa jag. Minns ljuset, man blev alldeles bländad, och liksom upplyft till en annan rymd.  Skagen gör en tagen. Nu blir jag bländad i köket i stället, där tavlan hänger. Känns bra med ett hav och en strand hemma.

Lite städhjälp har jag också fått.

I övrigt har det skrivits mycket i julhelgen. Bråda dagar, orden har inte riktigt räckt till för bloggande. Det kom ingen Tomte med paket fulla med bokstäver, jag fick skriva själv, var kanske inte tillräckligt bokstavstroende (årets första usla …). Det är nämligen dags igen, om jag hinner bli klar, för klar är jag inte. Har fått bokkontrakt med ärevördiga Brombergs förlag, vilket känns mycket stort i miitt lilla löparliv. Boken ska handla om löpning som livshållning, ja rentav som livsfilosofi. Blod, svett och tårar, skavsår, lycka och eufori – inget nytt för löpare, men hoppas jag, någorlunda läsvärt ändå.

Så här kommer omslaget eventuellt att se ut. Och går allt som det ska lämnar den tryckpressen i början av april.

Så, inför detta nya år, 2016, skälvande i sin linda och i det närmaste jungfruligt outsprunget, uppmanar jag alla som på ett eller annat sätt sitter fast i något de inte vlll sitta fast i.

Spring dig fri!

---

Gillar man inte julskinka kan man ju alltid äta en julhund!

Lite fartlek dagen före dopparedagen, kändes som jag hade julgransfötter (det är något med mörkret och årstiden, kroppen kan bli matt av snöbrist) men det var bara att bita i, glögg måste man göra sig förtjänt av. 15 km, varav 1 km x, 12, 13,3, 14, 15, 16 x 3, en s k granlaga uppgift med grenspecifik inriktning där den arma kroppen blev aningens barrskrapad. Ack ja.

God Jul och Gott Nytt År, alla löpare, och annat löst folk, både i och utanför den virtuella verkligheten. Må nästa år bli PB på alla plan!

---

En får leva på loppet, som man säger. Det har blivit en del sprunget i år. Slutet på november brukar ju annars inte vara så loppfullt, men så lockade där en öken. Eilat ligger så långt söderut i Israel man kan komma. Står man med näsan mot Röda Havet, så har man Jordanien till vänster, Egypten till höger, och Saudiarabien snett uppåt till vänster, och bakom ryggen en väldig massa öken.

Det var där Eilat Desert Marathon skulle gå av stapeln. Start 06.00 på morgonen, och lite knepigt med frukost. Jag frågade på hotellet och det möjligen gick att ordna några bananer, och det gick det ju. Nog för att öppna skalbolag.

Värmde upp ordentligt dagen innan.

Skickade sms till brorsan hemma i kylslaget strilregn i Stockholm, och beklagade mig lite över värmen, men han var dålig på att svara. Fick tycka synd om mig själv i stället.

Loppet blev långt, och rätt tufft. Sand och grus och mäktiga berg, uppför och utför och väldigt vackert på ett ökenödsligt vis. Det är mycket tyst i öknen. Man kan höra sig själv stånka på flera kilometers avstånd (eko i röda klippväggar).

Efter halva loppet kände jag något ovanligt i höger sko. En blåsa på tån bredvid stortån. Jag har inte haft en blåsa på tjugo år. Kanske hade det dammat in lite sand i dojan? Kanske var det underlaget? Vågade inte ta av mig skon och titta. Bara tugga vidare., och försöka springa lite på sidan av foten. Det gick sådär. Efter halva loppet kom också solen upp på riktigt, och jag började drömma om kylslaget strilregn i Stockholm. Men man kan inte få allt här i livet.

Längre rapport följer i papperstidningen. Sammantaget dock, en rmäktig upplevelse. Inget lopp  för PB eller tider över huvud taget. Bara ett varaktigt varande i ett mycket annorlunda landskap än det hemma.

Det slutade väl, om än med viss smärta. Just här efter loppet gjorde det dock inte ont.

Men här (varning för stark bild):

Jag vet, löparfötter kan bara älskas av löpare. Om ens det. Jag lovar göra manikyr så fort tån läkt ihop.

Att man sen klarade topp 20, och fick bli 39 någonting igen, var förstås bara bonus.

Nu kan Tomten få komma!

---