Efter att ha kommit igång med mitt träningsschema känns det riktigt skönt i kroppen. Denna vecka har det bland annat blivit 300m intervaller och 600m intervaller. Gårdagen bjöd på det sistnämna. Jag körde 2x(3x600m+1000m+3x600m), det var tufft men ack så skönt efteråt med lite fart i benen. Idag blir det 10km snabbdistans i SNÖ!!! Får se hur snabbt det går i halkan eller om intervallerna får springas på löpband framöver 🙁

Efter dagens pass blir det minisemester med hotell, god mat och (tro det eller ej) löpvila på lördag!

Ha en riktigt skön helg och pusta ut efter jobbveckan med ett härligt löppass i njut-tempo.

Efter att ha sprungit kontinuerligt sedan ca 6 år tillbaka har jag nu äntligen börjat få lite struktur på min träning. Det började som ett komplement till annan träning, jag gick mycket på gruppträningspass, spinning och gym till en början. Löpningen gick sedan över till att bli min huvudsakliga träningsform och därefter har det blivit mer seriöst och fler kilometrar har adderats för varje år som gått.

Under de tre senaste åren har jag lagt ganska mycket tid på löpningen. Utvecklingen gick snabbt i början men har den senaste säsongen avtagit något. Detta kan dels bero på att det alltid varit mest fokus på mängd snarare än kvalitet. Dock når ju utvecklingen en viss gräns när träningen inte förändras. Så nu kommer jag, vilket jag är enormt tacksam över, fått hjälp med träningspassen av en tränare. Det ska bli så kul och spännande att se vad träningen kan ge mig. Jag har fått ny energi och inspiration och är mer taggad än någonsin. 2017 ska bli min bästa säsong hittills!

Under höst och vinterhalvåret kan träningen se lite annorlunda ut för många, man kan lätt tappa inspirationen när det är mörkt och grått ute. Kanske blir löppassen utomhus färre eller flyttas inomhus.

Jag tänkte tipsa om några bra böcker (om löpning såklart) att fördriva tiden med de allra mörkaste dagarna.

1. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, Haruki Murakami
Handlar om författarens syn på löpning som en del av hans liv. Härlig läsning om vad löpning faktiskt kan betyda för en.

2. Ät och spring: min osannolika resa mot ultramaraton och mästerskap, Scott Jurek
Ultralöparen och världsmästaren Scott Jurek berättar om sin resa mot världseliten. I boken tar han upp sin syn på mat, hur han gick från skidåkare till löpare och berättar även om sin uppväxt.

3. Löparens Hjärta, Marcus Torgeby
Denna bok gillade jag verkligen och rekommenderar starkt. Handlar om hans löparkarriär och hur han som 20 åring bosatte sig i en kåta i skogen alldeles ensam.

4. Born to run: jakten på löpningens själ, Christopher McDougall
En ”klassiker” som säkert de flesta läst vid det här laget. Författaren söker svaret på varför vi springer och tar upp många intressanta teorier om både det ena och det andra.

Har ni läst dessa böcker? Vad tyckte ni? Och har ni fler tips på bra böcker att gotta sig med i höst?

Nu för tiden är det många som kombinerar sina resor med ett lopp. En storstadsweekend där en av dagarna innefattar ett marathon känns inte helt sällsynt. Jag gillar idén och tycker det är ett kul koncept som tar bort en del av prestationen kring ett lopp. Det blir mer en rolig aktivitet under resan. Jag själv är jättesugen på en sådan resa och har börjat se mig omkring efter alternativ. Skulle gärna springa ett marathon på utländsk mark under nästa säsong.
Någon som har gjort en löparrresa och kan rekommendera ett spännande lopp? 🙂

Trevlig löparhelg!

Apropå mitt förra inlägg så börjar det kännas lite bättre igen. Det är tungt och tråkigt när det inte går som man tänkt sig och man måste få tillåta sig att ha sämre dagar. Men jag är inte den som är den så jag har redan slagit ut de trista tankarna och börjar tänka framåt istället för att grubbla över det som är gjort. Jag får se mitt misslyckande som en lärdom och en sporre till att bli ännu bättre.

Men viktigt i sammanhanget är också att det får gå helt åt skogen, det är OKEJ! Världen går inte under för det, möjligtvis bara för ett ögonblick. Sedan är man tillbaka igen.

I söndags sprang jag terräng SM i Västerås, jag tävlade i den långa distansen för kvinnor (8000m). Det var grått och regnigt och bara några plusgrader så inspirationen var inte på topp redan från början. Jag har dessutom missat ganska mycket kvalitetsträning det senaste och haft svårt att motivera mig till att träna mot ett specifikt mål. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra av löpningen. Så terräng SM var mest tänkt som ett bra träningslopp.

Bra träning blev det ju såklart men ett rejält bakslag för självförtroendet, det gick jättedåligt på loppet. Nu i efterhand känner jag mig nästan ännu mer beviken över resultatet. Jag slutade på 15e plats och var bland de sista i mål. Egentligen inte förvånande med tanke på att de andra tjejterna var väldigt duktiga men det sätter sig ändå på psyket. Det kändes som att all tid jag lägger på träning är helt åt skogen, det finns ingen struktur och inte många timmar består av kvalitativa pass som utvecklar mig.

Jag ska i alla fall försöka smälta det hela och ladda om, lägga upp en ny plan och tydligare mål med min träning. Jag ska påminna mig själv om varför jag springer och att det i grund och botten är något jag gör för att jag mår bra av och som gör mig glad.

Och det är väl okej att misslyckas ibland också, även om det känns tungt.

Jag förederar att inte springa så snabbt och har svårt att få till nog med intervallpass i veckan. Jag ligger hellre och tuggar på i ett relativt lugnt tempo under en längre tid när jag tränar. Jag har också svårt för att springa på en bana där sträckan ser i princip likadan ut varenda meter (ban-skräcken kan också hänga ihop med att man förväntas springa snabbt).

Mitt absoluta favoritpass är ett långpass i varierad miljö och terräng. Skog, stigar, asfalt, backar. Då känner jag mig hemma. Långpasset ska gå i ett relativt lugnt tempo och jag kan dra på när jag känner för det.

Vet inte varför jag har så svårt för att få till intervallerna. Känslan efter ett intervallpass är underbar och svårslagen. Jag gillar att känna att kroppen verkligen har fått jobba och att benen knappt orkar ta ett steg till när man är klar.

När jag tänker på det så är nog inte intervallerna i sig det jobbigaste utan snarare steget innan till dem. Jag är nog lite för bekväm och ”lat” av mig. Jag väljer därför det enkla alternativet- att bara gå ut och springa. Det är här jag har mycket att lära för att kunna utvecklas och bli snabbare. Jag kan få ihop ganska många mil på en vecka men frågan är om de varken gör till eller från…

Hur inspirerar ni er inre latmask till att ta er an era värstingpass?

Njut av helgen och fira med ditt favoritpass!

Jag hade ju sträng vila från allt vad rörlese heter under nära 14 dagar då jag hade hjärnskakning. Och vad är det man säger? Inget ont som inte har något gott med sig. Jag tror att den totala vilan var precis vad jag behövde.
Jag är extremt dålig på återhämtning och vila och i min värld känns det som en stor förlust resultatmässigt att hoppa över att pass. Jag vet ju mycket väl att kroppen behöver vila för att kunna prestera men jag tror ändå att många känner igen sig.

Anledningen till denna lilla ögonöppnare är att de senaste passen faktiskt känts förvånansvärt lätta och benen har inte alls känts sådär sega och tunga som de brukar. Men hade jag inte fått hjärnskakningen hade jag aldrig gett mig denna vila.

Nu ska jag se över mitt träningsupplägg och förhoppningsvis kunna utvecklas åt rätt håll!

Pigga ben efter låååång vila!

Vilar gör man bäst med en kopp te framför brasan. Så är det bara.

Nu verkar hösten vara här på riktigt. Det är mörkt, kallt och ruggit ute. Jag tycker hösten kan vara riktigt härlig, det är friskt i luften, vackra färger på träden och man känner sig extra fäsch efter ett avklarat pass.
Dock kan det vara riktigt motigt att ta sig utanför dörren när det är kolsvart ute och duggregnar och blåser kallt. Jag brukar köra mycket mer inomhusträning denna tiden på året. Ddet blir mer alternativ träning som cykel och även styrka. Men jag tror det handlar om att bygga upp en vana även den mörka och kalla halvan av året för att få löpningen att flyta på som vanligt.
Antingen får man inse att det inte är så dumt att springa i mörkret eller så får man planera sin tid väl. Och man får ta väl vara på helgerna för att utnyttja ljuset. Jag ska ge höst och vinterlöpningen en ärlig chans, hur kyligt och mörkt det än må vara.
Fler som har tips på hur man lättast övervinner höstrusket?

Helgen brukar innebära veckans långpass för många. Ibland är det något att längta efter och andra gånger något man fasar för. Oftast längtar jag. Men jag har lite tips för att göra det lite lättare de gånger man inte längtar.

1. Spring med andra
Ta med en kompis på passet, då kan man springa och småprata lite och njuta av turen tillsammans. Vips så har man sprungit klart och det kändes inte särskilt jobbigt. Har man inga löparvänner så kan man oftast hitta fler i samma sits i Facebookgrupper för löpare på just sin ort.

2. Spring på nya platser
Ett annat bra tips är att springa på nya platser, då blir löpturen en liten upptäcksfärd och man kan fokusera på de nya omgivningarna istället för bara löpningen.

3. Ha ett roligt slutmål
Jag brukar ofta planera in ett lite roligare slutmål på mina långpass. Min absoluta favorit är att avsluta med en god lunch eller frukost på favoritbageriet. Ett smarrigt mål som smakar extra bra efter ett långpass.

Hoppas att dessa tips kan vara till någon nytta, ut och njut av hösten och ha en skön helg!

Ibland kommer man ur fas med sina rutiner. Jag blev utan träning och rutiner i nästan två veckor efter hjärnskakningen. Därefter fick jag mjukstarta lite. Nu kan jag köra på som vanligt men har inte riktigt kommit tillbaka till de gamla vanorna när det gäller träningen. Jag har inte riktigt hittat inspirationen. Som grädde på moset har jag haft extra mycket att göra utöver löpningen. Men så blir det ju ibland, eller hur?

Så hur hittar man då inspirationen till att träna på som vanligt igen? Det är svårt men det bästa är oftast att träna, det är nämligen så jag får min inspiration. Låter ju som en svår ekvation som inte riktigt går ihop men så är det.

Och viktigast av allt, ibland måste man också bara låta allt få vara bra som det är. Ibland är en skön promenad minst lika bra som ett tufft intervallpass. Ibland är också en kanelbuelle lika nyttig som en morot.

Det känns som man kan sätta ”löpare” framför de flesta kroppsdelar för att beskriva någon oftast mer eller mindre otrevlig åkomma. För vem har inte hört talas om löparknä eller löparmage tex. Själv skulle jag vilja ändra på det och påstå att jag har ett riktigt löparhjärta. Jag ÄLSKAR löpning och mitt hjärta är starkt och grymt bra tack vare löpningen. Jag är imponerad av hur mycket mitt hjärta klarar av tack vare löpning och jag blir varm i hjärtat av att känna det slå när jag springer. 

Varför denna kärlek till löpning!? Det är nog en fråga många ställt sig. Det är ju jobbigt, svettigt, flåsigt, tungt, mentalt påfrestande, ja listan kan bli lång. Men alla som upplevt just de här känslorna har också hittat den där njutningen. När det känns som man flyger fram, man har medvind hur man än springer, hjärtat spritter av glädje, hjärnan har fått fnatt av alla endorfiner och löpning är helt plötsligt det bästa som finns. 

Frågan kvarstår dock, varför älskar vi att springa!? 

Jag struntar i vad svaret är, för vad är väl en löptur i skogen om inte alldeles, alldeles underbar…