Motion för inspiration och inspiration för motion



Ibland kommer man ur fas med sina rutiner. Jag blev utan träning och rutiner i nästan två veckor efter hjärnskakningen. Därefter fick jag mjukstarta lite. Nu kan jag köra på som vanligt men har inte riktigt kommit tillbaka till de gamla vanorna när det gäller träningen. Jag har inte riktigt hittat inspirationen. Som grädde på moset har jag haft extra mycket att göra utöver löpningen. Men så blir det ju ibland, eller hur?

Så hur hittar man då inspirationen till att träna på som vanligt igen? Det är svårt men det bästa är oftast att träna, det är nämligen så jag får min inspiration. Låter ju som en svår ekvation som inte riktigt går ihop men så är det.

Och viktigast av allt, ibland måste man också bara låta allt få vara bra som det är. Ibland är en skön promenad minst lika bra som ett tufft intervallpass. Ibland är också en kanelbuelle lika nyttig som en morot.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Löparhjärta- en kärleksförklaring till löpning



Det känns som man kan sätta ”löpare” framför de flesta kroppsdelar för att beskriva någon oftast mer eller mindre otrevlig åkomma. För vem har inte hört talas om löparknä eller löparmage tex. Själv skulle jag vilja ändra på det och påstå att jag har ett riktigt löparhjärta. Jag ÄLSKAR löpning och mitt hjärta är starkt och grymt bra tack vare löpningen. Jag är imponerad av hur mycket mitt hjärta klarar av tack vare löpning och jag blir varm i hjärtat av att känna det slå när jag springer. 

Varför denna kärlek till löpning!? Det är nog en fråga många ställt sig. Det är ju jobbigt, svettigt, flåsigt, tungt, mentalt påfrestande, ja listan kan bli lång. Men alla som upplevt just de här känslorna har också hittat den där njutningen. När det känns som man flyger fram, man har medvind hur man än springer, hjärtat spritter av glädje, hjärnan har fått fnatt av alla endorfiner och löpning är helt plötsligt det bästa som finns. 

Frågan kvarstår dock, varför älskar vi att springa!? 

Jag struntar i vad svaret är, för vad är väl en löptur i skogen om inte alldeles, alldeles underbar…

Höstskriket på Ronjaberget



Under helgen blev det en utflykt till Sörknatten, ett naturreservat i Dalsland. Det är magiskt vackert och den delvis tuffa vandringen var väl värt det. Utsikten längs med vandringsleden är slående och när man når den högsta toppen på ca 145 möh så blir man inte besviken.
Då stora delar av filmen om Ronja Rövardotter spelats in just här så har jag döpt om berget till Ronjaberget. Istället för Ronjas vårskrik fick vi dra till med ett höstskrik.

Hjärnskakning from hell…



Jag var tydligen inte tjur nog för tjurruset. Jag ramlade, jag fick hjärnskakning. Nu ca 10 dagar senare börjar jag återhämta mig. Känns som det värsta jag varit med om, ALLT man gjort tidigare går inte att göra som vanligt längre. Trötthet, huvudvärk, yrsel osv kommer som ett brev på posten när man försöker anstränga sig. Så jag har varit löpfri ett bra tag nu och gissa om det kryper i benen. Någon mer som haft hjärnskakning? Vad gjorde ni för att stilla springet i benen och hur lång tid tog det för er att återhämta er?

Min slutsats av detta, aldrig mera Tjurruset (alternativt springa med hjälm).

Mersmak eller lersmak?



I lördags sprang jag det populära Tjurruset i Karlstad. En lerig terrängbana på strax över 10 km. Jag hade aldrig testat loppet innan men hört väldigt mycket om det av andra. Att det skulle vara så roligt men också väldigt skitigt.
Jag var rätt så nervös på startlinjen i och med att man inte vet vad som väntar, ingen får veta hur banan går eller hur hindren ser ut före start. I början kunde jag springa på ganska bra på små skogsstigar och över åkrarna. När de första hindren i form av leriga diken kom började problemen. Jag landade fel och tappade tid, sprang vidare till nästa hinder som var ännu lerigare och fastnade… Jag kom helt enkelt inte ur lerhålet. Jag tappade massor av tid och förlorade min ledning.
Därefter gick det bara utför och jag fick kämpa mig ur varenda lerdike, benen sögs fast och jag blev frustrerad och stressad av att inte kunna springa på.
Pricken över i kom när det var ca 3 km kvar. Jag ramlade framlänges och slog i ansiktet rakt i marken. Det gjorde ont och jag blev rädd, allra helst hade jag velat bryta loppet här men så funkar inte min hjärna. Så jag sprang vidare med jord i hela ansiktet och en värkande skalle.
Jag tog mig i mål som andra kvinna till slut. Jag har nog aldrig känt mig så lättad av att ett lopp är över. Så det återstår att se om Tjurruset gav mersmak eller mest lersmak.

Någon mer som tävlat i helgen? Hur gick det för er?

Att springa när man inte vill springa



Ibland när jag kommer hem från en arbetsdag så kan jag känna mig helt slut i kroppen. Jag har ingen energi över till att springa eller röra mig alls för den delen. Jag försöker ladda på med lite ny energi i form av ett mellanmål och lite kaffe, men inte blir jag piggare. Jag ger mig själv ytterligare en chans att piggna till och börjar byta om till träningskläder men det tar bara emot.

Jag vet ju att det bara är det där första klivet ut genom dörren som är så tungt. Jag vet också att den där springturen är precis vad min kropp behöver för att få ny energi. Så jag ger mig ut ändå, med tunga steg. Efter bara 100 meter börjar något hända. Kroppen slappnar av, musklerna börjar aktiveras. Det är fortfarande tungt men det känns helt okej.
Efter 500 meter är jag på banan, musklerna har fått syre och så även huvudet som innan kändes som en degklump. Att springa är skönt. Så jag fortsätter, och fortsätter… Känslan av att jag kan hålla på hur länge som helst, vart kom den ifrån? Hur funkar det?
Det är den känslan jag tar fram ur minnet när jag står i hallen och funderar på om jag verkligen orkar springa idag. För den där sköna känslan när man väl är igång, den är svårslagen.