Jag var tydligen inte tjur nog för tjurruset. Jag ramlade, jag fick hjärnskakning. Nu ca 10 dagar senare börjar jag återhämta mig. Känns som det värsta jag varit med om, ALLT man gjort tidigare går inte att göra som vanligt längre. Trötthet, huvudvärk, yrsel osv kommer som ett brev på posten när man försöker anstränga sig. Så jag har varit löpfri ett bra tag nu och gissa om det kryper i benen. Någon mer som haft hjärnskakning? Vad gjorde ni för att stilla springet i benen och hur lång tid tog det för er att återhämta er?

Min slutsats av detta, aldrig mera Tjurruset (alternativt springa med hjälm).

I lördags sprang jag det populära Tjurruset i Karlstad. En lerig terrängbana på strax över 10 km. Jag hade aldrig testat loppet innan men hört väldigt mycket om det av andra. Att det skulle vara så roligt men också väldigt skitigt.
Jag var rätt så nervös på startlinjen i och med att man inte vet vad som väntar, ingen får veta hur banan går eller hur hindren ser ut före start. I början kunde jag springa på ganska bra på små skogsstigar och över åkrarna. När de första hindren i form av leriga diken kom började problemen. Jag landade fel och tappade tid, sprang vidare till nästa hinder som var ännu lerigare och fastnade… Jag kom helt enkelt inte ur lerhålet. Jag tappade massor av tid och förlorade min ledning.
Därefter gick det bara utför och jag fick kämpa mig ur varenda lerdike, benen sögs fast och jag blev frustrerad och stressad av att inte kunna springa på.
Pricken över i kom när det var ca 3 km kvar. Jag ramlade framlänges och slog i ansiktet rakt i marken. Det gjorde ont och jag blev rädd, allra helst hade jag velat bryta loppet här men så funkar inte min hjärna. Så jag sprang vidare med jord i hela ansiktet och en värkande skalle.
Jag tog mig i mål som andra kvinna till slut. Jag har nog aldrig känt mig så lättad av att ett lopp är över. Så det återstår att se om Tjurruset gav mersmak eller mest lersmak.

Någon mer som tävlat i helgen? Hur gick det för er?

Ibland när jag kommer hem från en arbetsdag så kan jag känna mig helt slut i kroppen. Jag har ingen energi över till att springa eller röra mig alls för den delen. Jag försöker ladda på med lite ny energi i form av ett mellanmål och lite kaffe, men inte blir jag piggare. Jag ger mig själv ytterligare en chans att piggna till och börjar byta om till träningskläder men det tar bara emot.

Jag vet ju att det bara är det där första klivet ut genom dörren som är så tungt. Jag vet också att den där springturen är precis vad min kropp behöver för att få ny energi. Så jag ger mig ut ändå, med tunga steg. Efter bara 100 meter börjar något hända. Kroppen slappnar av, musklerna börjar aktiveras. Det är fortfarande tungt men det känns helt okej.
Efter 500 meter är jag på banan, musklerna har fått syre och så även huvudet som innan kändes som en degklump. Att springa är skönt. Så jag fortsätter, och fortsätter… Känslan av att jag kan hålla på hur länge som helst, vart kom den ifrån? Hur funkar det?
Det är den känslan jag tar fram ur minnet när jag står i hallen och funderar på om jag verkligen orkar springa idag. För den där sköna känslan när man väl är igång, den är svårslagen.

Veckans långpass brukar alltid förläggas till helger hemma hos oss. Denna helg var inget undantag så jag och min sambo gav oss ut på en 25km tur. Det blev en fin runda i skogen och dessutom i strålande sol. Vi har som vana att på väg hem efter rundan springa förbi vårt favoritbageri. Där avsutas löpturen med en mycket god surdegsbaguette och cappuchino. Inga fel där inte!

Hur springer du dina långpass?

Surdegsbaguette med lax och pepparrot från Artisan bageri.

Fredag igen, tiden går fort. Jag längtar efter långpass, skogsstigar och berg. Vad längtar du efter?

Bilder från Pinterest.