Under helgen blev det en utflykt till Sörknatten, ett naturreservat i Dalsland. Det är magiskt vackert och den delvis tuffa vandringen var väl värt det. Utsikten längs med vandringsleden är slående och när man når den högsta toppen på ca 145 möh så blir man inte besviken.
Då stora delar av filmen om Ronja Rövardotter spelats in just här så har jag döpt om berget till Ronjaberget. Istället för Ronjas vårskrik fick vi dra till med ett höstskrik.

Jag var tydligen inte tjur nog för tjurruset. Jag ramlade, jag fick hjärnskakning. Nu ca 10 dagar senare börjar jag återhämta mig. Känns som det värsta jag varit med om, ALLT man gjort tidigare går inte att göra som vanligt längre. Trötthet, huvudvärk, yrsel osv kommer som ett brev på posten när man försöker anstränga sig. Så jag har varit löpfri ett bra tag nu och gissa om det kryper i benen. Någon mer som haft hjärnskakning? Vad gjorde ni för att stilla springet i benen och hur lång tid tog det för er att återhämta er?

Min slutsats av detta, aldrig mera Tjurruset (alternativt springa med hjälm).

I lördags sprang jag det populära Tjurruset i Karlstad. En lerig terrängbana på strax över 10 km. Jag hade aldrig testat loppet innan men hört väldigt mycket om det av andra. Att det skulle vara så roligt men också väldigt skitigt.
Jag var rätt så nervös på startlinjen i och med att man inte vet vad som väntar, ingen får veta hur banan går eller hur hindren ser ut före start. I början kunde jag springa på ganska bra på små skogsstigar och över åkrarna. När de första hindren i form av leriga diken kom började problemen. Jag landade fel och tappade tid, sprang vidare till nästa hinder som var ännu lerigare och fastnade… Jag kom helt enkelt inte ur lerhålet. Jag tappade massor av tid och förlorade min ledning.
Därefter gick det bara utför och jag fick kämpa mig ur varenda lerdike, benen sögs fast och jag blev frustrerad och stressad av att inte kunna springa på.
Pricken över i kom när det var ca 3 km kvar. Jag ramlade framlänges och slog i ansiktet rakt i marken. Det gjorde ont och jag blev rädd, allra helst hade jag velat bryta loppet här men så funkar inte min hjärna. Så jag sprang vidare med jord i hela ansiktet och en värkande skalle.
Jag tog mig i mål som andra kvinna till slut. Jag har nog aldrig känt mig så lättad av att ett lopp är över. Så det återstår att se om Tjurruset gav mersmak eller mest lersmak.

Någon mer som tävlat i helgen? Hur gick det för er?

Ibland när jag kommer hem från en arbetsdag så kan jag känna mig helt slut i kroppen. Jag har ingen energi över till att springa eller röra mig alls för den delen. Jag försöker ladda på med lite ny energi i form av ett mellanmål och lite kaffe, men inte blir jag piggare. Jag ger mig själv ytterligare en chans att piggna till och börjar byta om till träningskläder men det tar bara emot.

Jag vet ju att det bara är det där första klivet ut genom dörren som är så tungt. Jag vet också att den där springturen är precis vad min kropp behöver för att få ny energi. Så jag ger mig ut ändå, med tunga steg. Efter bara 100 meter börjar något hända. Kroppen slappnar av, musklerna börjar aktiveras. Det är fortfarande tungt men det känns helt okej.
Efter 500 meter är jag på banan, musklerna har fått syre och så även huvudet som innan kändes som en degklump. Att springa är skönt. Så jag fortsätter, och fortsätter… Känslan av att jag kan hålla på hur länge som helst, vart kom den ifrån? Hur funkar det?
Det är den känslan jag tar fram ur minnet när jag står i hallen och funderar på om jag verkligen orkar springa idag. För den där sköna känslan när man väl är igång, den är svårslagen.

Veckans långpass brukar alltid förläggas till helger hemma hos oss. Denna helg var inget undantag så jag och min sambo gav oss ut på en 25km tur. Det blev en fin runda i skogen och dessutom i strålande sol. Vi har som vana att på väg hem efter rundan springa förbi vårt favoritbageri. Där avsutas löpturen med en mycket god surdegsbaguette och cappuchino. Inga fel där inte!

Hur springer du dina långpass?

Surdegsbaguette med lax och pepparrot från Artisan bageri.

Fredag igen, tiden går fort. Jag längtar efter långpass, skogsstigar och berg. Vad längtar du efter?

Bilder från Pinterest.

Som löpare är jag ganska dålig på att träna annat. Jag är lite för stel och skulle nog kunna bli lite starkare, speciellt i överkorppen. Så nu tänkte jag att jag skulle utmana mig själv, med inspiration från min syster. Hon är mycket bättre på att variera träningen och tränar både styrka, löpning och rörlighet. Målet är att jag ska få till minst tre yoga-pass per vecka och varje pass kan vara så kort som 10min. Jag ska utöver det också lägga in några bålövningar efter minst två av mina löppass i veckan.
Vad tror ni om det? Någon mer som hakar på utmaningen?

Vi kan ju använda #löparyoga på instagram för att peppa varandra, lycka till!
Instagram: @soofiean

Time to run, and yoga!

Det är september, men de senaste dagarna har det faktiskt varit riktigt somrigt ute. Löparbenen blir såklart extra springsugna och vill inget hellre än att ge sig ut i spåren. Egentligen hade jag velat springa hela tiden, om det hade gått… Men vem vill inte det 😉 

Min kära sambo på en av mina absoluta favoritrundor!

Skogslöpning när den är som bäst.

Jag tänkte fortsätta lite på spåret med traillöpning. Det känns som att trail och leriga stigar hör hösten till. Jag personligen gillar att springa i skogen och har absolut inget emot att det stänker lite lera upp över ben och skor. För det ska ju synas vart man sprungit 😉

När vi tränade inför Beat the sun dagarna innan loppet i Chamonix blev det en och annan lerig sko. Är det fler än jag som inte väljer att springa runt lerpölarna?

Vill ni se fler både leriga och icke-leriga löparbilder-följ mig på instagram: @soofiean

Ny vecka, nya möjligheter! Eller hur är det man säger?
Jag hade en riktigt skön och lugn helg som spenderades vid vår sommarstuga. Precis intill vattnet och med ett helt smörgåsbord av roliga stigar att välja bland. Det blev lugn löpning, kantareller och bad. Det känns att hösten är på väg, svalare luft och defenitivt svalare vatten.
Jag gillar dock hösten, och speciellt gillar jag att springa i skogen på hösten. De rödgula löven, leriga stigar och doften av skog. Under min senaste löptur passade jag på att testa mina nya trailskor från Salomon, Speedcross 4. Det gick som en dans och jag letar redan efter ett passande lopp att få testa dem på.
Någon som kan rekommendera ett kul traillopp? I eller utanför Sverige spelar ingen roll!

Ha en skön måndag!

Äntligen fredag! Helgen ska firas in med en riktigt skön löptur längs en av favoritrundorna. Hur springer du in helgen?

Ps. Njuuuuut

Löpning kan innebära så mycket mer än att bara träna. För mig är det ofta en del av en upplevelse. Som de där mysiga turerna längs med oupptäckta skogsstigar eller som i somras när jag var i Chamonix och sprang i bergen runt Mont Blanc.

När man springer trail eller i bergen blir det alltid någonting extra. Jag vet inte vad det är med höga berg som fachinerar människor så mycket. Kanske utmaningen att ta sig till toppen lockar? Eller är det känslan av att befinna sig väldigt högt upp och att kunna blicka ut över världen? Jag vet inte riktigt själv vad som får mig att längta efter berg. Det är bara mäktigt på något vis. 

Att få springa i Alperna var ett äventyr jag aldrig kommer glömma. Storslagen natur att bara rusa fram igenom, här behövs inga energi bars. Allt man behöver är att se ut över bergen så får man den boost man behöver. Trixiga stigar blir som en lekpark, stenar och rötter blir till hjälpmedel som gör det lättare att studsa fram. Ungefär som en bergsget. 
Jag längtar redan efter nästa utmaning…