När man bara vill springa

Jag tänkte fortsätta lite på spåret med traillöpning. Det känns som att trail och leriga stigar hör hösten till. Jag personligen gillar att springa i skogen och har absolut inget emot att det stänker lite lera upp över ben och skor. För det ska ju synas vart man sprungit 😉

När vi tränade inför Beat the sun dagarna innan loppet i Chamonix blev det en och annan lerig sko. Är det fler än jag som inte väljer att springa runt lerpölarna?

Vill ni se fler både leriga och icke-leriga löparbilder-följ mig på instagram: @soofiean

Ny vecka, nya möjligheter! Eller hur är det man säger?
Jag hade en riktigt skön och lugn helg som spenderades vid vår sommarstuga. Precis intill vattnet och med ett helt smörgåsbord av roliga stigar att välja bland. Det blev lugn löpning, kantareller och bad. Det känns att hösten är på väg, svalare luft och defenitivt svalare vatten.
Jag gillar dock hösten, och speciellt gillar jag att springa i skogen på hösten. De rödgula löven, leriga stigar och doften av skog. Under min senaste löptur passade jag på att testa mina nya trailskor från Salomon, Speedcross 4. Det gick som en dans och jag letar redan efter ett passande lopp att få testa dem på.
Någon som kan rekommendera ett kul traillopp? I eller utanför Sverige spelar ingen roll!

Ha en skön måndag!

Äntligen fredag! Helgen ska firas in med en riktigt skön löptur längs en av favoritrundorna. Hur springer du in helgen?

Ps. Njuuuuut

Löpning kan innebära så mycket mer än att bara träna. För mig är det ofta en del av en upplevelse. Som de där mysiga turerna längs med oupptäckta skogsstigar eller som i somras när jag var i Chamonix och sprang i bergen runt Mont Blanc.

När man springer trail eller i bergen blir det alltid någonting extra. Jag vet inte vad det är med höga berg som fachinerar människor så mycket. Kanske utmaningen att ta sig till toppen lockar? Eller är det känslan av att befinna sig väldigt högt upp och att kunna blicka ut över världen? Jag vet inte riktigt själv vad som får mig att längta efter berg. Det är bara mäktigt på något vis. 

Att få springa i Alperna var ett äventyr jag aldrig kommer glömma. Storslagen natur att bara rusa fram igenom, här behövs inga energi bars. Allt man behöver är att se ut över bergen så får man den boost man behöver. Trixiga stigar blir som en lekpark, stenar och rötter blir till hjälpmedel som gör det lättare att studsa fram. Ungefär som en bergsget. 
Jag längtar redan efter nästa utmaning…

Igår ställde jag mig på startlinjen för Karlstad upplaga av Blodomloppet, ett lopp som uppmärksammar blodgivning. Ett lopp med mening.
För att se till löpningen så var känslan innan inte särskilt bra, jag värmde upp och benen kändes trötta och slitna. Jag tänkte att detta skulle i alla fall bli ett bra träningslopp och startskottet gick. Jag kom igång snabbt och fick plötsligt en skön känsla i kroppen och benen. Allt flöt på bra och jag kunde springa på under de två varven som 10km slingan gick på. Loppet slutade med en seger och en liten boost för självförtroendet!