VÅGA VILA!!!

Nu verkar hösten vara här på riktigt. Det är mörkt, kallt och ruggit ute. Jag tycker hösten kan vara riktigt härlig, det är friskt i luften, vackra färger på träden och man känner sig extra fäsch efter ett avklarat pass.
Dock kan det vara riktigt motigt att ta sig utanför dörren när det är kolsvart ute och duggregnar och blåser kallt. Jag brukar köra mycket mer inomhusträning denna tiden på året. Ddet blir mer alternativ träning som cykel och även styrka. Men jag tror det handlar om att bygga upp en vana även den mörka och kalla halvan av året för att få löpningen att flyta på som vanligt.
Antingen får man inse att det inte är så dumt att springa i mörkret eller så får man planera sin tid väl. Och man får ta väl vara på helgerna för att utnyttja ljuset. Jag ska ge höst och vinterlöpningen en ärlig chans, hur kyligt och mörkt det än må vara.
Fler som har tips på hur man lättast övervinner höstrusket?

Helgen brukar innebära veckans långpass för många. Ibland är det något att längta efter och andra gånger något man fasar för. Oftast längtar jag. Men jag har lite tips för att göra det lite lättare de gånger man inte längtar.

1. Spring med andra
Ta med en kompis på passet, då kan man springa och småprata lite och njuta av turen tillsammans. Vips så har man sprungit klart och det kändes inte särskilt jobbigt. Har man inga löparvänner så kan man oftast hitta fler i samma sits i Facebookgrupper för löpare på just sin ort.

2. Spring på nya platser
Ett annat bra tips är att springa på nya platser, då blir löpturen en liten upptäcksfärd och man kan fokusera på de nya omgivningarna istället för bara löpningen.

3. Ha ett roligt slutmål
Jag brukar ofta planera in ett lite roligare slutmål på mina långpass. Min absoluta favorit är att avsluta med en god lunch eller frukost på favoritbageriet. Ett smarrigt mål som smakar extra bra efter ett långpass.

Hoppas att dessa tips kan vara till någon nytta, ut och njut av hösten och ha en skön helg!

Ibland kommer man ur fas med sina rutiner. Jag blev utan träning och rutiner i nästan två veckor efter hjärnskakningen. Därefter fick jag mjukstarta lite. Nu kan jag köra på som vanligt men har inte riktigt kommit tillbaka till de gamla vanorna när det gäller träningen. Jag har inte riktigt hittat inspirationen. Som grädde på moset har jag haft extra mycket att göra utöver löpningen. Men så blir det ju ibland, eller hur?

Så hur hittar man då inspirationen till att träna på som vanligt igen? Det är svårt men det bästa är oftast att träna, det är nämligen så jag får min inspiration. Låter ju som en svår ekvation som inte riktigt går ihop men så är det.

Och viktigast av allt, ibland måste man också bara låta allt få vara bra som det är. Ibland är en skön promenad minst lika bra som ett tufft intervallpass. Ibland är också en kanelbuelle lika nyttig som en morot.

Det känns som man kan sätta ”löpare” framför de flesta kroppsdelar för att beskriva någon oftast mer eller mindre otrevlig åkomma. För vem har inte hört talas om löparknä eller löparmage tex. Själv skulle jag vilja ändra på det och påstå att jag har ett riktigt löparhjärta. Jag ÄLSKAR löpning och mitt hjärta är starkt och grymt bra tack vare löpningen. Jag är imponerad av hur mycket mitt hjärta klarar av tack vare löpning och jag blir varm i hjärtat av att känna det slå när jag springer. 

Varför denna kärlek till löpning!? Det är nog en fråga många ställt sig. Det är ju jobbigt, svettigt, flåsigt, tungt, mentalt påfrestande, ja listan kan bli lång. Men alla som upplevt just de här känslorna har också hittat den där njutningen. När det känns som man flyger fram, man har medvind hur man än springer, hjärtat spritter av glädje, hjärnan har fått fnatt av alla endorfiner och löpning är helt plötsligt det bästa som finns. 

Frågan kvarstår dock, varför älskar vi att springa!? 

Jag struntar i vad svaret är, för vad är väl en löptur i skogen om inte alldeles, alldeles underbar…

Under helgen blev det en utflykt till Sörknatten, ett naturreservat i Dalsland. Det är magiskt vackert och den delvis tuffa vandringen var väl värt det. Utsikten längs med vandringsleden är slående och när man når den högsta toppen på ca 145 möh så blir man inte besviken.
Då stora delar av filmen om Ronja Rövardotter spelats in just här så har jag döpt om berget till Ronjaberget. Istället för Ronjas vårskrik fick vi dra till med ett höstskrik.