Inför den sista och tredje delen av crazy weekend hade jag varken träningsvärk eller stela ben vilket jag verkligen trodde att jag skulle få efter lördagens pass på Ursvik Extreme spåret. Mitt huvud var inte riktigt med mig, jag var inta alls så speciellt sugen på att springa även om kroppen kändes bra. Så det var uppförsbacke i dubbel bemärkelse när jag började den tredje delen av min crazy weekend i en uppförsbacke. Jag hade tänkt springa de två sista milen på Roslagsleden men jag ändrade planerna till ett för mig okänt område för att få lite sällskap. Då ingen av oss hade sprungit så särskilt mycket i området tidigare var det svårt att hitta och den första delen av sträckan sprang vi nästan helt obanat över stenar, under träd och genom någon slags mosse.

När jag har föreställt mig att löprundan och underlaget skall se ut på ett visst sätt har jag ganska svårt för oväntade ändringar, som i detta fall den obanade terrängen, även om det var ganska kul så här i efterhand. Jag vill gärna vet hur jag skall springa och hur långt jag skall springa så att jag kan förbereda mig inför löprundan. Så är inte alls fallet om jag tillexempel ger mig ut på ett äventyr för att upptäcka omgivningen. För mig betyder inställningen väldigt mycket.

Efter ett tag i obanad terräng kom vi ut till ett område med nyligen dragna leder i olika längder. Jag fick kämpa ganska mycket med mitt huvud för att ta mig igenom rundan och jag tror att jag för huvudets skull hellre springer sju mil på en gång istället för att fördela det på tre dagar. Man ska dock träna på sina svagheter och det gjorde jag verkligen under del tre av min crazy weekend, det var faktiskt jobbigare mentalt än vad det var för benen.

I lördags var det dags för del två av min crazy weekend, 30 km. Eftersom att det kallas just crazy weekend så bestämde jag mig för att springa två varv på Ursviks Extreme bana.

Trots att jag började springa ganska tidigt på morgonen var det redan varmt. Benen kändes förvånande bra sedan fredagens löpning när jag gav mig iväg. Banan innehåller en härlig blandning av fält och skogsstigar varvat med branta backar.

Första varvet gick bra bortsett från att jag råkade snubbla på mina egna fötter och ramla omkull på en helt platt stig men det är sånt som händer och efter att jag hade kollat att jag var hel var det bara att fortsätta springa. Värmen slukade mycket av min energi och det var mycket pannben som gällde när det var dags att ta sig an varv nummer två. Konstigt nog kändes det varvet nästan kortare än det första. Efter att jag tillslut hade klarat av båda varven köpte jag en isglass för att kyla ner mig lite. En helt klart godkänd del två.

En crazy weekend innebär att man springer långa sträckor flera dagar i rad, ni kan läsa mer om LG’s upplägg här.

På mitt schema står det 20 km på fredag, 30 km på lördag och 20 km på söndag. Idag var det alltså dags för den första delen av tre av min crazy weekend. Min crazy weekend sammanfaller även med den varmaste helgen på länge. Då jag har insett att jag inte är speciellt värmetålig har jag planerat att lägga passen så tidigt som möjligt på dagen, det blir som ett litet test inför Ultravasan då den startar väldigt tidigt på morgonen. Idag blev det 20 km löpning innan jobbet.

Jag ser till att försöka välja rundor som är mycket kuperade för att jag verkligen vill utmana mig. Om man väljer att träna under jobbiga förhållanden så blir det nog lättare på tävlingsdagen, eller så lätt som det skulle kunna bli i alla fall.

Efter att del ett är avklarad är statusen i benen väldigt bra och jag ser fram emot del två imorgon.

Nu är jag äntligen fri från min förkylning! Det är lite skrämmande hur påverkad kroppen och humöret blir utav att inte röra på sig när man är van vid att göra det. Löpning är för mig en paus i livet som ger mig en möjlighet att tänka igenom och reflektera över dagen. Löpningen hjälper mig att sortera och få ordning på alla tankar som snurrar i huvudet. Idag blev det ett Canova-Distanspass, 50 minuter i 5:00 tempo och sedan 20 minuter i 4:40 tempo. Det känns härligt att vara igång igen, löpning ger mig så mycket energi.

Igår tittade jag på SVT:s TV-program ”En klassiker” som följer ett antal personer som tar sig an utmaningen att utföra en svensk klassiker och igår det var dags för utmanarna att ta sig an Lidingöloppet. Jag har alltid velat göra en klassiker och för några år sedan trodde jag att Lidingöloppet skulle vara den absolut tuffaste av de fyra delarna. Tur att saker kan ändras, nu tror jag istället att det är min starkaste gren. Jag sprang Lidingöloppet för första, och hittills enda, gången förra året, ungefär en månad efter loppet Höga Kusten Trail. Benen var inte riktigt återhämtade från sommarens äventyr men Lidingöloppet var verkligen ett riktigt kul och vackert lopp. Jag måste nog hålla med Emma Igelström, en av deltagarna i programmet, angående Abborrbacken, den är inte så hemsk som alla säger och den är faktiskt inte så mycket värre än någon annan av backarna under Lidingöloppet. Den är absolut jobbig men lever inte upp till sitt rykte som oövervinnlig.

Jag tror att man sätter käppar i hjulet för sig själv och sin egen förmåga genom att bygga upp sådana mentala bilder och förväntningar över en backe eller en del av ett lopp. Om du är övertygad om att backen kommer att vara väldigt jobbig så kommer den övertygelsen garanterat att uppfyllas. Jag brukar istället för att föreställa mig ett oövervinnligt berg, försöka bygga upp en mental bild över hur jag stark jag kommer känna mig och med hur lätta steg jag tar mig upp för backen.  Allt för att riktig försöka känna efter hur det känns att klara av utmaningen och bygga upp en positiv känsla inför utmaningen.

I det nya träningsschemat som jag har fått från LG finns det många roliga pass och nya inslag framförallt med terräng inblandat. Ett pass som jag inte har testat tidigare är ett så kallat Canova-pass, ett pass som kan variera i både längd och tempo. I snitt är upplägget på mina pass att jag skall springa i 50 minuter med 5-minuters tempo och sedan springa i femton till tjugo minuter i 4:30 tempo. Tanken är att man skall vänja kroppen vid att tåla ett högre tempo för att på så vis fortsätta att utvecklas som löpare. Jag ser verkligen fram emot alla kuperade rundor framöver, jag har för tillfället dragit på mig en förkylning och löparskorna får lämnas i hyllan tills vidare.

Anledningen till att jag har blivit sjuk misstänker jag grundar sig i att jag snittade lite väl få timmars sömn per natt under förra veckan. Det är onekligen viktigt att sova mycket så att kroppen hinner återhämta sig, det är något som jag verkligen känner av sedan jag har börjat springa mer. Hoppas att jag kan ge mig ut och springa snart!

Igår sprang jag blodomloppet som gick längs en naturskön bana på Djurgården. Man kunde välja mellan distanserna fem och tio kilometer. Jag var inför loppet väldigt osäker på hur pass väl återhämtad min kropp skulle vara efter lördagens Stockholm Marathon. Redan dagen efter Stockholm Marathon kändes benen nästan lite oförskämt pigga, jag joggade nästan till och med utan problem.

Ny nummerlapp på och distansen var satt till 5,3 kilometer, ett helt annat slags lopp än i lördags. Jag värmde upp tillsammans med mina kollegor och vi gick upp till starten. Benen kändes bra och jag tänkte att det är bara fem kilometer, det kommer att göra ont men det är bara att ge allt!

Starten gick och jag började springa. De tre första kilometrarna gick i strax under fyraminuters tempo. Jag sprang förbi en vätskekontroll där de sa att jag var den första tjejen, lite oväntat. Under de sista 2,3 kilometrarna av loppet gjorde lördagens 42 kilometer sig påminda i benen. När jag sprang in på målrakan hörde jag hur speakern läste upp att jag var första tjejen. Jag gick i mål på 22 minuter blankt. Jag förstår inte riktigt hur det gick till. Första gången på en prispall i löpning! Två personbästa på fem dagar!

Jag vaknade ganska tidigt på lördagsmorgonen, lördagen med stort M. Jag väckte mina föräldrar och min lillebror som var på besök då jag skulle träffa de andra i Team ASICS go run it klockan 10 på stadion. Det kändes väldigt konstigt att gå in på den då nästan tomma stadion, nästan lite förbjudet. Så nära att gå först i mål kommer jag nog aldrig att vara tänkte jag för mig själv när jag gick in för att leta efter de andra i teamet. Spänningen och förväntningarna låg i luften och det gick nästan att ta på stämningen. Vi fick några sista råd från Coach L-G, jag var ganska nervös för hur det skulle gå i loppet. Hur var min form? Loppet i Taipei två veckor tidigare hade inte direkt stärkt självförtroendet. Hur skulle kroppen reagera på femminuters tempo under sådan lång tid? Skulle jag få kramp? Tankarna snurrade i mitt huvud. Jag tänkte att jag gör ett försök – det är nu eller aldrig, Jag tänkte inte missa mitt mål med någon minut bara för att jag inte vågade satsa. Träningen som L-G hade lagt upp hade verkligen gett resultat, frågan var bara hur bra resultat den hade gett.

Jag sa hejdå till de andra i Teamet, önskade de lycka till och gick och mötte upp min sambo som också skulle springa. Vi lämnade in väskorna och sedan följde det obligatoriska toalettbesöket innan det var dags att ge sig av mot startområdet. Jag skulle för första gången springa i starten som gick klockan 12. Jag kollade in vart farthållarna med tiden 3:30 befann sig, sökte upp satelliten på Garmin klockan och förberedde mig för mitt livs utmaning.

3, 2, 1 och så var vi iväg, eller iväg och iväg med tanke på att jag var i sista startgruppen i första starten så tog det ett litet tag innan loppet kom igång. Min plan var att testa att hålla lite under femminuters tempo under den första milen och se hur det kändes. De första fem kilometrarna gick inte riktigt så lätt som jag hade önskat. Till råga på allt missade jag både min familj och de från teamet som hejade. I höjd med slottet, vid ungefär fem kilometer, hade inte heller den onda känslan i bröstet som jag hade haft sedan starten släppt. Jag intygade mig själv att känslan i bröstet nog bara var ett täcken på alla spänningar som släppte och om den inte hade släppt när jag var uppe vid Stadion igen skulle jag nog bryta, dealade jag med mig själv. Efter Västerbron hade alla spänningar släppt och allt kändes som vanligt. Jag pendlade mellan 4:40 tempo till 4:55 tempo och det gick faktiskt bra. Kilometerna tickade på och jag väntade lite på att känslan av trötthet skulle komma, jag borde ju bli trött i detta tempo, men eftersom att andningen kändes lugn och benen kändes lätta intalade jag mig själv att jag visst kunde springa avslappnat i under femminuters tempo. När jag passerade halvmarathon bågen ute på Gärdet låg jag två minuter före mitt tidsschema. Löpningen flöt på och jag tänkte inte bromsa in utan det fick som sagt bära eller brista. Backarna ute på Djurgården gick som en dans och jag har aldrig tidigare känt mig så stark i mitten av ett marathonlopp tidigare. Det kändes lite för bra för att vara sant men jag litade på min träning och lyssnade på kroppen och fortsatte i samma tempo. Tillbaka på strandvägen fick jag ännu mera energi från min familj samt L-G och Frida som hejade. Nu är det bara en mil kvar, det är bara att hänga i tänkte jag. Benen kändes bra och det började gå upp för mig att jag kanske skulle klara mitt mål. Över Västerbron andra gången, även denna gång gick det som en dans även om jag nu hade hunnit bli riktigt kall och blöt. Jag tog vara på nedförsbacken från Västerbron och bara lät benen gå utan ansträngning. Väl tillbaka utanför stadshuset är min favoritkontroll som jag alltid ser fram emot, kaffe och cola-dryck. Jag passerade 37 kilometer och i huvudet malde en mening som L-G hade sagt tidigare på stadion ”När det är fem, sex kilometer kvar är alla trötta”. Visst började benen bli trötta men det var inget mot tidigare år även om jag sprang snabbare detta år. Jag gjorde ett litet skutt upp på en trottoarkant vid ungefär kilometer 39 och genast högg det till strax under rumpan. Jag höll andan, skulle jag få kramp? Jag fortsatte springa framåt och som tur var fick jag ingen kramp och jag lovade mig själv att inte göra några fler häftiga och oväntade rörelser fram till mål. I samma veva som detta hände stod även min pappa och hejade på mig, jag sprang tydligen nästan rakt på honom men jag hade fullt fokus på att inte få kramp och varken såg eller hörde några hejarop.

När jag ser stadion torna upp sig framför mig känner jag en enorm lycka i kroppen, jag inser att jag med stor sannolikhet kommer att klara mitt mål. Jag tittar på klockan och inser att jag har tagit in ytterligare ungefär en minut och fyrtio sekunder till i jämförelse till min måltid. Jag springer in på Stadion, den röda mattan känns härligt studsig och mjuk under fötterna efter 42 kilometer på asfalt. Jag låter den glada stämningen på Stadion sjunka in och jag tittar upp mot klockan, 3:29:08 jag kommer att klara min måltid även på bruttotiden. Med ett leende på läpparna och en skön känsla i kroppen från att ha klarat av mitt tidsmål går jag över mållinjen. Klockan stannade på 3:26:42 PB med 28 minuter!

Jag hade klarat mitt mål!