Race Report ASICS Stockholm Marathon
Jag vaknade ganska tidigt på lördagsmorgonen, lördagen med stort M. Jag väckte mina föräldrar och min lillebror som var på besök då jag skulle träffa de andra i Team ASICS go run it klockan 10 på stadion. Det kändes väldigt konstigt att gå in på den då nästan tomma stadion, nästan lite förbjudet. Så nära att gå först i mål kommer jag nog aldrig att vara tänkte jag för mig själv när jag gick in för att leta efter de andra i teamet. Spänningen och förväntningarna låg i luften och det gick nästan att ta på stämningen. Vi fick några sista råd från Coach L-G, jag var ganska nervös för hur det skulle gå i loppet. Hur var min form? Loppet i Taipei två veckor tidigare hade inte direkt stärkt självförtroendet. Hur skulle kroppen reagera på femminuters tempo under sådan lång tid? Skulle jag få kramp? Tankarna snurrade i mitt huvud. Jag tänkte att jag gör ett försök – det är nu eller aldrig, Jag tänkte inte missa mitt mål med någon minut bara för att jag inte vågade satsa. Träningen som L-G hade lagt upp hade verkligen gett resultat, frågan var bara hur bra resultat den hade gett.

Jag sa hejdå till de andra i Teamet, önskade de lycka till och gick och mötte upp min sambo som också skulle springa. Vi lämnade in väskorna och sedan följde det obligatoriska toalettbesöket innan det var dags att ge sig av mot startområdet. Jag skulle för första gången springa i starten som gick klockan 12. Jag kollade in vart farthållarna med tiden 3:30 befann sig, sökte upp satelliten på Garmin klockan och förberedde mig för mitt livs utmaning.
3, 2, 1 och så var vi iväg, eller iväg och iväg med tanke på att jag var i sista startgruppen i första starten så tog det ett litet tag innan loppet kom igång. Min plan var att testa att hålla lite under femminuters tempo under den första milen och se hur det kändes. De första fem kilometrarna gick inte riktigt så lätt som jag hade önskat. Till råga på allt missade jag både min familj och de från teamet som hejade. I höjd med slottet, vid ungefär fem kilometer, hade inte heller den onda känslan i bröstet som jag hade haft sedan starten släppt. Jag intygade mig själv att känslan i bröstet nog bara var ett täcken på alla spänningar som släppte och om den inte hade släppt när jag var uppe vid Stadion igen skulle jag nog bryta, dealade jag med mig själv. Efter Västerbron hade alla spänningar släppt och allt kändes som vanligt. Jag pendlade mellan 4:40 tempo till 4:55 tempo och det gick faktiskt bra. Kilometerna tickade på och jag väntade lite på att känslan av trötthet skulle komma, jag borde ju bli trött i detta tempo, men eftersom att andningen kändes lugn och benen kändes lätta intalade jag mig själv att jag visst kunde springa avslappnat i under femminuters tempo. När jag passerade halvmarathon bågen ute på Gärdet låg jag två minuter före mitt tidsschema. Löpningen flöt på och jag tänkte inte bromsa in utan det fick som sagt bära eller brista. Backarna ute på Djurgården gick som en dans och jag har aldrig tidigare känt mig så stark i mitten av ett marathonlopp tidigare. Det kändes lite för bra för att vara sant men jag litade på min träning och lyssnade på kroppen och fortsatte i samma tempo. Tillbaka på strandvägen fick jag ännu mera energi från min familj samt L-G och Frida som hejade. Nu är det bara en mil kvar, det är bara att hänga i tänkte jag. Benen kändes bra och det började gå upp för mig att jag kanske skulle klara mitt mål. Över Västerbron andra gången, även denna gång gick det som en dans även om jag nu hade hunnit bli riktigt kall och blöt. Jag tog vara på nedförsbacken från Västerbron och bara lät benen gå utan ansträngning. Väl tillbaka utanför stadshuset är min favoritkontroll som jag alltid ser fram emot, kaffe och cola-dryck. Jag passerade 37 kilometer och i huvudet malde en mening som L-G hade sagt tidigare på stadion När det är fem, sex kilometer kvar är alla trötta. Visst började benen bli trötta men det var inget mot tidigare år även om jag sprang snabbare detta år. Jag gjorde ett litet skutt upp på en trottoarkant vid ungefär kilometer 39 och genast högg det till strax under rumpan. Jag höll andan, skulle jag få kramp? Jag fortsatte springa framåt och som tur var fick jag ingen kramp och jag lovade mig själv att inte göra några fler häftiga och oväntade rörelser fram till mål. I samma veva som detta hände stod även min pappa och hejade på mig, jag sprang tydligen nästan rakt på honom men jag hade fullt fokus på att inte få kramp och varken såg eller hörde några hejarop.

När jag ser stadion torna upp sig framför mig känner jag en enorm lycka i kroppen, jag inser att jag med stor sannolikhet kommer att klara mitt mål. Jag tittar på klockan och inser att jag har tagit in ytterligare ungefär en minut och fyrtio sekunder till i jämförelse till min måltid. Jag springer in på Stadion, den röda mattan känns härligt studsig och mjuk under fötterna efter 42 kilometer på asfalt. Jag låter den glada stämningen på Stadion sjunka in och jag tittar upp mot klockan, 3:29:08 jag kommer att klara min måltid även på bruttotiden. Med ett leende på läpparna och en skön känsla i kroppen från att ha klarat av mitt tidsmål går jag över mållinjen. Klockan stannade på 3:26:42 PB med 28 minuter!
Jag hade klarat mitt mål!