Tidigt klockan 05:00 i lördags morgon var det äntligen dags för Ultravasan. Vi i Team ASICS go run it som skulle springa 90 kilometer hade lämnat hotellet i Mora klockan 02:30 efter en snabb frukost för att åka till starten i Sälen. Ibland har jag lite svårt för att få i mig frukost före ett lopp när jag är nervös så jag packade med mig en smörgås till bilfärden. Jag gjorde också iordning en flaska med resorb att dricka före start.
Det var riktigt kallt under morgontimmarna, ungefär fyra grader och jag ångrade att jag inte hade tagit med mig mina vantar. Jag lämnade min drop bag, tog ett snabbt toalettbesök och anslöt sedan till de andra löparna i startfållan. Efter förkylningen i förra veckan hade jag ingen aning om hur kroppen skulle reagera – skulle jag ens klara av att springa 90 kilometer?
Vilken start det var, helt magisk! Pampig musik spelades ur högtalarna och dimman låg tät i dalen. Vi sprang ut på en asfaltsväg som kantades av marschaller och började där stigningen upp mot Smågan.Det kändes mot all förmodan väldigt bra i kroppen. Stigningen såg ganska brant ut på höjdkartan men den var helt klart springbar.
Helt plötsligt var jag framme i Smågan där jag drack lite vatten och sportdryck. Efter Smågan på väg mot Mångsbodarna följde nog den vackraste delen av banan.
Det var små stigar och spänger i helt fantastisk natur. Det gjorde tyvärr också att det nästan var omöjligt att springa om andra löpare vilket var väldigt frustrerande då jag hamnade bakom löpare som sprang i ett för lågt tempo. Lite oroande började jag känna mig stel i framsida lår och jag tänkte då att det var alldeles för tidigt cirka 2 mil in loppet för det. Väl framme i Mångsbodarna blev det ett snabbt stopp för att undvika att hamna bakom samma löpare igen.
Efter Mångsbodarna fram till Evertsberg har jag nu i efterhand lite svårt att hålla isär detaljerna längst banan. Enligt höjdkartan kan man se att det var väldigt mycket uppför innan Risberg. Jag har inget minne av att det var så kuperat men visst fanns de backar. Jag var glad att jag sprang Ultravasan och inte körde Vasaloppet på skidor i vissa backar då jag inte tror att jag hade tagit upp för backen med skidor på. I Risberg var stelheten i låren ett faktum och jag försökte stretcha för att det skulle försvinna. På vägen mot Evertsberg passerade vi ASICS båge som visade att vi nu hade sprungit ett Marathon, väl på andra sidan visade skylten att nu var man bortom ett marathon och ute på ultradistans.
Framme i Evertsberg träffade jag Marcus och hämtade jag ut min drop bag och bytte skor. Jag beslutade också att försöka få ordning på stelheten i låren och tog en snabb massage av en söt äldre dam. Det var riktigt skönt för stelheten i låren att byta skor och få lite variation. Ner till Oxberg är det nedför men det kändes jobbigare än att springa de kuperade stigarna i början av loppet. Det började bli varmt på grusvägarna och det mest var mentalt jobbigt – kroppen svarade inte alls som jag ville eller som jag hade föreställt mig att det skulle kännas innan loppet. Jag har inte riktigt varit med om att jag har blivit så stel i benen så tidigt i ett lopp innan. Det bästa mellan Evertsberg och Oxberg var de funktionärer som stod och hällde vatten i nacken på löparna som sprang förbi. Det var helt underbart att få kyla av sig lite. Från Oxberg förbi Hökberg till Eldris var det mest en transportsträcka på varma grusvägar. Jag var så otroligt tacksam över alla funktionärer som serverade vatten och energi utefter banan!
Precis innan jag kom fram till Eldris så tog min sambo en bild av mig vid den kanske finaste skylten som jag hade sett på hela dagen, 10 kilometer kvar.
Jag försökte räkna ut hur lång procentuellt sett som jag hade sprungit av banan men huvudet fungerade lite långsamt och jag nöjde mig med att konstatera att det var nog i alla fall över 80 %. Framme i Eldris började nedräkningen på riktigt. Jag var väldigt glad för att jag hade min sambo med mig. Vi turades om att dra varannan kilometer in mot Mora och målet. När det var två kilometer kvar bestämde jag mig för att springa om de två tjejerna som jag såg framför mig, nu skulle jag bara in i mål! Äntligen såg jag de röda staketen som ledde in mot mållinjen med texten I fäders spår för framtids segrar. Vad jag hade längtat efter att se den texten. Jag sprang över mållinjen efter (10h och 26min) med världens bästa sambo och med två stockar till ben, otroligt glad över att vara i mål men lite besviken på att kroppen och psyket inte höll hela vägen. I mål möttes jag av Jonas på Runners World och Camilla från ASICS, vilka hjältar. Jag klarade medaljtiden för damer med en timme till godo och jag fick en T-shirt som kanske är en av de vackraste T-shirts som jag har sett.
En helt underbar helg avslutades med frukost tillsammans med Jonas Buud som vann Ultravasan 90, genom att både krossa ett motstånd i världsklass och sig egen tid från föregående år, och Sofia Sundberg som kom på andra plats i Ultravasan 45. De var båda väldigt härliga människor, så otroligt ödmjuka. Helt klar en av de bästa helgerna på länge.
Jag vet dock inte vad som gick fel under mitt lopp eller vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda. Det var väldigt jobbigt att jag bara en vecka innan starten blev sjuk och att det i och med det var ett stort orosmoment för mig gällande om jag skulle kunna starta över huvud taget, det mentala var nog inte riktigt på rätt ställe. Under loppet hade jag också ganska svårt för att få i mig energi och jag mådde lite illa bara av att dricka vatten. Det vände sig ordentligt i magen när jag åt mina gels och jag bara hoppades på att de inte skulle komma upp igen. Sedan fungerar inte min kropp något vidare i värme, nu var det ju inte hysteriskt varmt men ändå tillräckligt varmt för att påverka. Nu i efterhand har jag verkligen funderat på hur man lägger upp ett 90 kilometerslopp strategiskt, vilken hastighet kan man springa i? Det är inte så enkelt att man bara kan gå ut och springa 90 kilometer så där och testa några gånger. Jag tror att helt enkelt bara måste våga lägga mig i ett högre tempo och sedan får det bära eller brista. Mitt mål med Ultravasan ändrades lite i och med att jag inte viste hur kroppen skulle reagera efter förkylningen, jag ville komma i mål och ta mig under medaljtiden för damer som var 11 timmar och 30 minuter vilket jag också gjorde. Jag är dock redan nu sugen på att ta revansch nästa år för att göra mig själv lite mer rättvisa. Det var ett fantastiskt men väldigt jobbigt lopp. Loppet var välorganiserat, banmarkeringen var tydlig och funktionärerna fantastiska, proffsigt helt enkelt. Jag åker gärna tillbaka nästa år! Dessa lopp vore dock inget om man inte hade någon att dela dem med. Tack Dalarna, Jonas, Camilla och resten av Team ASICS go run it för en underbar helg som jag aldrig kommer att glömma.
