Race report – Utravasan 90



Tidigt klockan 05:00 i lördags morgon var det äntligen dags för Ultravasan. Vi i Team ASICS go run it som skulle springa 90 kilometer hade lämnat hotellet i Mora klockan 02:30 efter en snabb frukost för att åka till starten i Sälen. Ibland har jag lite svårt för att få i mig frukost före ett lopp när jag är nervös så jag packade med mig en smörgås till bilfärden. Jag gjorde också iordning en flaska med resorb att dricka före start.

Det var riktigt kallt under morgontimmarna, ungefär fyra grader och jag ångrade att jag inte hade tagit med mig mina vantar. Jag lämnade min drop bag, tog ett snabbt toalettbesök och anslöt sedan till de andra löparna i startfållan. Efter förkylningen i förra veckan hade jag ingen aning om hur kroppen skulle reagera – skulle jag ens klara av att springa 90 kilometer?

Vilken start det var, helt magisk! Pampig musik spelades ur högtalarna och dimman låg tät i dalen. Vi sprang ut på en asfaltsväg som kantades av marschaller och började där stigningen upp mot Smågan.Det kändes mot all förmodan väldigt bra i kroppen. Stigningen såg ganska brant ut på höjdkartan men den var helt klart springbar.

Helt plötsligt var jag framme i Smågan där jag drack lite vatten och sportdryck. Efter Smågan på väg mot Mångsbodarna följde nog den vackraste delen av banan.

Det var små stigar och spänger i helt fantastisk natur. Det gjorde tyvärr också att det nästan var omöjligt att springa om andra löpare vilket var väldigt frustrerande då jag hamnade bakom löpare som sprang i ett för lågt tempo. Lite oroande började jag känna mig stel i framsida lår och jag tänkte då att det var alldeles för tidigt cirka 2 mil in loppet för det. Väl framme i Mångsbodarna blev det ett snabbt stopp för att undvika att hamna bakom samma löpare igen.

Efter Mångsbodarna fram till Evertsberg har jag nu i efterhand lite svårt att hålla isär detaljerna längst banan. Enligt höjdkartan kan man se att det var väldigt mycket uppför innan Risberg. Jag har inget minne av att det var så kuperat men visst fanns de backar.  Jag var glad att jag sprang Ultravasan och inte körde Vasaloppet på skidor i vissa backar då jag inte tror att jag hade tagit upp för backen med skidor på. I Risberg var stelheten i låren ett faktum och jag försökte stretcha för att det skulle försvinna. På vägen mot Evertsberg passerade vi ASICS båge som visade att vi nu hade sprungit ett Marathon, väl på andra sidan visade skylten att nu var man bortom ett marathon och ute på ultradistans.

Framme i Evertsberg träffade jag Marcus och hämtade jag ut min drop bag och bytte skor. Jag beslutade också att försöka få ordning på stelheten i låren och tog en snabb massage av en söt äldre dam. Det var riktigt skönt för stelheten i låren att byta skor och få lite variation. Ner till Oxberg är det nedför men det kändes jobbigare än att springa de kuperade stigarna i början av loppet. Det började bli varmt på grusvägarna och det mest var mentalt jobbigt – kroppen svarade inte alls som jag ville eller som jag hade föreställt mig att det skulle kännas innan loppet. Jag har inte riktigt varit med om att jag har blivit så stel i benen så ”tidigt” i ett lopp innan. Det bästa mellan Evertsberg och Oxberg var de funktionärer som stod och hällde vatten i nacken på löparna som sprang förbi. Det var helt underbart att få kyla av sig lite. Från Oxberg förbi Hökberg till Eldris var det mest en transportsträcka på varma grusvägar. Jag var så otroligt tacksam över alla funktionärer som serverade vatten och energi utefter banan!

Precis innan jag kom fram till Eldris så tog min sambo en bild av mig vid den kanske finaste skylten som jag hade sett på hela dagen, 10 kilometer kvar.

Jag försökte räkna ut hur lång procentuellt sett som jag hade sprungit av banan men huvudet fungerade lite långsamt och jag nöjde mig med att konstatera att det var nog i alla fall över 80 %. Framme i Eldris började nedräkningen på riktigt. Jag var väldigt glad för att jag hade min sambo med mig. Vi turades om att dra varannan kilometer in mot Mora och målet. När det var två kilometer kvar bestämde jag mig för att springa om de två tjejerna som jag såg framför mig, nu skulle jag bara in i mål! Äntligen såg jag de röda staketen som ledde in mot mållinjen med texten ”I fäders spår för framtids segrar”. Vad jag hade längtat efter att se den texten. Jag sprang över mållinjen efter (10h och 26min) med världens bästa sambo och med två stockar till ben, otroligt glad över att vara i mål men lite besviken på att kroppen och psyket inte höll hela vägen. I mål möttes jag av Jonas på Runners World och Camilla från ASICS, vilka hjältar. Jag klarade medaljtiden för damer med en timme till godo och jag fick en T-shirt som kanske är en av de vackraste T-shirts som jag har sett.

En helt underbar helg avslutades med frukost tillsammans med Jonas Buud som vann Ultravasan 90, genom att både krossa ett motstånd i världsklass och sig egen tid från föregående år, och Sofia Sundberg som kom på andra plats i Ultravasan 45. De var båda väldigt härliga människor, så otroligt ödmjuka. Helt klar en av de bästa helgerna på länge.

Jag vet dock inte vad som gick fel under mitt lopp eller vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda. Det var väldigt jobbigt att jag bara en vecka innan starten blev sjuk och att det i och med det var ett stort orosmoment för mig gällande om jag skulle kunna starta över huvud taget, det mentala var nog inte riktigt på rätt ställe. Under loppet hade jag också ganska svårt för att få i mig energi och jag mådde lite illa bara av att dricka vatten. Det vände sig ordentligt i magen när jag åt mina gels och jag bara hoppades på att de inte skulle komma upp igen. Sedan fungerar inte min kropp något vidare i värme, nu var det ju inte hysteriskt varmt men ändå tillräckligt varmt för att påverka. Nu i efterhand har jag verkligen funderat på hur man lägger upp ett 90 kilometerslopp strategiskt, vilken hastighet kan man springa i? Det är inte så enkelt att man bara kan gå ut och springa 90 kilometer så där och testa några gånger. Jag tror att helt enkelt bara måste våga lägga mig i ett högre tempo och sedan får det bära eller brista. Mitt mål med Ultravasan ändrades lite i och med att jag inte viste hur kroppen skulle reagera efter förkylningen, jag ville komma i mål och ta mig under medaljtiden för damer som var 11 timmar och 30 minuter vilket jag också gjorde. Jag är dock redan nu sugen på att ta revansch nästa år för att göra mig själv lite mer rättvisa. Det var ett fantastiskt men väldigt jobbigt lopp. Loppet var välorganiserat, banmarkeringen var tydlig och funktionärerna fantastiska, proffsigt helt enkelt. Jag åker gärna tillbaka nästa år! Dessa lopp vore dock inget om man inte hade någon att dela dem med. Tack Dalarna, Jonas, Camilla och resten av Team ASICS go run it för en underbar helg som jag aldrig kommer att glömma.

Januarinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Snabb &stark 2019
  • Allt om löpband
  • Smart klädd i vinter
  • Logga som eliten
  • Öva upp balansen
  • Mat för resultat
  • 7 snabba kom igång tips

Långpass på Söder



Helgens långpass på 30 kilometer gick runt de tre öarna Kungsholmen, Långholmen och Södermalm. 30 kilometer är ganska långt och ett perfekt tillfälle att passa på att se sig om i sitt närområde genom att springa en annan runda än den man brukar springa. För mig är det viktigt att få komma ut och uppleva nya rundor och platser. Oftast ser jag ingen mening med att springa samma runda två gånger på raken under ett pass bara för att samla kilometer, som att exempelvis springa Kungsholmen runt två gånger. Det finns så många fina platser att se och varje löprunda har sin charm.

En stor drivkraft i min löpning är att ständigt upptäcka nya platser, som ASICS kampanjen säger It’s a big world – go run it.

Backintervaller i skidbacke



I veckan var det dags för 10×60 sekunders backintervaller i ett tempo något snabbare än milfart. Som den ingenjör jag är räknade jag ut lite snabbt att jag skulle behöva en backe som var runt 230 meter lång. Man tager vad man haver tänkte jag och gav mig iväg till den längsta backen i närheten som jag känner till, en gammal skidhoppsbacke.

Efter att ha släpat mig upp till backen via en skogsstig var jag på plats och redo för dagens pass och väl på plats såg jag att backen kanske lite väl brant men ändå tillräckligt lång, vilket var det viktigaste.  Backintervaller är något som jag tycker ju väldigt mycket om men jag måste medge att backen var väldigt jobbig och jag fick kämpa hårt för att behålla löptekniken. Backintervaller ger så mycket, både styrka och löpteknik – det är helt klar värt allt slit!

Det var absolut inte sista gången jag sprang upp och ned för den backen, jag tror att vi ska bli bästa vänner.

Årets första dopp



I helgen var jag hemma på Västkusten, det är verkligen härligt att bara umgås med familjen en helg när man bor långt hemifrån. Jag ser alltid fram emot att få komma ut och njuta av naturen och omgivningen när jag är hemma, det är något speciellt med att springa längs med kustlinjen och det glittrande havet. Som tur är har jag en morbror som är lika löptokig som jag, vilket innebar sällskap på veckans långpass. Vi har vart ganska jämna tidsmässigt de gånger som vi har sprungit Stockholm Marathon, det är alltid diskussioner om vilken tid man sikar på och taktik inför loppet. Tur att jag har någon i släkten som jag kan tävla lite med!

Vi gav oss iväg tidigt på söndagsmorgonen och sprang söder ut längs landsvägarna från Varberg, förbi gårdar och hus i strålande solsken. Det är helt fantastiskt att kunna springa och få uppleva världen på det viset, fötterna tar dig till platser där du inte har vart förut och antagligen aldrig heller skulle ha fått tillfälle att besöka om det inte hade vart för löpningen. Det blev en löprunda på 140 minuter i behagligt 5:33 min/km tempo. När löprundan började närma sig slutet så kom vi på den fantastiska idén att avsluta löprundan med ett dopp i havet, årets första dopp. De andra besökarna på stranden måste nog trott att vi var lite smått galna.

Vilken frihetskänsla – kallt men underbart och bra för återhämtningen har jag hört!

Yasso 800’s – Intervaller när dom är som värst



Under förra veckan sprang jag det hittills klart jobbigaste passet under hela vår träningsperiod, Yasso800’s. Det är ett pass som innebär att man springer tio stycken 800 meters intervaller med 400 meters joggvila mellan intervallerna. Det sägs ju att snabba 800 meters intervaller kan vara en av de jobbigaste distanserna som finns och under detta passet skulle man springa distansen tio gånger. Det är lite konstigt att jag kan tycka att det är jobbigare att gå ut och springa tio stycken 800 meters intervaller snabbt än att springa tre mil i kuperad terräng. Jag var även lite nervös och spänd inför passet eftersom att Yasso 800’s också är ett test för att förutspå den tid som du skulle kunna springa ett marathon på, genom att räkna ut den genomsnittliga tiden i minuter och sekunder för de tio intervallerna. Då jag aldrig har kört ett sådant pass tidigare var jag osäker på exakt hur hårt jag skulle pressa mig för att orka med alla tio intervaller.

Efter 3 kilometers uppvärmning till Kristinebergs IP var det dags för testet. Den första intervallen var ganska jobbig och de nio återstående intervallerna kändes då nästan omöjliga, men intervallerna gick bara bättre och bättre ju fler jag gjorde. Efter att jag hade klarat av de fem första intervallerna och började jag känna hopp om att detta pass skulle nog mot allt förmodan gå att genomföra. Passet gav en massa energi efteråt när jag hade klarat av alla intervaller men under passet var det stundtals väldigt jobbigt. Genomsnittstiden på mina intervaller blev 3 minuter och 12 sekunder vilket enligt testet skulle motsvara ett marathon på 3 timmar och 12 minuter. Det skulle innebära en förbättring av mitt PB med 32 minuter! Det ska bli så spännande och se vilken tid jag kan göra på Stockholm Marathon. Efter det passet kan jag inte annat än att vara lite stolt över mig själv!

Motivation



Vad som ger någon motivation kan vara väldigt olika saker från person till person. Enlig Nationalencyklopedin definieras motivation på följande sätt:

”motivation (av motiv), psykologisk term för de faktorer hos individen som väcker, formar och riktar beteendet mot olika mål.”

Min bästa tipps för att hitta motivationen att komma ut på den där planerade rundan när man inte alls kanske har lust till det eller om man tycker att man inte har tid hittar ni i listan nedan:

  1. Det blir inte roligare än vad man gör det, inställningen är allt. Ser du fram emot att få gå ut och springa och du visualiserar att det kommer att bli en härlig löprunda med vänner eller ett tillfälle att få lite egentid kommer löprundan att kännas kul.
  2. Ta på dig kläder och skor som du känner dig riktigt fin och snabb i. Huvudsaken är att du tar på dig något som du känner att du trivs i och samtidigt är bekvämt att springa i.
  3. Anmäl dig till ett lopp. När man har ett lopp att springa måste man komma ut och springa för att förbereda sig för det loppet. Jag brukar ibland tänka att om jag inte ger mig ut nu och har det lite jobbigt idag så kommer det att bli väldigt jobbigt under loppet.
  4. Boka in löpning med en vän eller med några kollegor och gör det till en kul grej och en del av veckan.
  5. Gör det till ett äventyr och se skogen eller staden som din lekplats. Spring en helt annan väg och se vad du hittar. Jag brukar ibland springa lite vilse med flit bara för att utforska nya områden.
  6. Spring till eller ifrån jobbet. Det är ganska härligt att kunna springa förbi alla bilköer på morgonen eller springa hem i en magisk skymning om kvällen.
  7. Tänk tillbaka på första gången du var ute och sprang och hur långt du har kommit sedan dess. Det är viktigt att komma ihåg att träning ger resultat.