Tjejmilen
I går var det dags för Tjejmilen. Inför loppet kändes det riktigt bra att få öva på att springa en mil i tävlingssammanhang inför 10 kilometer i Berlin med Teamet. Tjejmilen är ett lopp som jag alltid har velat springa men det har bara inte blivit av. Stämningen var otroligt härlig på Gärdet, peppande musik strömmade ur högtalarna och solen sken. Jag var väldigt osäker på hur kroppen skulle kännas bara två veckor efter Ultravasan. Förhoppningen var att kroppen skulle kännas helt ok och att jag skulle kunna springa på i ett för mig ganska högt tempo utan att behöva kippa efter andan.
Startskottet gick och vi gav oss iväg. De första fem kilometrarna gick bra och det kändes faktiskt helt ok. Jag kände att det nog skulle vara helt möjligt att komma i närheten eller under min tid från Premiärmilen. Sedan gav benen upp på något vis, jag slogs av tanken av att jag tyckte att det var jobbigt att hålla samma fart som jag höll på Stockholm Marathon vid Djurgården, skillnaden var bara att jag nu hade sprungit ungefär sju kilometer jämfört med 25 kilometer på Stockholm Marathon. Den sista uppförsbacken upp för Oxenstjärnas väg till Gärdet var väldigt seg. Jag försökte springa på upp för backen men det fanns verkligen ingen kraft kvar i benen. Till slut tog jag mig in i mål på 46:10. Trotts att det inte alls gick i det tempo som jag hade tänkt mig är jag ändå väldigt glad att jag sprang loppet även om jag är besviken på känslan i kroppen.
Det var verkligen en upplevelse att springa med så många härliga tjejer. Tjejmilen är ett riktigt bra arrangemang där man kan delta oavsett nivå. Det ska bli riktigt kul att faktiskt träna inför ett tio kilometers lopp. Nu är det bara att ge allt inför Berlin.