Lärdomar från min första ultra
För lite mer än ett år sedan stod jag på startlinjen inför mitt första ultralopp, Swissalpine Marathon K78. Vad hade jag gett mig in på? Ett lopp på 78 kilometer, +2560 höjdmeter och en högsta topp på 2739 meter över havet. På lördag står jag på startlinjen inför nästa långlopp, 90 kilometer och +867 höjdmeter mellan Sälen och Mora.
Vad lärde jag mig då under Swissalpine Marathon förra året? Gällande kläder och skor är det viktigt att man springer i väl insprungna sådana samt att man har klippt bort alla lappar i kläderna som skulle kunna orsaka skav. Precis som på Ultravasan på lördag kunde man under Swissalpine Marathon skicka med en väska som man får tillgång till senare i loppet. Det regnade under hela loppet och jag valde att byta kläder och skor. Jag insåg då att det hade vart smidigt med ett race belt som nummerlappen sitter på så att man slipper fumla med säkerhetsnålar. Ett race belt är också väldigt praktiskt om temperaturen varierar mycket under ett lopp och man behöver ta av och ta på jackan flera gånger då man kan sätta nummerlappen utanför jackan inta att nåla om något. Under Ultravasan så ska tidtagnings chipet sättas runt ankeln vilket är väldigt bra. Det var inte så lätt att snöra om chipet med frusna händer när jag bytte skor på Swissalpine.
Energimässigt lärde jag mig att jag måste bli bättre på att äta riktig mat när jag springer långt. Jag har väldigt svårt för att få i mig någon form av fast föda som smakar mat och buljong. Resultatet av det var att jag blev väldigt trött på söta bars och gels. Jag försöker alltid att äta bars i början av loppet och spara gels till senare i loppet när jag verkligen behöver energin. Det gick bra tills dess att jag tröttnade på gelen. I slutet av långa lopp är den energin som funkar med magen alltid bra energi. Man kan bli förvånad över vad man kan äta och vad som inte funkar. Jag har svårt för allt som har en stark doft men det som smakar choklad går ofta ner.
Det finns vattenstationer utmed banan under Swissalpine men jag valde ändå att ha en ryggsäck där jag kunde ta med vatten, extra kläder och energi. Några kilometer i stökig terräng tar ibland lite längre tid än vad man har tänkt sig och då kan det vara bra med lite extra vatten. Jag har mycket lättare för att dricka vatten ur en slang jämfört med ur en pappersmugg. Det är dock ganska krångligt att fylla på en camelbak under loppets gång och jag skulle nog nästan rekommendera att ha lösa vattenflaskor som är lättare att fylla på i ryggsäcken.
Hur tar man sig an ett ultralopp mentalt? Jag insåg ganska snabbt att det inte är någon idé att börja räkna kilometer, det känns ganska jobbigt om jag skulle tänka att nu är det bara 89 km kvar när jag hade sprungit en kilometer. Det är bara att fortsätta att springa och att hela tiden röra sig framåt. Det är ibland lätt att säga men ganska svårt att göra. Det blir så konstigt när man tänker att nu har jag sprungit ett marathon och nu är det bara ett marathon kvar. Distansen blir ganska orealistisk. Jag brukar försöka sätta orterna eller bergstopparna som man passerar som delmål istället. Jag sprang med min sambo de första sex milen av Swissalpine och vi försökte hitta på lekar under tiden som att räkna upp alla länder på en viss bokstav, det gick inte så bra eftersom att vi var så trötta. Den sista milen under Swissalpine kändes extremt lång, jag sprang och sprang ändå kändes det som om jag aldrig kom fram. Det var en väldigt konstig känsla. Det kommer att komma toppar och dalar energimässigt och mentalt under loppet och det gäller att kunna se förbi det och veta att det snart kommer att kännas bättre. Det gäller att vara envis och att inte ge upp!
Jag ser verkligen fram emot Ultravasan på lördag.
Bilderna kommer från Vasaloppet.se
