Motivation!

..and I am a bacterial girl…

Nynnande helt omedvetet på Madonnas gamla 80-tals hit (fast med liiite annan text) när jag för en månad sedan skulle hälsa på hos min käre bror och just fått reda på att både lillflickanoch lillasyster börjde bli riktigt snoriga.

Det hela har sedan fortsatt på jobbet. En efter en har droppt av oh blivit sjuka. Dagissjuka föräldrar, antibiotikaätande chefer, hostande kollegor och det allra härligaste personer med utbrott av några böldliknande utslag över hela kroppen. Vad härligt, jag jobbar i en coktail av sjukdomar!

Har de senaste veckorna känt mig som ”wonder-woman” och känts som jag ALDRIG kommer bli smittad av alla andras äckliga baciller och virus. Eftersom jag tränar tycker jag att jag borde ha bra motståndskraft och gott immunförsvar. Nu sitter jag här. I karantän, till jag vet vad jag har. Kroppen beter sig konstigt. Jag är trött, tröttare, tröttast. Har fått eksem och är hes och konstig i halsen. MEN jag har inte feber, jag är inte fökyld och de gör inte ONT i halsen.

Har idag varit hos doktorn och gjort lite tester. Hoppas få något svar.

Vad lider jag av?

 

 

---

Ett år går så ofantligt snabbt. Alla dessa simträningar, löpintervaller, långpass, trainerpass och fina cykelturer jag tagit under året har gjort att tiden gått enormt snabbt.

I lördags var det åter dags för året största händelse. Händelsen är Ö-festen hemma hos en flitig triathlet som sägs ha simmat från Finland, hit till Sverige, under unga år. Festen är Ökänd (höhö) och ALLA var som vanligt där, lika taggade som jag. Syftet är att triathlongänget ska träffas under helt normala förutsättningar såsom att käka middag, dricka drinkar och leka lekar men framförallt att FIRA årets framgångar. Det ä väl normalt?!

Det onormala är att alla är triahtleter och mycket ovana denna typen av sammankomst, dessutom utklädda i utstyrsel med tema Ö (många givetvis utklädda på temat Ö-till-ö eller Hawaii). Mycket onormalt händer när vi triathleter för en gång skull festar till och glömmer för en kväll att man borde lägga sig innan 22 för att orka med ett morgonpass kl 06:30. Många tar sitt förnuft till fånga och bryter när det blir tungt (Läs: drar hem tidigt), andra överför en triathlets egenskaper som att tex vara uthållig och stark när det tar emot/börjar kännas obehagligt även under dessa festligare former. Ett Svenskt mästerskap i festning.Ett gäng tävlingsmänniskor med en envishet utöver det normala tillsammans i samma rum, ja ni fattar grejen.  Jag ”vann” inte men jag  kan säga så mycket som så: Nu blir det definitivt ingen mer fest för året 2012 och helst inte heller fram till Ö-festen 2013. En sådan här urladdning kräver ett år av förberedelser.

Fest och elitidrott går helt enkelt inte ihop! Idrottare över lag tror jag har förmågan att göra saker och ting lite väl duktigt. I söndags räckte endast krafterna till en ridlektion och en storhandling sedan var det tack och godnatt. Nu blickar jag framåt och satsar på att vara en satsande triathlet istället! 

Tack och hej, leverpastej! På återseende.

 

 

---

Oj oj. Det har hänt mycket sedan senaste inlägget. Cykelmotivationen är till exempel tillbaka efter att ha lett ett spinningpass och fått så mycket energi tillbaka av mina deltagare. Grymt.

Lisa Nordén har tagit hem VM-guldet efter magsjuka och jävulskap och verkligen visat att hon är en av våra största idrottsstjärnor genom tiderna. Att hon även är en fantastisk person som både media och gemene man älskar och hyllar gör att hon är en inspiratör utan dess like. Vem kan vara lika naturlig som Lisa i TV? För er som missade att hänga framför TV:n, se måndagens klipp här:

Nyhetmorgon där Jide är helt star struck och Lilla Sportspegeln i SVT.

Var på SCTs klubbfest  med celebert besök. Min kära kusin Johanna kom nämligen till storstan för att lära sig att bli zumbainstruktör OCH gå på triathlonfest med mig. Johanna har alltid varit som en syster till mig. Är det någon jag blivit inspirerad av under min uppväxt så är det Johanna. Det var Johanna som fick mig att börja simma konstsim, bugga (där vi vann klubbmästerskapen ihop) och tycka det är roligt att shoppa kläder etc. Vi har i princip växt upp ihop så visst har hon varit en förebild.

På festen skulle ett antal priser delas ut. Gissa om jag blev glad när jag fick motta Stockholm city triathlons pris för årets förebild med motiveringen:

Emma har en underbar kombination av hög prestationsnivå och äkta klubbkänsla. Hon stöttar sina klubbkompisar under tävlingen även när hon själv har det jobbigt. En strålande representant för triathlon i allmänh och SCT i synnerhet!

Tack Per för fina ord. De berör ett dalkullehjärta! Jag blev skitglad! Finaste priset man kan få! Nu är jag också en förebild och Marre man KAN faktiskt vara en jävigt bra klubbförebild utan att ha på sig klubbkläderna på tävling.  Nu sitter diplomet på honörsplatsen i vår lilla lägenhet, ovanför TV:n. Fantastiskt.

Någon annan som fick pris för Årets kvinnliga prestation var min BFF bästis från Ludvika, Åsa Lundstöm. Så otroligt stolt. I lördags gick hon i mål på IM Florida med 2 punkor och en pyspunka. Och ändå kämpade hon sig i mål och på en bra tid med oerhört tuff konkurrens. Bra där! Alla svenskar tycks ha haft en kämpig dag med måste säga att speciellt David Näsvik bevisade att han är gjord av järn genom att bli första svensk i mål med en hel del trubbel efter banan. Där kan man också snacka förebilder!

Min slutkläm blir att överallt finns det inspirationskällor och förebilder och du är kanske till och med en själv, utan att veta om det! Nu kände jag att det blev väldit klyschigt…

HOJ! 

 Stolt som en tupp på tunnlbanan hem… HALLÅ TITTA PÅ MIG!!! JAG HAR ETT DIPLOM!!!

---

Har 2-3 cykelpass inplanerade varje vecka. Intervallpassen brukar jag köra med SCT (där jag är ledare på lördag). Långpassen ute eller trainer. Men sanningen är att de flesta av cykelpassen har uteblivit sedan augusti. Jag är less på att cykla. Finner ingen motivation. Hur kul kan det vara att sitta och svettas i en varm lokal med 30 pers och lyssna på musik man inte ens gillar? Och trainern. Nä det är inte heller kul. Har inte köpt någon ny tempohoj än och min trainer är supergammal och skruttig och grannarna klagar på att den låter. Jag får inte sitta inne för Carl för då säger han att det blir och lukta pung (hur det nu kan bli att lukta pung av mig?). Tål inte smärtan när den kommer. Orkar inte ha ont men ändå cykla vidare. Vill inte cykal i ur och skur och frysa häcken av mig. Vill inte ge mig ut i trafiken och riskera mitt liv.

Jag har svårt att fokusera.  Fokusera var just ett mål som jag satt till 2013. Jag måste hålla fokus under mina träningspass. Hålla mig till plan och göra det som står. Det börjar ju sådär måste jag säga. Det enda sätt för mig att stå ut i dagsläget är att tänka på något annat än att jag tränar. Hästar tex. Eller platsen jag älskar över alla andra platser i världen. Norhyttan. Eller Hornyttan som vi skämtsamt brukar säga. Gården där mamma och pappa och lilla mormor bor. En fin gård i en mysig by vid en sjö i djupaste Dalaskogen. Fokusera var det. Ni ser, jag kan inte ens fokusera under mina blogginlägg! IALLFALL, i Norhyttan har jag inte alls några problem att cykla. Det är bara att ställa sig på vägen med näsan i någon riktning och trampa iväg. Totalt okomplicerat!

Såg Ulrika Erikssons blogginlägg om höstcykling. Jättemysigt. Varför tycker inte jag det?

Vad har ni för motivationstips? Inspirera mig!

Här var det inte några som helst problem med motivationen. TriMallorcaläger 2012 i  goda vänners lag. Här med Marre som i helgen tog hem guldpengen på Åland marathon. Fett.

---

Pluggar i musiken i öronen. Fet house får det bli idag.

Känner mig stressad, om en timma kommer en köpare till min syrras gamla cykel som jag ska sälja åt henne och har inte ens fått på mig tightsen än. Ska köra ett distanspass lugnt på 12 km. Kommer jag hinna?

Springer i närheten, tänker jag, ifall jag måste avbryta och bege mig hemåt. Flyger iväg utefter Sicklasjön. Det är sådär härligt krispigt i luften och de flesta färgranna löv ligger nu på marken och jag sprätter glatt omkring dem där jag ränner fram. Låten The Fusion i öronen nu. Vlket sammansträffande nu när jag bara har Fusionkläder på mig! Känner mig snygg i min nya dress. Röd tröja, svarta tights. Känner man sig snygg blir man snabb. Är jättesnabb idag.

Känner mig urstark och får gång på gång lugna ned steget lite för att inte springa snabbare än planen. Det straffar sig alltid att springa snabbare än planen. Planen ja. Kom igen Emma, fokusera.

Det är mörkt ute och det är bara urmysigt. Jag älskar att springa. Inget kan få mig lyckligare än att springa och kroppen bara BOOM! svarar direkt.

När jag svänger runt Danvikstull låtsas jag att jag deltar på en skitstor Ironmantävling. Ler lite löjligt åt mig själv. Fy fan vad bra jag ska bli! Om jag har det här utgångsläget nu, då kommer det kunna bli bra!

 Kommer hem, flera minuter innan utsatt tid. Sätter mig i soffan och tar ett glas Oboy medan jag stretchar benen. Tittar ut, och gissa om jag blev glad. Det hade börjat snöa, äntligen blir det vinter och skidåkning!

För övrigt vill jag informera om att min gamla lekkamrat Micke Sahlberg skaffat hemsida (killen som ratat bloggare i alla år). Kolla in mickaelsahlberg.wordpress.se.

Sedan undrar jag om inte Runners World ska fimpa sina modeller på framsidan snart? Varannan månad dyker det upp en modell med heel-strike och totalt oinspirerand slapp och mager kropp. Gillar det inte! Fram med starka idrottspersonligheter och fimpa kändisar och modeller. De hör hemma i Veckorevyn.

---