Ett helt vanligt distanspass

Dagarna, veckorna och månaderna går alldeles för fort. Snart är november här. Kallt och mörkt nästan jämt.

Ändå gillar jag oktober och november på något vis. Gillar kyla. Mysigt med mörkt. Vad jag inte gillar är att det är förbannat mycket att göra på jobbet på hösten. Slit och släp. Resor hit och dit. Nya grejer. Gamla grejer.

Det jag egentligen vill göra är ju att träna men just nu kan jag inte sätta träningen i fösta rummet. Ge mig mer tid på dygnet så är det inga problem!

Föreläste häromhelgen för Stockholm Citys medlemmar under en träningsdag på Bosön. Berättade hur viktigt det var med sömn och bra mat bl.a. Just nu lever jag tyvärr inte som jag lär. Att sova 5 timmar och sedan ge sig iväg på morgonsimning, sedan arbete i fält hela dagen, komma hem, dunka av några 2 km intervaller för att sedan, tillslut, äta ett par mackor o fil innan läggdags var ju inte det jag förespråkade. Vet hur jag borde göra men fan vad svårt det ska vara ibland! Ej godkänt Emma Graaf.

Nu ska jag skärpa mig. Efter nyår blir det andra fasoner. Då ska jag vara ledig en dag i veckan för att kunna träna, vila och äta som ett proffs. Intalar mig själv att det då även kommer att bli ändring resterande dagar i veckan. Det skall sovas minst åtta timmar och jag lovar min sambo att jag ska hjälpa till laga mat lite oftare. Ett till löfte jag måste ge mig själv är att sluta säga JA till allt och inte vara en sån bedrövlig tidsoptimist. Två stora problem i dagsläget, vilket oftast resulterar i dubbelbokningar, tidsbrist och stress.

Tränar i övrigt på bra för att vara höst och lågsäsong. Basträningen är inledd och jag känner mig märkligt nog rätt stark. Bara jag klarar av att fokusera på uppgiften (svårt) så svarar kroppen BOOM!

Blir spännande att se hur formen utvecklar sig under nästa år. Tror att jag har stora potential att göra någonting bra 2013.

Dags att blicka framåt och börja sätta nya mål. Inte är det lätt och det krävs både en och två funderingar om hur målsättningen skall styras om till nästa år. Fastnade i tankarna igår på SCTs spinningpass. 

Har inte riktigt klurat ut själva delmålen för de tävlingar jag ska köra men vet på ett ungefär vilka tävligar jag ska köra.

Det hela börjar i maj månad med Challange Barcelona 70.3, sedan kör jag på med Cahllange Århus 70.3, Vansbro (kan bli tight att köra både Århus och Vansbro så kanske måste prioritera bort någon), Kalmar och sedan får vi se hur kroppen känna om det blir något mer under hösten. Hoppas kunna köra några sprint- och olympiska tävlingar på svensk mark också men det är svårt att planera för de tävlingarna när Svenska Triathlonförbundet inte kommit ut med datum för någon av tävlingarna än. Inte vet man ju heller om Kalmar blir SM igen. Någon som vet?

Hjälp mig! Vad ska jag sätta för mål? Vad är rimligt?

Ser även mycket fram emot att sticka iväg på träningsläger på något varmt ställe också. Kanske två?! Något säger mig att det blir en kall och lång vinter och då är det svårt att få ihop bra cykelpass även om den gamla hederliga trainern finns som alternativ. 

Favorit i repris?

Verkligheten har slagit mig hårt ett par gånger i huvudet de senaste dagarna.

Har varit i Hälsinglands storskogar och jobbat häcken av mig en vecka. Dunkat på med 13 timmars dagar och sedan hem till det lilla krypin jag bott i för att svida om till löpkläder och ge mig ut och kuta. I mörkret.

För oss som bor i Stockholm är det lätt att glömma bort att det faktiskt är mörkt efter klockan sex i den riktiga världen (läs glesbygden). Man får vara glad om en liten farstulampa på något öde hus lyser upp vägen lite där man springer. Men för det mesta är det bäckssvart. Eftersom jag vet att det är omöjligt att gå ut i skogen efter sex om man inte har extra lyse hade jag faktiskt (dra på trissor) köpt mig en rejäl pannlampa innan jag drog mig uppåt skogarna. Det vidriga när man sprang med den mitt i ödemarken var ju det att man BARA såg dit ljuskäglan pekade och resten förblev kolmörkt. Jag var livrädd. Har aldrig varit så trött men ändå sprungit så snabbt på mina tröskelintervaller. Hua! Tyckte jag såg lik, mördare och muterade ekorrar i varenda dike. Inte blev det bättre att temat på hela resan var slakt, skräck och krymt i skogen, vilket jag och min kollega diskuterade friskt när tillfälle gavs.

Löpning gick därför förträffligt. Simningen och cyklingen fick jag lägga åt sidan denna vecka. Inte minst för att det snöade hela måndagsförmiddagen när vi var ute på sjön. En kall historia och jag blev inte sugen på någon OW-simning eller långpass cykling då inte.

Drog hemåt dalaskogen i helgen. Samma lika. Kolmörkt efter sex. Duggregn 2 grader och 2 timmar cykel på söndagen förvandlades till soffhäng med lillasyster och lilla mamma. Gött det med. De arbetade med ditten och datten. Jag hängde mest och var trött.

Red lite hästar och har nu en gång som skulle göra Clint Eastwood mörkrädd. Jag tror hästfan sitter kvar där mellan benen fortfaranade, fast jag kan inte se den…

Nu när jag så gärna VILL börja träna som vanligt HINNER jag inte träna som vanligt. Vad i fridens?! Kan man aldrig få lite jämvikt i sitt liv? Inte har jag hinnit blogga heller. Herregud! Hej och välkommen tilll verkligheten!

PS Efter årsskiftet kommer jag få mer tid att blogga och träna. Då går jag nämligen ned i arbetstid och blir således LEDIG en dag i veckan! Hurra för mig!

Hösten. Mörkrets årstid. Jag gillar det allt till trots.

Lata dagar är förbi (äntligen). I måndags började jag gå på träningschema igen som min coach Jens fixat. Nu känner jag mig lugn och trygg igen. Humöret är på topp och det händer massa roliga saker i mitt liv! Ska till exempel hålla en inspirationsföreläsning för mina klubbkompisar på Bosön i helgen. Ska njuta av att stå och bara snacka om mig själv i en timme eller två. Vad jag ska prata om?! Ingen aning, men bra kommer det bli.

Det är t.o.m jätteroligt att jobba just nu! Dagarna bara flyter förbi. Nu är det dessutom helt klart att jag går ned på 80% beläggning efter årsskiftet. En hel dag i veckan ska jag leva som ett triathlonproffs. I ett helt år! Jag kommer njuta varje sekund och hoppas 8 timmar extra tränings- ovh vilotid i veckan gör dunder för resultaten på de tävlingar jag tänkte vara med på 2013. Eller skitsamma förresten. Jag ska göra det jag gillar allra bäst (dvs. träna och tävla) och då är det skitsamma hur det går på tävlingarna…nästan.

Ikväll kommer jag till Fastrun på Gärdet (samling sjöhistoriska kl 19) och hejar, coachar och funktionärar. Kom dit! Det är världens mysigaste arrangemang:).

Känner att jag är sådär störigt glad idag. Imorgon kanske jag tar tillbaka allt.

Nu ska jag ut och springa.

Hej!

Jätteglad Emma under cykelpass i Östersund i sommras.

Hösten visade sig från sin bästa sida när jag och surjämten min åkte norröver för att få lite naturupplevelse och en mysig weekend i Åre.

På torsdagen värmde vi upp med 90 min löpning uppe på fjället. 11,6 km kom jag på 90 minuter. Inte så snabbt alltså. Men inte konstigt heller för 90 % av passet handlade om att klafsa runt ner till vaderna i myrmark och samtidigt klättra uppåt för att komma upp på fjällstigen. Så härligt! Jag är helt frälst i traillöpning!

På fredagen fick det bli en enklare 7 km tur på grusad väg medan Carl brännde av ett par mil på rullskidorna på skalstugevägen mot Norgegränsen. På kvällen tittade vi på en instpirationsfilm om traillöparen och bergsbestigaren Kilian Jornett så vi var riktigt taggade på loppet. Vilken man! Han bara kutar både upp och ner för bergen, oavsett underlag! Helt otroligt! Se del av filmen här. 

Lördagen var stora dagen. Både jag och Carl skulle köra Salomon trail tour och vi hade blivit lovade mycket lera. Precis som det ska vara. Nu är jag ju ingen trailspecialist, som jag tidigare påpekat, och jag visste att jag inte skulle göra någon toppplacering i fältet. Valde därför att strategist placera mig vansinnigt långt bak innan start. Inte alls strategiskt. Det skulle visa sig att jag var ganska mycket starkare löpare än de flesta. Problemet var bara att komma förbi och fram på de smala stigarna. Det gick nämligen BRANT UPPFÖR första 2 km och jag var FAST! I ett lämmeltåg av VANDRARE! Typiskt! Kom ingenstans! Var kanske lika bäst det, jag tog iallafall inte ut mig. Vänster knä gjorde dessutom ont hela första 3 km.

Sedan började det bli nedför. Satan vad svårt det var. Om jag avancerade uppåt så tappade jag alla de placeringarna+några till i utförslöpan. Medan trailspecialisterna bara kastade sig nedför deleriga branterna stod jag och hängde i nån jävla fjällbjörksgren och försökte hasa mig ner. Det var svinhalt! Hade ju givetvis inte hunnit köpa några trailskor heller så jag var rökt. Ramlade. Hasade runt i leran. Var nästan sist.

Sedan blev det platt, lite torrare för att sedan gå över till myrmark. Perfekt. Här kunde jag stå på och jag kände mig urstark!

I mål kom jag på 1:09 (10,8 km) och det är ju ingen dundertid. Var inte ens trött. Men roligt det vill jag lova att det var och klarade mig från att vricka fötterna! Får bli fler traillopp framöver och då ska jag bannemig lära mig springa utför!

In i skogen och böka bland fjällbjörkarna

Utmärkta leder

Finfin tordagslöpning på fjället

Calle åker skidor utan snö

Kvällshäng på Tott