Säsongsplanering 2013

Verkligheten har slagit mig hårt ett par gånger i huvudet de senaste dagarna.

Har varit i Hälsinglands storskogar och jobbat häcken av mig en vecka. Dunkat på med 13 timmars dagar och sedan hem till det lilla krypin jag bott i för att svida om till löpkläder och ge mig ut och kuta. I mörkret.

För oss som bor i Stockholm är det lätt att glömma bort att det faktiskt är mörkt efter klockan sex i den riktiga världen (läs glesbygden). Man får vara glad om en liten farstulampa på något öde hus lyser upp vägen lite där man springer. Men för det mesta är det bäckssvart. Eftersom jag vet att det är omöjligt att gå ut i skogen efter sex om man inte har extra lyse hade jag faktiskt (dra på trissor) köpt mig en rejäl pannlampa innan jag drog mig uppåt skogarna. Det vidriga när man sprang med den mitt i ödemarken var ju det att man BARA såg dit ljuskäglan pekade och resten förblev kolmörkt. Jag var livrädd. Har aldrig varit så trött men ändå sprungit så snabbt på mina tröskelintervaller. Hua! Tyckte jag såg lik, mördare och muterade ekorrar i varenda dike. Inte blev det bättre att temat på hela resan var slakt, skräck och krymt i skogen, vilket jag och min kollega diskuterade friskt när tillfälle gavs.

Löpning gick därför förträffligt. Simningen och cyklingen fick jag lägga åt sidan denna vecka. Inte minst för att det snöade hela måndagsförmiddagen när vi var ute på sjön. En kall historia och jag blev inte sugen på någon OW-simning eller långpass cykling då inte.

Drog hemåt dalaskogen i helgen. Samma lika. Kolmörkt efter sex. Duggregn 2 grader och 2 timmar cykel på söndagen förvandlades till soffhäng med lillasyster och lilla mamma. Gött det med. De arbetade med ditten och datten. Jag hängde mest och var trött.

Red lite hästar och har nu en gång som skulle göra Clint Eastwood mörkrädd. Jag tror hästfan sitter kvar där mellan benen fortfaranade, fast jag kan inte se den…

Nu när jag så gärna VILL börja träna som vanligt HINNER jag inte träna som vanligt. Vad i fridens?! Kan man aldrig få lite jämvikt i sitt liv? Inte har jag hinnit blogga heller. Herregud! Hej och välkommen tilll verkligheten!

PS Efter årsskiftet kommer jag få mer tid att blogga och träna. Då går jag nämligen ned i arbetstid och blir således LEDIG en dag i veckan! Hurra för mig!

Hösten. Mörkrets årstid. Jag gillar det allt till trots.

Lata dagar är förbi (äntligen). I måndags började jag gå på träningschema igen som min coach Jens fixat. Nu känner jag mig lugn och trygg igen. Humöret är på topp och det händer massa roliga saker i mitt liv! Ska till exempel hålla en inspirationsföreläsning för mina klubbkompisar på Bosön i helgen. Ska njuta av att stå och bara snacka om mig själv i en timme eller två. Vad jag ska prata om?! Ingen aning, men bra kommer det bli.

Det är t.o.m jätteroligt att jobba just nu! Dagarna bara flyter förbi. Nu är det dessutom helt klart att jag går ned på 80% beläggning efter årsskiftet. En hel dag i veckan ska jag leva som ett triathlonproffs. I ett helt år! Jag kommer njuta varje sekund och hoppas 8 timmar extra tränings- ovh vilotid i veckan gör dunder för resultaten på de tävlingar jag tänkte vara med på 2013. Eller skitsamma förresten. Jag ska göra det jag gillar allra bäst (dvs. träna och tävla) och då är det skitsamma hur det går på tävlingarna…nästan.

Ikväll kommer jag till Fastrun på Gärdet (samling sjöhistoriska kl 19) och hejar, coachar och funktionärar. Kom dit! Det är världens mysigaste arrangemang:).

Känner att jag är sådär störigt glad idag. Imorgon kanske jag tar tillbaka allt.

Nu ska jag ut och springa.

Hej!

Jätteglad Emma under cykelpass i Östersund i sommras.

Hösten visade sig från sin bästa sida när jag och surjämten min åkte norröver för att få lite naturupplevelse och en mysig weekend i Åre.

På torsdagen värmde vi upp med 90 min löpning uppe på fjället. 11,6 km kom jag på 90 minuter. Inte så snabbt alltså. Men inte konstigt heller för 90 % av passet handlade om att klafsa runt ner till vaderna i myrmark och samtidigt klättra uppåt för att komma upp på fjällstigen. Så härligt! Jag är helt frälst i traillöpning!

På fredagen fick det bli en enklare 7 km tur på grusad väg medan Carl brännde av ett par mil på rullskidorna på skalstugevägen mot Norgegränsen. På kvällen tittade vi på en instpirationsfilm om traillöparen och bergsbestigaren Kilian Jornett så vi var riktigt taggade på loppet. Vilken man! Han bara kutar både upp och ner för bergen, oavsett underlag! Helt otroligt! Se del av filmen här. 

Lördagen var stora dagen. Både jag och Carl skulle köra Salomon trail tour och vi hade blivit lovade mycket lera. Precis som det ska vara. Nu är jag ju ingen trailspecialist, som jag tidigare påpekat, och jag visste att jag inte skulle göra någon toppplacering i fältet. Valde därför att strategist placera mig vansinnigt långt bak innan start. Inte alls strategiskt. Det skulle visa sig att jag var ganska mycket starkare löpare än de flesta. Problemet var bara att komma förbi och fram på de smala stigarna. Det gick nämligen BRANT UPPFÖR första 2 km och jag var FAST! I ett lämmeltåg av VANDRARE! Typiskt! Kom ingenstans! Var kanske lika bäst det, jag tog iallafall inte ut mig. Vänster knä gjorde dessutom ont hela första 3 km.

Sedan började det bli nedför. Satan vad svårt det var. Om jag avancerade uppåt så tappade jag alla de placeringarna+några till i utförslöpan. Medan trailspecialisterna bara kastade sig nedför deleriga branterna stod jag och hängde i nån jävla fjällbjörksgren och försökte hasa mig ner. Det var svinhalt! Hade ju givetvis inte hunnit köpa några trailskor heller så jag var rökt. Ramlade. Hasade runt i leran. Var nästan sist.

Sedan blev det platt, lite torrare för att sedan gå över till myrmark. Perfekt. Här kunde jag stå på och jag kände mig urstark!

I mål kom jag på 1:09 (10,8 km) och det är ju ingen dundertid. Var inte ens trött. Men roligt det vill jag lova att det var och klarade mig från att vricka fötterna! Får bli fler traillopp framöver och då ska jag bannemig lära mig springa utför!

In i skogen och böka bland fjällbjörkarna

Utmärkta leder

Finfin tordagslöpning på fjället

Calle åker skidor utan snö

Kvällshäng på Tott

Efter flera dagar med slapp inställning och mycket jobb har jag inte känt mig i mitt esse direkt. Blir småsur och vresig när jag inte tränar. Torsdagen simning med för lite sömn var mest ett skämt. Var helt i mina egna tankar och kunde inte foka på att simma. Blev avhängd av varenda en. Valde att komma i tid till jobbet istället för fika på Lisas med bästa gänghänget. Hamnade i bilkö istället och kom 45 minuter försent. Ovärt.

Men idag efter en hård arbetsvecka tog jag mig ut. Fredagsmys när det är som bäst. Har ju sedan länge känt att det kliar rejält i benen av rastlöshet och Salomon Trail Tour Åre närmar sig med stormsteg.

SÅ. Idag tog jag mig ut på en löptur efter jobbet. Kände för att soda ur mig rejält. När jag väl kom ut började det blåsa och regna och det var ingen sommarvärme som mötte mig. Men jag njöt. Gud så skönt att verkligen känna att det bränner i lungorna och känna att viljan att träna det där passet är starkare än vädergudarna. Körde 5 ggr upp för Hammarbybacken och det var inte ens jobbigt. Var så hög på endorfiner att det egentligen bara var uppvärmning och nedjogg som var jobbigt. Åh vad jag älskar att springa och oj vad jag älskar hösten. Jag är en ny människa…

I morgon åker jag och Carl på bröllop i Helsingborg. Då blir det inte mycket träning. Kanske ett pass på dansgolvet. Det är höst. Det är off-season. Jag gör precis som jag vill. Snart börjar jag få veckoscheman med träning igen och jag känner mig redo. Sugen. Dekadensen är snart över.

Jag känner mig som en Ironman igen!

Sitter och laddar med en kopp kaffe för att ge mig ut på lite lufs i skogen. Hösten är ett underbart tillfälle att uppleva naturen. Lagom temperatur, krispig luft och snart kommer vi se naturen stå i sin vackraste och färggrannaste prakt. Det är najs.

”Trailrunning” som det nu så modernt kallas är egentligen inte min grej. Alltså jag älskar verkligen naturen men det här med stigar, rötter, stenar och eländig terräng passar inte riktigt mitt löpsteg. Tycker det går alldeles för sakta. Vrickar fötterna mest hela tiden och tycker det är jobbigt när det blir branta uppför. Men kanske är det bara en vanesak?!

Jag har iallafall planerat in Salomon Trail Tour i Åre (lördagen den 29 september) under Åre höstmarknad som en kul grej att se fram emot. Jag och Carl åker upp för att andas lite, plocka bär och svamp och njuta av naturen. OCh vad passar inte bättre än att bränna av 10,8 km terräng då? Ska bli skitkul.

Förra året körde jag loppet Åreskutan runt. Det var bedrövligt. 21 km myrar, skidbacke nedför och en jäkla massa ”rämmil” i vägen (sten, rötter och annat skit i naturväg). Startade med massiv träningsvärk i låren (att springa Hammarbybacken 10 ggr dagarna före var tydligen inte en bra uppladdning). Jag grät när jag kom i mål. Ville bryta efter 10 km när jag redan vrickat höger fot 3 ggr och knäna och låren värkte. Tyvärr var vi mitt uppe på skutan utan en funktionär i sikte så det var bara att mosa på. Skulle ju ha tagit evigheter om jag skulle ha gått hela sträckan tillbaka till Åre by så jag körde på. ALLA utom jag och Carl hade häftiga trailskor. Vi hade vanliga springskor och inte tänkte väl vi på att det skulle bli halt och blött. Våra skor vägde ungefär 10 kg och innehöll en sjö av vatten och lera när vi kom i mål. Har inga planer på att köpa trailskor denna gången heller så antar att det hela kommer bli lika miserabelt igen. Haha, amatör! Eller borde jag köpa? Vad då för några i så fall?

Ska även gå till access rehab för att analysera mina svagheter och därefter få ett styrkeprogram för att bygga upp svagheterna. Jag antar att mina knän och vrister är en svag länk på kroppen. Det ska byggas upp nu så jag kommer att springa över stock och sten UTAN att vricka fötter, snubbla och stappla mig fram. Nu jäklar ska här springas skog:)!.

Foto: Niclas Ström