8 x 3 min

Vågorna rullar in från blåa Atlanten. Det kraschar av snäckskal under fötterna när man springer.

En av de kvinnliga ledarna sprang i kortbyxor. Hon fick gåshud. Det är kallt i vinden. Men solen bränner i hemlighet. Snart är man röd om näsan.

Morgonjogg i Monto Gordo. Hundratalet som ger sig ut och iväg halvåtta på morgonen. Det ger en rätt mäktig känsla. Sju åtta grader i skuggan, mer i solen. Kommer bli ännu mer i solen. Kommer bli lunch på stranden. Kommer bli helt okey.

Ingen brådska på morgonen. Intervallpass i eftermiddag. Sjukgymnast bände vänster sida i går, mycket stelare än höger. Men ingen intervallhäck, som Rune Larsson pratat om (ett nytt ord för SAOL?), snarare flygstolshäck (ekonomiklass).

RW har löparvecka, och medarbetarna har samlats.

Martina Haag är här. Hon springer och skriver på en bok.

Mårten Klingberg är här. Han springer och skriver på ett manus.

Stefan Larsén är här. Han sitter bland sanddynerna och pratar i telefon med barnen hemma i Stockholm.

Webbredaktör Jonas Lund är här. Han har hyfsad koll på tidvattnet. Men bara hyfsad.

Och jag är ju här. Jag springer och skriver på en blogg. Och äter en croissant. Det faller smulor på tangentbordet. Jag blåser så hårt jag orkar. Det blir lite geggigt mellan K och L. Men jag tar det med upphöjt lugn. Västerlandsproblematik.

Någon undrade om jag ville hänga med och simma i havet. Jag sa jag inte hade någon våtdräkt med mig (sant). Och så har jag hört att det ska finnas sådana här i havet:

Jag har visserligen aldrig sett någon själv, men det ska finnas en 50 metersbassäng här någonstans. Det är den jag ska gå och leta efter nu.

Hello, check please!

---

Börjar få vårkänslor. Fortfarande isvindar ute, men ryggen ok, snuvan borta! Benen sega, men det går att ändra på. Bara springa, och springa, och springa. Tänkte göra det i Portugal nästa vecka. Flyget går på lördag. Runners World kör löparvecka. Löpa med läsare i både korta och långa meningar. Löpa mellan raderna? Börjar jag bli flummig nu? Nog bara våryra.  De läsare som springer om mig kommer jag skriva elakt om i bloggen. Nä skoja bara. Det är ju vägen som är målet. Det vet ju alla?

Herr sportchef LG Skoog har lagt ut ett långpass på mig och Emelie  från bloggen här bredvid, Emelie som ju tycks kunna springa hur långt och hur högt som helst och bara skratta hela vägen in i mål. Jag har härmed bestämt att Emeile får springa längst fram och jag springa och småle så där lite lagom ansträngt längst bak. Har vi tur får vi se rosa flamingos på vägen. Har vi otur får vi hoppa över en orm. Jag gjorde det en gång för länge sedan på ett långpass i Portugal. Gav extra driv i steget i ett par hundra meter.

Om man sen springer i rosa tights (tips där LG!) kan man också dra till sig intresserade blickar från en flock flamingos:

/ to be continued …/

---

Hemma igen. Hai ho hum. Har ett par eländiga dagar bakom mig, och är, för den delen, också mitt i en. Min rygg gillar inte långa flygresor. Ut ur flyget på Arlanda, med en träsmak värre än ved, upp med ryggsäcken (tung) på axeln, och där drog det direkt till i ryggslutet. Början på ett ryggskott. Pang!

Där är vi nu. Groteskt förkyld är jag också! Ur näsborrarna – syndafloden! Är detta slutet? Lägg därtill att jag vaknar halvfyra varje morgon av den jämrans jetlagen (och somnar i fåtöljen fem minuter in i Aktuellt varje kväll). Men är det någon som tycker synd om mig för det? Ingen, säger, ingen. Lyckligtvis är min självömkan av yppersta världsklass.

Tröstar mig med en avskalad bild från Tokyo, en hårdkokt teaser inför Påsken. I Japan kör man inte med sexpack! Där äggar man en åt gången … ock ock ock ….

Längre rapport i RW no 5.

---

Man kasta inte in hadduken i alla fall!

Och man behöver inte vara jetlaggad för att vara trött i Tokyo!

Nu mot Venus Fort, för & shoppa loss lite. Där ligger Ålle och NK i lä!

---

Har nu börjat landa så smått i stan, och då är det förstås dags att åka hem igen. Det är mycket trevligt här, allting är så välordnat. Alla bockar och ler och är snälla. Jag bockar och ler och är snäll. Det är så det ska vara. Civliliserat.

Vaknade lite chockad i morse. Det regnade. Hade alldeles glömt bort att det kan regna i Tokyo. Grått och kallt. Vart är världen på väg?

Lyckligtvis har jag lokaliserat ett badhus i krokarna, Ariake Sports Center. Idag blev det detut i japanskt badhus. En 25-metersbasssäng på fjärde våningen i en mycket futuristisk byggnad. Alla byggnader är mycket futuristiska i Tokyo Bay Area.

Sen blev det förstås lite Lost in translation. Jag klampade glatt in i mina egna, gamla badtofflor, vackert patinerade efter år av strandliv på Öland. Men där blev det stopp. Mina badtofflor var förbjudna. Sen hoppade jag ned i en ledig bana. En ledig bana i Tokyo tänkte jag, nästan för bra för att vara sant. Det var det också. Efter 25 meter knackade någon på ryggen. Den banan var bara för gåbadare. Men jag hittade en annan bana med bara några gubbar i, och körde på. Där hann jag inte heller mer än 25 meter förrän jag fick en ny knack på ryggen. Paddlar fick man inte köra med, det var en säkerhetsrisk. Jaja, tänkte jag, man får ta seden dit man kommer. Av med paddlarna och kajka på. Men hann inte mer än 25 meter förrän jag fick en ny knack på ryggen. En japansk gentleman pekade upp mot bassängkanten, där stod en grupp på minst 50 japanska kvinnor i vuxen ållder. Banorna var reserverade, förklarade mannen, och pekade på en tredjedel av bassängen där inga banor var markerade. Där gick det bra att simma. Ii banorna skulle det nu bli vattengympa. Det var lite trångt i friytan, om man säger så, jag fattade bättre att paddlarna där kunde ses som ett dödligt vapen.

Men med mitt sedan några dagar buddistiska sinnelag (eller om det bara är jetlagen, som håller i), så tog jag det hela med upphöjt lugn. Körde intervaller på 50, blev nog 55 inklusive slalom. Vattentempen låg säkert runt 30 C, kände mig  rätt mosigt efter ett tag. En japanska som simmade som en delfin, visade vänligt hur jag skulle sätta ner händerna lite mer vinklat i vattnet. Jag fölljde hennes anvisningar, men inte gick det fortare för det. Det är svårt att lära gamla löpare simma.

Och så in i gråzonen mellan det privata och det offentliga. In på Toto. Den här varningstexten sitter på muggen. Har jag förstått den rätt är det farligt att kasta vatten på muggen, den kan då bli strömförande. Kanske inte den mest ärofulla av dödar, om den skulle inträffa. Så inte sitta där i onödan ….

Och instrumentpanelen vid sidan, jag har inte rört den än. Men det kliar i fingarna. Bara trycka en gång, se vad som händer.  Jag tror jag vet vad som händer, och jag tror inte jag vill att det ska hända. Det kommer ta en ändalykt med förskräckelse . Men här är krafter starkare än mig själv i rörelse … whooohaaaaaaa …..

Nu mot tunnelbanan, och en massa japanska tecken att tyda. Undrar varje gång om jag nånsin ska komma hem igen …  hittills har det gått bra.

Banzaiii!!!!

---