Årets viktigaste blogginlägg.

Halvsjutiden i morse gick jag runt på flygplatsen i Zürich, tom i huvudet efter gårdagens besvikelse, trött efter bara 3h sömn och lite strul med flygbussarna. Plötsligt fick jag ögonkontakt med en kvinna och jag såg på henne att det var meningen att jag skulle gå fram till henne. Hon kramade om mig, och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var så äkta. Innan hon ens hade sagt ett ord så kände jag verkligen att hon led med mig. Och nej, jag har ingen aning om vem hon var.

Jag kommer inte att analysera gårdagens lopp. För jag kan inte. Jag vet verkligen inte vad som hände. Jag hade ett enda mål, och det var att vinna. Jag ville inte ha medalj, jag ville ha guld. Och det borde jag ha kunnat ta. Jag misslyckades totalt. Annat kan man inte säga. Det var ett stort misslyckande och en gigantisk besvikelse. Mina tränare blev ledsna, min familj blev ledsen, och hela finska folket hade helt enkelt bara väntat sig så himla mycket mera än det där. Och så ska det vara. Folk skulle förvänta sig medalj, eller till och med guld, för det var realistiskt. Men så blev det inte. Och den största besvikelsen upplevde jag ändå själv. 

Det känns fortfarande rätt tomt. 

Det var inte lätt att gå igenom mixed zon igår. Media är inte alltid schysta. Jag kan erkänna att något av det första jag tänkte på då jag kom i mål är hur många negativa kommentarer jag kommer att få. Att folk kommer att dränka mig i kommentarer om dålig teknik, svagt huvud, värdelös taktik, dåligt språk, ful frisyr osv. Jag stannade och grät flera gånger på vägen genom mixed zone, men jag kom mig igenom utan större problem.

Jag har inte läst en text som skrivits efteråt och jag tänker inte göra det heller. Men jag är ändå tacksam över hur media mötte mig igår. Väldigt många var väldigt schysta och tackade för att jag ens ställde upp på intervjuerna. Det hör till att ställa upp på intervjuer efter mästerskap tycker jag, oavsett hur det har gått. 

Det är sällan någon hör av sig då man inte har lyckats. Min telefon brukar vara död och de sociala medierna brukar innehålla någon enstaka kommentar. Och det är helt ok. Vad säger man åt någon som har misslyckats? Om man lyckats vill man ju gärna höra att man har varit bra, även om man vet det. Men då man misslyckats vill man definitivt inte höra att man är dålig, och kanske ännu mindre höra att man är bra, då det inte ens är sant. 

Jag blev nog väldigt förvånad då jag tog i min telefon efter loppet igår. Inte ett enda ”grattis till nionde platsen!” (vilket inte är så mycket att gratta åt i den här situationen), utan en hel del uppmuntrande meddelanden fyllda med medlidande. Tårarna rann nog i en timme efter att jag sett de meddelandena. Tack!

Jag fasade för att logga in på twitter och facebook på kvällen. Jag ville inte höra vad jag hade gjort fel. Men förr eller senare skulle jag ändå logga in så lika bra att få det överstökat. Sociala medier må vara sociala medier, och allt som skrivs och gillas kanske inte är äkta, men om en bråkdel av de kommentarer jag fick igår kommer från personer som verkligen menar det de skrev, då är jag en lyckligt lottad människa. Jag hade aldrig, aldrig kunnat förvänta mig något liknande. Flera hundra kommentarer om att komma igen och att min tid kommer. Jag blev nog lite chockad. Och började gråta igen. Förstås. Det är så jäkla fint att så många bryr sig. 

Det här senaste dygnet har jag fått flera ”riktiga” kramar än jag har fått det senaste året. Idrottare, tränare och okända finska supporters har kommit fram och bara kramat mig. Kan hända att jag började gråta ett par av gångerna… Men jag har behövt det så jäkla mycket.

Jag minns då jag vann mitt första FM-guld i juniorklassen, 2005 i Huittinen. Varje dag i en månads tid fick jag nya gratulationer. Och jag var fascinerad över hur många som brydde sig. 

Men det är väldigt mycket lättare att vara glad med någon än att vara ledsen med någon. 

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå. Jag vet knappt vad jag försöker skriva. Jepp, sitter och gråter samtidigt (sov 3h i natt så det kanske också bidrar till min känslighet). Men det vill jag att ni ska förstå, att varje liten kommentar eller uppmuntrande ord som jag har fått efter mitt lopp har gått rakt in i hjärtat.

Det är så otroligt fint, att så många människor, varav endast ett fåtal är människor jag känner eller vet vem är, tar sig tid att skriva åt mig, även om de antar att de bara är en i mängden. Men ni är inte en i mängden. Ni är fantastiska människor allihopa, som har tagit er tid att försöka få en annan människa att le igen. Och ni har lyckats. 

Och vet ni vad. Ni har rätt också. Efter vinterns problem skulle det här inte vara min säsong, det har redan gått över förväntan. Min tid har inte ännu kommit, men den närmar sig med stormsteg, och då jag väl får allt att fungera, då får resten av världen se upp. Och sen då jag väl lyckas, då kommer ni som har stött mig hela vägen att vara en stor del av det!

Och den här säsongen är dessutom inte slut ännu.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina människor i mitt liv, men jag är väldigt tacksam. Jag hoppas att jag kommer att kunna glädja er med många lyckade lopp framöver!

Man vinner eller så lär man sig något. What doesn’t kill you makes you stronger osv osv osv.

TUSEN TACK och KÄRLEK TILL ER!

Sandra

---

Jag ber om ursäkt för att den här stackars lilla bloggen håller på att dö ut igen.

Jag reser fram och tillbaka och det är tävlingar mer eller mindre varje vecka och det är knappt så jag själv hinner med i svängarna. Därför har jag inte heller tagit mig tid att sitta ner och skriva detaljerade tävlingsstorys (jo, det kunde ju gå att skriva korta inlägg men det har mina fingrar inte riktigt fattat ännu).

Om ni ändå är intresserade av hur det går för mig så kan ni läsa mera här: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211?ref_type=bookmark. Där uppdaterar jag kort efter varje tävling.

Till hösten då det lugnar ner sig lite så är jag nog tillbaka med långa tunga inlägg igen! 

I övrigt vill jag önska er alla en riktigt trevlig sommar! 

Och så bjuder jag på en bild från helgens stafett-FM-tävlingar. Laget på 4x800m. Tre systrar Eriksson och en Karin. Så där ser vi ut då vi är normala. Kan vara att det var därför vi vann.

---

Säsongen är i full gång och det händer så mycket att jag inte har kommit mig för att bara sätta mig ner och skriva ihop några blogginlägg. Men det är lika bra att jag skriver först nu, så slipper ni de alltför långa detaljerade romanerna om varje tävling. 

Så här har min säsong startat:

1) 1500m i Oordegem, Belgien. 1p 4.15,75.

Mycket lång och jobbig helg. Arrangörerna hade misslyckats med ganska många småsaker och bl.a. glömt att skriva upp mig på transfer- och boendelistan. Så efter att ha rest halva dan så fick jag ännu skjutsas fram och tillbaka någon extra timme innan de lyckades fixa mat och boende åt mig. I övrigt var det väldigt rörigt på tävlingarna också men det är nog bara bra att bli van vid sånt också.

Loppet i sig var lika rörigt som allt annat. Jag blev instängd i klungan i början och kom ingenstans. Sen var det mycket löpning på bana två och mycket bromsande och ryckande. Loppet kändes ändå väldigt väldigt lätt, vilket 1500m inte ska göra. Hade mycket krafter kvar på slutet och körde en långspurt och råkade vinna, vilket var mycket oväntat. Hade räknat med en 5-10 plats. Priset var en flaska skumpa och blommor. Tiden var PB med en sekund, men ändå inget jag hurrar över. Känslan i kroppen var dock väldigt bra. Jag hoppas att jag hinner få in ett till 1500m i sommar med bra motstånd för jag tror att det går att kapa väldigt många sekunder.

Hemresan från Belgien blev också ett projekt då arrangörerna hade problem med att köra oss till flygplatsen osv. Men hem kom jag, om än en aning sliten. 

2) 3000m hinder i Rehlingen, Tyskland. 3p 9.51 och delar.

En knapp vecka senare satte jag mig på flyget igen. Den här gången på väg till Tyskland. Jag var grymt taggad eftersom den första tävlingen hade gått så bra. Jag hade visserligen kört två hårda pass i veckan och var inte direkt toppad för tävling, men jag räknade med att det kunde gå bra ändå. 

När jag landade i Frankfurt var det 34 grader ute. Vi var åtta personer i taxin som tog oss de 200 kilometrarna till Rehlingen. De första 3km tog 30min pga trafikstockning. AC:n i bilen fungerade inte jättebra och vi svettades som små rosa grisar allihop. Men vi klarade oss. Väl framme verkade jag inte finnas på boendelistan (surprise surprise), så de bokade in mig med en kulstötare. Men det gjorde inte mig något, hon var hur trevlig som helst. Enda problemet var att hotellet också saknade både luftkonditionering och fläktsystem. Utan att överdriva var det närmare 40 grader i rummet. Att sova i den värmen var inte speciellt lätt. Speciellt inte då jag råkade ha otur och tjejen jag bodde med både snarkade, pratade och skrattade i sömnen. Nåväl dålig nattsömn innan tävling gör inte så mycket om man sovit bra tidigare i veckan.

Tävlingsdagen var lika varm, om inte ännu varmare. Satt hela dagen nere i hotellets aula. Det var det svalaste stället jag kunde hitta även om det nog var närmare 30 grader där också. När starten på kvällen väl började närma sig var det 37 grader i luften och jag var helt utan energi. Det är inte helt ovanliht att det inte känns bra innan tävling, men det brukar jag inte bry mig om. Men vissa gånger vet man bara att det inte kommer att gå. Men det betyder inte att man ger upp innan, man kan ändå ge allt vad man har. Men det jag hade var inte så mycket.

Jag sprang taktiskt väldigt dåligt. La mig för långt bak i fältet och fick bromsa och byta bana hela tiden. Afrikanerna är inte speciellt duktiga över hindren så för att ta sig fram utan att springa på dem så blev det en del sicksackande. Vattengravarna gick uselt och jag lyckades falla och dra sönder en sko. Efter tre varv hade jag gett upp och sprang i bekvämt (okej, det fanns inget bekvämt den dagen, men så bekvämt jag kunde) tempo resten av loppet. Tog i lite på slutet då jag såg att jag kunde knipa en pallplacering men blev ändå förvånad över min tid. Var övertygad om att jag sprungit över 10min så 9.51 var en trevlig överraskning. En rätt bra tid för att vara ett riktigt skitlopp. Även de flesta andra löpare sprang mycket sämre än de gjort på andra lopp i somras, så det säger väl lite om förhållandena. 

Priset denna gång var två flaskor vin och sju flaskor alkoholfri öl. Och så en blomma på det. Märkliga saker. Dan efter tävlingen var det väckning klockan 4 och så en alltför många timmars resa hem. 

3) 3000m hinder i Lahtis, Finland. 1p 9.34,71.

Två dagar efter att jag kommit hem till Stockholm igen så var jag tvungen att flyga hem till Finland. Hade tänkt åka rakt till Lahtis dan innan tävling men Sveriges orienterare hade bokat VARJE flyg- och båtplats hela helgen. Mycket bitter blev jag över att behöva åka igen direkt jag kommit hem och dessutom lägga till en extra resdag i kalendern. Men det här elitidrottaryrket är ju inte direkt bekvämt heller. 

Hade även den veckan kört på rätt hårt, med en mycket slitande hinderträning och riktigt tunga intervaller dan efter (de intervallerna skulle inte vara tunga men jag var så grymt trött i benen). Ingen idealisk uppladdning. Men det är lång tid till säsongens viktigaste tävlingar så jag prioriterar träning före tävling ibland. Hellre halvtaskiga resultat nu och bra resultat i slutet av sommaren än halvbra hela sommaren. Var ändå rätt otaggad inför söndagens lopp. Vet att jag brukar springa bra solo, men mentalt är det inte alls lätt.

Vädret var skönt på tävlingsdagen. 15-17 grader och lite blåst. Helt underbart jämfört med Tyskland. Coachen var på plats för att ropa varvtider, vilket nog underlättar om man ska springa helt solo. Jag öppnade loppet rätt hårt, på höga 3.05. Ett tempo som jag ska kunna hålla för i slutet av sommaren, men som kanske var lite för hårt i ett sololopp i mitten av juni. De sista två kilometrarna gick på ungefär 3.14,5. Inget perfekt lopp men torrhindren gick riktigt bra. Tiden var också väldigt bra med tanke på att det är juni och jag fortfarande inte är i någon toppform. Men något superlopp var det inte. 

Fördelen med sololöpning är att det är lättare att anpassa sig till hindren och att man får springa som man själv vill. Nackdelen är att man inte har något att fokusera på, inte har något att fightas för och framförallt att man inte har någon att springa mot under sista varvet. Många blev ivriga över den höga placeringen i europastatistiken men för min del spelar det ingen roll om jag är etta eller trettiosjua. Statistik är bara siffror och stämmer aldrig överens med tävlingsplaceringarna sen. Och statistiken i juni säger inte så mycket om nivån i augusti. Jag hoppas i varje fall att många europeer kommer ner under 9.30 i sommar. 

Nästa tävling bli på lördag, lag-EM i Tallinn. Eftersom Finland bara är i first league så är startlistorna inte så märkvärdiga så jag gissar att det blir ett roligt taktiklopp. Jag har inga planer på att jaga någon hård tid där. Veckan därpå blir det 3000m på Paavo Nurmi Games och sen åker jag hem till Stockholm en stund innan det är dags för Stafett-FM.

Just nu känns det riktigt bra. Vi jobbar på mycket med tekniken och gör stora framsteg. Och då det väl sitter kommer jag förutom att kapa sekunder på själva hindren, också bli bekvämare i min löpning och kunna kapa sekunder där. Men det behövs mera träning för det. Jag ligger också efter konditionsmässigt efter den halva träningssäsongen så nu blir det mera fokus på kondition framöver. Är riktigt taggad på slutet av säsongen då början har sett ut så här. 

Tack till alla som hänger med och lyckönskar och gratulerar. Det värmer att så många hänger med och bryr sig!

Trevlig midsommar!

Sandra

---

Jag springer rätt ofta där det är mycket folk. Runt söder, runt Kungsholmen och liknande. Gång/cykelbanorna är så fina och det är roligt att vistas bland folk. Givetvis är det svårt att ta sig fram såna här fina sommardagar då hela Stockholm är ute och går, och jag får nog skylla mig själv som försöker mig på att springa där. Men jag har ändå insett hur lite det krävs för att göra gångbanorna så mycket trevligare och för att alla som rör sig till fots ska kunna ta sig fram rätt smidigt.

Det här är min lista på småsaker som jag tror att skulle göra Stockholm till en trevligare plats. 

1) HÅLL HÖGER. Jag springer två mil om dagen på Stockholms gångbanor. Folk håller höger, vänster, mitten och allt på en gång. Alla skulle ha det så mycket lättare att ta sig fram om alla höll till höger. (Här kan jag tillägga att jag fått en del kommentarer om att man går på vänster sida. På en vanlig väg, ja. Men på gångbanan finns inga regler om vilken sida man går på. Därför tycker jag att kommunen själv skulle lägga upp skyltar för att underlätta. Vänster eller höger spelar ingen roll, men det är ju absolut smidigast om alla väljer samma).

2) Gå inte för många i bredd på smala områden. Det kommer alltid någon gående bakifrån som vill gå förbi. Man behöver absolut inte gå på kö men kan kan försöka vara lite uppmärksam.

3) Gå inte i bredd om ni går förbi folk som går i bredd. Då måste de som kommer emot stanna och vänta på att ni har gått förbi.

4) Om ni träffar någon bekant på er promenad, stig till sidan om ni ska stanna och prata.

5) Gå vid sidan om du ska peta på din telefon. Du har inte så bra koll runt omkring dig som du tror. 

6) KOPPLA HUNDARNA! Och ha koll på kopplet. Det här gäller även de med snälla hundar. Även de som har hundar som ”aaldrig skulle göra något illa”. 

7) Håll höger även om du har en barnvagn. Gå inte med tre barnvagnar i bredd. 

8) GÅ INTE MOT RÖTT. Vad ni gör då ingen ser bryr jag mig inte om. Men står det barn och väntar så lär ni dem att göra fel. Vuxna människor är barns förebilder, om man vill eller inte. Gå inte heller mot rött om det kommer bilar fastän ni är säkra på att ni hinner. Bilen måste ändå bromsa för säkerhets skull, och visst är det bra att den saktar ner, men inte på grund av att fotgängare bryter mot reglerna. Tänk efter, har ni verkligen så där bråttom?

9) Kör inte överhastighet bland folk. Helst inte någon annanstans heller. Vi har bara ett liv var.

10) Om det är överfullt på gångbanan och du som löpare väljer att springa på cykelbanan, håll rätt fil! Och kom ihåg att det är cyklisternas väg, det är du som ska flytta dig om det blir trångt. 

11) Om du möter en människa där det är trångt. Gör dagens goda gärning och ge den andra människan företräde. Gör någon likadant för dig, tacka och le! 

12) Sluta trängas för att vara först av och på bussar och tunnelbanor, speciellt då du inte ens har bråttom. 

13) Om det öppnas en ny kassa i butiken, låt de som har köat längst gå dit först. Har du jättebråttom och har lite saker kan du fråga om du kan gå före.

14) Låt dig inte bli lurad av stressen i centrum. Har kommit på mig själv med att stressa direkt jag rör mig inne i centrum eftersom alla andra verkar ha så bråttom, även om jag själv egentligen har all tid i världen.

15) Den långsammaste är inte den som äger vägen. Ofta känns det som att de som går har lite mer rätt än de som springer att röra sig på vägarna. De som går kan tänka sig att flytta sig om det kommer andra gående emot, men inte om någon springer. Och de som cyklar, de får bara akta sig och ta sig fram om de råkar ha tur och det finns en lucka någonstans. Hur skulle det vara om man respekterade de som vill ta sig fram snabbare också? Man behöver absolut inte hoppa i diket för att folk ska komma fram, men om det är möjligt kan man ju dra ihop sig lite.

16) Var schyst mot andra så kanske andra är schysta tillbaka. Är du otrevlig och egoistisk så lär nog ingen vara schyst tillbaka åtminstone. 

Jag menar inte att söndagspromenaden ska handla om att göra andras söndagspromenader så trevlig som möjligt. Man får tänka på sig själv och njuta av sommaren. Men det krävs så lite för att göra det behagligt för alla andra också. Tillsammans kan vi göra Stockholms vägar trevligare att vistas på! Jag tycker att vi börjar nu!

Sandra

Ps. Det här är alltså inte skrivet ur löparsynvinkel. Det handlar inte om att jag ska kunna ta mig fram på mina löprundor, det klarar jag nog. Det handlar om att alla ska kunna ta sig fram lite smidigare. Och det är under mina löprundor som jag har iakttagit och konstaterat hur egoistiska vi människor är.

---

Jag blir så arg på mig själv. 

Säsongen närmar sig med stormsteg och som jag har längtat. Jag har varit otroligt taggad och längtat och längtat… inför nästa års säsong. Säsong 2015. Inför den här säsongen har jag lagt alltför mycket tid på att känna ångest. Och det faktum att jag har tillåtit mig själv att känna så gör mig lite förbannad på mig själv. 

Det är inte det att jag är i dålig form på något vis. Tvärtom, jag har gjort bättre pass än någonsin den senaste tiden. Jag älskar att tävla, det är ju därför jag har slitit hela vintern med en massa alternativ träning. Det är inte heller mitt knä som är problemet. Det mår hur bra som helst. Dessutom har jag tränat hinder sedan februari så jag borde inte behöva vara orolig. Men det är den där vattengraven. Den där jävla, älskade vattengraven. 

Jag har slitit på med vattengravsträningen i flera månader. Jag gör framsteg och då jag väl får till det, då kommer det inte bara att vara bra, det kommer att vara perfekt! Men det kommer knappast att ske i sommar. Höstens och vinterns planerade ben- och hoppstyrka blev utebliven p.g.a. knäproblemen, så benen har inte fått den styrketräning de har behövt. Och jag litar inte på att benen håller för att ta emot mig på bara ett ben.

Landar man jämfota är man en värdelös hinderlöpare. Så råder tydligen den allmänna uppfattningen. Det gäller dock inte afrikanerna, för de är ju… afrikaner!? Faktum är dock att man inte nödvändigtvis behöver tappa så mycket tid med jämfotalandning heller (härregud, jag har ju hållit på med den i tio år, jag börjar kunna den), men det är givetvis bättre att landa med ett ben (såvida man gör det rätt). Liksom med allt annat i världen så har även jämfotalandningen sina fördelar, även om nackdelarna må vara flera, och de fördelarna kommer jag att fortsätta utnyttja till max (fram tills jag klarar av att landa med ett ben förstås). Försök komma på dem om ni kan! Dessutom går det uppenbarligen att springa under 9.10 med jämfotalandning (och dålig torrhinderteknik). Som sagt, se på afrikanerna!

Varför sjutton landar jag jämfota då? Jag började springa hinder 2003. Då var jag fjorton år. Hinderlöpning för damer fanns knappt då (det var först år 2005(!) som damerna fick börja springa hinder på mästerskap!). Det fanns inga direkta hindertränare i mina trakter och ingen som kunde hjälpa mig på rätt sätt. Jag fick veta ungefär hur det skulle se ut, men inte hur jag skulle göra för att få det att se ut så. Det fanns inte människor med tillräcklig kunskap som kunde hjälpa mig. Så jag körde min hinderträning själv. Då jag var fjorton år tränade jag bara kring tre gånger i veckan och var med andra ord inte jättetränad. Jag hade aldrig klarat av att landa med ett ben i vattengraven. Så jag landade jämfota. Det var det sättet jag lärde mig. 

Ett par år senare tröttnade jag på att aldrig få till en bra vattengrav (bra resultat hade jag ändå gjort med flera finska juniorrekord och mitt första FM-guld för seniorer, men jag visste ju att det kunde bli bättre). Så jag slutade stiga på vattenhindret och började klippa det istället. Då blev landningen bra… några lopp. Sen var jag tillbaka i mitt invanda mönster. De senaste 10 åren har jag landat jämfota i vattengraven över 1000 gånger. Och det är lite av ett problem. Jag vet exakt hur jag ska göra, men att få kroppen att ändra på ett så invant mönster är riktigt svårt.

I höstas hade jag ett möte med Oscar Gidewall och jag kände genast att han förstod mina tankar och mitt problem och att jag äntligen hittat någon som faktiskt kommer att kunna hjälpa mig. Framför allt någon som vill hjälpa mig. Bättre sent än aldrig! Så direkt knät höll för löpning och hopp i februari började vi träna. Jag har lärt mig väldigt mycket sen dess och jag har insett att det kommer att bli riktigt jäkla bra, bara jag för en gångs skull har tålamod. Jag har förlängt mina karriärsplaner med fyra år och är nu inne på att vara aktiv fram till 2021. Jag känner mindre stress och framför allt känner jag att säsong 2014 inte kommer att vara min viktigaste säsong i karriären. Och det är skönt. Det betyder dock inte att jag struntar i den kommande säsongen. Mina mål är skyhöga. Men det är inte på liv och död. 

Men nu då jag har allt på klart, jag vet vad jag vill och jag vet hur säsongen kommer att se ut, varför har jag då känt ångest? Varför är jag så rädd för vattengraven när jag har gjort likadant i tio år? Jo, därför att folk säger att jag är dålig. För att folk har sagt åt mig att jag är dålig så många gånger att jag till slut började tro på det. För att jag har fått ångest och skämts mitt i pågående lopp. Och då har det inte varit kul att tävla. Jag är perfektionist och vill att allt ska vara 100% korrekt och bra. Jag är väldigt obekväm med att göra saker jag inte är bra på, speciellt inför folk.

”Läs för guds skull inte tidningskommentarerna”, säger folk. Rätt. Jag läste alltid förr, tyckte att det var bra tändvätska. Skrattade åt de som var arga på mig för att jag pratade svenska, för att jag svor i en intervju, för att jag trippade före varje hinder (det loppet analyserade jag i efterhand, av 35 hinder fick jag korta av steget inför 6, vilket är helt mänskligt. Men enligt kommentaren var 6 tydligen alla), för att jag var för dålig bara helt allmänt osv. Men vattengravskommentarerna blev för mycket. Så jag slutade läsa.

”Sandra, jag vill bara ge dig ett tips, det går snabbare om du inte landar jämfota…”

”Men hur jävla svårt kan det vara, tränar man det en gång så kan man ju det!”

”Varför kan alla andra men inte hon???”

”Hahaha, finskans vattengravsteknik är lite speciell”

”Om hon slutade att blunda och plumsa i på det djupaste stället går det kanske bättre”

”Det ser för bedrövligt ut”

”Du har inte funderat på att börja springa slätt?”

Jag sitter och skäms medan jag skriver. Det känns som att jag förnedrar mig själv bara av att citera orden (och gud nej, jag har inte googlat dem, tro mig, såna där ord fastnar i hjärnan väldigt länge då man en gång har sett dem). Och det där är inte ens tidningskommentarer, såna läser jag inte längre. Det där är professionella sportjournalisters kolumner, det där är svenska tv-kommentatorers ord, det där är citat från speakers, det där är mail som jag får, det där är meningar som folk taggar mig i på twitter. Jag kommer inte undan det. Jag får höra det hela tiden, överallt. Till och med av nära bekanta. Och det är inte så konstigt. Det är ju inte vackert. Man ”ska” inte landa jämfota. Och vissa vill faktiskt bara hjälpa. Men allt det här har lett till att då jag får frågan efter ett lopp om hur det har gått så svarar jag alltid ”vattengraven gick ju som vanligt skit men…”

Jag är trött på att bry mig om andras åsikter i det här fallet. Jag är trött på att tro att jag är en värdelös hinderlöpare. Det spelar ingen roll om jag så doppar mig i vattengraven. Det är tiden från start till mål som räknas, och sen får folk ge sina skönhetspoäng hur mycket de vill. Men jag rekommenderar folk att tänka efter. Inte bara då det handlar om mig, utan varenda idrottare. Det är fritt fram att ha åsikter men tänk efter innan ni skriver ner dem så att alla kan se. En tävlingsidrottare gör alltid sitt bästa och tro mig, går det inte bra så är nog han/hon tillräckligt besviken på sig själv utan taskiga kommentarer från alla håll.

Till er alla där ute (som inte råkar vara min mamma eller Guy eller Oscar eller Tom), ni behöver inte kommentera min vattengravsteknik. Jag vet! Jag vet väldigt mycket mera än ni vet om min egen teknik! Och jag lovar er, den kommer att bli bra!

Min tanke med det här inlägget är inte att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig för att jag har tränat fel från början. Jag har det faktiskt rätt bra som har kommit så här långt med en sån här teknik. Tänk hur jäkla bra det kan bli när jag får till det! Jag vill bara ge folk lite perspektiv på min situation. 

De senaste åren har jag kommit på mig med att skaka besviket på huvudet efter var och varannan vattengrav, mitt under tävlingar. Inte för min egen skull, utan för att visa åt de som ser loppet att ”ja, jag vet att det gick skit”. I sommar ska jag le brett varenda gång jag landar fel. I sommar kommer det att bli kul att tävla.

Den bästa hinderlöparen är inte den som springer vackrast, den bästa hinderlöpare är den som kommer först i mål!

Sandra

---