Diverse Sport, hopp & lek

Då var jag hemma igen efter ännu ett par dagar i Stor-Stockholm. Ett jävla rännande kan man tycka. Nu har jag iallfall en vecka på samma ort för att kunna varva ned och komma iform. En lugn och härlig vecka.

Tror faktiskt att människokroppen inte är gjord för att träna så här års i Norden. Dygnets ljusa timmar är kraftigt begränsat om man bor mitt i skogen och man får inte mycket spelrum att utföra sina utepass. Lägg där till att vi haft ca 2 timmar sol under hela november och man kan räkna ut att det är tufft för kroppen.

Fick tips på lättsam text att läsa av SM-guldvinnaren Mikaela Persson som är nutritionist och har forskat på D-vitamin och hur det påverkar oss. Läs här. Debatten om D-vitamin är en het potatis och det finns många åsikter. Jag äter i allafall D-vitamintillskott i pillerform och jag har inte varit sjuk en enda gång under hösten. Inte ens någon känning av sjukdom så jag tror på att vitamintillskotten hjälper mig. Och varför chansa egentligen om man vet med sig att man ligger på en hög träningsbelastning och få soltimmar.

Jag har bara ett fåtal nyckelpass kvar i min uppladdning nu och jag biter i. Börjar se fram emot säsongsvilan nu på ett sätt jag inte kännt på länge. Längtar efter härligt kravlösa träningspass i skogen, på MTB, på skidor-slättförs och utförs, på hästryggen, kanske lite ”titta-på-sig-själv-i-spegel-gymning/discogym”. Det längtar jag till.

För att kunna träna på eftermiddagarna och kvällarna och få lite ny slags träning har vi fixat en alldeles egen reflexbana på vår egen mark här i Norhyttan. Körde ett varv igår och löpning blir verkligen något helt annat när man studsar över mossan i obanad skogsterräng med pannlampan som enda ljuskälla. Det är kul!

Om det inte finns på din hemort, fixa din egen bana i ditt närområde. Allt som behövs är ett gäng små reflexer. Jag använde gamla relexer i tyg som jag klippte sönder till typ 1*1 cm fyrkanter. De kan vara jättesmå och de syns tydligt i skogen även om de sitter ganska glest. Banan behöver inte vara så lång heller för att det ska bli jobbigt. Jag tror min bana i Norhyttan är ca 8 km.

Terränglöpning ger stabilitetsträning för hela kroppen och träning av alla små muskler i bål och framförallt fötter för att kunna parera och hålla balansen i skogen. Man glömmer liksom bort att man springer för allt fokus måste läggas på att hitta nästa reflex, vart man sätter fötterna och val av väg.

Sprang Järla Night Extreme i fjol vid den här tiden. Ett lopp som två av mina kompsar (Bla Lelle i mitten) anordnar varje torsdag kväll i Stockholm. Samling är vid Stalands i Järla kl 19 och banan är ca 5,7 km jäkligt obanad terräng. En bra pannlampa är att rekommendera! Med på bilden är även Erika ”Miss Smilebreaker” Rosenbaum.

i

Här glider jag fram i mörkret. Foto: Gunnar Eld Kolla in facebooksidan för mer info om loppet.

---

En fin Norhytte-vecka har jag haft men nu har kosan styrts mot huvudstaden igen för att delta på lite festligheter (och annat skoj).

Veckan har bjudit på flera cykeldiatanspass. Söndag, tisdag och torsdag, och faktiskt så gick det att cykla ute på riktigt, dvs med min P5:a.

Det stora bryderiet den här veckan har varit kisseriet. Misstänker att mitt koffeinintag är ganska maxat för när jag ska till och träna blir jag kissnödig heeeela tiden! Finns inga övre gränser för hur mkt jag kan kissa under mina distanspass! Nu måste jag nog se över mitt koffeinintag. Antalet koppar kaffe är konstant högt när man bor på glesbygden (hur tror ni annars att befolkningen överlever och fördriver sin tid/träffas/umgås???). Nu dricker jag ju också massa sportdryck med koffein och har även börjat med salttabletter som visst innehåller koffein (zeros från high five) under de hårdaste träningsdagarna. Kombinationen blir KiSSNÖDIGHET! Mina gamla kompisar känner visserligen igen mig som Emma Graaf med Sveriges minsta blåsa, speciellt efter en episk resa till Sälen för att fira nyår 2002 då vi fick stanna ca 3 mil hemifrån då jag efter 10 körda minuter började gnälla över min kissnödighet. Jag tror vi stanna en tre gånger på de tre timmarna det tar upp till Sälen. På den resan var en till duktig triathlet med och kan intyga.

I tisdags löste jag det genom att helt enkelt kissa på mig under cyklingen. Mycket smidigt och dessutom varmt och skönt….ett tag. Dagens pass var dock lite för kallt för den lösningen.

Ända sedan jag läste en artikel om Tove Wiklund i Sydsvenska Dagbladet har jag tyckt att triathleter är knäppa i huvudet men ändå väldigt faschinerande. Hon berättade nämligen att hon ofta kissade på sig under distanspassen. Heeelt crazy…tyckte jag då. Idag förstår jag poängen. (Rätta mig om jag har fel, det kanske inte alls stod om detta i SvD men det blir en fin historia).

Det är ju faktiskt som så att är man tjej och har BIB-brallor (hängselcykelbyxor) så blir det jävligt meckigt att stanna o kissa i tid och otid. Dessutom är det ju bra att öva på cykelkissning innan man ska tävla och göra det samma.

Nu har jag dock lösningen tjejer!!!!! Fick tipset av min glesbygdsvän Megga och det är ju genialiskt!

1. Kavla upp valfritt ben på dina BiB-cykelbyxor ända upp till grenen

2. Dra dem åt sidan med båda händerna

3. Pissa stående eller på cykeln i farten

Se bild nedan för instruktion och se hela blogginlägget  här.

Det jobbiga är ju dock att när man även har vintertights med hängselbyxa så går hela idén i stöpet. Långa byxor fungerar det ju inte på.

Tur att all distanscykling är klar nu då för nästa vecka börjar jag trappa ner!

Pee like a pro!

---

Man kan aldrig få nog av tester, eller vad säger ni? Under min Stockholmsvecka har jag gjort diverse tänkbara tester och tänkte berätta lite om dem här.

Jag har sprungit för Fredrik Zillén på Spring snabbare och fått en löpteknikanalys i hans nya manick MotionMetrix. Det är en dator som registerar löptekniken med hjälp av 3D-kameror så att man kan läsa av energiåtgång och eventuella brister i löptekniken. Väldigt high-tech och väldigt givande och roligt, speciellt med tanke på att jag tydligen hade bästa tänkbara löpekonomi och min teoretiska miltid låg på 30 minuter (!). Nu är det ju inte fullt så bra i verkligheten då det fanns brister i andra saker som gjorde att min fart framåt inte är fullt lika charmerande. Det jobbar jag på dock! Det roliga är att min höftböjarstretch verkligen börjar visa sig och jag börjar sakta men säkert få till löpningen! Fredrik är sjukt duktig på att se hur man springer, koppla ihop hur man ser ut, med hur man springer och komma på lösningar på ens löparproblem. Rekommenderar verkligen ett besök hos honom om man vill lyfta sin löpning. Fullkomligen studsade från löptekniktestet för att det var så kul!

Som bonus gjorde jag även en svett-analys hos Micke Hanell på Feel Alive, som håller till i samma lokal (Hammarbyfabriksväg 23). Testet gick till så att sensorer kopplades på armen och en stimuelring av svettkörtlarna till att börja svettas utfördes genom små elektiska impulser. Svettet samlades upp med ett filter och sedan analyserades natriumhalten i svetten. I svett så är natrium den dominerande mineralen så alla andra mineraler följer av natriumhalten, proportionellt. Vet man natriumhalten vet man alltså hur mycket mineral man svettas ut och hur mycket mineraler man måste sätta till i sportdrycken och annan intag under träning och tävling för att inte riskera vätskebrist. Kan vara mycket vettigt att göra en sådan analys när man gör en Ironman där man tävlar i ca 9-12 timmar för att inte tappa i prestation under loppet. Speciellt jag som ska tävla i Thailand av alla ställen nu i November. Lär bli svettigt. Mineralhalten i ens svett ändras dessutom inte över tid. Den är genetisk och den är konstant oavsett vad man ätit, druckit eller hur mycket man svettas. Min natriumhalt låg på 856 mg/l vilket kan jämföras med vanlig resorb som innehåller 200 mg/l. Det krävs alltså en hel del tabletter för att komma upp i dos! Eller så köper man ett rör med tabletter som redan har anpassad dos. Vi får väl se om en ökad mineralhalt före, under, efter kan göra Ironman-baksmällan lite mildare. Här kan den intresserade läsa mer om svett och testet.

Sist men inte minst avslutade jag Stockholmsvistelsen med ett cykeltest på wattbike hos Viktor Ernholm-Larsson. Innan testet gjorde vi dessutom en uppföljning på det rörlighetstestet jag gjorde i höstas och fick övningar på i augusti. Min rörlighet hade inte blivit så värst mycket bättre men jag hade framförallt blivit jämnare mellan höger och vänster vilket ju är mycket positivt.

Vi utförde sedan laktat-test och VO2-maxtest på en Wattbike och analyserade sedan resultaten ihop. Var sjukt nervös innan och hade försökt dra mig ur X antal gånger. Vad skulle jag med ett VO2maxtest till? Och jag var ju sliten! Och fyyyy vad jobbigt. Meeeen jag gjorde det tillsist ändå. Eftersom jag precis har kört en Ironman och precis dragit igång med hård träning igen, var jag ju inte supertoppad till det här testet. Enligt riktlinjerna inför VO2maxtest som tagits fram på Bosön så gjorde jag ju egentligen allt fel. Var på mingelfest i onsdags, hade simmat på fredag morgon,  tränat hårt flera dagar innan, fått hård idrottsmassage av Sara Penton på Access Rehab dagen innan etc etc etc. Men å andra sidan får jag ju då ett testresultat som motsvarar hur det ser ut i normal träningsvecka för mig och inte något slags glädje-resultat med toppningsform.

Och det var inte så himla jobbigt, jag var nästan piggare efter testet än före (förmodligen för att jag gruvat mig så mycket inför testet;). Vilken kick! Laktattestet gick till som så att jag började på en bekvämlighetswatt, ökade sedan 25 watt var 4:e minut med en minuts vila där laktatvärdet togs med stick i fingret och analys av laktat i blodet. Så höll vi på tills laktatet i blodet stack iväg. En laktatkurva noterades och därutifrån får jag sedan mitt tröskelvärde och annat bra att veta. Vo2maxtestet utfördes i 1minutsintervaller med progression om 20 watt utan vila mellan där syrgashalten mättes med mask.

Resulten håller jag för mig själv;).

Löpning på löpband för att kunna analysera i dataprogrammet. 

Analyserar i MotionMetrix…

…och så här blev resultatet.

Testa svett-Jajjemän!

Urmejsling med otäck mask på en Wattbike. Självklart med mineraler i Milebreker-flaskan, ett Milebreaker-moment kan man säga!

---

Jag har varit i Stockholm på besök i veckan, älskar att hänga där ”det händer” och när jag är i Stockholm så ser jag till att det händer grejer! Nästan alldeles för mycket. Som vanligt när jag besöker storstaden så har jag 1 000 saker att göra på agendan så det slutar alltid i en maxad vecka med massor av roliga möten, träningar och göromål.

Kom till stan i tisdags och började med att träffa upp landslagsmannen Micke Sahlberg för en skvaller-lunch för att få senaste uppdateringarna inom den olympiska och sprintande delen av triathlonvärlden. På väg till Cykelcity från lunchen fick jag ett trevlig telefonsamtal från förbundskaptenen för långdistanslandslaget: JAG SKA FÅ TÄVLA FÖR LANDSLAGET PÅ VM 2015! Hurra! Ska bli så kul att få dra på sig blå/gul dräkt och kötta ur sig på hemmaplan nästa år. VM går ju som bekant i Motala, där jag har tävlat hela två gånger nu (SM långdistans). Vad härligt att jag nu får joina Micke i landslaget, då slipper jag vara avundsjuk på hans flaschiga Sverige-tränings-ryggsäck i gult och blått.

På kvällningen var det dags för löpning på Stockholm Stadion med galna löpargänget i Terrible Tuesday. Som vanligt i min värld så var jag liiiiite väl tidsoptimist och att cykla från Hammarby Sjöstad till Östermalm tar inte 5 minuter. Slutade därför med en urmejsling på min gamla enväxlade cresent-skräpcykel i Stockholmstrafiken, kom fram med andan i halsen, värmde upp 4 minuter sedan var det dags för intervaller. Meeeen det gick bra! Körde mitt eget tempo och lämnade de flesta framför mig. Man lär sig lite varje år och att springa föööör fort för sin egen kapacitet är det mest skadeframkallande man kan göra (okej det går fortfarande liiiiite för snabbt för mitt kalkylerade pace men jag lär mig).

Ett litet instagram-moment hann vi med innan alla drog och jag cyklade hem igen.

På onsdagsmorgonen var det bara att gnugga bort sovgruset, kliva upp 5:45 och sticka till simhallen för simträning med Neptuns Masters. En fet medleyserie skulle avverkas och jag var väldigt nöjd när andra varvet var över och jag trodde passet var slut. Då blev jag varse om att det var ett TREDJE varv. Asch då. Hur som helst så körde jag hela medleyserien UTAN att fuska på fjärilen så jag är nöjd. Amanda Bohlin (vinnare på Tjörn och SM-guld sprint) och Mikaela Persson (SM guld olympisk) var med och satte pace. Duktiga, snabba tjejer!

Fika på Lisas är alltid ett stående inslag i mina Stockholmsbesök och har ni inte varit där, GÅ DIT. Snart kommer semmelsäsongen igång och då får man glömma deffning och hålla vikten för några månader.

På kvällen var det dags för Indiebars releasefest! Dagen innan hade jag och Mikaela hjälpts åt att packa alla miljoners miljarder med goodiebags till alla VIP-gäster och vilket härligt mingel det blev sen! Önskar Olle och Mickis all lycka till nu med barsen!

Skriver om mina tester jag gjort i Stockholm i nästa inlägg!

Packa goodiebags med Mikaela Persson är en bra after-run-sysselsättning:).

Fyra glada trithlonnördar på Stadion. Reseledar-Daniel, TT-Nelker, jag och Annie Thorén som också var på besök i stan.

Mingel, indiebars och härligt häng på cykel café Le Mond på Folkungagatan fick avsluta onsdagens äventyr.

---

Jag är hemma. Hemflyttad på obestämd tid. Hemma i Norhyttan, Ludvika, hos mamma och pappa. Lite konstigt, men det känns bra. Det har alltid varit en dröm att få bo här. Älskar mitt Dalarna, träningen i finnmarksskogarna och folket.

Körde ett episkt pass med Ludvika Simsällskap i veckan. Jag hade distans på schemat och onsdag med gänget betyder passande nog också distans. Å det grövsta bör tilläggas. Min energi räcke ungefär till halva insimmet, sedan var den slut. Coach Magnus Engström surrade något om 7,5 km långt pass, men jag lyssnade inte. Ville inte veta. Tänkte att får jag ihop tusen meter får det duga.

Passet såg ut som följer:
10*100 m start 2:00 min sammansatt, teknik, arm, ben blandat (lycka till att köra 100 m ben på 2 min, jag kan det då inte utan att maxa)
3*1500 m (1:a fenor och paddlar sammansatt, 2:a 500-400-300-200-100 i progressiv fart (sista 100 i fart 5) fenor medley, 3:e sammansatt utan hjälpmedel)
1000 m avbad

Kul. Härdande. Många längder. När jag simmade bröst i medleysimmet (m fenor) så frågade gulliga Anna Miram vad jag höll på med, jag stod ju still?  Idag blev jag utskrattad av två fnissiga tjejer på bröstsimsövningrna. Jag förbättrar mig. Finslipar. Pressar mig. Blir härdad.

Jag får gott om bra sparring & med Magnus gapandes på kanten kan man aldrig fuska. Bra för mig. Imorgon väntar en skön laktatserie där jag brukar glänsa på slutet när ungdomarna har kraschlandat och kräkts för längesedan. Det märks ganska tydligt att jag är långdistansare.

Jag hoppas det här träningsblocket kommer att få fart på min simning så att simningen på Challange Phuket går lite bättre simmässigt än det gjort tidigare i år. Hoppas, hoppas.

Har även coachat min mamma och kusin lite nu när jag har tid och är hemma. Det är roligt att se dem från att ha varit fullständiga nybörjare, kan de nu (läs mamma för kusinvitamin har varit en fena på att simma sedan konstsimstiden back in the days, och ja, ALLA flickor simmade konstsim i Ludvika på 90-talet) simma 1500 m i ett sträck och tekniken börjar sitta. Skam den som ger sig hörni! Kan min mamma så kan NI lära er crawla!

Här kan ni läsa lite om mina crawltips på sidan marathon.se.

Simgänget i Ludvika Simsällskap. Flera av dem kommer kvala till SumSim Riks nästa helg. Det är jag övertygad om. Det ska vara kul att träna och gänget gör det alltid helhjärtat och stenhårt, trots det är aldrig ett gapflabb långt borta. Sådant gillar jag. Foto: MAgnus Engström (från upptrappningen till Ironman Barcelona för nu några veckor sedan).

---