Longitudinell studie på ultralöpares hälsa

Alla är väl ute efter en ökad fettoxidation men ibland blir det lite knas med begreppen och med förväntad effekt av att träna med lågglykogena (låga kolhydratsnivåer i musklerna) nivåer i kroppen.

Kroppen alltså. Så smart. Men lite smartlat. Den förbättrar sig inte bara sådär för skojs skull på saker, som till exempel fettoxidation. Jo, i början. Att börja motionera/träna/röra på sig mer gör att fettoxidationen ökar. Men sen krävs lite mer finlir för att förbättra kroppens förmåga att använda mer andel fett som energi under träning och tävling.

Dessutom är det så att om man snålar in på kolhydraterna och tränar lågglykogent så resonerar kroppen gärna som så att då kan vi minska på förmågan att bränna kolhydrater. Grovt förenklat. Och där och då tappar vi rbränsle och bränsleslang till högsta växeln. Den växel som om vi kör på den så får vi bra effekt både på syreupptag men även på det neuromuskulära som behöver förbättras när vi springer snabbt och allt ska hända fort.

Vi sumpar alltså möjligheten att köra kroppen på alla växlar. Vi kanske inte springer så fort och hårt som vi skulle kunna om vi hade rätt bränsle och därmed kan vi tappa förmågan att förbättra prestationen och vårt ”fettmax”, alltså den hastighet/intensitet där vi bäst bränner fett blir också lite lägre eftersom hela skalan blir mindre. Igen, grovt förenklat.

Noteras ska att dessa studier är gjorda på sk ”blandkostare” som gått över till högfett över en relativt kort period. Få om inga studier är gjorda på högfettskostare som ätit så länge. Tills nu då- med The faster study som jag väntar på resultatet på. Här ser man redan nu helt andra siffror med fettoxidation på nivåer som kommer få sportdrycksföretag att gråta men hur många av oss lever så i en ”normal” vardag?

Men att äta rätt makronutrient vid rätt tillfälle kan alltså göra stor skillnad för dig som satsar på din träning i allmänhet och uthållighet och fart i synnnerhet.

Det här pratar jag om i min föreläsning Träning, kost och återhämtning för prestation och hälsa. Den får man ta del av om man kommer på vårt grymma #vavavoom-event på Högbo i april. Vill man boka mig att hålla den så går det också bra. Kontakta mig isåfall på mail ovan!

Black River Run 2013, ett lopp jag sprang med riktigt bra fettmaskineri!

---

När jag jobbade som revisor på PwC och började arbeta med vår löparsatsning så umgicks jag mycket med en kollega som heter Aimee. Hon är från Nya Zealand, ett av världens mest fantastiska länder för övrigt, och nu bor hon där igen.

Hon är utbildad Raw Food Chef i USA och har nu startat en väldigt fin rawfoodhemsida som heter Hope and Organic. Här hittar du väldigt fina recept, ja fina för bilderna är så fina! Jag kan lova, eftersom jag känner Aimee, att de är skapade med mycket omtanke och kärlek och är väl genomtänkta.

---

Igår när jag och N drog barnvagn och pulka och busade i snön och lyckan bara var sådär total som den är när man är ledig och gör roliga saker med de man älskar mest så formulerades en tanke i mitt huvud på hur mitt liv ska vara.

Jag är där. Typ. Det jag kan påverka påverkar jag så att det blir så.

Jag vill ha ett liv där, om jag känner behovet, så kan jag bara strunta i allt och antingen leka med barnen eller gå och lägga mig tidigt utan att det orsakar problem.  Jag vill kunna hämta på dagis när det är ljust. Hinna leka, inte bara vårda, varje dag. Jag vill ha tid att vara spontan med barnen. Tid att fördjupa mig i något som kommer upp som inte var planerat.

Jag älskar att jobba. Jag älskar mina jobb. Men jag älskar dem inte om de vecka ut och vecka in tar upp så mycket tid så jag inte får till ovan. Som de flesta drömmer jag om, nej jag drömmer inte jag försöker få till det så att jag tjänar det jag behöver på att arbeta hårt genom att göra meningsfulla saker som jag gillar på mindre tid än heltid. 

Jag tillhör dem som aldrig, vad jag vet, hämtat på dagis efter klockan 4. Som får panik när barnet varit där för länge. Inte för att det skulle göra något egentligen. Men för att jag velat hämta så inte hela dagen försvann i jobb. Däremot tagit hjälp med hämtning någon dag i veckan innan jag var mammaledig. Med två barn vill jag jobba ännu mindre och än mer flexibelt. Jobba när barnen lagt sig men vara ledig 14.30-19.30. Alltid ledig på lördagarna och större delen av söndagarna om jag inte arbetar på något event eller går en kurs. Inget skrivet i sten men styra livet efter barnen.

Våga använda familj till barnvakt för att få till jobb när det smäller, göra något bara jag och N och träning när det behövs. Som idag. Mormor är här och erbjuder ett roligt avbrott för lilla S. Jag kan ta ett besök hos naprapat i lugn och ro.

Planering planering planering. Inte binda upp boende och bil och annat på dyra lån som man måste jobba mycket för att betala av. Naturen är gratis så njuta av den. Ha prioriteringarna klara som kristall när det kör ihop sig. För det kör ihop sig och livet händer. De gånger det hänt är jag så glad och tacksam för mitt nätverk och för att omge mig med människor som förstår och stöttar. Dela värderingar och vision med N så vi styr vår lilla familjeskuta åt samma håll.

Ha väldigt nära tillhands insikten om att livet är de här dagarna som kommer och går. Inget annat. Det väntar inte. Det kommer inte. Det är och händer just just nu.

---

Nu var det några veckor sen attacken mot den franska tidningen Charlie Hebdo och det var flera månader sen ett främlingsfientligt parti blev Sveriges tredje största parti. I båda fallen blev det stora reaktioner, speciellt på sociala medier men även genom demonstrationer. Man bytte profilbild, man tryckte ”gilla” på grupper som hade antirasistiska slagord.  Man skrev att man var Charlie.

Men nu har det klingat av och man återgår till sina andra problem man har häruppe på Maslows 5e trappsteg (ja jag vet att jag drar den jämt men den är så tydlig).

Har man, vi, jag, du gjort någon egentlig skillnad mot att det som hänt ska hända igen? På riktigt? Ärligt?

#GÖRT handlar om att agera. Inte bara prata om att man är något. Eller ”gilla” något som är någon man vill stå för. Det handlar om att walk the frecken talk och leva de värderingar man står för.

Någon skrev så klokt på Facebook efter valet. Om att vi svennebananer verkligen borde se över hur vår umgängeskrets ser ut om vi vill minska segregationen och främlingsfientlighet. Vi kanske inte är fientliga. Men oh vad mycket främlingar vi har. För många av oss umgås inte med invandrare. Vi känner dem inte. Vi står bredvid dem i kollektivtrafiken, handlar bredvid och av och till dem. Möter dem i ärenden. Men umgås vi med dem (gillar inte använda ordet ”dem” men ni förstår) för att lära känna? Att vara Charlie måste väl handla om att göra något, det man kan där man är, för att försöka förhindra att någon uppfattar ett sånt utanförskap att man vill skada det samhälle man lever i? Det låter pompöst, mäktigt, omöjligt. Men om inte vi, så vem?

Jag är självkritisk här. Jag har tagit ett steg, för två år sen blev jag mentor åt Z från Irak. Nu är vi vänner och i helgen var hon en helt självklar gäst på min dotters dop. Vår vänskap är genuin, det är ingen uppoffring, hon ger mig enormt mycket som ingen svensk vän kan ge mig. Klokheter, perspektiv, glada skratt och ett unikt utbyte. Åldersskillnad och kulturskillnad till trots. Eller just på grund av.

Jag kan varmt rekommendera mentorskap, men även att engagera sig som ”svenska språket kompis” som det finns på flera ställen där man verkligen kan slå två flugor i en smäll.

Och så alla de här fantastiska armbanden alla har. Det känns nästan som att man inte tycker man ska f***a cancer om man inte har ett. Och pengarna går till Ung Cancer eller Cancerfonden vilket är fantastiskt. Men det behövs mer. En av tre får cancer. Jag fick faktiskt i skrivande stund ett otroligt sorgligt besked då en bekants bror fått en hjärntumör. Min far dog i cancer, en av mina bästa vänner i lågstadiet dog av en hjärntumör. Bara som två exempel. Det drabbar alla. Och cancer ökar. Man vet inte alls så mycket om exakt vad det är som orsakar det men man beräknar att 70 procent orsakas av livsstilsfaktorer.  Kost. Stress. Föroreningar. Tobak. Alkohol. Inaktivitet. Sol. Vi har tjocktarmscancer i släkten genom pappa och mitt sätt att försöka f***a cancer blir förstås att inte äta mycket rött kött och verkligen ta hand om min mage och hälsa. Vi vet också väldigt lite om hur alla de tillsatser och kemikalier vi utsätts för påverkar och än mindre om hur de reagerar tillsammans, den så kallade coctaileffekten. Men jag gissar att det kommer komma fram genom forskningen tids nog. Tills dess. Agera på det du kan ta reda på.

Kontentan av detta inlägg är alltså att vi alltmer lever våra engagemang digitalt och det krävs så enormt mycket mer för att få till en förändring på riktigt.

GÖRT. Gör det du vill stå för och leva.

---

Jag älskar böcker. Jag hinner inte läsa dem och i sann Annie-anda har jag flera böcker på G samtidigt. Just nu läser jag Bengt Olssons Gregorius. Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, Katy Bowmans Alignment Matters (den får ett eget inlägg senare) och så läser jag spänt Kelly Starretts Ready to run. I den listar Kelly, och förklarar, kriterier för att vara redo för löpning. Höftrörlighet, hållning, fötternas position med mer.

Eftersom vårt typiskt dagliga liv med mycket sittande, tjocka skor och annat modernt inte stöttar löpningen och kan leda till förändringar och att kroppen är ur sin naturliga balans måste vi ta till övningar och rutiner för att förbereda oss för löpningen så den inte skadar oss.

Logiskt! Jag har inte läst klart boken men gillar den starkt.

Jag har även beställt hans kända Becoming a supple leopard och Katy Bowmans Move your DNA som jag inte öppnat än. Skulle behöva ta ett läslov.

Underst i högen på bilden är Muminboxen. En klassiker i sig som ibland ger mamman lite lästid…

---