Livet styr kroppen, kroppen styr träningen #Veckans träning
” Är hon alltid sådär nöjd och glad?” frågar de flesta om lillspark. Svaret är ja- men inte på nätterna. Jag trodde inte det var möjligt att vakna såhär ofta när man nästan är 8 månader, att det går att sova kortare perioder nu än förr men oh yes!
Så för att alla andra ska få sova lugnt så gör jag varje natt cirka 10 totalt oergonomiska lyft ur spjälsäng, till säng, tillbaka till spjälsäng. Av 10 kg bebis. Halvt i sömnen. Och det går inte att göra dem som en squat. Det blir att sträcka sig framåt med tyngden en bit utanför kroppen och det sabbar ryggen som låser sig och jag får nerver ikläm.
Så enkelt är det. Och så svårt. Men bara att jag vet vad det är som jäklas gör att jag blir lugn. Löpningen i sig är helt ok. Bland det mer ergonomiska jag gör men det blir för mycket rotation för den redan trötta ryggen så då skriker nerverna.
Jag hade aldrig kunnat ana att det var något sånt här som skulle hindra mitt återtåg till ultra. Kroppen är i övrigt otroligt stark men utsätts för saker som gör att jag inte kan träna som jag vill. Det låter så banalt ur det perspektivet. Det spelar ju ingen roll. Det viktigaste är ju att ta hand om bebisen och orka vara en bra mamma trots sömnbrist. Då kommer träningen inte ens i andra hand. Den får vänta tills den kan ta plats. Tills jag kan ta den till mig.
Men den här veckan har jag fått till bra träning och bra motion, väl avvägt. Lite mindre än jag tänkt, men väldigt bra. Jag kör utan strikt plan och struktur men skriver in lösa planer i kalendern och går sen på dagskänsla.
För livet styr kroppen som i sin tur styr träningen. Träningen är inte livet. Jag har flera nätter när jag insett att jag inte kommer få sova tillräckligt många timmar stängt av alarmet och vilat mellan 06-07 istället. Tiden som annars är vigd för min #morgontass.
Jag yogar och Soma’r varje dag. Morgon och kväll och ibland där emellan. Yogamattan är utrullad bredvid kökssoffan hela tiden hos oss. Jag har fått till tre morgontassar. De är inte direkt träning men en egen stund som väcker kroppen. I måndags körde jag styrka med fokus på marklyft och chins. Sen kör jag ett pass till styrka när jag fokuserar mer på balans och bål. Utöver det sprang jag ett kort backintervallpass på en cirkelslinga i onsdags. Ingen hastighetsmätare utan bara på en tid jag skulle passa. Hade 40 minuter så värmde upp 10, sprang backar i 20 minuter och joggade ned 10 innan jag hämtade stora tjejen hos en kompis.
I fredagskväll sprang jag mitt längsta sammansatta pass hittills sen början av december. Jag har joggat längre men inte sprungit i lite snabbare fart. Igen- ingen avancerad tidtagning utan hade lovat vara hemma till 17.30 och klockan var 16.45. Var redan ganska varm från morgontass och bad i simhallen så joggade en bit och gled sen in i något som närmast måste liknas tröskel. 30 minuter lite kuperad sväng och sen nedjogg 5 minuter. Kändes bra även om nerverna ”går igång” så fort jag måste parera något som hjärnan inte var beredd på. Lurigt.
Igår skulle jag springa ett kort långpass. Men efter den stökigaste natten ever, där jag blev väckt 5 ggr fick jag igen prioritera att vila. Och kom på den briljanta idén att göra så som jag tänkte göra sen: dela upp långpasset. Även om det var så kort så kort.
Så jag sprang en lugn snöig pulsig mil på morgonen och sladdade in till stora tjejens knattefotbollsträning. Sen tog jag 7 kilometer till på eftermiddagen. Och jämfört med förra helgens 15 kilometer på bara asfalt, i Hokas där jag efteråt hade ont hela dagen så var detta en ren seger! Jag var pigg, det kändes lätt. Jag kände mig positiv och jag fick inte ont. Nu ska jag fortsätta på samma sätt: Öka på tiden på morgonen, och öka på ett kortare pass på eftermiddagen.
Målet är fortfarande Black River Run 19 september. Revansch på 16 mil. Det finns massor av fantastiska lopp och äventyr över hela världen men detta år är det nära och litet som gäller. Leva det lilla stora livet med de små barnen. Hjärtat säger det. Och kroppen också.
