Jag läste Svd’s serie om psykisk ohälsa i allmänhet och stress i synnerhet. Om bland annat stressade 30-40-åringa duktiga tjejer. Mammor. Som sliter ut sig på jobbet och sen fortsätter slita ut sig hemmavid. Som hur det nu är, generellt kommer bry sig mer om det inte är rätt present till kalaset, inte hembakt, inte städat, inte inrett på ett fint sätt än deras män.
Inte hinner hämta tidigt, laga den mat man tänkt, vara glad och energisk och ändå lugn och sval och fin och ha starka naglar och ett hollywoodskt hårsvall. Som vill vara mamma. Yrkeskvinna. Kanske löpare. Kanske känna sig stark och vacker. Men känner att hon inte räcker till någonstans. Når inte målsnöret på någon arena. Försöker och sliter och gör våld på sin ropande kropp som ger alla signaler på att det här måste sluta.
Det håller inte.
Du håller inte.
Jag kunde vara en av dem. Jag kunde så så lätt vara en av dem. Jag har träffat många både på och utanför jobbet. Jag känner många som rör sig i trakterna av utläggningen ovan om än inte så extremt.
Som inte någonsin är nöjd med sig själv fast de är så fantastiska och aldrig skulle döma eller kräva av någon annan att efterleva de krav man smyger på sig själv dag ut och dag in.
Som går så mycket bra. Som försöker varje dag och lyckas med så mycket. Är så uppskattade. Är så fina. Så duktiga. Som räcker och blir över.
Men som slår ned på sig själva när det inte blir som den hårda perfekta bild de målat upp för sig själv. Känner sig otillräckliga trots att de levererat värt stående ovationer den dagen. Som ansträngt sig så. Gjort så mycket rätt på vägen mot sina mål.
Känner att de misslyckats på grund av, i det stora hela, små saker.
Saker som 200 gram choklad. Ett missat 20 kilometers pass. 2 kilo upp på vågen.
Jag önskar önskar önskar att jag inte behövde läsa om det här i tidningen i 7-dels artikelserie. Att mitt arbete som hälsostrateg på dagens arbetsmarknad skulle handla mindre om övermäktiga krav som individ lägger på sig själv.
Att vi var fler som hjälptes åt att lyfta fram en sundare norm. Fler som vågar visa en rak och ärlig verklighet med mycket närvaro och f*** it attityd mot ytliga attribut som inte ger livskvalitet.
Det betyder inte att man måste ha det stökigt. Men väldigt livligt och närvarande. Mycket öga mot öga. Mycket livsperspektiv.
Då sänker man garden.
Då sänker man kraven.
Då förstår man vad som är viktigt.
Då börjar man leva ordentligt.
Då kan man må riktigt bra.