Blogg

200 gram, 20 kilometer och 2 kilo från lycka


Jag läste Svd’s serie om psykisk ohälsa i allmänhet och stress i synnerhet. Om bland annat stressade 30-40-åringa duktiga tjejer. Mammor. Som sliter ut sig på jobbet och sen fortsätter slita ut sig hemmavid. Som hur det nu är, generellt kommer bry sig mer om det inte är rätt present till kalaset, inte hembakt, inte städat, inte inrett på ett fint sätt än deras män.

Inte hinner hämta tidigt, laga den mat man tänkt, vara glad och energisk och ändå lugn och sval och fin och ha starka naglar och ett hollywoodskt hårsvall. Som vill vara mamma. Yrkeskvinna. Kanske löpare. Kanske känna sig stark och vacker. Men känner att hon inte räcker till någonstans. Når inte målsnöret på någon arena. Försöker och sliter och gör våld på sin ropande kropp som ger alla signaler på att det här måste sluta.

Det håller inte.

Du håller inte.

Jag kunde vara en av dem. Jag kunde så så lätt vara en av dem. Jag har träffat många både på och utanför jobbet. Jag känner många som rör sig i trakterna av utläggningen ovan om än inte så extremt.

Som inte någonsin är nöjd med sig själv fast de är så fantastiska och aldrig skulle döma eller kräva av någon annan att efterleva de krav man smyger på sig själv dag ut och dag in.

Som går så mycket bra. Som försöker varje dag och lyckas med så mycket. Är så uppskattade. Är så fina. Så duktiga. Som räcker och blir över.

Men som slår ned på sig själva när det inte blir som den hårda perfekta bild de målat upp för sig själv. Känner sig otillräckliga trots att de levererat värt stående ovationer den dagen. Som ansträngt sig så. Gjort så mycket rätt på vägen mot sina mål.

Känner att de misslyckats på grund av, i det stora hela, små saker.

Saker som 200 gram choklad. Ett missat 20 kilometers pass. 2 kilo upp på vågen.

Jag önskar önskar önskar att jag inte behövde läsa om det här i tidningen i 7-dels artikelserie. Att mitt arbete som hälsostrateg på dagens arbetsmarknad skulle handla mindre om övermäktiga krav som individ lägger på sig själv.

Att vi var fler som hjälptes åt att lyfta fram en sundare norm. Fler som vågar visa en rak och ärlig verklighet med mycket närvaro och f*** it attityd mot ytliga attribut som inte ger livskvalitet.

Det betyder inte att man måste ha det stökigt. Men väldigt livligt och närvarande. Mycket öga mot öga. Mycket livsperspektiv.

Då sänker man garden.

Då sänker man kraven.

Då förstår man vad som är viktigt.

Då börjar man leva ordentligt.

Då kan man må riktigt bra.


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Anna. Ja du lyfter fram så många delar som kan kan stressa. Eller som kan vara delar i livet som man ibland bara inte hinner med och får släppa. Ofta VET vi ju vad vi vill prioritera men det är svårt att genomföra!
Klokt att du känner att du är i riskzon- det är nu du kan göra något stort för dig själv! Heja!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Inte så vackert. Men löpning


Väckt 04.30 Lång dag. Varje minut använd till något. Bebis sover. Jobba jobba jobba.

Andas.

Hämta. Leka. Laga mat. Lyfta. Mysa.

Vara trött. Seg. Det regnar och är kallt. Men inte så trött så det skadar. Ändå längta ut. Hela dagen. Längta.

Hungrig. En kopp fint Earl Grey med en matsked kokosolja i och lite örter.

Han kommer hem. Barnen fått mat. De fortsätter äta. Funderar en millisekund på att stanna hemma. Men det här passet är en pärla i ett pärlband av pass som leder mot ett mål. Det ska vara där. Ska vara där idag. Jag ser att det ska vara där och jag vet vad jag ska göra av det.

På med tights som är som sammet på benen. Underställ som aldrig blir blött. Vilken sportbh som helst funkar nu (yes! slutat amma!) Mina nya favoskor Skora Tempo på fötterna. Foo Fighters i öronen. Det känns ändå förstås lite kallt och blött ute.

Klockan med bara puls och tid i fokus. Mörker som omsluter. Scannar igenom kroppen. Inte stel. Smärta som försvunnit från ett ställe och dykt upp i höger höft. Struntar i den.  Allt annat känns bra.

En lätt kilometer uppjogg sen rakt mot backen. Sumpans brantaste backe. Där det låg en skidbacke förut. Bara mata upp och ned. Inte känna efter. Inte fundera på att avbryta. Bara mata mata.

Efter tre vändor ser jag mina avtryck i leran där jag genar för att korta av vilan på vägen ned. Sista biten på backen känns vertikal men det går hur bra som helst. Kroppen bara svarar.

Innan graviditeten tyckte jag 10 vändor var brutalt. Nu tassade jag åtta med lätt känsla.

Kommer hem schwettig och dan. Pussar och kramar. Äter och nattar. Knallrosa i nyllet.

Inte vackert. Men riktigt härligt!


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Malin- haha tack ja pärlor!
Marie, men tack! Vad glad jag blir. Ja det är ett pusslande eller hur!?
Kristian! Du är så välkommen! Det är Dalgången men du börjar nere vid ”Sverigestatyn” mellan sjöarna vid lekplatsen, uppför gångvägen och sen tvärt av uppåt till höger på Dalgången tills den tar slut. Den känns 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vackert om löpning


Det finns många sätt som löpningen kopplar an till ”vanliga livet”. Som det påminner. Som man kan förstå både löpningen av saker som händer i livet eller förstå livet ur löpningen. Att börja eller fortsätta springa kan påverka livet enormt. Jag sprang ju själv min första mara som en krycka i en stor sorg efter min pappas bortgång. Jag bär honom i tankarna när det tar emot ” spring tills du inte örker mer, sen springer du lite te”. Typ så.

I den fantastiska gruppen Lonesome Runners på Facebook som jag gått med i skrev Emma det här igår och jag fick dela det här:

Med en historia som utbränd musiklärare tänker jag ofta på detta med tempo och vikten av att hålla ett stadigt dynamiskt tempo. Så i går slog det mej – ordet prestera kommer från det latinska ordet praestare som betyder stå framför, ansvara för, fullgöra. När jag är körledare och musiklärare och står framför mina elever och ansvarar för att vi tillsammans ska fullfölja exempelvis en konsert så är det jag som har huvudansvaret för att vi väljer rätt tempo. Jag måste välja ett tempo som är dynamiskt för att musiken ska få liv. Ett för långsamt eller för snabbt tempo gör att musiken dör. Kanske är det så även med löpningen. På träningsrundorna hittar jag snabbt ett bra tempo och det varierar rätt så mycket utefter dagsformen. Ibland är det lätta distanstempot runt 6 min/km ibland springer jag lätt under 5:20. Kanske är det dags att inte fokusera så mycket på resultaten på testmilarna och sluta pressa och jaga upp tempot. Kanske är det dags att söka efter ett dynamiskt tempo som är mer hållbart och som gör att jag på ett ansvarsfullt sätt kan fullfölja det viktigaste i löpningen, nämligen den ljuva musiken av andetag som läggs till andetag, steg som läggs till steg, kilometer som läggs till kilometer, upplevelser som läggs till upplevelse, skadefri dag som läggs till skadefri dag. Mitt pannben må vara tunt men min glädje och njutning är stor när jag springer!

Fantastiska Annelie. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Den hedonistiska hungern


Jag som många andra läste Jacob Gudiols briljanta artikel på SVT opinion i veckan.

Tre stycken från artikeln jag vill spinna vidare på :

Vi lever idag i ett samhälle där det är många faktorer som hela tiden drar oss ifrån de mer hälsosamma valen. Vi lockas hela tiden med möjligheten att äta något gott (men onyttigt) och när vi kommer hem är det ofta något som vi vill se på tv eller så drar sociala medier oss från gymmet och till mobilen eller datorn.

Kanske är vi dessutom så trötta efter en lång arbetsdag att vi bara vill lägga oss i soffan och slötitta på någon dokusåpa och köpa färdigmat.

Vårt samhälle är alltså mer eller mindre riggat för ohälsosamma beteenden och idag lägger vi nästan allt ansvar på att fortsätta leva hälsosamt, välja nyttig mat och träna regelbundet, på enskilda individer.


Om vi då ska prata hur det är att försöka gå ned i vikt. Så tycker alla att det är svårt. Man vill inte, men man hakar på nya måndagsinitiativ var och varannan vecka. Går med i facebookgrupper, laddar ned appar. Nu ska det räknas och nu ska det uteslutas. Man upplever en utmaning i att det är svårt att fika på jobbet eller gå bort på middag för man ska hålla igen. Överallt är det sött och gott.

Hunger är en av våra starkaste drifter. Som exempel kan vi ta att vi har ett system för att sänka blodsockret men flera för att höja det. Vi är galet bra på att lagra in fett vid energiöverskott. Evolutionen hänger inte med. Den hade aldrig kunnat tro att vi skulle ha överskott på socker dag ut och dag in. Därav bland annat den skenande fetmaepidemin (som att den smittade som ett virus?), diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och det metabola syndromet.

Bor du som jag i Tokholm eller annan civilisation och rör dig mellan hem och jobb, läser tidningar, bloggar och handlar mat så utsätts du konstant för signaler som spelar på den här hungerdriften. (Mitt instagramkonto är skyldigt också!) Som matar vår hedonistiska hunger. De hedonistiska matvanorna. Där vi drömmer om, planerar, diskuterar vad vi ska äta till lunch, på fredag, när vi ska ”unna oss” på helgen osv osv. Vi matar vår starkaste drift dag ut och dag in och går igång som duracellkaniner på recept som lovar ”gott och nyttigt” ”ät gott och gå ned i vikt” och så vidare. Det blir mer fokus på det vi skulle konsumera mindre av. Tokigt.

Går man in i en mataffär och vill handla nyttigt – blir det lätt dyrt. Onyttigt? Billigt. Onyttigt är allt som oftast väldigt attraktivt förpackat- tänk en doftande kanelbulle kontra ett paket rågbröd.

Vår homestatiska hunger är tråkig. Den knackar på när vi behöver fylla på och säger tack och hej när vi ätit lagom. Speciellt om vi äter bra och näringsrik mat. Systemet påfyllt. Som när man har riktigt roligt med något, eller är helt inne i något på jobbet och önskar att hungern kunde försvinna så man fick fortsätta. När maten är ett nödvändigt avbrott för att orka med det man håller på med. Man måste mata maskinen och gärna med något gott men det är inte så mycket mer med det. Inget som livsmedelsföretagen gillar. Inget extravagant. Matvanor som Skalmans mat-o-sovklocka.

Men ska du gå ned i vikt. Och det inte lyckas. Så är det kanske så det måste få vara ett tag. Inte så jäkla kul! Inte så delicious hela tiden. För ett tag går det kanske inte att göra hundöron på alla recepten i den tidning du råkar ha i handen, fota med Iphonen en chokladkaka du ska baka den där dagen du unnar dig lite extra. Du kanske måste försöka skygglappa bort all medialt visuell mat ett tag. Inte mata den hedonistiska hungern.

Förstå att orka hålla eller förändra vikten är en utmaning i sig när du kämpar mot din homeostatiska hunger. Skydda sig ett tag från den hedonistiska hungern som lätt omringar dig en helt vanlig dag så kan ett hinder på vägen vara borta.

Eller bara förstå. Att det är mat på så många plan, på så många sätt. Att förstå varför det är svårt att stå emot. Det är, för att återkoppla lite till Jacobs artikel, en stark maskin i samhället för att vi ska både vara stilla och äta mycket skit. Man måste vara medveten och förberedd om man ska vara aktiv och orka välja sunt. Och så tycker jag det är fantastiskt att ge efter ibland för den där bake-off kanelbullen också. Sådär lite hedonistiskt.

Vad tycker du?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#Måndagspeppen- Cross the bridge when you come to it


Oro. Det finns nog inget mer tärande. Att oroa sig är att bry sig och ibland är det oundvikligt. Men oro över saker man inte kan påverka blir i långa loppet en energi och fokustjuv. OCh en hälsotjuv därtill!Oro är stress.

Många nojar över saker som de inte egentligen, när de får perspektiv, behöver noja över. Jag jobbar själv med det där. Vi har ju en oro hängande över oss och vi tacklar den bra för det mesta. Livet är här och nu och gör vi det mesta av det så har vi gjort det rätta.

Att oroa sig för något som vi inte kan påverka. Leder i bästa fall bara till lite magknip men kan under längre perioder påverka hälsan. Och dessutom lägger vi värdefull tid och mental energi på något vi inte får något tillbaka från. Vi blir inte klokare och kommer inte närmre att hantera det vi oroar oss för.

Det är bara av ondo. Men svårt att låta bli.

I cross the bridge when I come to it. Ett engelskt ordspråk som är så klokt. Korsa bron när du kommer till den. Det går inte att göra det tidigare. Gör något annat! Försök! Så lovar jag att försöka jag med.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Sjukstuga


Vilken vecka. Influensan härjar och var och varannan kurerar förkylningar och annat.

Mina barn är friska och glada. N har varit lite krassig och jag räknar alltid kallt med att aldrig bli sjuk. Jag har inte haft en sjukdag de senaste fem åren men däremot brukar jag få en lätt förkylning varje höst och vår. Ungefär när det slår om.

Men nu jäklars har något knasat sig rejält. Jag åt en räksallad i tisdags och var även på behandling hos David och det kan sätta igång nästan feberliknande effekter i kroppen. Men det gav sig liksom inte. Har gått med en sån där obehaglig känsla i magen sen dess.

Samtidigt slutat amma. Och vår underbara lilla lillspark verkar haja direkt och för första gången på åtta månader så sov hon nästan natten igenom.

Men då gjorde inte jag det. Jag var i badrummet. Hela natten.

Det är så bisarrt så jag måste skratta. Jag har skrattat så N tror att jag har feber.  Jag har inget kvar i kroppen överhuvudtaget. Är pigg och glad och mår bra men rör mig inte från lägenheten om man säger så.

Jag har verkligen ett barns tålamod när det gäller sånt här. Jag skulle ju springa idag. Springa långpass. Och jag är pigg och sugen men jag har nog världens sämsta vätskebalans.

Buäh. Annars är jag, om möjligt mer peppad nu när jag inte är mjölkfabrik på nätterna längre och får sova mer. Men idag blir det vila.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*