Sandras guide till den optimala regnlöpningen

Just idag är jag väldigt tacksam över att jag är idrottare på heltid. Fast ja, det har jag nog varit mer eller mindre varje dag sedan jag tog det beslutet för ungefär tre år sedan. Men de senaste veckorna har jag nog varit idrottare på en annan nivå än jag har varit förr. Jag börjar inse vad som krävs för att komma dit jag vill, och det som för fem år sedan lät helt galet är nu min vardag. Fascinerande.

Jag tog två dagar med total vila efter EM-finalen. Sen började vi på. Ingen försiktig upptrappning, utan jag körde igång rätt tufft från början. Jag har gjort så många gånger förr och vet att det funkar för mig och att kroppen klarar av det. Jag fick ihop tre veckor med mera mängd än någonsin förr. Det är inga brutala mängder det handlar om, utan snittet låg på 15 mil per vecka. Det räcker långt om man ska springa 3000m och hoppa lite. Och mängdträning brukar göra under med den här kroppen. Jag tror ju fortfarande att min spurtsnabbhet kommer från vanliga distanspass (den funderingen får nog ett eget blogginlägg i framtiden).

Mängden i sig var inte så tuff att köra, det var snarare mängden i kombination med allt annat som blev väldigt krävande. Den här tiden på året börjar nämligen även backträningssäsongen och då man inte har kört på ett tag så kan det kännas en del. Nu har jag dessutom blivit väldigt mycket starkare i benen och kan få ut mera av backpassen också vilket känns väldigt kul, eftersom backpass aldrig har varit någon favorit. 

Däremellan har jag hunnit med några intervallpass och dessutom klämt in ett par av mitt livs bästa snabbdistanspass. Det är tufft med snabbdistans, för jag får alltid till de passen. Alltid. Kan inte komma ihåg att jag någonsin misslyckats med ett snabbdistanspass även om jag är säker på att det måste ha skett. Jag hatade nämligen de passen förr. Nu är de min största kärlek, näst efter Magnus förstås. Men hur som helst, det finns en viss press där. Fatta besvikelsen om jag misslyckades med ett sånt pass. Fast ja, det händer nog inte. Det alternativet finns liksom inte. (Och om det händer så skulle jag köra med taktiken att antingen lyckas man eller så lär man sig något, win win).

Jag har även kommit igång med hinderträningen igen. Pausade lite under inomhussäsongen för att inte döda mina ben helt, men nu kör jag ett par gånger i veckan igen. Vattengravspassen är inte de roligaste, men de behövs. Dessutom är det rätt trevligt att vara i hallen och träffa de andra i träningsgruppen ibland också. Och givetvis kör jag både hopp och styrka också. Så det blir en del som ska klämmas in i dedär mängdveckorna. 

Och för att jag ska fungera ordentligt så behöver jag mina nio timmar sömn. Jag är dock inte typen som går och lägger mig vid 22 och vaknar vid 7, och det kommer jag aldrig att bli. Då jag var ung och ivrig och trodde på allt jag hörde på idrottsföreläsningarna så fick jag för mig att man måste köra tidiga morgonpass för att bli bra. Det är inte sant. Jag kör mina morgonpass vid elva. Tidigast. Och det har hittills funkat utmärkt!

Största projektet under de hårda veckorna är ändå att äta. Det är helt galet hur mycket man behöver äta för att orka träna mycket, och inte bara för att orka, utan för att kunna få ut maximalt av passen också. Det är en viss skillnad där. Jag undrar om jag har lagt ner mer tid på träning eller käk de senaste veckorna. Jag är dessutom ingen matmänniska. Är alldeles för kräsen och tycker överlag att det är halvtrist att äta, även om maten är god. Men det ska ju inte vara för enkelt heller. Ätit har jag minsann gjort. Och dessutom persat i antal bananer på en och samma vecka. Blev nog omkring 30st tror jag. Fast Yohan Blake påstås ju äta 30st om dan så jag har ju en bit kvar innan jag är på hans nivå. Men han är ju sprinter också, så det är klart att han ska äta alla sina bananer så snabbt som möjligt.

Hur som helst… 

Förra veckan hade jag lätt vecka. Det var skönt. Bestämde mig för att åka hem över påsken. Hemhem till Finland alltså. Resan började sjukt smidigt på ett folktomt Arlanda, men precis innan vi skulle landa i Vasa fick vi veta att det var för dimmigt och att vi var tvunga att vända tillbaka til Arlanda. Dagen till ära trodde alla att det var ett aprilskämt. Det var inte ett aprilskämt. Tre timmar fick jag sova den natten innan det var dags att köa en timme till SAS infodisk för att få veta att alla plan till Vasa var fullbokade och att jag bara kunde flyga till Helsingfors. Så min 3,5h resa blev en 21h resa. Glad påsk Sandra! Men det blev en lugn och skön påskhelg med familj och vänner. Inte ens mammas brutala hosta lyckades drabba mig. Resan tillbaka till Sverige gick också löjligt smidigt och nu är jag tillbaka i vardagen igen.

April och maj är årets viktigaste träningsmånader och utgångsläget är riktigt bra. Jag ser framemot kommande träningsveckor och det är länge sedan jag har kunnat se fram emot en säsong såhär mycket. Jag har fått startplatser på de tävlingar jag har vill springa, och några fler till och med och det är skönt att slippa ta någon stress över sådant.

Jag har verkligen ett fantastiskt team runt omkring mig som får allt att gå så himla smidigt. Så länge jag fokuserar på träning, vila, mat och sömn så fixar sig resten. Är väldigt tacksam över det!

Mitt liv är inte ett lyxliv bara för att jag inte pluggar/jobbar. Det är ingen konstant semester. Det är tvärtom väldigt mycket jobb och ingen semester alls. Inte ens ledighet på röda dagar.

Men mitt liv är ett lyxliv för mig. För det är lyx att kunna leva det liv man vill leva. Och jag vill vara idrottare. 

Sandra

---

Med tanke på att det var mitt åttonde mästerskap igår så kände jag mig väldigt orutinerad i mixed zone. Jag lät känslorna ta över och pratade ner mig själv väldigt mycket. Jag har slutat läsa vad som skrivs i tidningarna men jag gissar att det står rubriker om att jag inte tog i och att jag inte vågade springa osv. Det är inte ens sant. Väldigt dumt av mig att prata så som jag gjorde igår. När jag dessutom gör intervjuerna på finska så blir det ofta också så svårt att jag bara säger de ord jag kan. Tyvärr.

Jag var nervös innan loppet igår. Inte som jag brukar de gånger jag är nervös. Inte så att jag kände någon press på mig angående placeringar. Utan för att jag hade bestämt mig för att våga springa skiten ur sig själv. Jag menar inte att jag brukar slöa annars, men jag tycker att jag har svårt att få ur mig det sista. Men igår skulle jag lyckas med det, och det betyder att det skulle bli riktigt jäkla plågsamt (intalade jag mig själv) och skrämde kanske upp mig själv lite för mycket. Jag var lite för zombie-aktig hela dan tills det var dags för mig och Sverre att gå till arenan och jag fick chansen att prata av mig och lugna ner mig. Eftersom finska laget var så litet så hade vi ingen uthållighetstränare med oss och då Oscar inte kunde komma den här gången så tog istället den omtalade naprapaten över som min coach. 

Det var annorlunda men bra. Jag hade inte orkat vara själv igår. Han puschade mig rätt hårt vid uppvärmningen och jag insåg att jag faktiskt ska springa för medalj. Jag var rätt säker på att jag skulle kunna slå alla med ett varv kvar om jag var med, men det var ju fjorton varv som skulle avklaras innan det också. Men jag fattade att jag var en av dem som kunde slåss om medaljerna.

Kroppen kändes bra vid uppvärmningen och jag visste att jag skulle kunna springa snabbt trots att jag hade ett försökslopp i benen. Det loppet hade ändå gått väldigt kontrollerat och jag hade en känsla av att det hade gett mera än det hade tagit. Så det fanns bara ett alternativ inför gårdagens lopp. Våga köra på.

Och loppet gick bra. Starten var helt ok, och sen handlade det bara om att positionera sig rätt. Jag var fokuserad och lyckades ta de platser jag ville ha utan större problem. Jag hakade fast vid tätgruppen och vägrade släppa. Löpningen kändes bra förutom ett styvt baklår som krånglat lite till och från i vintern men jag ignorerade det, löpningen flöt ändå på. Med sex varv kvar stack holländskan upp och drog upp ett jäkla tempo och jag trodde ändå att jag var med. Jag gav inte på något vis upp. Men den där förbannade luckan kommer så lätt. Man märker inte ens av det. Och då den väl kommer, då är det svårt att jaga i kapp. 

Med några varv kvar började jag bli trött, men jag visste att jag hade krafter för en spurt. Jag hade full fokus framåt och visste att de andra var riktigt trötta, och jag väntade att deras krafter skulle ta slut. Med två varv kvar insåg jag att guldet var för långt borta, men att medaljchans fortfarande fanns om tjejerna framför började tappa. Och de må ha varit trötta, men de var inte långsamma och jag kom inte i kapp. Jag visste att det fanns en liten liten växel till att klämma ur sig vid upploppet, men inte en växel som kunde ta ikapp 1,5 sekunder. Så jag kom imål som femma på tiden 8.54,06. Glad över att jag var så trött att jag var tvungen att lägga mig ner.

Att som hinderlöpare bli EM-femma på 3000m slätt är inte dåligt. Det tog många timmar för mig att förstå det. Jag tror inte ens jag fattade att det var ett EM. Att springa snabbare inomhus än jag någonsin sprungit ute var inte heller så dåligt. Att slå ett 24 år gammalt finskt rekord kändes också väldigt bra. Och dessutom var det min bästa mästerskapsplacering hittills. Så… varför är hon inte nöjd?

Jag sprang för medalj igår. Det var det som gällde. Tider var obetydliga och placeringar sämre än topp tre spelade ingen roll i mitt huvud innan loppet. Jag skulle göra allt jag kunde för att ta den där medaljen. Och det gjorde jag. Men det räckte inte. Jag gjorde mycket bra i mitt lopp, men jag klarade inte mitt mål. Och därför var jag inte nöjd.

Det tar inte många minuter från att man har kommit i mål tills man börjar tänka att ”jag kunde ha börjat spurta lite tidigare”, ”jag borde ha kunnat springa snabbare i det där skedet”, ”jag var inte så trött då jag kom i mål”. Det är fascinernade hur man kan förtränga mjölksyra och trötthet. I dag tycker jag till exempel att det hade varit lätt att ta medalj igår. Jag hade bara behövt springa sista två varven snabbare. Det är omöjligt att komma ihåg hur trött man var. Därför är jag väl också så självkritisk. För att jag glömmer hur hårt jag har jobbat.

Efter loppet var jag nervös att Sverre skulle vara besviken på mig och tycka att jag hade fegat. Överlag så skämdes jag nästan över mig själv för att jag inte hade tagit en medalj. Han var inte besviken. Han sa att han var imponerad. Ingen var besviken på mig. Det fanns fyra andra löpare som var bättre än mig. Jag var inte bland de tre bästa igår. Hade loppet sett annorlunda ut så kanske, men det gjorde det inte, så det saknar betydelse. Det var en ovanligt snabb EM-final, på gott och ont. 

Jag fegade inte igår. Jag blev inte för bekväm. Jag gav aldrig upp. Om jag har sagt något sånt så är det inte sant. Jag var bra igår.

Men jag ville ha den där medaljen så himla himla mycket. Och det är jag glad över. Man måste vilja.

Idag flög jag hem till Stockholm med väldigt många viktiga och bra erfarenheter i bagaget (så många att jag med nöd och näppe kom under SAS tillåtna 23kg på väskan, höhö (sorry för det där, är sjukt trött i huvudet idag)). Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna och jag är väldigt motiverad till att köra i gång med grundträning igen och sikta mot sommaren. Det är de kommande månaderna som är de viktigaste. Och utgångsläget är riktigt bra!

TUSEN TACK till alla er som varit med mig de senaste dagarna. Och tack till alla som lyckönskat, hejat och gratulerat! Ni gör mig så glad!

Sandra

---

Mina första två tävlingar för säsongen är avklarade. Det första loppet var visserligen inte dåligt, men inte speciellt bra heller. Men sen började äntligen allting fungera och mitt andra lopp, drygt två veckor senare, gick betydligt bättre. Fortfarande inget superlopp men en tid som jag ändå är nöjd med såhär i februari. Och att tiden dessutom råkade bli ett finskt rekord gör ju det hela ännu lite trevligare.

Det är tolv dagar till EM-försöken, tretton till final. Och eftersom varje pass jag gör går lite snabbare och lite lättare så känns det ganska bra. 

Snön och isen är äntligen borta och det går att springa alla pass på asfalt. Tyvärr hann snön göra sitt och benen blev rätt slitna. Som löpare hör det ju till lite att det gör lite ont här och där då och då och man vet oftast när man ska vara orolig och när man ska ignorera. Då det närmar sig mästerskap ändras dock tankarna lite och då är det nästan så att man blir orolig över minsta lilla skoskav. (De tankarna släpper man dock då man väl är på plats på tävlingarna, då är det ingen idé att vara orolig över något längre). 

Jag går till Access Rehab varje vecka där Björn Sverre och ibland Martin hjälper mig med roliga nålbehandligar och allt vad som kan tänkas behövas. Jag är så himla glad att de finns. Dan innan XL-galan då jag hade kört ett kort banpass kände jag mig onödigt stel i vaderna så de fixade en nåltid åt mig direkt, och stretchade sedan igenom mina stela ben efter uppvärmningen då jag skulle tävla. Så himla praktiskt med den hjälpen. Och ifall det inte hjälpte fysiskt så hjälpte det åtminstone mentalt. 

I dag då jag tagit hissen upp till kliniken på våning 9 igen, lite sliten efter gårdagens tuffa asfaltintervaller, så blev jag ganska glad över Sverres första mening ”Jag har en plan åt dig!” Planen går ut på att köra behandlig tre dagar i sträck för att få bort allt skit som stör (det är alltså inga skador jag har eller så, bara lite spikskovader och stelhet), så jag slipper oroa mig i onödan och kan fokusera på att förbereda mig så bra det bara går inför nästa veckas mästerskap. Jag gick med på den planen. 

Och jag fortsätter att vara så himla tacksam över det team jag har runt omkring mig! 

EM kan bli riktigt kul!

Sandra

---

Träningsveckan på Teneriffa gick bra. Inte riktigt så bra som jag ville, jag kände att sjukveckorna vid årsskiftet hade gjort sitt. Men samtidigt gick det ändå bättre än väntat, jag ville bara att det skulle gå ännu bättre. Men det vill man ju alltid. Jag känner ändå att formen är på stigande hela tiden så det är skönt. 

Tävlingssäsongen närmar sig med stormsteg och det känns som att den kommer väldigt snabbt på, men det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.

Jag har väldigt lite inomhuserfarenhet. Det är tre år sen jag senast har tävlat inomhus. Och jag har aldrig tävlat utanför Finland. I Finland har vi mest en massa överlånga banor och inte så mycket motstånd, så den här säsongen kommer att ge mig en massa nya erfarenheter.

Om exakt en vecka, på onsdag springer jag mitt första lopp, 3000m på Botnia Games i Vasa. Botniahallens banor är bra, riktigt hårda, 400m mondobanor. De är snabba och framkallar stela vader. Men det kan man ta. Min plan är att EM-kvala direkt. Kvalgränsen är 9.15 om man springer på kortbana, men på långbana är den 9.10. Det är ingen hård tid men jag vet inte om jag är i sånt skick nu. Det återstår att se. Annars lägger jag bara in en extra tävling nån vecka senare. Jag är inte direkt i dåligt skick och får jag nån extra träningsvecka så ska det inte vara något problem. Som det ser ut nu blir det ett sololopp i Vasa, åtminstone lär jag att få dra hela själv, och om nån hänger på eller inte lär jag ju märka. Hur som helst är coach Guy på plats och ropar varvtider så det ska nog bli bra!

Den nittonde februari springer jag 1500m på XL-galan. Mitt första utomlandsinomhustävling. Fast ja, jag bor ju i Sverige så det känns kanske inte så utländskt. Jag bor bara 2-3km från Globen också så det blir verkligen som hemmaplan. Men ändå. Jag vet inte mer om motståndet än att Meraf springer. Och hennes pers är 10s snabbare än mitt. Så i den tävlingen behöver jag nog inte fundera så mycket på att sticka upp och dra. Jag ser fram emot ett bra lopp och en ny och viktig erfarenhet inför EM. Jag har finska rekordet på 4.13 i tankarna. Det är hårt att gå under 4.13 i februari och dessutom på kortbana, åtminstone för mig, men det är inte omöjligt.

Sen är det bara EM kvar. 3000m, kortbana, många löpare osv. Det blir verkligen något helt nytt för mig och därför har jag inte så höga mål. Givetvis skulle jag vara besviken om jag inte tog mig till final men sen kan vad som helst hända. På EM spelar tiderna ingen roll så jag skiter egentligen i finska rekordet på 3000m. Händer det så är det en bonus. Det är placeringarna som är det viktigaste och det känns verkligen som att vad som helst kan hända i ett sånt lopp. Räknar också med att formen hinner stiga ganska mycket de kommande veckorna. 

Lite så går mina tankar. Inomhussäsongen är inte viktig. Den är mest ett avbrott i träningen och ett bra tillfälle att samla på sig mer erfarenhet. För erfarenhet kan man inte få för mycket av. Dessutom ser jag framemot att tävla nästa vecka utan att vara i toppskick. För en gångs skull så kräver jag inte så mycket av mig själv. Men det blir verkligen kul att springa på hemmaplan igen. Börjar vara ett tag sen sist. Sen har jag ju visserligen typ 10 hemmaplaner så det är ju lite hur man ser på saken.

Ser fram emot att tävla hur som helst!

Sandra

---

Jag har funderat på det här länge. Och det finns en sak som jag tycker att är riktigt svårt med att vara elitidrottare (ogillar verkligen att kalla mig själv elitidrottare. Idrottare kanske räcker. Eller heltidsidrottare. Eller något sånt. Hur som helst, ni fattar!)

Största delen av mitt liv går ju ut på att träna och leva på ett sånt sätt att jag kan bli så bra som möjligt. Och även om ingen annan kan leva och träna åt mig så skulle jag knappast klara det helt själv heller. Och det finns så otroligt många människor, allt från tränare, naprapater, fysioterapeuter, massörer, läkare, dietister, och idrottspsykologer till helt vanliga, fantastiska bekanta människor som gör så mycket för mig. Som offrar så mycket av sin egen tid för att jag ska få ut det bästa ur min träning och det jag gör. Så att jag ska lyckas nå mina mål. Som är beredd att göra saker som jag egentligen kan göra själv, för att göra det lättare för mig. Behöver jag hjälp med något så får jag oftast den hjälpen, och lite till. 

Att vara ”elitidrottare” är så himla mycket jag. Allt handlar om mig och vad jag presterar på banan. Det är bara jag, jag och jag hela tiden. De som hjälper mig syns inte i resultatlistorna. Och jag har svårt att inte känna att det är orättvist. 

Jag vet inte hur man visar tillräckligt mycket tacksamhet. För ett tack låter inte lika mycket värt då man har sagt det hundratals gånger. Och jag är så tacksam så jag inte vet vad jag ska ta mig till ibland. 

Jag försöker vara snäll (lyckas dock inte alltid), jag försöker säga tack och berätta hur mycket jag uppskattar den hjälp jag får. Men ändå känner jag att jag inte kan ge tillräckligt mycket tillbaka. 

Det är svårt. Men det jag ville säga är att jag är tacksam. Jag är så in i helsike tacksam över att jag har just de människor som jag har runtomkring mig. 

Tack!

Ni är bäst! 

Sandra

---