#Måndagspeppen- Hälsan först, prestationen sen
Värsta egoinlägget coming up för jag tänkte skriva om mig själv.
Om ni följt bloggen vet ni att jag dragits med trilskande nerver som också blev öm rygg. Och sen i mars, trassel med magen vid några tillfällen och droppen som fick bägaren att rinna över var de fruktansvärda smärtor och diarré (sorry känsliga läsare) under Irontrail i slutet på augusti. Där någonstans fick jag nog.
Det var som jag mådde så himla bra till 90 % men det var något som inte stämde. Jag fattade att ryggen kom av att jag gått och burit vår lilla buddhabebis lite fel (hallå ergonomiska skötbord och spjälsängar?) och magen började spåra ur precis när jag slutade amma. Vi har tarmcancer i släkten, en tarmsjukdom och även om jag funderade på laktosintolerant så stämde det inte riktigt.
Jag hade ju tänkt träna hårt och sikta på 100 miles och bli jättestark och sånt där men någonstans i somras så fick jag ta beslutet att bara försöka ta hand om mig först. Det går inte att lägga prestation där inte en grund av hälsa finns.
Så.
Jag sökte hjälp för min mage för några veckor sen och fick komma till en fantastisk läkare som inte bara ”ja du har väl IBS” utan verkligen tog fasta på mina problem, på ärftlighetsfaktorn i cancer och hur dålig jag varit några gånger. Undersökning, prover och idag undersökning (inte av det charmiga slaget). De är inte klara men nu vet jag iallafall att jag är laktosintolerant vilket inte är några problem och inte så konstigt: avskyr ju mjölk, grädde, glass och allt som är ”vitt och rinnigt”. Lågt järnvärde hade jag också vilket jag inte ens hade när jag var gravid.
Och när magen ballar ur på laktos så ballar den ur på gluten. Och bara jag vet det här så kan jag vara extra snäll mot magen inför och under lopp och annars också för den delen. Det känns så bra att veta.”Järnterapi”, mindre keso och kvarg. Som är nästan det enda med laktos i mjölkproduktväg jag äter ändå.
Och ryggen. Ja. Tids nog ska jag berätta vad jag gjort.När jag vet exakt vad det är som funkar. Jag vet inte än. Men det börjar funka bättre. Vänsterbenet är med i matchen. Nerverna har slutat bete sig som ilskna vakthundar. Jag har inte sprungit ett pass utan att nerverna antingen känts av eller gjort ont på väldigt länge men idag på vägen hem från jobbet så bara hände det. Det flöt på. Det kändes inte ens. Det var nästan absurt. Är så van att det börjar strama lite och antingen stannar det så eller så blir det värre och jag får avbryta . Men idag- nada.
Det är lång väg kvar. Men med hälsan på plats så kan man fundera på prestation. Vare sig det handlar om att orka med en hektiskt vardag, springa sin första mil eller springa 16 mil igen.
Hälsan först. Prestationen sen.

Antal kommentarer: 1
Ann-Sofie Forsmark
BRA där Jenni! och tack 🙂