Kanske det sista du behöver 2018?

Innan någon får tokspel. Läs gärna rubriken igen. Därför är jag inget fan av runstreaks. Vi lever i en demokrati så om du är ett fan av det och det funkar för dig, grattis!
Jag skriver detta för jag vill peppa de som tror att de borde göra en runstreak men egentligen inte riktigt vill eller, helt sunt, känner att det känns lite konstigt.

Jag är ett stort fan av rörelse varje dag. Jag tror man kan springa varje dag, må bra av det och om jag coachade någon som gick igång på den idén så skulle det kunna funka i ett träningsprogram även om det skulle behöva vara en lång skala av löpning, från väldigt lätt jogg till hårda pass.

Så varför inte runstreak då? Jo för efter 20 år i tränings och hälsobranschen är det jag både sett och lärt mig att kroppen bestämmer i långa loppet.

Det gör den inte om man signar upp för en runstreak. Då är det att inte bryta en streak som är det viktigaste. På köpet kommer man ut (kanske, om man inte kör på löpband), man får en känsla av uppfyllelse, man kan få hälsofördelar osv osv men det avgörande är inte det utan att följa streaken. Skulle man sätta en mål att streaka sin hälsa skulle det kanske resultera i att man joggade lite varje dag också, men det ger utrymme för att de dagar det känns svårt att få till att byta om och springa och duscha, så kan man ta en hälsofrämjande promenad och fortfarande känna att man gjorde det man skulle.

Risken är att man springer när man inte borde, för att man inte vill bryta sin streak.

I många fall, nog de flesta, är också runstreaks sociala expriment och de kan ju vara fantastiska på alla de vis men då är det också viktigt att reflektera över om streaken skulle vara lika viktig för dig om du inte fick berätta för någon att du gjorde den? Drivs du av den för din egen skull eller är det en extrinsic motivator som ger belöning i form av bekräftelse från andra?

Så jag utmanar er på en annan streak, det är 28 dagar kvar på januari. Exakt fyra veckor. Varför inte köra en hälsotreak?

Att börja varje morgon med att känna efter:

Vad behöver jag mest av idag för att må bra på både kort och lång sikt?

Kanske är det en löptur, lång eller kort, snabb eller långsam. Men kanske är det bara en extra sväng promenad till eller från jobbet.

Ta hand om dig, för dig!

---

A memo for a saner world är en helt fantastisk bok skriven av den Australiensiske fd politikern Bob Brown. Den kom ut 2004 och jag läste den när jag bodde just i Australien och verkligen levde nära naturen.

Boken är helt fantastisk och handlar om ”grön visdom” som grundar sig i att tanken att kapitalisera på naturtillgångar på ett hållbart sätt istället för att bara utnyttja.

Green wisdom, on the other hand, is to capitalise on Australia’s wealth by charting an independent role in world affairs, and by so doing improve the prospects of all the world’s people, safeguarding the global environment and human security. This intertwining of social equality and democracy with environmental protection is the mainstay of the Greens’ footbridge to a better future.

Läsvärd!

Alla vet att vårt klimat är hotat. Alla vet att vi måste göra något. Några duckar för det, men jag vet att du som läser detta vet. Ibland känns det uppgivet och ens liv snurrar så fort. Man sitter där (med betoning på sitter!) med hus, jobb, bil, kanske ungar som vant sig vid utlandsresor och nya prylar titt som tätt. Man har råd att flyga utomlands flera gånger per år. Man har råd och man vill framåt. Men det är just vi som har råd att göra skillnad och kan påverka marknaden. Den där marknaden som alla pratar om, hallå! Det är vi som är marknaden. Marknadskrafter, det är du och jag, vi rika satar här i väst.

Jag pratar ofta om Maslows behovstrappa och många är bekanta med den, några kritiserar den men den fyller en väldigt tydlig funktion i att illustrera vad som driver oss, stressar oss och vad vi (generellt) är tacksamma för.

Kämpar man för sitt liv, har man ingen mat, är man allvarligt sjuk eller ensam på riktigt, då har man inte energi eller vilja till att fundera på att förverkliga drömmar. Inte springa maraton, milen, göra karriär eller bli känd. Man behöver bli fysiskt hållbar, trygg och älskad. Ingå i ett sammanhang. Det är det man kämpar för, det är riktigt allvarliga saker man stressar över och när man får de på plats är man tacksam. Det kommer dröja länge innan någon som varit på flykt från krig börjar klaga på att det inte finns utvecklingsmöjligheter på ett tryggt jobb i Sverige.

Har man de bitarna på plats börjar man höja blicken och sträva framåt, uppåt. Det är mänskligt, det är därför vi har det så, materiellt iallafall, bra som vi har det. Vår överlevnad som ras har byggt på det här drivet och att inte vara nöjd. Man vill utvecklas, utveckla, göra skillnad.Det tar sig i uttryck på olika sätt. Någon kanske känner att de vill hjälpa de som har de som man haft det; varit ensam, varit sjuk, varit fattig. Andra kanske aldrig har upplevt något av det men har ändå ett perspektiv på hur bra man har det och rör sig framåt uppåt men gör det med en ödmjukhet för de som kämpar på lägre trappsteg. Förstår att röra sig framåt inte får ske på bekostnad av andra, inte på bekostnad av klimatet heller.

Men några verkar helt ha glömt var de befinner sig på trappan. Glömt att det ens finns andra nivåer. Det behöver inte vara av ont uppsåt, alls. Det bara blir så för det är så det kommersiella samhället är uppbyggt: Konsumera och jaga dopaminkickar.

Man drivs av att konsumera. Visa upp för andra vad man åstadkommit. Stressar över ytliga attribut. Glömmer att vara tacksam för hur bra man har det. Det här perspektivet är ohållbart både på det personliga planet men även för klimatet. Men det blir som djupa hjulspår som det är svårt att ta sig ur. Man jagar på framåt, jagar efter framgång som man inte hinner manifestera på andra sätt än att just konsumera för att få konkreta kvitton på att det går bra. Prylar, resor, likes.

Lite hårt kanske. Raljerande. Men lite så kan det nog vara för en del. Det tar att stanna upp för att vara tacksam. Det krävs att stanna upp och känna efter för att uppskatta rikedom i något så enkelt att vara i naturen. Det kommer ta emot som fasen att skippa den där billiga flygresan för att istället semestra klimatsmart. Att köpa färre kläder, när de är så billiga och det går så snabbt att få feel-good av att att köpa något smickrande. Vad ska folk tro om man går i samma kläder?

Man står där med soporna och har bråttom till sitt viktiga jobb och orkar inte sopsortera. Det är ju själva fasen att man ska behöva…

Det tar tid att åka kommunalt kontra att hoppa in i sin bil.

Det är ju REA. Men, hur många träningstights kan man ha egentligen tihi tihi.

Men någonstans inne i magen finns den där känslan av att det här inte är hållbart. Att det finns en annan väg framåt, ett annat sätt. Vi blir fler och fler, tänker jag, hoppas jag. Vi måste bli fler. Det är bara vi som har kraften och förmågan att ta perspektivet för man måste upp en bit på trappan för att ha energin och möjligheten. Men det känns kanske inte helt lätt. Hela samhället bygger som sagt på att vi ska konsumera, våra hjärnor älskar kickarna de ger. Speciellt när de är lite trötta och stressade. Inte helt rationella.

Men det går att förändra.

Du och jag, vi kan. Vi kan välja att ta hand om.

Vi kan styra ”marknaden”.

Vi kan skapa lycka utan att konsumera oss till den.

Framgång utan att smutsa ned.

Prestera utan att sabotera.

Det är ingen uppoffring. Det känns riktigt bra. Riktigt riktigt bra. Det ger tid till det vi verkligen egentligen vill lägga tid på.

Men det kräver att vi stannar upp, reflekterar, tar en ny väg, skapar nya vanor. Tar hjälp av varandra. Vågar ifrågasätta de som sprider ohållbara budskap. Avföljer medvetet. Vågar göra lite obekväma frågor till vardagsmat.

Och lyfter det positiva, härliga i att vara hållbar. I att göra sånt som bara ger, inte tar.

Ska vi hjälpas åt 2018?

---

Jag älskar att dela med mig av tips och ideer på mitt Instagram. På sånt jag vill sprida, sånt jag själv vill göra mer av. Förhållningssätt. Jag utgår alltid krasst ifrån att alla inser att det finns en helt operfekt verklighet där bakom. Eller, inte bakom, mitt i. Livet är trots allt, känns det som, en röra, salig vet jag inte om jag vill kalla den. Och med en referensram där det perfekta är rent, tillrättalagt, symmetriskt, balanserat och pang på medelvärdet ur ett statistiskt perspektiv, ja då är det sällan något är det. Perfekt alltså.

Jag tror däremot man kan ha ett perfekt förhållningssätt till livet. Jag tror inte man klarar av att ha det hela tiden men lycka uppstår när man får till det. Stunder som är som sol mellan molnbankar en dag på sommaren. Skillnaden är att olikt solen kan vi skapa våra perfekta förhållningssätt till det som sker.

För vad som sker kan vi inte alltid rå över men ett perspektiv på vad som är perfekt, det kan och behöver vi jobba med.

Fira jul till exempel. En plats att fira på, en familj att komma överens med och parera. Mat och sötsaker att motstå. Ledig till och med. Perfekt!

Skor att knyta så du kan masa dig ut för att springa. Kallt ute så värmen inne känns riktigt bra. Massa extra energi från all mat Perfekt!

Jag träffade Sofie häromveckan helt kort och vi tar ju mest del av varandras liv genom sociala medier. Så tacksamt det är ändå att de finns, jag vet vad hon haft för sig, hon vet vad jag haft för mig. Hos Sofie får man inte se stökiga diskbänkar på Insta, det är ett medvetet val av henne Hon vill visa upp det hon strävar efter, inte det hon dras med. Jag tänker likadant men tror mig visa på den krassa vardagen ganska ofta. Nja, tyckte Sofie Det verkade visst som jag jämt gjorde gott och hade massa tid för mina barn. Och det får man ju förstå att såna människor vill man gärna slå på truten eller så avföljer man dem (låter dramatiskt, som att det händer något på riktigt men för vissa är de här antalet följare som bitcoins).

Man väljer att avfölja av olika skäl men ett kan vara för att man ba orkar inte ta in all perfekthet som liksom DONG i ens diskrepansmonitor mot hur man upplever sitt eget liv. Kanske just då, kanske över tid. Man kanske inte blir inspirerad utan bara provocerad. Allt ligger i betraktarens öga och lite vet man hur den som delar inlägget tänker egentligen, hur retuscherat allt är? Nä man vet inte, man bildar sig en uppfattning. Man har fått för sig vad som är perfekt och man benchmarkar sitt läge mot det, något högst fiktivt som ingen skapat men som vi tillsammans egentligen ofrivilligt matar genom vår strävan. En strävan som aldrig når sitt mål. För målet finns inte. Om vi inte skapar ett nytt förstås. Och då får vi lära oss att vi ska tänka good enough. Att inte försöka vara perfekta utan nöja oss med att det blir lite lagom bra. Det låter inte så attraktivt, kan jag känna ibland. Att massa saker, träning, jul, jobb, hem, blir lagom bra. Jag kör hellre in situationen i en kognitiv vals där den får gå igenom filter som:

1) Hade jag velat lägga energi på att göra annorlunda?

2) Är inte detta egentligen riktigt jäkla bra givet X Y Z?

3) Ska jag inte vara riktigt stolt över att det är såhär?

För ingen är perfekt, det vet vi. Vi ska inte tro att det kan vara perfekt, så har vi fått för oss. Vad som är perfekt, har någon annan definierat. Så behöver det inte vara.

Det vi väljer att dela är ofta något vi vill lyfta fram ur den röra som livet trots allt är för de flesta av oss. En röra med perfekta stunder som blir fler till antalet om vi tillåter oss att definiera perfekt som något annat än en felfri, tillrättalagd, symmetrisk tillvaro. Om perfekt får ta ett filter, ett raster av verklighet. Då kan det där oattraktiva good enough byta skepnad till perfekt utan att du behöver ändra något utom ditt sätt att se på det.

Ha en fortsatt perfekt jul i din operfekta fantasiska verklighet!

---

Men se där en rubrik som andas rehabbitterhet så det osar mer än glögg på ett adventsmingel.

Och jag menar förstås inte att föreslå att man ska sluta motionera för hälsa, eller sluta träna för ett mål man mår bra av. Som kittlar.

Men.

Jag vill bara reflektera över de fördelar som finns med att lägga mindre tid på att träna. På vinsterna som finns om syftet är att må bra och ha mycket energi.

För jag tror att det finns många därute som ur ett må-bra-perspektiv kanske skulle dra fördelar av att backa lite från en träningssatsning som inte riiiiktigt passar in i en vardag som är full med annat som kanske måste få komma före. I långa loppet. Kanske är det läge just nu att testa?

Backa från jakten på tröskelnivåer som ska mätas.

Pusslandet av distanspass, långpass.

Tröttheten efter nedbrytande träningsperioder.

Ångest light inför pass på schemat man vet kommer bli jobbiga.

Funderandet över hur man ska hinna.

Och så känslan av att man inte riktigt är där. Där man är när man inte tränar.

Att man tänker på träningen medan man är på jobbet och inte bara med ett avslappnat pirr utan en känsla av oro och lätt stress.

Känner stress över vad alla andra gör, hur de tränar.

Och inte känner att man hinner med annat i livet. Att träningen hela tiden ska brottas in.

Helt enkelt när det som borde vara ett härligt energigivande roligt fritidsintresse faktiskt tar så mycket tid och tar så mycket tankekraft att nettoeffekten faktiskt är negativ.

Kastar jag sten i glashus? Kanske det. Jag har haft perioder då tankarna på träningen tagit stor plats, tycker jag själv, men det är sällan jag mått dåligt av det. Men jag har tänkt att utan all den träningen (som för mig är spontan, ganska ostrukturerat springande i skogen och vacker natur), den kan ju inte ersättas av något annat lika härligt.

Jag vill springa såhär mycket. Jag behöver det.

Har jag intalat mig. Låtit mig själv tro. Inte ifrågasatt.

Förrän nu. När jag för första gången, förutom vid graviditet, inte springer alls eller som nu denna vecka, springer cirka 3 x 20-30 minuter i veckan. Alltså kanske en femtedel eller mindre av vad jag brukar. Därutöver kör 3 x 30 minuter rehab i gymet

Men har, först lite ofrivilligt, flera timmar per vecka över till annat. Vet inte när jag kan springa mer igen. Motionerar endast. Som vanligt utan koll på fart eller distans utan går bara på tid och känsla.

Såhär upplever jag det:

1) Lugnare, runt träningen. Finns ingen anspänning inför passen. Ingen fundering över hur jag ska hinna med den. Behöver inga förberedelser, jag bara springer och jag vet att jag ska göra det. Passet är så lätt så jag vet att jag kan göra det i vilket skick som helst. Kan ha ätit, eller inte, spelar ingen roll.

2) Piggare. Jag är sjukt pigg. Eftersom jag bara motionerar får jag energi från det men jag tränar inte hårt så är aldrig nedbruten eller stel eller trött efter ett hårt eller långt pass. Jag får bara massa energi och vet inte riktigt vad jag sa göra av den för runtomkring mig är folk klassiskt november-decembertrötta. Jag får göra som Pippi och säga åt mig att gå och lägga mig för jag är inte trött på kvällen. Klockan 22.30 igår funderade jag allvarligt på att gå på promenad för jag var inte sömnig. Har full energi hela dagen för jag går mycket mer och går som paus från jobbet. Försöker få ihop 15 000 steg som är så enkla för jag behöver ju inte byta om. Jag bara går dit jag ska.

3) Mer balanserad aptit. Jag rör mig lagom och får inte panikhungerattackerna jag kunde få när jag sprungit långt. Det gör livet enklare också.

4) Behöver inte sova lika mycket. Sover 7-7,5 timmar per natt och det räcker. Vaknar svinpigg i svinottan. Och studsar ur sängen- tjong!

5) Tid till..allt! Mer tid till familjen när inte mamma ska iväg på långpass en söndag. Mer tid att ta det lugnt.

Jag känner mig stark, pigg och ja självklart, oh oh oh vad jag längtar till att träna hårt och springa långt igen. Bli sk**trött och stupa i soffan med stela ben. Det är klart jag är sugen på att springa ultra igen och testa mina fysiska gränser.

Men det här är en riktigt fin och härlig period. Om du känner dig mer sliten än uppiggad av din träning. Om du stressar över att få in den- backa lite från pressen, umgås mer, njut mer!

---

”När sprang du senast?” frågade Filip naprapat jag kommit till efter att jag sökt hjälp för mitt onda vänsterben via min försäkring, via en MR.

”11e november.”

För jag har inte vågat springa. Något är fel. Visst ser disken mellan L5- och S1 i ländryggen sur ut. Det tyckte ortopedläkaren också men sa att det inte var något farligt.

Filip bara skrattade åt bilden och menade att de flesta i min ålder ser ut sådär. Och det gör inget. Det är inte disken som retar nerven som är arg i vänster ben. Det är något annat. Och jag får springa- litegrann, jag ska köra styrka- som känns bra. Och det kommer bli bra. Gick därifrån lite paff men med en bra känsla i magen.

Jag var för 24 timmar sen inställd på att inte springa på flera månader. Jag har ont nästan jämt. Inte när jag sover och inte när jag är hemma, går långsamt eller står men  sitta länge på fel sätt-nej. Springa- nej nej nej. Vissa övningar i yoga/SOMA/styrka- nej. Det är oberäkneligt men det blir bara värre o värre känns det som.

Förutom när jag kör benböj. Då sjunger hela kroppen som en samstämmig änglakör. I benböj njuter jag. Jag som hatar styrketräning. Hatar att vara inomhus när den friska luften och mörkrets lugn finns utanför. Men just nu, när jag har haft ont, inte farligt ont men det stör, så längtar jag till stången och racket och få stå där och bara böja och dansa ut på lätta ben med rumpmuskler som skulle kunna knäcka hasselnötter. Utan smärta en stund tills den successivt kommer tillbaka. Stickigt och äckligt.

Så nu börjar allt om från början. Allt. Sluta tröstfika på EspressoHouse med tyck-synd-om-muffins när jag jobbar. Jag gick till och med till frissan idag och ba- ”make Annie blond again”.

Det kommer bli bra det här. Jag ska springa långt igen. Men med hela kroppen och huvudet med, så har det inte varit det senaste halvåret och då säger kroppen ifrån. Gott så.

Vi är säkert fler som rehabbar- perspektiv är viktigt, det är fint att få jobba lite med längtan till löpningen, förstå att det finns annat i livet, utnyttja tiden väl, inte ta den för givet. Så det blir det inlägg om framöver.

Rehab-pepp på er!

---