En tanke om ett mer hållbart 2018
A memo for a saner world är en helt fantastisk bok skriven av den Australiensiske fd politikern Bob Brown. Den kom ut 2004 och jag läste den när jag bodde just i Australien och verkligen levde nära naturen.
Boken är helt fantastisk och handlar om ”grön visdom” som grundar sig i att tanken att kapitalisera på naturtillgångar på ett hållbart sätt istället för att bara utnyttja.
Green wisdom, on the other hand, is to capitalise on Australia’s wealth by charting an independent role in world affairs, and by so doing improve the prospects of all the world’s people, safeguarding the global environment and human security. This intertwining of social equality and democracy with environmental protection is the mainstay of the Greens’ footbridge to a better future.
Läsvärd!
Alla vet att vårt klimat är hotat. Alla vet att vi måste göra något. Några duckar för det, men jag vet att du som läser detta vet. Ibland känns det uppgivet och ens liv snurrar så fort. Man sitter där (med betoning på sitter!) med hus, jobb, bil, kanske ungar som vant sig vid utlandsresor och nya prylar titt som tätt. Man har råd att flyga utomlands flera gånger per år. Man har råd och man vill framåt. Men det är just vi som har råd att göra skillnad och kan påverka marknaden. Den där marknaden som alla pratar om, hallå! Det är vi som är marknaden. Marknadskrafter, det är du och jag, vi rika satar här i väst.
Jag pratar ofta om Maslows behovstrappa och många är bekanta med den, några kritiserar den men den fyller en väldigt tydlig funktion i att illustrera vad som driver oss, stressar oss och vad vi (generellt) är tacksamma för.
Kämpar man för sitt liv, har man ingen mat, är man allvarligt sjuk eller ensam på riktigt, då har man inte energi eller vilja till att fundera på att förverkliga drömmar. Inte springa maraton, milen, göra karriär eller bli känd. Man behöver bli fysiskt hållbar, trygg och älskad. Ingå i ett sammanhang. Det är det man kämpar för, det är riktigt allvarliga saker man stressar över och när man får de på plats är man tacksam. Det kommer dröja länge innan någon som varit på flykt från krig börjar klaga på att det inte finns utvecklingsmöjligheter på ett tryggt jobb i Sverige.
Har man de bitarna på plats börjar man höja blicken och sträva framåt, uppåt. Det är mänskligt, det är därför vi har det så, materiellt iallafall, bra som vi har det. Vår överlevnad som ras har byggt på det här drivet och att inte vara nöjd. Man vill utvecklas, utveckla, göra skillnad.Det tar sig i uttryck på olika sätt. Någon kanske känner att de vill hjälpa de som har de som man haft det; varit ensam, varit sjuk, varit fattig. Andra kanske aldrig har upplevt något av det men har ändå ett perspektiv på hur bra man har det och rör sig framåt uppåt men gör det med en ödmjukhet för de som kämpar på lägre trappsteg. Förstår att röra sig framåt inte får ske på bekostnad av andra, inte på bekostnad av klimatet heller.
Men några verkar helt ha glömt var de befinner sig på trappan. Glömt att det ens finns andra nivåer. Det behöver inte vara av ont uppsåt, alls. Det bara blir så för det är så det kommersiella samhället är uppbyggt: Konsumera och jaga dopaminkickar.
Man drivs av att konsumera. Visa upp för andra vad man åstadkommit. Stressar över ytliga attribut. Glömmer att vara tacksam för hur bra man har det. Det här perspektivet är ohållbart både på det personliga planet men även för klimatet. Men det blir som djupa hjulspår som det är svårt att ta sig ur. Man jagar på framåt, jagar efter framgång som man inte hinner manifestera på andra sätt än att just konsumera för att få konkreta kvitton på att det går bra. Prylar, resor, likes.
Lite hårt kanske. Raljerande. Men lite så kan det nog vara för en del. Det tar att stanna upp för att vara tacksam. Det krävs att stanna upp och känna efter för att uppskatta rikedom i något så enkelt att vara i naturen. Det kommer ta emot som fasen att skippa den där billiga flygresan för att istället semestra klimatsmart. Att köpa färre kläder, när de är så billiga och det går så snabbt att få feel-good av att att köpa något smickrande. Vad ska folk tro om man går i samma kläder?
Man står där med soporna och har bråttom till sitt viktiga jobb och orkar inte sopsortera. Det är ju själva fasen att man ska behöva…
Det tar tid att åka kommunalt kontra att hoppa in i sin bil.
Det är ju REA. Men, hur många träningstights kan man ha egentligen tihi tihi.
Men någonstans inne i magen finns den där känslan av att det här inte är hållbart. Att det finns en annan väg framåt, ett annat sätt. Vi blir fler och fler, tänker jag, hoppas jag. Vi måste bli fler. Det är bara vi som har kraften och förmågan att ta perspektivet för man måste upp en bit på trappan för att ha energin och möjligheten. Men det känns kanske inte helt lätt. Hela samhället bygger som sagt på att vi ska konsumera, våra hjärnor älskar kickarna de ger. Speciellt när de är lite trötta och stressade. Inte helt rationella.
Men det går att förändra.
Du och jag, vi kan. Vi kan välja att ta hand om.
Vi kan styra ”marknaden”.
Vi kan skapa lycka utan att konsumera oss till den.
Framgång utan att smutsa ned.
Prestera utan att sabotera.
Det är ingen uppoffring. Det känns riktigt bra. Riktigt riktigt bra. Det ger tid till det vi verkligen egentligen vill lägga tid på.
Men det kräver att vi stannar upp, reflekterar, tar en ny väg, skapar nya vanor. Tar hjälp av varandra. Vågar ifrågasätta de som sprider ohållbara budskap. Avföljer medvetet. Vågar göra lite obekväma frågor till vardagsmat.
Och lyfter det positiva, härliga i att vara hållbar. I att göra sånt som bara ger, inte tar.
Ska vi hjälpas åt 2018?
