Springtime goes Down Under – Del 6: Måltid med målbrott…

Springtime goes Down Under – Blue Mountains

Om Sydney Marathon är Dagen D på vår resa så måste nästa hållpunkt i almanackan rimligtvis vara Dagen E. Bokstaven E som i eftervärkar.

Runt frukostbordet ser gårdagens maratonhjältar ändå förvånansvärt muntra ut. Kanske för att 42,2 kilometer ger en långdistansare den moraliska rätten att gå all-in på hotellbuffén. Alla extravaganser räknas denna dag som ren återhämtning.

Det är först när sällskapet reser sig från frukostbordet som sanningen kommer fram.

Plötsligt förvandlas hotellrestaurangen till en massaudition för Monty Pythons Ministry of Silly Walks. Stela ben förs fram i märkliga vinklar, trappsteg betraktas med skräck och fullt friska människor har över en natt utvecklat gångarter som normalt kräver remiss.

Och nu väntar nästa prövning för våra hjältar, bussen till Blue Mountains. Ett transportmedel som av någon obegriplig anledning saknar hiss.

Det innebär att Thomas Pantzar och övriga långdistansare först måste ta sig upp och, ännu värre, ned för trappstegen. Att gå nedför en trappa dagen efter ett maraton är ungefär som att mäkla fred i Mellanöstern. Teoretiskt möjligt, men ingenting man ger sig på utan en genomtänkt plan.

Vårt första stopp är Featherdale Sydney Wildlife Park, ett vargtjut väster om Sydney. Här finns ett australiskt smörgåsbord av välkända djur: kängurur, koalor och inte minst Tasmanian devil – världens största levande köttätande pungdjur. Bakom glas ligger dessutom en inlandstaipan och vilar – världens giftigaste orm.

Australiens farligaste djur är den däremot inte nödvändigtvis. Den titeln innehas, åtminstone enligt en och annan luttrad australier, av skatan. Under häckningssäsongen attackerar den cyklister och fotgängare från luften och allra helst bakifrån. Här lyser den dock glädjande nog med sin frånvaro.

Koalor och reptiler i all ära, jag har fått syn på något betydligt häftigare. För första gången i mitt liv står jag nämligen öga mot öga med en dingo.

Australiens vildhund har rock’n’roll-status i min värld efter ett av favoritögonblicken i tv-serien Seinfeld. Avsnittet där Elaine ledsnar på en kvinna som oavbrutet letar efter sin “baby” (fästman) och levererar den odödliga kommentaren:

”The dingo ate your baby!”

Det är visserligen ett stängsel mellan mig och de vackra vildhundarna, men mentalt känns det som att jag just då befinner mig bara en treputt ifrån min favoritkvinna Julia Louis-Dreyfus (Elaine). Det är hur stort som helst.

Efter audiensen hos Elaine går färden vidare mot Blue Mountains. Ett passande utflyktsmål med tanke på att det säkerligen finns en och annan blånagel på bussen denna dag.

Blue Mountains är en dramatisk värld av raviner, eukalyptusskog och gamla gruvgångar. Och här väntar inte minst Scenic Railway, världens brantaste passagerarjärnväg med en lutning på upp till 52 grader. En vertikal resa rakt söderut som ändå kan vara påfrestande dagen efter en mara eftersom man omedvetet spänner låren under den hisnande resan ner i ravinen.

Efter en maxad dag med djurpark och storslagna vyer återstår så bara dagens sista kraftprov: att skutta (grov överdrift) tillbaka in i bussen.

När vi räknar in sällskapet är vi lika många passagerare som när vi lämnade Sydney på morgonen. Ingen har blivit kvar i de blå bergen. Ingen har fallit offer för inlandstaipanen.

Och framför allt:

Ingen har blivit uppäten av dingon.

---

Springtime goes Down Under – Sydney Marathon

Det är laxens fel. Den där fantastiska kombinationen av brie, lax och hash browns – samt några mindre betydelsefulla medlemmar av frukostbuffén. Halleluja! Mina smaklökar blir nästan religiösa när den sista laxskivan landar på tungan och sköljs ner med en latte.

Problemet är att Sydney Marathon redan pågår.

Det är bara drygt 400 meter från hotellet till vår planerade supporterstation vid 14 kilometer. En sträcka som normalt inte kräver vare sig vätskedepå eller pannlampa, men frukostbuffén har tidsmässigt samma effekt som ett svart hål. När jag och reseledarkollegan Hasse Lodin till slut kommer på plats har en av våra pilsnabba atleter, Oskarshamnslöparen Stefan Olsson, redan passerat.

Förlåt, Stefan. Det är helt och hållet laxens fel.

Vi hittar en lucka i publikhavet vid Hyde Park och börjar bygga upp den kungliga skandinaviska supporterstationen. Svenska och norska flaggor ska upp och då krävs resenärens viktigaste universalverktyg: isoleringstejp.

Glöm schweizisk armékniv. Isoleringstejp är tveklöst globetrotterns bästa vän. Den lagar pakethållare, resväskor och sannolikt mindre motorhaverier och fungerar dessutom utmärkt för att förvandla några meter staket i Australien till skandinaviskt territorium. För första gången i mitt resande liv har jag naturligtvis glömt rullen hemma, men hotellet räddar nationernas ära med en vanlig tejprulle.

Medan våra löpare på morgonen nålar fast nummerlappar och studerar banans höjdkurvor har vi ledare en minst lika avancerad uppgift: knappa in allas startnummer i live-trackingen. Och till skillnad från mycket annan modern teknik så fungerar den utmärkt i Sydney.

Nästan på metern vet vi när våra löpare närmar sig. Vi kan därför värma upp stämbanden metodiskt innan varje svensk eller norsk tröja dyker upp i havet av löpare. Support på elitnivå kräver planering.

När siste löparen passerat dröjer det 25 kilometer innan vi får se dem igen. Det ger oss gott om tid att rehydrera oss med en kubikmeter kaffe för att återställa koffeinnivån i kroppen.

Vid 40,9 kilometer är hjältarna tillbaka. Förvånansvärt många ser fortfarande oförskämt pigga ut och lyckas till och med posera framför kameran. Makarna Malin och Jonas Svensson råkar dessutom springa ihop med Johanna Gustafsson rakt framför oss. En föredömlig rendezvous eftersom vi därmed får flera löpare på samma bild och sparar flera megabyte i kameran.

Patrik Gustafsson kräver däremot kraftigare åtgärder från stämbanden.

– PAAAAATRIIIIK!!!

Efter ett vrål med ungefär samma decibelstyrka som en flygvapenövning i Natos regi, får vi till slut kontakt. Patrik tittar upp och avlossar ett leende innan han rundar kurvan och tar sig in på dagens sista gatuadress: Macquarie Street.

Härifrån återstår bara en sketen kilometer, dessutom utför, till målet framför Sydney Opera House. Alla våra löpare som kommer till start tar sig också i mål och kan därmed kvittera ut sin Sydney-medalj – och en ny Marathon Major i samlingen. För några är det nummer sju, men för två av våra norska löpare, Rune och Liv, är det till och med första maratonloppet. Grattis!

På kvällen firar vi med traditionsenlig brakmiddag på samma plats där laxen nästan saboterade min karriär som supporter. Runt bordet blänker medaljer överallt och vi får äntligen möjlighet att detaljstudera dyrgripen.

På baksidan finns flera klassiska Sydney-motiv. Och… en fotbollsarena från München.

Arrangören har alltså lyckats smyga in Allianz Arena på medaljen från Sydney Marathon. Det visar sig att medaljen har en baksida även i Australien.

---

Springtime goes Down Under – Blekksprutsuppladdning inför Sydney Marathon

Gränsbevakarna Australien, tv-serien som knappast någon lyckats missa. Vi har sett grillade kycklingar, mystiska växtdelar och resväskor vars innehåll fått tulltjänstemän att höja på fler ögonbryn än vad som rimligen borde vara anatomiskt möjligt.

Ingen i Springtime-gänget planerar att smuggla in en halv middag i handbagaget. Däremot finns en betydligt mer löparrelaterad fråga som skapar huvudbry inför av resan från Singapore: Gel.

Får man ta med energigel till Australien? Är gel mat? Ska man kryssa i rutan för livsmedel i deklarationen eller riskera att bli huvudperson i ett framtida avsnitt av Gränsbevakarna med texten ”Swedish marathon runner” under ansiktet?

Efter omfattande nätstudier landar vi i försiktighetsprincipen: deklarera. Några tar säkerhetstänkandet ytterligare ett steg och putsar löparskorna skinande rena. När vi till slut passerar gränsen visar sig dramatiken vara ungefär lika stor som vid en svensk passkontroll en tisdag i februari.

Alla våra löpare kommer in i landet Oz. Ingen blir gripen. Ingen gel beslagtas. SVT behöver inte köpa in några australiska arkivbilder.

Efter drygt tolv timmar mellan Köpenhamn och Singapore och ytterligare nästan åtta till Sydney känns det dessutom som en mänsklig rättighet att immigrationen går smidigt. Snart står vi därmed på Pitt Street 255 i centrala Sydney, i år liksom i fjol basen för vårt maratonäventyr: Hilton.

Hotellet har det mesta en löpare kan önska sig. Gigantisk frukost, tunnelbanan runt hörnet och spårvagnen utanför dörren för den som vill ta sig ner mot Operahuset utan att slita i onödan på maratonbenen.

Dessutom finns ett nästan idiotsäkert navigationshjälpmedel precis i närheten av hotellet. Bara en knapp järnnia bort reser sig nämligen Sydney Tower över hustaken och talar om var hemma är. En stor trygghet, inte minst för oss reseledare som därmed kan låtsas ha fullständig geografisk kontroll utan att förnedra oss genom att bläddra i kartappen på telefonen.

Hilton har egentligen bara en svaghet: belysningen.

På hotellrummets väggar sitter en mindre kontrollcentral med minimala knappar med ännu mindre text. Efter ungefär 27 svordomar lyckas jag till slut identifiera knappen som förvandlar toaletten från nattklubb till ett rum där man faktiskt kan se vad man håller på med. Resten av vistelsen känner jag mig därmed som en utbildad elektriker.

I Sydney växer vår lilla Singaporetrupp från tolv till 42 löpare när deltagare som rest andra vägar ansluter, bland annat en handfull löpare från Estland. Nu återstår bara två dagar innan Sydney Marathon och de används enligt konstens alla regler: morgonjogg, sightseeing och återhämtning.

Operahuset och Harbour Bridge dyker upp från alla möjliga vinklar under vår sightseeing, men fredagens stora uppdrag går västerut till Sydney Olympic Park. Nytt för året är att nummerlapparna hämtas på mässan precis intill Olympiastadion, men när bussen rullar fram inser vi att ungefär hela världens maratonbefolkning fått exakt samma idé.

Kön ser vid första anblick ut att kunna upplösas lagom till tjugondag Knut 2031, men organisationen är imponerande. Knappt 20 minuter senare är våra löpare inne på mässan, nummerlapparna uthämtade och de mest shoppingbenägna på väg mot kassadiskarna.

Själv studsar jag åt motsatt håll.

Utanför stadion står den olympiska kitteln från Sydney-OS 2000 som numera är placerad i Cathy Freeman Park. Här tände Freeman själv elden under invigningen och här sluts också en av idrottshistoriens vackraste cirklar. Tio dagar senare springer hon 400-metersfinalen med ett helt lands förväntningar på sina axlar – och vinner.

Det mest fascinerande är nästan reaktionen efter målgången. Först lättnad, sedan glädje. Friidrott blir aldrig vackrare än så, enligt mig det allra största olympiska ögonblicket någonsin.

Kvällen före maratonloppet får benen vila medan Sydney visar upp sig från sin allra bästa sida. En solnedgångskryssning tar oss under Harbour Bridge och förbi Operahuset i bästa tänkbara väder. Australiens SMHI gör ett helt fantastiskt jobb under vårt veckoslut i Sydney.

Sedan återstår bara löparens mest traditionsbundna ritual: pastamiddagen.

Buffén innehåller pizza, pasta och diverse havsprodukter, däribland bläckfisk. Mina norska vänner mittemot mig upplyser mig glatt om att bläckfisk heter blekksprut på norska. Det är en glosa som inte direkt ökar suget efter seafood. De flesta runt vårt bord väljer istället Capricciosa och pasta resten av kvällen.

I morgon är det maraton, då känns skinka och champinjoner betydligt tryggare än blekksprut…

---

Springtime goes Down Under – Gardens by the Bay, Singapore

Ny dag, nya möjligheter. När Donald, vår guide i Singapore, plockar upp oss tidigt på morgonen väntar ännu en maxad dag i den häftiga stadsstaten i Sydostasien. Denna gång med grönska på schemat.

Gardens by the Bay är ett enormt futuristiskt parkområde vid Marina Bay och en av Singapores verkliga turistmagneter. Ett vykort som kryddas med det närliggande världsberömda hotellet Marina Bay Sands med sitt karakteristiska ”slagskepp” på taket.

Under 2025 hade området över 16 miljoner besökare och numera räcker det tydligen inte ens att kalla det en sevärdhet – Tripadvisor rankar 2026 Gardens by the Bay som den tredje främsta turistattraktionen i hela världen. Fyra på listan? Empire State Building i New York.

Framför allt är det de så kallade Supertrees som blivit områdets kännetecken. Totalt finns 18 av dessa väldiga vertikala trädgårdar, varav tolv står samlade i Supertree Grove. De högsta når 50 meter och på konstruktionerna växer över 160 000 växter av fler än 200 arter.

Och naturligtvis kan man gå upp i dem.

Mellan två av jättesvamparna löper OCBC Skyway, en 128 meter lång gångbro 22 meter ovanför marken. Det motsvarar ungefär sju våningar.

Ett flygplan på drygt 10 000 meters marschhöjd gör mig ingenting. Ej heller hotellrummet i Singapore som ligger  80 meter närmare stratosfären. Min höjdskräck arbetar efter ett betydligt mer svårbegripligt regelverk och brukar i stället göra sig påmind ungefär en meter upp på en trappstege. Den här utmaningen är enligt min mattematik därmed åtminstone 73 trappsteg för mycket för mig.

Ändå finns det något lockande i att utmana svindeln.

När jag kliver ut på bron går tankarna osökt till filmregissören Alfred Hitchcocks Vertigo. Det känns inte som den optimala filmen att bära med sig 22 meter ovanför marken, men lyckligtvis slipper jag åtminstone tänka på Hitchcocks andra klassiker Fåglarna. På den här höjden vill man absolut inte bli attackerad av ett gäng folkilskna koltrastar.

Men det går förvånansvärt bra.

Jag når andra sidan utan att krypa, gråta eller begära diplomatisk evakuering och kan ganska stolt återförenas med Springtimegänget. Löparna såg glödheta ut redan före luftpromenaden och har nu dessutom fått ett rejält höghöjdspass i sina vältränade kroppar. Det börjar lukta personliga rekord i Sydney.

Gardens by the Bay har tack och lov mycket att erbjuda även på marknivå. Vi fortsätter in i de enorma växthusen Flower Dome och Cloud Forest, där man kan njuta av växtligheten utan att förfoga över vare sig gröna fingrar eller egen sekatör.

Dessutom är växthusen luftkonditionerade. Det är en detalj man lär sig uppskatta i Singapore, ett land där arktisk kyla hittills inte varit något större samhällsproblem.

För mig innebär Gardens by the Bay dessutom ett återseende med en gammal brottsplats.

Jag sprang Singapore Marathon 2015 och rankar fortfarande loppet, tillsammans med Panama City Marathon, som det tuffaste lopp jag tagit mig igenom. Starten går i ottan, men solen behöver inte många timmar på sig innan den förvandlar Singapore till en kombination av bastu och långkok.

Med ungefär en tredjedel kvar tvingades jag söka skydd under en palm i 20 minuter. När banan några kilometer före mål ledde in i just Gardens by the Bay var jag fortfarande långt ifrån säker på om jag skulle lyckas nå mållinjen.

Att jag dessutom inledde loppet barfota gjorde knappast saken enklare.

Samma höst hade jag nämligen förlorat ett vad med en amerikanska. Om mitt basebollag Chicago Cubs förlorade semifinalserien mot hennes hjältar i New York Mets hade jag kaxigt lovat henne att springa mitt nästa maratonlopp barfota.

Cubs torskade i fyra raka matcher. Och eftersom jag tydligen betraktar ingångna avtal som bindande även när de är fullständigt idiotiska stod jag några veckor senare på startlinjen i Singapore utan skor på fötterna.

Jag var åtminstone tillräckligt begåvad för att ha löparskorna hängande runt halsen som en försäkring. Smart drag. Trots att Singapores gator är kliniskt rena kallade nämligen fotsulorna till krismöte halvvägs in i tävlingen. Jag tvingades kapitulera och fick skamset dra på mig skorna.

Så småningom passerade jag mållinjen med en viktig lärdom: Låt aldrig basebollintresset styra ditt liv.

Elva år senare är återkomsten till Gardens by the Bay betydligt behagligare. Ingen nummerlapp. Inga sönderstekta fotsulor. Ingen palm som akut sjukvårdsinrättning. Bara 22 meter höjdskräck.

Och med det är två maxade dygn i Singapore över. Vi har upplevt staden från havsnivå, från luften och från ungefär alla tänkbara nivåer däremellan.

Nu väntar resans verkliga huvudnummer. Sydney Marathon.

Stay tuned!

---

Springtime goes Down Under – Raffles Hotel, Singapore

Lyxhotellets toalett.

Av allt Singapore har att erbjuda är det märkligt nog den jag har på näthinnan när jag, utpumpad av jetlag och nya intryck, kryper ner mellan lakanen efter en ankomstdag som innehåller det mesta. Orkidéer, skyskrapor, sightseeing från både land och vatten och – naturligtvis – en Singapore Sling på Raffles Hotel.

Men toaletten alltså.

Vid första anblicken ser den ut som vilken hotelltoalett som helst. Det är först när den ska testas i skarpt läge – en aktivitet som påskyndas av ett kinesiskt bakverk som ganska omgående bestämmer sig för att lämna kroppen bakvägen – som jag inser att något inte riktigt stämmer.

Toaletten är framåtlutad. Det känns ungefär som att göra tvåan i 90-metersbacken i Garmisch-Partenkirchen med Jan Boklövs berömda V-stil.

När min reseledarkollega Hasse Lodin dessutom upptäcker att den märkliga konstruktionen är utrustad med bidéfunktion är upplevelsen komplett. Singapore har på mindre än ett dygn lyckats förvandla ett ordinärt toalettbesök till en vintersport!

Och då har vi ändå knappt hunnit börja skrapa på ytan.

Springtime Travels numera årliga resa till Sydney Marathon kompletteras även i år med ett stopp i Singapore. Skillnaden är att besöket den här gången ligger allra först i programmet, vilket visar sig vara ett klokt drag. Dygnsvilla kroppar får därmed dubbla chanser att acklimatisera sig till gökuret på andra sidan planeten istället för att kastas direkt in i den australiska tidsmaskinen.

Redan på flygplatsen möter vi Donald, vår lokale guide och en man som uppenbarligen har bestämt sig för att ingen ska lämna Singapore med obesvarade frågor.

Donald är omtänksam, kunnig och minst sagt pratglad. Under den korta bussresan till hotellet avlossar guiden ett artilleri av årtal, namn och historiska händelser så att jag hinner bli orolig att syrenivån i atmosfären ska sjunka till en kritisk nivå.

Och detta är alltså bara transporten från flygplatsen.

Eftersom vi landar tidigt har Springtime ordnat så att hotellrummen väntar på oss redan på morgonen. Det betyder också att vi omedelbart får stifta bekantskap med hotellets enorma frukostmatsal. Enligt de flesta bedömare är det en frukostbuffé, men enligt mina ögon är det ett mindre livsprojekt.

Här finns delikatesser från hela jordklotet. Att prova på allt skulle sannolikt kräva åtminstone två industrisemestrar, men tack vare tallrikarnas begränsade yta lyckas jag ändå hålla igen. Det blir bara sushi, pannkakor, korv, lax, grönmögelost, köttbullar, potaiskroketter och brie. En enligt min egen bedömning välbalanserad frukost som rimligen borde få högsta betyg av mitt hemlands samlade kår av dietister. 

Efter frukosten hinner vi dessutom sätta in några välbehövliga timmar på sömnkontot innan Donald åter står redo. Nu börjar dagens verkliga kraftprov: sightseeing.

Singapore förbereder redan nu gatorna inför höstens Formel 1-lopp, men Donald dirigerar vant busschauffören genom stan och ser till att varken betongblock, byggarbetare eller internationell motorsport kommer mellan oss och sevärdheterna.

En av dagens höjdpunkter är fantastiska National Orchid Garden. Här finns orkidéer i alla färger naturen lyckats skapa, plus några till. Bland celebriteterna i blomform hittar vi även en orkidé uppkallad efter Sveriges golfess Annika Sörenstam. Om jag själv hade fått en orkidé uppkallad efter mig så hade den lutat åt höger, en hyllning till mina patenterade slicar på golfbanan. (Mina drivar borde K-märkas!)

Dagen fortsätter därefter genom Singapore från både land och vatten och intrycken staplas på varandra. Det är rent, grönt, modernt och stundtals så välordnat att man nästan får dåligt samvete av att stå lite snett på trottoaren.

Till slut återstår bara en av de där sakerna man helt enkelt måste checka av i Singapore: Raffles Hotel.

Här kliver vi in i den berömda Long Bar och beställer drinken som föddes på hotellet och gör något som i övriga Singapore känns ungefär lika naturligt som att börja klottra eller kasta ett tuggummi på gatan: Vi kastar skräp på golvet, jordnötsskal, närmare bestämt.

De knastrar under skorna medan vi läppjar på våra Singapore Sling och försöker summera ett dygn som började på andra sidan jordklotet och slutar med gin, ananasjuice och organiserad nedskräpning på ett av världens mest berömda lyxhotell.

När jag senare kryper ner i sängen är huvudet fullt av Singapore. Orkidéerna. Skyskraporna. Donald. Raffles. Singapore Sling. Men märkligt nog är det ändå toaletten jag tänker på.

I morgon väntar Singapore från ovan.

---