Slänga mat. Som att svära i kyrkan i min värld.

Men det är lätt hänt för många.

Nu har Livsmedelsverket startat “Matsvinnskollen” och jag lärde mig en del av att göra testet som bara tar några minuter. En genomsnittilig familj kan spara upp till 6000 kronor per år på att slänga mindre.

Till miljön sätt är det ju också helt logiskt att mat, speciellt energikrävande mat som kött, som producerats, packats, fraktats och handlats och burits hem sen inte slängs!?!?!

Mina bästa tips är att göra omelett eller “risotto” på rester så går de åt. Inte vara så noga med vad man blandar. Har man bra råvaror hemma kan det gott bli lite vad som till lunch!

Gör testet här och se vad du kan och vad du kan spara in!

så lite tid.

Det är kanske två av mina största intressen- löpning och att läsa. Läsa vetenskapliga artiklar, böcker, kokböcker (nytt intresse- hörni PRbyråer därute- kokböcker läser jag gärna- prova viner och titta på bilar- not so much!) . Läsa nyheter.

Men det är ett stillasittande pyssel och även om det finns ljudböcker så går det inte att springa och läsa det mesta samtidigt.

Just nu snurrar jag fyra böcker: Partiet av Eva Franchell, Lila Hibiskus av C Ngozi Adichie, Midnattsbarnen av S Ruschdie och så lite slappläsning i form av VIP-rummet av J Lapidus. Men i helgen gjorde jag en monoton insats och läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande från pärm till pärm när jag ammade.

Sen läser jag förstås Beyond Training av Ben Greenfield- snart klar! Fått bekräftat massor jag läst på andra ställen och hört honom prata om.

Och så är jag inne på National Centre forBiotechnology Information (NCBI) och American Journal of Clinical Nutrition.(AJCN). Och på Marks Daily Apple. Och sånt där.

Och så nyheter.

Och så några få utvalda bloggar.

I soffan där jag sitter ser jag våra fulla bokhyllor. Jag och Nickes boksamlingar möttes i Orhan Pamuks underbara “Snö” som vi båda hade. Annars har jag nu både Processen och alla Dickens verk som jag också skulle vilja läsa.

Det är tur att min generation förespås kunna bli 100 år. Fast då har ju umteenth antal fler böcker skrivits som jag också kommer vilja läsa.

Så mycket att läsa. Så lite tid.

Jag är så glad att du tog dig tid att kika in här.

Vad läser du?

Mitt samarbete med Falke är verkligen ett guldkorn. Förra veckan lade jag min beställning på vinterns träningskläder ur en tjock katalog med produkter för idrottare med höga krav. Förutom att kitta mig själv med en höst och vintergarderob som kommer tåla allt möjligt så har jag beställt grejer till Niklas och Skrotmos.

Visst- det är inga billiga grejer. Men eftersom de är tidlöst snygga och av så bra kvalitet kan man ha dem länge utan att tröttna.

Jag ser verkligen fram emot att maxtesta grejerna när jag gör mitt ultraåtertåg. Alla som sprungit TEC vet att bra grejer verkligen kan göra skillnad när temperaturen sjunker och man tvingas springa i dyngsura skor mil efter mil.

Sen Lillspark föddes och jag börjat amma behöver jag en helt annan sportBH än tidigare. Det måste sitta som gjuten och jag har hållt tillgodo med att sätta två stycken över varandra.

Förra veckan fick jag hem den här– Falke Bra top maximum support och den gör verkligen skäl för sitt namn. Den sitter som berget och dessutom är den väldigt skön på!

Som extra bonus så går det att amma i den! Det har jag tänkt på flera gånger, att det borde finnas sportbh’ar för oss som ammar. Ja- det går att bara “lyfta upp” Men om sportbhn sitter åt så klämmer den åt bröstet rejält och, well, det kan bli en överraskande mjölkfest för bebisen.

Äntligen- helt enkelt. Jag har även en i medium och low support som nog kommer funka bra lite senare men just nu är det max som behövs. Skön känsla. Snygg och inget obehagligt skumpande då den stödjer hela vägen runt och har dubbla axelband. Trots detta känns den tunn och smidig och andas bra jämfört med andra sportbhar jag prövat som känns hårda och styva i tyget.

10 #vavavoom av 10.

Milkshake-maker med fiffig öppning för snabb leverans.

Glad mamma!

En av de frågor som är svårast att svara på när man håller på med ultra är “varför?”. Varför springa 16 mil? Hur motiverar man sig?

Alla har sitt svar. Jag ska försöka ge en nyans här.

 Jag är bara nybörjare på ultra men min drivkraft är väldigt stark. Jag vill.

Eftersom jag vill så starkt så ska jag. Då blir uppgiften att hitta ett hur. Sen sätter man en mental stenhård knappnål på målet och håller ett spänt snöre mellan den punkten och där man är nu. Halar sig närmre och närmre.

Det är lätt att sitta hemma framför datorn och klicka i en anmälan. Sätta dit nålen. Det är halandet som är det tuffa. Velar man så låter man linan slacka och det kan vara svårt att ta upp och spänna den igen. Har man inte satt fast nålen ordentligt så lossnar den kanske och drivkraft utan ett mål- det blir svårt. Anarkistisk sporadisk energi kanske som mest.

Jag har inte svarat på varför. Men mitt enkla svar när folk frågar “varför” är att: Om du klarat något, säg 5 km. Kittlar det inte lite att klara milen då? Sen kanske du vill springa milen snabbare. Eller så vill du springa längre. Jag vill längre. Jag vill veta hur långt jag orkar. Jag älskar hur ultralöpningen är som ett ess i fickan i vardagen. Jag orkar springa 16 mil. Jag orkar vadsomhelst. Ni kan inte knäcka mig.

Lite så.

Just nu sitter nålen väldigt fast. Men hur långt det är till den vet jag inte. Det är lite svajigt med en kropp som fått sig en törn. Står och trampar. Men håller i linan ordentligt.

På Träningsglädje Talks har Sara pratat drivkraft med Staffan. Han sprang 24 mil på GAX Trans Scania i somras. Det kräver enorm drivkraft inte bara under loppet men för att överhuvudtaget kunna stå på startlinjen. Lyssna här.

16 timmar senare föddes Lillspark. Man vet aldrig vad som händer i livet.