MEST LÄSTA
Fougberg i ny spännande VM-start

Fougberg i ny spännande VM-start


Charlotta Fougberg visade storform när hon tog en överlägsen seger på Lidingöloppets elitlopp, trots meriterat motstånd. Hennes nya banrekord kom kanske som en överraskning för några – men inte för Charlotta. Nu har hon laddat upp på hög höjd inför VM i halvmaraton i Polen, som går av stapeln på lördag 17 oktober.

Stort grattis till Lidingöloppssegern, Charlotta! Vad säger du om din insats där?
– Tack! Jag kände att jag var i riktigt bra form innan. Jag kollade på webb-sändningen från loppet efteråt och det var lite komiskt att höra vad kommentatorerna sa i förhållande till mina egna tankar. Jag tyckte de var lite väl negativa. I en intervju före loppet berättade jag att jag var i riktigt bra form, men ändå lät det på dem som att jag hade varit osäker innan start. 
– Självklart hade jag stor respekt för mina konkurrenter och startfältet var riktigt bra, men jag kände också att min form verkligen var bra. Meraf Batha (2:a i loppet) gick ut riktigt hårt. För mig var det naturligt att släppa en lucka då, men jag kände mig inte alls osäker så tidigt i loppet. Vi hade kollat vilken snitt-tid andra löpare hade haft på sträckan inför loppet, så jag hade en plan för hur jag skulle springa.

Du sprang maraton-VM i Doha för ungefär ett år sedan. Där tog du, under mycket tuffa förhållanden, en meriterande 18:e plats. Men efter det blev det lite tyst, både i sociala medier och i media. Var det medvetet?
– Ja, det var medvetet. Jag kan känna att sociala medier ibland tar både tid och energi. Efter VM ville jag ha en period där jag la all fokus på min träning och återhämtning, samtidigt som jag ville ha tid för familj och vänner. Jag jobbar utöver min satsning vilket gör att jag vill prioritera min tid till dem och det som ger mig mest.
– Sen gillar jag att ha bra bilder när jag ska lägga upp något. Jag har inga fotografer eller någon som spontant gillar att ett foto på plats under mina träningspass och mitt fokus måste och vill vara på att utvecklas som löpare för att nå mina mål.  – Så det föll sig naturligt att det blev en period utan egna rapporter på sociala medier. 
– Jag tycker jag fick distans till det. Men sen kände jag för att skriva lite igen när jag började tävla, även om det inte blir lika frekvent nu som det periodvis varit tidigare.

Det har ju blivit en konstig säsong för alla med inställt OS och VM. Hur låg du till i din träning inför säsongen – och hur påverkade de inställda storloppen dig och din träning?
– Jag åkte på träningsläger till Sydafrika inför Rotterdam Marathon som skulle ha avgjorts i början av april, och då kände jag mig i väldigt bra form. Men redan efter en vecka på lägret kom beskedet att Rotterdam ställdes in. Jag valde att vara kvar ändå, i hopp om att det skulle vända och att något annat lopp skulle kunna genomföras. Jag gjorde riktigt bra pass, och visste inte då att även EM och OS skulle ställas in och flyttas. 
– Men smittspridningsutvecklingen gick ju inte alls åt rätt håll. När presidenten höll ett tal med budskapet om en total ”lock down”, bestämde jag mig för att försöka ta mig hem. Jag skulle inte få träna ute och alla faciliteter skulle stängas ner, och det fanns en risk att jag inte skulle kunna ta mig hem överhuvudtaget.

Charlotta Fougberg i årets elit Lidingölopp

Hur tog du beskedet om att EM ställdes in och att OS skulle flyttas?
– När beskedet om EM kom berördes jag väldigt mycket. Då kände jag verkligen en osäkerhet inför framtiden. Som elitidrottare vill man kunna sträva efter mål, och när allt det försvinner blir det en större utmaning att upprätthålla motivationen. Men jag som maratonlöpare har inte lika många lopp per år som en banlöpare har så jag har tacklat det okej ändå. 

Hur gjorde du med träningen när målen försvann?
– Min tränare Johan Wettergren bestämde att jag direkt skulle lägga in den vila som vi hade planerat skulle komma efter Rotterdam. En vila som skulle ge kroppen och huvudet chans till återhämtning efter all den tuffa träning jag gjort under vintern och tidiga våren inför maran. 
– Jag hade haft lite känningar i min vänstra hälsena, så det var läge att ge den en chans att vila upp sig. I samband med vilan la vi in en period med stötvågsbehandling för hälsenan. Det var inte roligt … ytterst smärtsamt.

Hur körde ni igång sedan utan tydliga lopp som mål?
– Vanligtvis har man en tidslinje där man ser att jag måste träna si eller så under veckorna fram mot tävlingen. Nu fanns ju inte alls den stressen, för vi insåg att inga stora lopp skulle kunna genomföras. Just då visste vi ju inte ens om SM-tävlingarna eller mindre nationella elitlopp skulle kunna genomföras. Så det fanns verkligen gott om tid att starta upp träningen igen utan stress efter stötvågsbehandlingen. 
– Vi tog det fas för fas. Först alternativ träning, sedan la vi på lugn distansträning och därefter sub-tröskel. Varje gång vi kände att jag var redo för en ny fas med intensitetsökning i löpningen tog vi nästa steg.

Hur gjorde du inför sommarens SM i halvmaraton?
– Jag hade inte några tävlingar inplanerade på grund av coronasituationen när de nationella elitloppen kom igång. Inför halvmaraton-SM i slutet av juli hade jag insett att träning i tröskelfart gick bra, så det var med den grunden jag ställde upp på SM-halvmaran. Och det blev ju bra för min del – loppet gick i en fart som motsvarade min sub-tröskelfart. (Charlotta vann SM-guldet på 1.16.51, reds. anm.)
– Men visst var det tufft ibland under sommaren. Det gällde ju att ha tålamodet att inte springa tuffa och snabba pass, för man vill ju så gärna testa. Då är det bra att ha en tränare som bromsar lite.

Efter halvmaraton-SM måste du ha kommit i riktigt bra slag oerhört snabbt. Det såg ut som att du tog ett tydligt kliv framåt, både när det gäller löpsteg och fart tills det var dags för Lidingöloppet? 
– Ja, det är nog rätt analys. Vid halvmaran hade jag inte gjort något kvalitetspass, men efter det kunde vi gå vidare till nästa fas och öka löpkilometrarna till den nivå där jag ska ligga. Vi kunde börja lägga på kvalitetsträning samtidigt som jag under den här perioden förbättrade min löpekonomi – ju mer jag springer desto bättre blir min teknik. Med fartpassen kom även formen och självförtroendet inför Lidingöloppet.

Vad innebär ”den nivå där jag ska ligga” räknat i kilometer?
– Det handlar om runt 100–110 kilometer löpning per vecka, och utöver det alternativträning som motsvarar att jag kommer upp till 150–170 kilometer per vecka. Genom åren har vi sett att jag kan springa upp till 12–13 mil någon vecka eller så, men mycket mer än det ska jag inte springa – då blir skaderisken alldeles för hög för mig. Så jag kompletterar med cirka tre pass alternativ träning i veckan för att få volymen.

Och hur stämmer ni av löpekonomin?
– När det gäller löpekonomin stämmer vi av på känsla. Jag känner själv när det börjar bli bra, och min tränare ser också när jag springer mer avslappnat och inte behöver jobba lika mycket för att hålla farten.

Hur omvandlar du alternativ träning till löpta kilometer i träningsdagboken?
– Jag brukar omvandla tid till kilometer. Kör jag alternativ träning som ska ersätta distanslöpning räknar jag 5 minuter träning som motsvarande 1 kilometer löpning. Kör jag tröskel- eller kvalitetsträning i alternativ form ger 3:30-4 minuter 1 kilometer. Det innebär rent konkret att träningstiden blir längre när jag tränar alternativt för att jag ska kunna tillgodoräkna mig ”en kilometer”, för när jag väl springer går det ju fortare än så.

Nu står halvmaraton-VM på din agenda. Hur går dina tankar inför loppet?
– Det ska bli jättekul. Det har funnits med i planeringen. Samtidigt har vi ju inte varit säkra på om man kan genomföra loppet, och jag har ju inte heller varit formellt uttagen tidigare. Eftersom jag vet att jag svarar bra på hög höjd åkte jag iväg på höghöjdsläger i St Moritz. Planen var att jag skulle få runt tre veckor här. Upplägget blir sen att jag tävlar på den första dagen efter att jag kommit ner från den höga höjden – det brukar funka bra för mig om det funkar med logistiken.

Vilka typer av pass har du jobbat med på hög höjd för att utveckla den fina form du visade på Lidingö fram till VM-loppet?
– Jag svarar väldigt bra på tröskelträningen, så det är fortsatt basen i träningen, men självklart har vi lagt in tuffa pass också. Så det blir två tuffa veckor och en lättare. Sara Lahti är också på plats här. Vi kört en del pass tillsammans där vi peppat och pushat varandra.

Kan du berätta om något pass du kört?
– Ett pass vi kört är 10 x 1 000 meter där de första ”tusingarna” gick i tröskelfart och sen efterhand stegrande fart. 3.20 på första två och sen avslutade jag med 3.07. Passet utfördes på lågland i Italien så vi skulle kunna springa fortare. 

Du har gjort din 2.29-tid på maran och din snabbaste halvmara i traditionella tävlingsskor, utan kolfiberplatta och utan kraftig mellansula. Men du sprang Lidingöloppet i den nya typen av skor. Vad är din känsla kring de nya kolfiberskorna nu när du testat dem?
– Jag har såklart lite delade åsikter kring dem, men nu är de här. De känns väldigt skonsamma. När man tränar i högre farter känner man inte av det lika mycket efteråt som med tunna, traditionella tävlingsskor. Det är helt suveränt, för det gör ju att man kan träna med högre volym i högre farter.
– Sen är det såklart mentalt stärkande att jag gjort mina bästa tider i tunna tävlingsskor, och att de flesta av mina medtävlare har gjort sina bästa resultat med kolfiberskor. Det känns ju helt klart som att jag får mer fart i en kolfibersko, vilket jag tror att nio av tio löpare också känner. Så rent mentalt kan det vara ett plus att gå in och tävla nu, men med den nya skoteknologin.

Vad är målsättningen på VM – och hur ser planen ut efter VM?
– Planen är att slå personligt rekord. Kanske kan vi i det svenska laget också samarbeta för att trycka ner det svenska halvmaratonrekordet lite. Det hoppas jag på men såklart spelar bansträckningen en stor roll. Dessutom tror jag att just laget har en riktigt bra chans, om vi gör ett lopp i paritet med vår kapacitet.
– Efter VM är det lite oklart vilka maraton som finns att springa, men jag vill verkligen springa ett lopp som ger mig en chans att kvala till OS. Lyckas jag med det kan jag känna ett lugn och helt fokusera på träningen mot OS. Jag har inget lopp klart, men om rätt lopp infinner sig kan det bli innan årets slut.

HÄR KAN DU SE VM HALVMARATON LIVE

VM i halvmaraton 2020
Var: Gdynia, Polen
När: Lördag 17 oktober. Damerna startar 11.00, herrarna 12.30. 

MER INFO HITTAR DU HÄR

Svenska VM-löpare kvinnor:
Charlotta Fougberg, 85, Ullevi FK
Hanna Lindholm, 79, Huddinge AIS
Sarah Lahti, 95, Hässelby SK
Carolina Wikström, 93, LK Roslagen

Svenska VM-löpare män:
Adhanom Abraha, 77, Eskilstuna FI
Mikael Ekvall, 89, Strömstad LK
Emil Millán de la Oliva, 01, Eskilstuna FI
David Nilsson, 87, Högby IF
Napoleon Solomon, 94, Turebergs FK

FOTO: Deca Text & Bild



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fantastisk världsrekordkväll i Valencia

Fantastisk världsrekordkväll i Valencia


Tävlingen NN World Record Day i Valencia levde upp till de högt ställda förväntningarna. I går kväll slog Ugandas Joshua Cheptegei och Etiopiens Letesenbet Gidey två av friidrottens tuffaste världsrekord. Cheptegei klockade 26.11,00 på 10 000 meter och Gidey sprang 5 000 meter på 14.06,62.

Gidey var först ut på banan i damernas 5 000-meterslopp, där det var helt perfekta förhållanden på Estadi del Turia i Valencia i Spanien. Fram till 3 000 meter hade Gidey hjälp av två farthållare, Esther Guerrero från Spanien och världsrekordhållaren på 3 000 meter, Beatrice Chepkoech från Kenya.

Starten var harmonisk och perfekt avvägd i ryggen på hararna. Om Tirunesh Dibabas världsrekord på 14.11,15 skulle slås behövde Gidey i genomsnitt 68,1 sekunder per 400-metersvarv. Inledningsvis låg hon precis på den farten eller några tiondelar långsammare. En ljusslinga längs innerbanan guidade farthållarna att hålla exakt rätt tempo.

Hararna lämnade banan när 3 000 meter passerades (på 8.31), och sedan var det Giday mot ljusslingan. Visuellt mycket vackert springande Giday sänkte direkt varvtiderna ner mot 67 sekunder per varv, vilket gjorde att hon lämnade ljusslingan bakom sig och kom i mål på fenomenala 14.06,62.

Ugandiern Cheptegei satte tidigare i år världsrekord på herrarnas 5 000 meter vid en gala i Monaco med smått ofattbara 12.35. Nu var han helt inriktad på Kenenisa Bekeles ”oslagbara” världsrekord på 26.17,53 från 2005.

Även Cheptegei hade hjälp, både av mänskliga farthållare av världsklass och ljusslingan som drog iväg i exakt rätt fart för att han skulle kunna slå rekordet.

Cheptegei passerade 5 000 meter på 13.07. Strax därefter orkade inte hararna längre, så sista 4 800 meterna var det Cheptegei mot klockan och mot ljusslingan. Han inte bara höll farten utan ökade sista biten in, och med 60,1 sekunder sista varvet slog han världsrekordet med cirka 6,5 sekunder. Det nya världsrekordet på 26.11,00 innebär att varje kilometer avverkades på ungefär 2.37 minuter.

Cheptegeis fantastiska världsrekord satte dock inte punkt för hans säsong, utan närmast väntar halvmaraton i Gdynia, Polen, den 17 oktober. Det blir Cheptegeis debut på sträckan. Frågan världen ställer sig är förstås hur snabbt han kan springa 21,1 kilometer!

FOTO: NN Running Team Instagram
(NN Running Team hemsida)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höstens bästa löppass

Höstens bästa löppass


Distanslöpning, där man springer sin vanliga runda i sitt ”standardtempo”, är nog det vanligaste passet bland oss löpare. Passet underhåller vår löpning och utvecklar konditionen för de som är nya löpare, men ger inte så mycket variation i träningen.

Ett enkelt sätt att variera och få in mer kvalitet i din vanliga distanslöpning kan vara att springa passet i progressivt ökande fart. Just att springa progressivt på vissa av distanspassen är något jag själv gärna gör, och tittar man på eliten är det många av distanspassen som går i progressivt ökande fart.

Visst blir passet tuffare än en vanlig lugn runda, men faktum är att med rätt upplägg så sliter det inte så mycket – och ger väldigt mycket tillbaka till löparen. Hur tufft man vill göra passet kan kroppen och dagsformen få avgöra.

Ibland kan man låta passet komma spontant, men det kan också vara bra att välja ut på vilka distanspass man vill lämna bekvämlighetszonen och verkligen få till en fartprogression.

Starta i din grundfart

Utgå från din normala distansrunda och din normala distansfart när det gäller längden och utgångsfarten på passet. Är din normala distansrunda sex kilometer kan din progressiva distans vara just sex kilometer. I det här konkreta exemplet har jag valt en tiokilometersrunda.

Ingen uppvärmning behövs egentligen på passet, men en kort jogg på tre till fem minuter och lätt rörlighetsträning innan start underlättar för att få en bra känsla i starten.

Om vi utgår från att din runda är tio kilometer löpning startar du, även efter en kort uppvärmning, i din grundfart för distanslöpning. Efter en kilometer löpning börjar du öka på farten ett litet snäpp. Sedan stegrar du farten successivt varje kilometer som du springer.

I början kan fartstegringen vara på runt tio sekunder snabbare per kilometer, men för att passet inte ska bli för tufft övergår du efter de två till tre inledande kilometrarna till runt fem sekunder snabbare per kilometer jämfört med föregående kilometer.

Målbilden blir att du på sista kilometern ska komma ner till den kilometerfart som du skulle klara att ha i snittfart i ett tiokilometerslopp där du tar i maximalt. För att ge ett exempel kan den som springer milen på 50 minuter köra ett upplägg på passet där man går från 6.00 min/km i starten ner till en avslutning som går i nästan 5.00 min/km.

Det gäller dock att inte strikt gå på fartklocka, du behöver inte ens ha någon gps-klocka eller mobil – det går utmärkt att köra passet på känsla och spontant höja farten utifrån vad kroppen och huvudet vill just den här dagen.

Passar bra på löpbandet

Om du kör passet på löpband, där just detta pass funkar mycket bra, är det enkelt att styra fartökningen (se rutan nedan för förslag). Men oavsett var du kör passet stannar du till efter att den progressiva delen av passet är avslutad och vilar några minuter innan du som avslutning varvar ner med några minuters lugn löpning och den obligatoriska stretchen.

Det här passet funkar för de flesta löpare, men är du nybörjare och känner att sammanhängande distanslöpning i din naturliga fart inte känns någorlunda lätt så får du modifiera upplägget. Då skulle din progressiva distans kunna gå till så att du efter varje kilometeravsnitt tar en kort gångvila och sen har du som mål att nästa kilometer (eller valfri sträcka) öka farten något jämfört med föregående sträcka. Då får du en intervalluppdelning med stående eller gående vila innan varje farthöjning, vilket gör passet lättare att komma igenom.

Oavsett hur du kör passet kommer du att jobba med din syreupptagning. Framförallt jobbar du delar av passet, när du kommit upp i högre fart, kring din mjölksyratröskel. Därmed kommer du att flytta din ”tröskel” uppåt ett snäpp, till en snabbare fart. Passet ger också bra volym och eftersom inledningen går i lugn fart jobbar du även i viss mån med den lokala kapaciteten i musklerna.

Jag tycker att det här passet är ganska snällt eftersom det är bekvämt i början, där man betar av stora delar av passet. Oftast är det sedan kul att pressa upp farten på slutet när man har ”målet” inom räckhåll.

Progressiv distans kan man springa året runt, men just på hösten är det oerhört enkelt att lägga in som den fart man kör om man vill ha en lugnare period där man vilar från intervaller – men ändå vill hålla i gång allt man byggt upp.

Kör du passet på längre rundor kan du anpassa slutfarten så att den är lite långsammare än i exemplet. Utgå då från att du på slutet ska hålla den fart du klarar av på ett halvmaraton (om du har den referensen).

Vill du att passet ska vara mer formgivande kan du ha en riktigt snabb avslutning under de sista tre till fem minuterna. Men då blir det ännu viktigare att ha en avslutande lugn nedvarvning efteråt.

Lycka till!

Pst! Missa inte Wiss&Svärms podd om höstträning! Sara och Josefine diskuterar där bland annat begreppet försäsongsträning samt styrketräning för löpare.

Progressionspass på löpband

En löpare som klarar milen på 50 minuter skulle kunna sikta in sig på denna fartstegring för ett tiokilometer långt pass på löpbandet (justera farterna i exemplet efter din egen förmåga). Då skulle en 50-minuterslöpare, som normalt håller runt 6.00 min/km på distanspassen, springa sin progressiva mil på strax under 55 minuter.

Km Fart

1: 6.00 min/km

2: 5.50 min/km

3: 5.40 min/km

4: 5.35 min/km

5: 5.30 min/km

6: 5.25 min/km

7: 5.20 min/km

8: 5.15 min/km

9: 5.10 min/km

10: 5.05 min/km


Antal kommentarer: 2

Emma

Hej tack för bra tips! Har du något tips vad för incline det bör vara på? Ska det vara 0% eller vad återspeglas bäst utomhuslöpningen?


    Anders Szalkai

    Kör på 0,5 eller 1,0% i motlut så tycker jag du får motsvarande driv i steget som ute.
    //Szalkai



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Svensk professor: Därför springer du snabbare med  kolfiberskor

Svensk professor: Därför springer du snabbare med kolfiberskor


En av nyckelpersonerna bakom World Athletics nya regelverk kring löparskor heter Toni Arndt och är professor på GIH i Stockholm. Här berättar han hur regelverket kom till, hur de nya kolfiberskorna gynnar prestationsförmågan – och varför han själv tycker att de inte borde vara tillåtna. 

Den här intervjun publicerades i Runner’s World #7-20, men tyvärr hade en del av texten fallit bort. Därför återpublicerar vi den nu här i sin helhet som en öppen (olåst) artikel.

Skor har alltid varit en del av det forskningsarbete som Toni Arndt, professor inom idrottsvetenskap med inriktning på biomekanik, ägnar sig åt på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Toni har bland annat forskat på fotens kinematik, och till exempel kollat på hur och på vilket sätt ett inlägg kan påverka foten. 

Toni Arndt, professor inom idrottsvetenskap med inriktning på biomekanik på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Foto: Ryno Quantz

På grund av sin kompetens inom området var han tidigare president i Footwear Biomechanics Group, som är en del av den stora internationella organisationen International Society of Biomechanics. I Footwear Biomechanics Group ingår bland annat produktutvecklare från de ledande skoföretagen. 

– Arbetet inom gruppen har förstås blivit ännu mer intensivt det senaste året, då frågan kring löparskornas förmåga att hjälpa löpare på elitnivå att göra bättre resultat har aktualiserats, säger Toni Arndt.

Men att han även kom med i den grupp av experter som hjälper det internationella friidrottsförbundet (World Athletics) att utvärdera skorna var egentligen en slump. På en kongress hamnade Toni bredvid en av de personer inom World Athletics som ansvarade för detta uppdrag, och snart var även Toni involverad i arbetet med att stipulera nya regler för hur en löparsko får vara konstruerad för att godkännas för tävlingsbruk.

Det nya regelverket (se ruta nederst) kom till på kort tid menar han. 

– Men World Athletics har en långsiktig plan för hur man ska arbeta med skofrågan framöver. I samarbete med KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) i Stockholm jobbar vi nu bland annat på att ta fram ett protokoll med standardiserade tester. Det ska kunna användas för att utvärdera nya modeller, och gör att man kommer att ta ett mycket bredare grepp kring hur och på vilket sätt en sko bidrar till prestationen.

Redan 1999 gjordes en studie i Kanada där man tittade på effekten av en kolfibersula i en spiksko. Där kunde man definitivt se att man sprang snabbare.

Toni Arndt menar att skorna alltid har utvecklats, men att man inte har sett någon prestationshöjande effekt tidigare.
– Trender har kommit och gått, och olika företag har haft olika gimmicks för att marknadsföra och särskilja sig.

Men helt nytt är fenomenet med kolfiberplattor inte. 

– Redan 1999 gjordes en studie i Kanada där man tittade på effekten av en kolfibersula i en spiksko. Där kunde man definitivt se att man sprang snabbare. Samtidigt var det väldigt svårt att få upp hastigheten under de första stegen med den lösningen, så det blev aldrig något stort. 

I princip dröjde det ända till OS i Rio 2016 innan teknologin som nu revolutionerat marknaden slog igenom. 

– Ja, där användes den av några av topplöparna. Det var en konstruktion som kombinerade en styv platta med en mjuk mellansula. Men det var först när studier visade på en fyraprocentig förbättring av löpekonomin med en Nikesko som man på allvar började se att det var något som gav en tydlig förbättring. 

Siffrorna ljög inte

Nu hade man en siffra på hur mycket prestationen kunde förbättras, vilket också blev en signal om att man måste se över utvecklingen. Men eftersom många resultat redan hade gjorts i de nya skorna gick det inte att gå tillbaka och förbjuda dem. 

– Nej, i stället blev det en snabbt framtagen lösning som framför allt bromsade vidare utveckling. Nu försöker vi testa skor utan människor i dem för att se om de har några prestationshöjande effekter. Lyckas vi med det ska man med ett standardiserat test kunna sätta gränser för olika mekaniska egenskaper. Tanken är att om skon ger värden över dessa gränser så blir skon förbjuden för eliten att tävla i. 

Om det lyckas är planen att flera labb världen över ska bli ackrediterade för att utföra dessa kontroller. 

– Att utvärdera skornas helhetseffekt på det här sättet vore det bästa, om vi kan få det att fungera. Vi försöker hitta ett system där vi inte tittar på skons morfologi, det vill säga skons uppbyggnad. I stället vill vi hitta ett system som bedömer den totala energiåtergivningen, oavsett skons olika komponenter.

Regelverket gäller däremot endast eliten, vilket innebär att tillverkarna ändå kan fortsätta utveckla skorna för att ge motionslöpare fördelar.

Det kan helt klart bli ett problem när en elitmotionär som kanske gör 2.30 på maraton helt plötsligt springer mycket snabbare på grund av skorna och i princip kan närma sig eliten.

– World Athletics kan ju aldrig bestämma vad en motionär får springa i för skor. Det kan helt klart bli ett problem när en elitmotionär som kanske gör 2.30 på maraton helt plötsligt springer mycket snabbare på grund av skorna och i princip kan närma sig eliten. Vad gör man då? Så det är klart att det kan vara lockande för företagen att fortsätta vidareutveckla skorna, även om de inte blir godkända för att användas av eliten.

Om en motionär har lika stor nytta, eller till och med större nytta, av den nya skoteknologin är däremot inte helt klarlagt.

– Studierna som finns har gjorts på snabbare löpare, så jag vet inte. Men jag tror att teknologin har stor effekt även på löpare som är klart långsammare än eliten, liksom på löparna strax bakom eliten. 

Skorna står inte för hela förbättringen

Toni menar att det inte bara handlar om skorna – vissa fysiologiska aspekter kan även bidra till förbättringen. 

– Styvheten som skons kolfiberplatta ger över tåleden, MTP-leden, gör att hävarmen blir mycket större. Rent biomekaniskt är det en fördel, men bara om man har starka vadmuskler. Så hur väl man kan nyttja den ökade hävarmen begränsas av anatomin.

Däremot verkar det inte ha någon större betydelse hur man landar på foten. 

– Tidigare trodde jag att skorna skulle ge större effekt för framfotalöpare, men även de som rullar över från hälen får hjälp av skons egenskaper. Men för att kunna säga någonting säkert om detta behövs studier där man i högre grad tittar på olika löpare.

Inte heller har man kunnat se en ökad skaderisk. 

– Det är också en fråga som inte är besvarad. Rent intuitivt kan man tänka sig att en lång, styv platta skulle kunna ge upphov till skador på hälsenor och vader om man inte har starka vader. Men det finns inga studier än som belägger detta.

Däremot upplever många elitlöpare att man får minskade problem med just hälsenor och vader och att belastningen i stället flyttas upp till lår och rumpa med de nya skorna. 

– Det är en intressant fråga som man borde titta mer på.

Därför går det fortare med kolfiberskor

Men den stora frågan är förstås exakt vad det är som gör att skorna gör oss bättre. Toni menar att det mesta tyder på att kolfiberplattan ändå är nyckeln i den ekvationen.

– Den hårda plattan gör att man inte böjer MTP-leden i framfoten, och därmed sparar man energi. Samtidigt förlängs hävarmen, från hälen till framfoten. Har man kraften som krävs för att kunna utnyttja den ökade hävarmen är det en fördel. 

Även vinkeln på själva kolfiberplattan och den avrundade, uppåtvinklade profilen på mellansulan har betydelse. 

Toni Arndt förklarar framgångarna bakom Nikes modeller. Foto: Ryno Quantz

– Den gör att man får en bra överföring genom steget, vilket troligen har betydelse för skons energibesparande egenskaper. Det är inte det som ger prestationshöjningen, men den är nog viktig för att man ska kunna nyttja de andra delarna fullt ut.

När det gäller energiåtergivningen från mellansulan har däremot inte forskningen några klara svar, menar Toni Arndt. 

– För att se hur stor del av skons energibesparande effekter som ligger där behöver vi testa mer.

Just kombinationen av en tjock mellansula och en styv kolfiberplatta har av många antagits vara nyckeln till prestationsförbättringen. Men nu lanseras flera nya kolfibermodeller med en mer traditionellt utformad, tunnare mellansula. 

Jag tror inte att det finns några bevis för att det behöver vara en kombination av en tjock mellansula och en kolfiberplatta.

– Jag tror inte att det finns några bevis för att det behöver vara en kombination av en tjock mellansula och en kolfiberplatta. Man kan öka hävarmen med plattan även i en tunnare mellansula. Men det är många saker som samverkar så jag kan inte heller utesluta att kombinationen inte har någon effekt. 

Han menar att Nike, som startade hela utvecklingen, verkar ha hittat en kombination som löparna gillar – vilket har betydelse.

– Ja, och de kombinerar både mellansula, kolfiberplatta och en geometri i skomodeller som bevisligen höjer prestationen för löparna.

Så mycket bättre blir du

Så hur stor förbättring kan skorna ge totalt – och blir verkligen alla bättre av att springa i dem?

– Studierna visar att skorna inte ger samma effekt för alla löpare. I studien som visade på 4 procent förbättrad löpekonomi fanns en variation mellan 1–6 procent bland löparna som deltog i studien. Så alla fick effekt, men någon mycket mer än andra. Andra studier visar på samma spridning. 

Även på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, GIH, genomför man en studie. Tyvärr har den fått ta paus på grund av coronaviruset, så hittills har man bara hunnit testa en person. 

– Ja, den leds av Alexander Wolthon som är masterstudent här på GIH. I studien utvärderas åtta olika skomodeller där flera har kolfiberplatta. Intressant nog var det inte den ledande skon på marknaden som gav störst effekt för denna testlöpare. Givetvis går det inte dra någon slutsats baserat på en enda person, och studien kommer att tas upp igen när det går, säger Toni Arndt. 

– Men det är ändå roligt att andra skoföretag kommer in på marknaden nu, så att löpare som vill ta del av den nya teknologin har fler märken att välja mellan.

Men innan vi vanliga dödliga kan dra nytta av den här nya teknologin måste alltså alla nya modeller passera grindvakten – professor Toni Arndt i Stockholm.  

Fakta: Toni Arndt

Toni Arndt kommer från Australien, men växte upp på Nya Zeeland där han började sin vetenskapliga bana inom biologi. Intresset för biomekanik och kroppens rörelse kom när Toni jobbade som alpin skidlärare. Han gjorde sin forskarutbildning i Köln i Tyskland, med en avhandling som undersökte asymmetrisk belastning i hälsenan.

Tonis fru, som är svenska, tog med Toni till Sverige. Under de första 15 åren här jobbade han på Karolinska institutet där inriktningen låg på biomekanik inom ortopedi. Ett av de största projekten han gjorde under den här perioden var att studera rörelsen mellan de små benen som finns i foten, genom att borra in små metallpinnar i bensegmenten. Den data som kunde presenteras fick internationell uppmärksamhet, och används än i dag för att undersöka nya vetenskapliga frågeställningar.

Numera är Tonis forsknings- och undervisningsinsatser främst idrottsrelaterade. Alla doktorander som han handleder som professor på GIH forskar inom tillämpad idrott.

Sedan Toni kom till Sverige i början av 2000-talet har hans egna idrottande främst varit inriktat på långdistanscykling. För fyra år sedan, 2016, satte han ett rekord i att cykla genom Sverige, från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder. Då cyklade han och två lagkamrater de 210 milen på strax under 105 timmar, det vill säga lite mer än 4 dygn – inklusive 5 timmars sömn totalt. (I somras cyklade elitcyklisten Richard Larsén samma sträcka på 82,5 timme, utan draghjälp men med supportbil.)

Tre snabba frågor till Toni Arndt

När vi testat olika skomodeller med kolfiberplatta i mellansulan upplever vi det som att Nikes modeller har en klart studsigare känsla än övriga. Kan den känslan, eller egenskapen, påverka prestationen?

– Det tror jag. Jag får ofta frågan om vilka skor man ska välja, och mitt svar har alltid varit att man ska välja den sko som känns bäst på foten. Gillar man känslan av studsighet kan det förstås ha en effekt rent mentalt som påverkar prestationen – en placeboeffekt. Det är en av utmaningarna när man testar skor, att göra testerna ”blindade” så att man inte vet vilken sko det är man testar.

Utifrån ett etiskt perspektiv – vad tycker du personligen om prestationshöjande skor?

– Jag tycker inte att man ska ha den här typen av skor på tävlingar, för det är inte det som löpning handlar om för mig. Prestationen ska inte vara avhängig av skon, bara av löparen – jag gillar inte att man kan vara snabbare än man egentligen är. Det som ska avgöra är löparens fysik, biomekanik och den träning löparen genomför. 

– Samtidigt handlar etik inte om svart eller vitt, utan det finns alltid en gråzon. Vi har ju många andra idrotter där tekniken och materialet är avgörande för eliten. Så det är helt klart en svår fråga. Dessutom kan vi inte gå tillbaka till tiden innan utvecklingen tog fart, utan nu måste vi försöka stipulera regler för att utvecklingen inte ska fortsätta trappas upp.

Anders Szalkai pratar kolfiberskor och prestation med Toni Arndt på GIH. Foto: Ryno Quantz.

När jag vann Stockholm Marathon för snart 20 år sedan var det i en Nike-sko som såg väldigt annorlunda ut jämfört med den senaste versionen av Nikes nya kolfibersko Alphafly. Hur mycket snabbare hade jag sprungit i den nya versionen tror du? 

– Fyra procent, haha! Nej, det kan jag så klart inte säga rakt av. Dels finns det individuella skillnader som vi varit inne på. Den angivna förbättringen i procent utgår också från löpekonomin och de energibesparande effekterna och inte en konkret tidsförbättring i minuter och sekunder. Men statistiken visar ju däremot tydligt att den nya typen av skor förbättrar tiderna som en effekt av att löpekonomin förbättras och att löparen därmed kan spara energi under loppet.  

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fakta: Så togs det nya regelverket fram

Toni Arndt var en av granskarna av den regel som snabbt togs fram för att bromsa den utveckling som tagit fart sedan 2016. Den nya regeln, som trädde i kraft 31 januari i år, reglerar dels höjden på mellansulan och dels på vilket sätt styva plattor, till exempel kolfiberplattor, får läggas in i mellansulan. 

Höjden på mellansulan kontrolleras vid två punkter, som sitter 12 procent respektive 75 procent av skons längd från hälkappans insida. Ingen av dessa punkter får befinna sig högre än 40 millimeter från underlaget. Eventuella hårda plattor, som hittills varit tillverkade av kolfiber, får heller inte staplas på varandra i mellansulan – endast en platta får ligga inbäddad i mellansulan. Denna platta kan däremot vara delad i två, men delarna får alltså inte överlappa varandra.

Enligt regelverket måste skon även ha funnits tillgänglig på marknaden för alla konsumenter en angiven tidsperiod innan den får börja användas i tävlingssammanhang. Det innebär alltså att man inte längre kan tävla i prototyper.

Karbon eller kolfiber? Du har säkert hört någon prata om karbonskor eller karbonplattor. Karbon är helt enkelt en försvenskning av den engelska kortformen för kolfiber: carbon fiber. 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så trotsar du tröttheten!

Så trotsar du tröttheten!


Att springa på när man redan är riktigt trött är utmanande. Ett pass som tränar den förmågan, både fysiskt och mentalt, är intervaller med varierande fart.

Ibland gillar jag att köra pass där jag verkligen får utmana mig själv och trotsa min trötthet. I det här intervallpasset får du verkligen göra det, men exakt hur hårt det blir går att anpassa. En bra uppvärmning inför ett sådant här pass innehåller lugn löpning, rörlighetsövningar och några korta fartstegringar. Sedan är du redo för att starta passet.

När jag själv springer passet handlar det om 6 x 1 500 meter. Jag utgår alltså från en fast sträcka per intervall. Givetvis går det lika bra att använda tid, till exempel 6 x 6 minuter, eller andra sträckor eller tider som passar din ambition och kapacitet. (Förslag på hur det kan se ut hittar du i tabellen.)

Mitt upplägg resulterar i totalt 9 kilometer löpning, uppdelat på 6 stycken 1 500 meter långa intervaller. Men det fina (och jobbiga) med det här passet är att varje 1 500-metersintervall delas in i tre lika långa delar om 500 meter vardera, där varje 500-metersavsnitt löps i olika farter.

Den inledande 500-metersdelen går i den fart jag skulle klara av att hålla om jag skulle springa samtliga 6 stycken 1 500-metersintervaller i jämn fart. Avsnittet från 500 meter till 1 000 meter gör jag en distinkt fartökning – det ska vara en fart som är så pass hög att jag nästan vill stanna när jag når 1 000 meter. Men det får jag inte. De sista 500 meterna ska jag nämligen försöka hålla samma fart som jag inledde intervallen i. Utmaningen ligger alltså i att jag ska fortsätta att springa fort, trots att jag verkligen jobbat upp en markant trötthet under mittendelen av intervallen.

När jag fullföljt hela 1 500-metersintervallen tar jag 1–1,5 minuts vila. Om jag har en bra dag joggar jag lite lätt, men behöver jag stå och vila för att få till passet bra så gör jag det.

Har du inte någon uppmätt sträcka att utgå från kan du med fördel springa på tid. För enkelhets skull kan du springa 6 minuter per intervall, där intervallerna delas in i 2-minutersavsnitt. Då är det mellan 2 till 4 minuter som du springer klart snabbare än under de 2 inledande minuterna och de 2 avslutande minuterna av den 6 minuter långa intervallen. Du kommer att hinna lite längre på avsnittet i mitten, men upplägget blir ändå likvärdigt det som utgår från sträcka. Avrunda passet med nedjogg och rörlighetövningar.

I tabellen hittar du ett förslag på upplägg gällande sträcka och fart, där jag utgått från olika kapacitetsnivåer på milen. Indelningen är baserad på sträckor (1 500, 1 200 och 900 meter) som enkelt går att dela i tre delar. Den inledande och avslutande farten på intervallen ska utgå från kilometerfarten du klarar att hålla på milen om du springer ditt snabbaste.

Se antalet intervaller som ett förslag. Utgå från vad som känns överkomligt för dig – även om passet ska vara utmanande. Farterna som anges är mer att se som riktmärken. De kanske inte alls stämmer för dig, så anpassa farten efter dina egna förutsättningar. Målet är att det här ska bli ett tufft men genomförbart pass. Känslan efteråt ska smaka lite som en seger!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in