På lördag är det dags! RW:s chefredaktör Anders Szalkai tipsar om hur du tar dig an den utmanande banan – och njuter av folkfesten på Midnattsloppet i Stockholm.
Äntligen är det dags för 2025 års Midnattslopp på Södermalm i Stockholm. Över 35 000 löpare är anmälda, så det kommer bli en riktig folkfest på lördag kväll med både publik och löpare.
Ska du springa loppet? Då ska allt i träningsväg vara gjort vid det här laget. Det som kan få dig att prestera bättre – eller njuta maximalt av folkfesten – är att välja rätt upplägg för loppet. Här kommer några små tips från Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai gällande banans utmaningar. Ta hjälp av dem för att optimera ditt Midnattslopp – utifrån dina förutsättningar.
Den utmanande banan
Midnattsloppets 10 kilometer långa bana på Söder är väldigt utmanande, och även lite förrädisk. Även 5-kilometerssträckan är utmanande, så många av de här tipsen går även att applicera där.
Efter starten går de första 400 meterna svagt uppför. Sedan är det mycket lätt att man springer på lite för fort när fältet väl har spridit ut sig under den följande lättlöpta delen fram till 3-kilometersmarkeringen. Löpningen kan lätt bli lite stressad när alla andra springer på så fort, men då tömmer man sig i onödan på energi och kraft som man behöver på andra halvan av loppet.
Kurvigt värre
Vid cirka 3 kilometer viker banan upp från den helt flacka Norra Hammarbyhamnen. Här börjar en mer utmanande del, både med ett svagt motlut och med flera kurvor som man måste parera i kvällens mörker och i harmoni med alla andra löpare runt omkring.
Höjdprofil – Midnattsloppet 10 km Stockholm
Så här gäller det att ha fokus på att behålla flytet och INTE bli för trött. För efter denna lite knixiga del kommer loppets riktiga prövning, nämligen stigningen vid Sofia kyrka. Den backen börjar redan innan man kommit in i Vitabergsparken. Räknar man ända nerifrån Norra Hammarbyhamnen är den faktiskt både större och tuffare än klassiska Västerbron på maran – faktiskt i klass med Abborrbacken på Lidingöloppet och Älvsborgsbron på Göteborgsvarvet.
Stigningen upp mot Sofia kyrka
Den tydligaste delen av backen sträcker sig 600 meter från 3,6 kilometer upp till toppen vid Sofia kyrka efter 4,3 kilometer. Så det gäller att vara mentalt förberedd på dessa tuffa 600 meter. Det är ingen skam alls att gå i backen – för många kan det vara en klar fördel att släppa löpningen här och gå raskt uppför.
Genom att gå uppför sparar du mycket kraft men tappar väldigt lite tid – och då hinner du också njuta mer av inramningen med brinnande marschaller och stämningen i backen och folkfesten längs resten av banan. Med piggare ben kan du sedan springa igen tiden du förlorat.
FOTO: Jonas Persson
Om du känner dig stark och har tränat bra kan du givetvis springa uppför och säkert då passera många löpare. Tänk på att korta ner steget och på att jobba lite extra med armarna – det kan hjälpa din löpning uppför. Försök ha blicken uppåt i backen i stället för ner i marken så blir din löpteknik och kraft också bättre.
Samma princip kan man använda på loppets andra lite tuffare motlut som kommer efter. Ca 8,4 km där man har ett ca 300 meters långt motlut vid Mosebacke Torg där Östgötagatan tar oss upp till ”toppen” när man svänger in på Hökens Gata. Så även denna korta – men känns som långa – tuffa del är det bara att ha med sig mentalt.
Ta in Midnattsloppets unika stämning
Löpningen mellan dessa två backar är mestadels flack, även om det så klart både går lite uppför och nerför. Här kan man fokusera på Midnattsloppets unika publik och stämning – utnyttja detta till din fördel. Ta hjälp av både publiken och dina medtävlare. En vinkning och en positiv utstrålning, trots tröttheten, till publiken kan ge mycket respons och kraft tillbaka.
FOTO: Jonas Persson
Medtävlarna finns också runt dig hela tiden – uppmuntra varandra när det börjar bli tufft. Blir du trött kan du med fördel lägga dig i någon grupp och ”ta rygg” under en period.
Tänk positivt. Tröttheten kommer för alla, men om man kan lyckas ha positiva tankar går det oftast att hitta mer kraft än man tror. Testa att växla steget om det går tungt, tänk dig att du ska springa högt och fint trots tröttheten. Då kommer du under en period behöva tänka på något nytt, och oftast kan man på det här sättet hitta outnyttjad muskelkraft.
Ha också med dig att sista kilometern är relativt snabblöpt om man har krafter kvar. Med en bra spurt här går det både att plocka sekunder och placeringar om det är något som triggar just dig.
Glöm inte att dricka
Ett annat tips att ha med sig – framförallt om sommarvärmen håller i sig – är att inte glömma dricka under loppet. Vätskeförlust medför sämre prestationsförmåga och en ökad risk för att gå lite i ”väggen”. Så ta dryck vid varje vätskestation. Vatten går bra om du inte testat sportdryck, men vet du att sportdrycken funkar med din mage kan du med fördel välja det under loppet.
Mentalt ska du vara inställd på att 10 kilometer är tufft (om det är den distansen du väljer att springa). Siktar du mot en för dig riktigt snabb tid gäller det att övervinna tröttheten som ofrånkomligen infinner sig när man ligger nära sitt max. Tänk några kilometer eller bara några hundra meter framåt när det tar emot. En liten bit av trötthet fixar du, och bara några minuter framåt i loppet är det inte långt kvar.
FOTO: Jonas Persson
Har du kul kommer du att optimera ditt Midnattslopp utifrån dina förutsättningar. Men tider är inte det viktigaste i Midnattsloppet, utan att VERKLIGEN HA KUL!!
RW:s krönikör och skribent Kenneth Gysing har åkt till Hälsingland för att springa Ölruset. Det här är hans rapport.
Jag for till Hälsingland för att löpa ett lopp. Som jag har en viss fäbless för ordvitsar har förstås ett lopp som Ölruset en oemotståndlig dragningskraft. Jag surfade in på Ölrusets hemsida i vintras under ett besök i Hälsingland, hade aldrig hört talas om det tidigare. Det har några år på nacken och är kopplat till Stormare bryggeri i Orbaden. Man springer 7, 5 kilometer trail och uppför en sjujäkla stigning till Åsberget som ligger 372 meter över havet. Och det serveras öl under loppet!
Freestyle
Ölbiten höll jag mig dock aningens avvaktande till. Det hände sig en gång i sena tonåren att jag for på ett ”freestyle-läger” i Cervinia, Italien, för att flyga runt i luften med skidor under fötterna (när jag mognat en smula som människa bytte jag skidpjäxorna mot löparskor), ett läger som avslutades med Brännvinsbrännboll. Det vill säga, det skulle spelas brännboll och varje gång man missade att springa frivarv var det obligatoriskt att ta en sup brännvin vid varje kontrollstation.
Det var en mycket minnesvärd upplevelse (i den mån man mindes någonting) som lärde mig att kombinationen fysisk aktivitet i kombination med alkohol nog inte var den bästa. Men öl EFTER ett lopp, en så kallad #REWARD (ett uttryck Runner’s Worlds Hasse Lodin i det närmaste tagit patent på) är ju en helt annan sak. Här utlovades också något liknande en tysk Oktoberfest som efterspel med helstekt gris och öl och röjiga hälsingefolkrockbandet Hälsingefyr på scen – ingen dålig #reward det!
Peter Stormare
Stormare, ja. Peter Stormare och dottern Kelly Stormare är delägare i bryggeriet, Peter är uppfödd i Arbrå ett par kilometer från Orbaden där bryggeriet ligger, en uppväxt man kan läsa om i självbiografin ”Pojken från Arbrå”. Peter pendlar mellan Hollywood och Arbrå, dottern bor kvar i trakten.
Det gör möjligen också Peters tvillingbror, som man kan läsa om i boken där Peter beskriver sig som en alldeles vanlig grabb från Arbrå, förutom att han tidigt upptäckte att han hade förmågan att se döda. Tvillingbrodern Mikael följer honom flera år på vägen till skolan, detta trots att Mikael dog redan i mammans mage. En dag bestämmer de sig dock för att gå skilda vägar, och Mikael försvinner ur Peters liv.
Åskan går
Nu är det dags för start, ett hundratal löpare har samlats, vädret är en slags klibbig thailandshetta, närmare trettio grader och hög luftfuktighet. Orosmoln tornar sig över himlen, det dundrar till, åskan går.
Startmannen, en bjässe till skidåkare från trakten, förklarar glatt att starten går vid nästa åsksmäll! En och annan löpare blickar ängsligt mot himlen, tänk om blixten slår ner uppå Åsbergets topp – då är frågan om ens de jättehöga gummisulorna i den nya generationens löparskor isolerar.
”Det var visst bara RW:s utsände som krympte i störtregnet.”
Jag har ett par kolfibersuleriggade Pumor på fötterna, och har redan ångrat skovalet. Många gubbar runtomkring mig har traildojor på fötterna, hur tänkte jag egentligen – att jag skulle studsa uppför branten?
Skidåkaren väntar dock inte på nästa åsksmäll (den verkar dröja), och räknar ner: 3, 2, 1, PANG! Och starten går.
Uppför – och mer uppför
Det är uppför redan i början, först gräs, sedan skogsstigar. Det blir en loop på några kilometer, nämen det var ju här jag åkte längdskidor i vintras, knädjup snö och ospårat, ett kämpigt klampande. Det går lättare nu, men lätt är det inte, knappt en platt meter. Jag tar rygg på en stadig kille med Enhörna textat på ryggen. Det går upp och det går ner och så är vi tillbaka vid utgångspunkten.
Där serveras det öl för den som önskar, men det är alldeles efter ölstoppet som den verkliga utmaningen börjar, Via Ferrata. Det hade jag googlat på innan loppet, där en vänlig AI förklarade: ”Via Ferrata betyder ’järnväg’ på italienska. Det är en klätterled i bergig terräng där man säkras med en vajer och använder stegar och andra fasta hjälpmedel för att ta sig fram.”
Det blev heller alls ingen studs med kolfibersulorna uppför den förfärliga ferratan. Jag begrundade min obefintliga backträning under det år som varit, segade mig uppför de värsta stigningarna krampaktigt dragande med händerna runt en för ändamålet utlagd lina.
Det var också där det var som mest brant som det plötsligt dundrade till från himlen och portarna öppnade sig från någon himmelsk damm. Ett skyfall föll som nog inte setts sedan gubben Noa snickrade på Arken. Inga vindrutetorkare hade man heller på löparglajjorna.
En lättöl, tack!
Till slut nåddes dock toppen med (också) pulsen på topp. ”Oj, oj, vad du låter, mår du bra?” undrade en av damerna som där serverade lättöl för hugade (utskänkningstillståndet gällde inte på Åshöjdens topp). Jag hade inget mål i munnen för att gå i svaromål, men sköljde bort lite fragda som inte spolats bort av skyfallet, med lättöl, inte alldeles enkelt att svälja – och så vidare, nu äntligen utför.
Det vindlade trixigt utför i ett par kilometer, med sten och rötter och kolfiberdojor som for runt efter fäste för glatta livet. Där blev några akrobatiska räddningar på vägen och jag tänkte att än sitter det kvar lite gamla freestyleskidåkartakter – och så äntligen fast mark under fötterna med grusväg den sista kilometern in i mål! Se det var ett Ölrus att minnas – en riktig pulshöjare på alla plan!
Hälsingefyr!
Grillfesten blev precis som man kunde önska, Hälsingefyr drog igång med den gamla dängan ”raj raj di raj di raj raj” som alla festdeltagarna (de var många, komna från både när och fjärran) unisont kunde texten till. Än trevligare blev det när ett gäng löpare från Märsta – däribland en norrman som läst Runner’s World ända sedan den hette Springtime på nittonhundratalet – upptäckte att de satt till bords med RW:s utsände, veteranen Gysing.
Jag fick därefter skryta ohämmat inför tindrande ögon (nåja) om mina löpande äventyr runtom i världen i åtminstone en rolig halvtimma. Men när så de yngre löparna i publiken började dansa på borden till en folkmusikvariant av Neil Youngs Rockin´in the free World, bestämde sig den (åtminstone någorlunda) vuxne i rummet att dra sig tillbaka.
Ljum och ljuv var natten på vägen hem (till Orbaden Camping vid Ljusnan, Hälsinglands Riviera), låren gnällde och gnisslade efter allt uppför och nerför i loppet. Där jag gick ensam fram längs vägen tyckte jag mig höra någon viska ur skuggorna ”vilket grymt drag på festen, synd bara att inte min brorsa Peter var med”. Där for en rysning över ryggen och jag fick fart på benen igen!
Vi träffar löparprofilen och inspiratören Fanny Ahlfors för ett intervallpass på Kristinebergs IP i Stockholm – och känner på Hokas nya tävlingsskor Rocket X 3.
[ANNONS FRÅN HOKA] Det är en av sommarens hetaste dagar när vi träffar Fanny Ahlfors på nyrenoverade Kristinebergs IP i centrala Stockholm. Trots att klockan knappt hunnit slå 10:00 på förmiddagen vibrerar värmen från löparbanorna. Tillsammans med Fanny har vi precis avslutat ett tröskel/intervallpass tillsammans, 5 x 6 minuter med 1 minut vila under den gassande solen. Hettan till trots så är benen pigga, känslan i kroppen är bra.
– Jag tycker det var ett riktigt bra pass och det var kul att få testa något nytt, säger Fanny och kastar en snabb blick ner på fötterna. Det är första gången hon springer i Hokas senaste tävlingssko, Rocket X 3.
– Jag har sprungit en hel del i Hoka tidigare, men det här var något nytt.
Fanny är långt ifrån ny i Hokas värld där flera modeller har följt med henne genom åren, både i fjäll, skog, stad och på bana. Men Rocket X 3 är något helt annat, den sticker ut direkt.
– Den var superlätt! Jag kände det redan när jag drog på mig den innan passet. Men det som överraskade mest var hur bra den satt, tajt men inte trång. Jag behövde inte justera något alls, vilket är ganska ovanligt för en tävlingssko första gången man springer i den, berättar hon.
Fanny beskriver också att skon gav en tydlig känsla av fart utan att tumma på komforten.
– Jag gillar skor som ger ett naturligt driv i steget, men som ändå låter mig springa avslappnat och det upplevde jag verkligen under passet idag.
En lätt men kraftfull sko – byggd för prestation
Rocket X 3 är en av Hokas mest avancerade tävlingsskor, skapad för dig som vill springa snabbt, men med bibehållen stabilitet. Den har en ny lättviktsmellansula i PEBA-skum som ger kraftfull respons i varje steg, en inbyggd kolfiberplatta som ger driv framåt och en ovandel i stretchig mesh som formar sig efter foten för att ge både stöd och komfort. Trots den låga vikten känns skon stadig, särskilt runt hälen, vilket gör den till ett riktigt bra val för både tröskelträning, snabba intervaller och tävling.
– Jag upplevde att jag kunde springa avslappnat även i hög fart och att steget blev lätt och rytmiskt. Det är inte alltid jag får den känslan med den här typen av skor, så det var ett stort plus, säger Fanny.
Hon jämför med tidigare modeller hon testat.
– Jag sprang ganska mycket i Rocket X 2 förut, den var min första karbonsko och jag blev verkligen positivt överraskad av hur mycket den gav tillbaka i steget. Rocket X 3 känns som en utveckling på alla sätt, den är mjukare i landningen, lättare på foten och passformen är betydligt bättre.
Från intervallpass till äventyrslopp
Just nu befinner sig Fanny mitt i en varierad träningsperiod. Den ena dagen är det strukturerad löpning på bana, nästa dag blir det simning, swimrun eller långa turer i bergen. Hon tränar också inför kommande lopp i Hyrox, den funktionella tävlingsformen där löpning och styrka kombineras, ett upplägg som kräver både tryck i steget och pannben.
Till helgen står Weissee Gletscherwelt Trail i Österrike på tur, ett 35 km långt bergslopp med hela 1 500 höjdmeter. Helgen därpå väntar ytterligare ett något kortare bergslopp i Norge. Utöver Hyrox till hösten så planerar Fanny även att springa några flackare asfaltslopp och är lite sugen på att ta sig an en halvmara.
– Jag gillar att mixa, att kombinera teknik, uthållighet och fart! Men oavsett vad jag tränar så kommer löpningen alltid tillbaka som bas och stående punkt i mitt träningsschema. Det är den träningsform jag alltid återvänder till, det är där jag känner mig mest hemma.
Därför är valet av skor inte bara en teknisk fråga, utan känslan är extremt viktig. För Fanny måste skorna fungera i flera sammanhang, inte bara för att springa snabbt utan för att kännas rätt när kroppen och huvudet måste jobba tillsammans.
– Rocket X 3 känns som en sko jag både kan träna i och tävla i. Den är snabb, men inte elit-exklusiv och jag får ut mycket av den även när jag inte springer max.
Passet hon alltid återkommer till och varför skon passar där
Fanny gillar strukturerade tröskelpass. Ett av hennes favoritpass är 3 x 10 minuter i tröskelfart, med 1 minuts vila mellan intervallerna. På dessa pass vill hon bara känna ett lätt flyt i rätt zon och att kroppen arbetar i balans.
– Det är ett pass där jag verkligen känner hur skon påverkar steget. I dag hjälpte Rocket X 3 mig att hålla ett effektivt steg utan att jag behövde jobba extra för det. Den drev mig framåt och jag hade hela tiden känslan av att jag kunde springa avslappnat.
Just den balansen, att skon förstärker men inte stör är något hon ofta återkommer till.
“Jag springer för känslan, inte efter klockan”
Efter år av tävlingar, hårda träningspass och jakten på prestation har Fanny hittat ett nytt förhållningssätt till sin löpning. Det handlar inte längre om tider, placeringar eller PB:n, utan om vad löpningen ger henne.
– Jag har gett upp det där med att jaga tider. Det ledde mest till prestationsångest och skador, så nu springer jag för känslan det ger mig och för att det får mig att må bra. Jag älskar att springa i bergen, upptäcka nya platser och känna mig stark i kroppen. Det räcker för mig, säger Fanny och ler.
Mentalt pannben med utrymme för glädje
Det betyder inte att Fanny har slutat pressa sig. Hon gillar fortfarande att springa snabbt, men på sina egna villkor. När det blir jobbigt under ett pass eller ett lopp har hon lärt sig hur hon ska hantera det.
– Jag försöker vara snabb med att byta ut negativa tankar mot positiva och jag påminner mig själv om att jag faktiskt har ett ganska starkt pannben. Det är lätt att glömma det när det går tungt, men då gäller det att påminna sig.
Team Lost – ett äventyr som blev ett varumärke
Tillsammans med sin sambo Patrik Widell driver Fanny plattformen Team Lost, ett koncept som vuxit fram ur deras gemensamma passion för träning, upplevelser och livsglädje. Namnet kom till när de gick vilse i bergen utanför en plats som hette Lost Villa i Kroatien, men det har blivit något mycket större.
– Nu gör vi äventyr ihop, tränar tillsammans och tävlar. Vi vill inspirera till rörelse, glädje och att våga gå lite vilse ibland, både bokstavligt och bildligt.
Rocket X 3 – skon som tar plats i Fannys rotation
Efter sitt första pass i Rocket X 3 är Fanny tydlig: det här är en sko som kommer att få följa med både på kvalitetspass och tävlingar framöver. Hon har sprungit i många olika modeller genom åren och vet precis vad hon söker: lätthet, stabilitet och bra passform – men framför allt rätt känsla. Och det var just känslan som fick henne att fastna direkt för Rocket X 3.
– Jag vill ha en sko som jobbar med mig, inte emot mig. Redan efter ett pass i Rocket X 3 kändes det som att den här skon tillhör mitt team, säger Fanny med ett leende.
Hon har tidigare sprungit i Rocket X 2, som också var den första karbonskon hon testade. En modell hon gillade mycket, men där den nya versionen tagit flera steg framåt.
– Rocket X 3 är lättare, mjukare i landningen och formar sig ännu bättre runt min fot. Jag känner att jag springer bättre i den, men också att benen fortfarande känns fräscha efter passet. Det är ett stort plus. Och det är minst lika viktigt – skon ska inte bara prestera under passet utan också hjälpa mig att återhämta mig inför nästa.
Rocket X 3 blir därmed ett naturligt tillskott i Fannys rotation, antyder hon. En sko som kombinerar prestanda med pålitlighet och som förstärker löparupplevelsen. En partner på vägen, helt enkelt.
Vasaloppets sommarvecka 2025 erbjuder sex olika löplopp 15–16 augusti. Om du ännu inte är anmäld har du fortfarande chansen – anmälan är öppen ända fram till loppstart.
Här är en snabbguide till löploppen under Vasaloppets sommarvecka 2025, dag för dag:
Fredag 15 augusti: FUNKISVASAN (4 km)
Löploppet som vänder sig till personer med någon form av funktionsnedsättning. Starten går kl. 14.00 vid Vasaloppsmålet i centrala Mora. Den fyra kilometer långa banan går längs gång- och cykelvägar på Moraparkens campingområde som omges av lummig grönska och vackra vattendrag och svänger sedan tillbaka till centrala Mora. Cirka en kilometer följer Vasaloppsspåret. Välj ditt eget tempo – gå, spring eller rulla i mål under den ikoniska målportalen i Mora. En upplevelse som välkomnar alla deltagare med öppna armar.
Fredag 15 augusti: TRAILVASAN 10 (10 km)
Ett magiskt kvällslopp med start och mål i Mora. Spring en mil! Trailvasan 10 startar kl. 18.00 vid Vasaloppsmålet i centrala Mora och går på parkvägar utefter Vasaloppsspåret mot Mora skidstadion med fina öppna tallhedar. Vidare ner på stigar genom lummiga lövskogar längs Österdalälven och därefter tillbaka genom centrala Mora. Målgång under den klassiska portalen ”I fäders spår för framtids segrar”.
Lördag 16 augusti: ULTRAVASAN 90 (92 km)
Ultravasan 90 km. Foto: NISSE Schmidt
Spring hela det klassiska Vasaloppet. Upplev den magiska starten av Ultravasan 90 i gryningen kl. 05.00 i Berga by, Sälen. Sträckningen efter start går numera längs Västerdalälven och därefter springer du uppför den klassiska första backen upp mot Vasaloppets högsta punkt. Möt sedan soluppgången på myrarna vid Smågan och fortsätt via alla de klassiska Vasaloppskontrollerna ner mot målet i Mora. Naturupplevelsen med ljusa tallskogar, ringlande vattendrag, upptrampade stigar och pittoreska fäbodmiljöer får du på köpet. Du har 15,5 timmar på dig att nå målet. Banan är förhållandevis lätt, men bjuder på såväl tekniska partier på smala stigar som preparerade spår och grusvägar. Underlaget består av skogsväg, grus, stig och asfalt och den totala stigningen är drygt 800 meter. Loppet är indelat i två klasser: Dam och Herr. I båda klasserna tävlar man om prispengar. De regerande mästarna i Ultravasan 90 från 2024 är Laila Kveli och Olle Meijer.
Lördag 16 augusti: VASASTAFETTEN (92 km)
Folkfest med tio sträckor mellan Sälen och Mora. Dela glädjen med ditt lag i en festlig atmosfär! Vasastafetten är ett terränglopp som arrangerades första gången 1991. 2–10 löpare delar på den klassiska, nio mil långa, Vasaloppssträckan från Sälen till Mora. Den första delsträckan startar vid Vasaloppsstarten i Sälen kl. 09.00 och går via Västerdalälven och den klassiska första backen upp mot Vasaloppets högsta punkt. De tio sträckorna är från 4,5 till 15 kilometer långa.
Lördag 16 augusti ULTRAVASAN 45 (45 km)
Upplev ett ultramaraton på historisk Vasaloppsmark. Ultravasan 45 startar i Oxberg kl. 09.00 och går i kuperad terräng runt den vackra Oxbergssjön via genuina fäbodmiljöer, genom löv- och barrskog innan det tar dig tillbaka till Vasaloppsarenan igen och passerar de klassiska Vasaloppskontrollerna Oxberg, Hökberg och Eldris. Upplev Vasaloppsstämningen i din egen takt: gå, lunka eller löp – du har 11,5 timmar på dig. Ultravasan 45 går till största delen på skogsväg eller Vasaloppsspår. Loppet har en dam- och herrklass. I båda klasserna tävlar man om prispengar. 2024 vann Jesper Lundberg och Malin Starfelt.
Lördag 16 augusti TRAILVASAN 30 (30 km)
Utmana dig själv med 30 kilometer löpning i fäders spår. Trailvasan 30 – lika långt som Lidingöloppet – startar i Oxberg kl. 11.30. De 30 kilometerna ner till målet i Mora går genom fäbodmiljöer och granskog via de klassiska Vasaloppskontrollerna i Oxberg, Hökberg och Eldris. Underlaget är mestadels skogsvägar och Vasaloppsspår. Gå, lunka, löp – du har nio timmar på dig att nå målet. Precis som i Ultravasan 90 och Ultravasan 45 finns en dam- och herrklass. Regerande mästare är Andrew Davies och Lovisa Modig.
Ska man verkligen plåga sig genom 21 kilometer i Kalmar när man lika gärna kan ligga i en solstol på Öland? När hälsenan gnisslar, kroppen rostar och toakön slingrar som en orm? Läs RW’s Kenneth Gysings personlig betraktelse från Veteran-SM som börjar på stranden och slutar i målfållan – med både självdistans och löparglädje i bagaget.
Kan man börja en rapport från Veteran–SM i Kalmar, 21 K, med en tillbakablick på en morgonsimning vid Böda strand (Ölands Riviera)? Jag provar, det ena har i viss mån med det andra att göra – det är ju så, allting i livet hänger ihop.
Jag var anmäld men hade tänkt att hoppa över VSM halvmara, med en form lika rostig som min gamla VW Passat från 2006, den jag hade kört ner med från huvudstaden för några veckor på Öland, var jag i val och kval. Lättjan hade börjat angripa mig, som rosten bilen. Rosten på bilen var förvisso bortslipad, den återkommer varje halvår, då slipar bort den och sprejar på hårdlack, i nästan samma nyans som bilens färg, har inte hittat någon hårdlack i exakt samma nyans – och min kära gamla Passat är med andra ord inte särskilt stöldbegärlig – kroppslig rost slipas dock inte bort lika lätt. Och hårdlack på en hälsena som varit halvseg sedan ett halvår – det har min naprapat bestämt avrått ifrån.
Sista tävlingen var 800 meter på Veteran–VM i Göteborg i augusti förra året, nu var hälsenan så mycket bättre, men lite kunde det gnissla i senskenan (min naprapat förklarade att det var dåligt glid för senan i senskenan av olika anledningar, senskena var ett nytt ord för mig, såg framför mig en sena som skenade iväg – men inte mer om det nu, inte låta tankarna skena iväg) – och ibland kunde kraften liksom fara ur foten vid enstaka steg, och det är lite läskigt. Men på det hela taget, jag kunde kuta hyfsat igen, Löparguden ske pris!
Och nu gick ju VSM i Kalmar och jag var på Öland och jag såg en mening i det där, löpargudarna hade en plan, ut med Gysing på banan igen. Men så några dagar innan vacklade jag i beslutet, förfärande bekvämt tillbakalutad i en solstol på midsommarafton, en Baden Baden inköpt på Dollarstore, mycket prisvärd, med fötterna i horisontlinje med näsan, solen gassade som den ska på Solen och Vindarnas ö, och vinden fläktade i en perfekt bris för att jag inte skulle bli överstekt – och varför ska en gammal man plåga sig egentligen?
Så tänkte jag, men några dagar senare började det att regna, och Baden Baden stod blöt och övergiven på gräsmattan. Med två dagar till start dök solen fram igen, och jag kom till beslut. Jag skulle springa, och peppa kropp och hjärna med en liten simtur (vila benen), jag skulle ta mig till Lyckesand, en av världens vackraste platser (en del av Böda strand, men utan stranddisco, jetskis och annat buller) dra på mig våtdräkten och hoppa i havet.
Jag tog mig till Lyckesand en tidig morgon med solen på vacker uppgång men en halvmeter ut i havet for plötsligt förbjudna tankar i huvudet, klimatkrisen måste ha en kris, för hur i hela h–lv–tet kan havet vara så här kallt när det nästan är juli. Morgonen var annars magisk, vattnet likt en spegel och solen strålade, och stranden nästan tom på folk, men bara nästan. De som fanns där tittade intresserat på mannen i våtdräkt som stod alldeles ensam en bit ut i havet, ingen annan doppade ens en tå i vattnet. Att vända tillbaka till stranden efter att ha krånglat på sig våtdräkten inför strandens alla intresserade blickar, fanns inte på kartan, fåfängan lämnar icke kroppen förrän man dör (inbillar jag mig). Det var bara att ta sig vatten över huvudet, sträcka ut i det vida blå med hopp om att inte omedelbart frysa ihjäl – lungorna drog chockade ihop sig till miniformat, fötter och händer domnade bort och jag tänkte att klarar jag det här så ska jag nog klara fint att plåga mig i plusgrader genom 21 K i Kalmar.
Det är nu också så med simning i kallt vatten, efter ett tag slutar man frysa, allting domnar bort och kroppen flyter fram i ett tillstånd som kan kallas kallsinnat (!) meditativt. Därunder ytan följer blicken en sandbotten veckad i sublima vågformationer, stilfullt som bara havet kan (inget hafsverk), små fiskar i stim far fram och åter och kylan gör vattnet klart. Efter en halvtimme kravlade jag mig upp på stranden, vig som en fryst fiskpinne, men mycket nöjd med mig själv. Klarar man sådant här klarar man allt, tänkte jag. Bara ta det kallt i Kalmar. Löp och njut, du har ingenting att förlora. Det är vägen som är målet – och självbedrägeri inte straffbart enligt lag. Men pallen (utifallen), knappast trolig. Därtill alltför senfärdig. Nå, den som kutar får se!
Kalmar
Ju äldre man blir desto mer lik blir man sina föräldrar, sägs det. Själv tycks jag brås mest på min kära moder, numera på plats i himlen (hoppas jag i alla fall, hon var kanske inte alltid en ängel när hon var i livet enligt Sankte Pers regelverk, men snäll och med ett gott hjärta). Moder min hade en tendens att alltid komma för tidigt till familjära arrangemang, till exempel Julafton. Bäst man stod där knappt uppstigen, med risgrynsgröten kokande på spisen och knappt skjortan på (och än mindre byxorna) så ringde det på dörren, ”Hej, jag kommer kanske lite tidigt?”
Nu är jag själv på väg i bilen till Kalmar från sommarvistet på norra Öland , det är drygt fem mil till startplatsen, och det är tre timmar kvar till start. Jag kommer definitivt inte vara försen, men som det är okänt land – hur är det med parkeringsplatser? Kommer det bli broöppning (det är aldrig broöppning på Ölandsbron, men ändå, det var ju någon stor båt nyss som körde in i en bro i Amerika så att bron störtade samman), och mycket annat kan ju hända på vägen. Tänk om Google Maps brakar samman, hur ska jag hitta fram då? Med andra ord, alltmera Mamma, och det är som det är, Äldre människor blir allt oroligare med åren! Men OM jag kommer dit i tidigaste laget så har jag förberett mig väl, fällt ner baksätet i bilen och blåst upp ett liggunderlag, och vips har min gamla herrgårdsvagn (om det ordet fortfarande är brukbart?) förvandlats till husbil.
Ingen bro brakar samman och Google Maps fungerar perfekt, en vänlig kvinnlig AI–röst lotsar mig hit och dit och ända fram och när jag fått nummerlappen i min hand är det drygt två timmar kvar till start. Jag tycker mig kunna se hur kära mor ger tummen upp från himlen (hon kom in i alla fall), eller så är det bara en hallucination av ren löparnervositet. Hur ska detta gå?
Jag bestämmer mig för en liten lur. Upp med bakluckan, in i bilen och sträck ut över liggunderlaget. En flip–flopp mellan luckan och låset så den inte slår igen helt, och lite syre kommer in, och alarmet inställt på Iphonen för att vakna en timme innan start. Det är riktigt mysigt därinne och jag tänker att det kanske är så här man ska resa i framtiden, sova i bilen på ett liggunderlag, det är ju också en passande budget för en till hälften pensionerad kulturarbetare (löpning är kultur, men författar ju också en och annan bokstav om litteratur). Taklampan i bilen lyser vänligt i taket där ovan liggunderlaget – och H–LV–TE – den lyser ju –BATTERIET!!
Upp med luckan, ut på asfalten, in i förarsätet, ned med vindrutan några centimeter (för luft som inte slukar el), in i bilen igen och igen med luckan och lampan slocknar. Ett urladdat batteri efter 21 K, vilken rysare. Men nu är allt gott och väl och John Blund hälsar på en stund.
Toalettkö
Jag vaknar till och nu är det dags, en timme till start och iväg till omklädningsrummet i Malkars träningscenter. Det är en alldeles underbar plats för de som älskar träning, med ett väldigt gym och det ena med det andra, men toaletter i herrarnas omklädningsrum har de snålat en smula på. Där finns bara två och det börjar redan bli trångt i omklädningsrummet av tillströmmande löpare, det luktar svett och liniment kryddat med aningens ångest. Jag kastar mig snabbt in i toakön det första jag gör, den ringlar som en orm mellan bänkar och skåp för kläder. Jag är ändå tidigt ute, och än en gång kan jag känna hur mamma ger tuppen upp från himlen (”det där gjorde du skitbra, min son”).
Men det tar tid ändå, och det finns anledning att begrunda människors toalettvanor. För att travestera Astrid Lindgrens rumpnissar, ”Voffor gör di på detta viset?”, alltså, Vad gööör folk inne på toaletterna? Hur kan somliga ta så lång tid på sig? Är det tävlingsnervositet i kombination med kompakt förstoppning, eller bara ett av de vanliga samtidsfenomenen – nummer två i kombination med mobilsurfande som upphör först när benen börjar somna (här talar personlig erfarenhet, men löparguden förbjude på en toa innan tävlingsstartstart), toakön sniglar sig oerhört långsamt fram, löparma längst bak börjar se traumatiskt ångestridna ut. Kommer de hinna fram till toan innan start?
START
Det drar ihop sig, fem minuter kvar till start. Jag skymtar vinexperten Alf Tumble och löparprofilen Sanna Heed i startfållan, de har ett projekt på gång, ”RUN, WINE & DINE”, en kombination av mat, vin och löpning, en helhetsupplevelse av livets goda, som låter ljuvligt lovande.
Själv drack jag dock inte vin till maten dagen innan loppet, däremot fick jag i mig en hel flaska rödbetsjos. Rödbetsjos ska ju drickas med måtta, såsom vin, men jag hade alldeles glömt bort hur jag brukade ladda för längre lopp tidigare i livet, fram till dagen innan, och fick bråttom. In på ICA. ”Finns det rödbetsjos?” Det fanns det.
Morgonen efter hade jag alldeles glömt bort josen, man minns ju allt mindre ju äldre man blir, och när jag pinkade en stråle klart skimrande rött tänkte jag att ”jaha nu är det kört”, njurarna har pajat precis idag nu när jag ska iväg och springa lopp. Så jäkla typiskt. Men så, pang på rödbetan, minnet återvände, och läppar undslapp sig en suck av lättnad. ”Jeesus, det är ju jooosen!” Loppet skulle bli av – och än fanns tid att leva , med fungerande njurar.
Loppet
Jaha, nu ska man springa igen då. Hej och hå, vad jobbigt det ska bli. Kul också, i alla fall efter målgång, om man nu kommer i mål? Det är klart att du kommer i mål, inga negativa tankar nu. Men hur ska det gå då? Du har ju sett den fallande kurvan. Stockholm halvmaraton för några år sedan (ganska många måste erkännas, ack ljuva M45), 1.24. Stockholm halvmaraton för två år sedan, 1.35. Året därpå, 1.40. Vilket ras, åren gnager benen vita. Ska det bli 1.45 i år?
Lite orättvist är det också, alla dessa ung–gubbar som just kvalat in i M65, knappt torra bakom öronen. Här blir man ju M68 i september, men någon sådan specifik åldersgrupp finns ju inte – ett förfärande utslag av åldersdiskriminering. Här hänger man mellan tvenne åldersklasser, det är nästan så man börjar länga till klass M70. Fast bara nästan, och inga negativa tankar nu, löp i nuet. Det är folkfest och foten har blivit bättre efter ett halvt års elände. Löp och njut. Tut, tut!
Startskott
Starten går och hjärnan koordinerar kroppens alla delar. Benen, check, jodå för all del, det knallar och går, men det spritter inte direkt. Det var i och för sig länge sedan benen gjorde det, men framåt rör det sig. Tomas Di Levas gamla låt, ”Vem ska man tro på, tro på?” dyker upp i huvudet, här omvandlad till, ”Vem ska man ta rygg på, ta rygg på?”. En man i blå T–shirt med texten ”Sveriges riksdag” på ryggen tuffar på i ett trivsamt tempo, bred ryggtavla har han också, kan bli fint vindskydd. Ett bra parti, om man säger så, löpning är ju också att betrakta som partipolitiskt obundet, här kan man följa vilken folkvald som helst utan skam. Inte för att det blåser så mycket, men lite baksug kan det kanske bli, som med racerbilarna i Formel 1. Inga jämförelser i övrigt, dock.
Benen håller fint fram till fem kilometer, sedan börjar det nypa i låren. Aj, aj, redan, men försök hålla steget fram till milen i alla fall, sedan får det gå som det går. Passerar milen på 45.30, men nu börjar låren bli missmodiga. Lungorna ok, pulsen tickar på utan att topplocket är på väg att gå, men låren, låren, hur kunde det bli så här? Kommer osökt tänka på poeten Robert Bly, hjärnan skaldar, ”Bly i låren/ kom med åren/ till marken slår ´en”. Nja, det var nu inte riktigt Bly, men han har i alla fall skrivit en bok med titeln ”Järn–Hans”. Den tar jag till mig i steget, ”Järn–Gysing”. Jag biter ihop, jag tuffar på, jag krigar mig in på 1.38.44 och tänker att fallet på fem minuter per år är (åtminstone tillfälligt) bruten. Jag pallade inte en pallplats, men fyra är ju i alla fall fyra.
Sedan hem till gården igen, där brorsa och annan släkt, har fyrat på grillen för att fyra (!). Med ett bättre vin Alf Tumble Style!
Tack Kalmar och Högby IF, för en riktigt löparfest! Det enda som saknades var en bajamaja – eller två!
TOPP 3 KALMAR MALKERS 21K Män 21.1km 1. Andreas Davidsson Högby IF 1:07:31 2. Tony Hatefnejad Hälle IF 1:12:33 3. Yury Leonenko Finspångs AIK 1:14:15 . Kvinnor 21.1km 1. Beatrice Lejnegård Oskarshamn RC 1:20:56 2. Jenny Mårtensson Vegan Runners IK 1:21:25 3. Camilla Lindholm Borg IS Göta 1:22:16
