I Santa Pola i Spanien sprang Uppsalas dubbla olympier in på 32.24 på 10 km landsväg. Med det är hon delad sjua genom tiderna i Sverige. 

Santa Pola, utanför Alicante i Spanien, har under senaste åren blivit ett allt större tillhåll för svenska löpare. Flera är där på läger under december/januari och med det har allt fler även börjat tävla på stadens 10-kilometerslopp och halvmaratonlopp. 

Så var det även i söndags. Bäst av alla sprang Carolina Wikström. Hon kom i mål som tvåa på fina 32.24. Med det slog hon det snart sex år gamla personliga rekordet på distansen med 14 sekunder. 

Även på halvmaratondistansen blev det svenska framgångar. Där blev Hanna Lindholm trea på 1.12.03, hennes femte bästa tid i karriären. 

Alla resultat från Santa Pola hittar ni här. 

Så hände det igen. För fjärde gången på tolv månader. Andreas Almgren är kvar i galaxerna, vi andra applåderar på marken. Det sjukaste den här gången är dock inte tiden, utan att vi inte längre är förvånade.

Det var en till synes stressfri Andreas Almgren vid starten. Han växlade några ord med nederländska Mike Foppen, fick Henrik Ingebrigtsen att bära hans ryggsäck och gav tyske Mohamed Abdullahi instruktioner på hur banan gick. 

De förväntningarna han byggt på sig själv inför loppet verkade inte tynga honom särskilt, i stället såg hans ansiktsuttryck mer ut som om han precis knäckt en svår ekvation. Nöjt, fokuserat och belåtet. 

Startskottet ljöd och löparna försvann iväg. Vi som var kvar fick nöja oss med technomusik och en storbildsskärm. 

”Har ställt till det”

Oron inför var inte om snökaoset skulle komma till Spanien, inte heller om Almgren skulle vägga eller om han för den delen glömt ta sitt bikarbonat (om han nu använder det). Det var hur länge haren skulle orka. 

Ur spansk synvinkel har terräng-VM ställt till det. Flera topplöpare är där och i och med det rök en stor del av farthållarpotten. 

I drygt tre kilometer våndades vi därför innan vi insåg att oron var befogad. Haren klev av och Almgren klev fram. 

Mannen som satt Sollentuna på kartan passerade halvvägs på 13.29 och bestämde sig sen för att öka farten. Linan drogs ut och de där bakom trillade av, en efter en. 

Med 1 000 meter kvar sneglade han på sin sponsrade klocka och lade in växel sex. Det blev droppen för den sista löparen. Khairi Bejiga kände sig felbehandlad av farten och släppte. I ensamt majestät korsade Almgren mållinjen och tiden stannade på 26.45. 

”Skulle bevisa sig”

De på plats applåderade. Almgren lutade sig över sina ben. Den spanske speakern skrek ut hans namn och solen sken lika starkt som i början av loppet, men temperaturen var någon grad varmare. 

Efter några minuters fotografering mötte Almgren pressen och han lät samlad. Det patenterade leendet var mindre, rösten lugn och han sa att han inte var ”överglad”. 

Det är nästan på dagen ett år sedan han slog sitt första Europarekord. Då var det som att han sprang in i en annan galax, någon vi trodde hade slocknat för länge sedan. Nu var det någonting annat. 

Missförstå mig rätt, fyra Europarekord på tolv månader är bra. Att han den här gången gör det själv är ännu bättre. Men det har också gjort att det börjat förväntas saker. 

Almgren har inte sprungit in i en ny värld den här gången, inte visat oss ett nytt berg eller för den delen sprängt någon barriär vi inte trodde var möjlig. Men han har visat att han är kvar i den galax han hittade för ett år sedan. 

”Står pall”

Utåt sett är det ändå lite av en karneval just nu. Det hyllas på sociala medier och det har nog börjat viskas om att K-märka denna kille, ja kanske hela Sollentuna till och med. Och vem vet, i någon källare smids säkert någon plan om att kuppa Jerringpris-omröstningen. I svensk idrott brukar det betyda att nästa lopp inte längre bedöms efter hur bra det är – utan efter om det är lika bra som det förra.

För vår huvudperson gäller nu annat. Nu ska han upp i bergen och göra det han gör bäst. Kalkylera på sig själv. Om flera veckor kommer han ned och jag undrar då vad han räknat fram.