Runner's World
Stefan Larsén
    MEST LÄSTA
    Träna smart i sommarvärmen

    Träna smart i sommarvärmen

    16 jul 2019 av

    Även rätt blygsam värme i kombination med träning kan vara en utmaning. Så här löptränar du smartare i sommarvärmen. 

    Är det för varmt får vi problem med vätskebalansen och temperaturregleringen – och det blir värre i samband med ansträngning. Dessutom blir vi långsammare. För varje temperaturökning om 5 grader över + 13° C sänks vårt löptempo med mellan 1,5 till 3 procent. I en studie, publicerad i Medicine & Science in Sports & Exercise, kartlade forskarna årtionden av maratonresultat för elitlöpare och elitmotionärer. De såg då att redan vid temperaturer mellan 10 och 15 grader sprang 2.10-löpare 1–2 minuter långsammare på maran. Och för manliga 3-timmarslöpare innebar ”värmen” att de sprang 4–8 minuter långsammare. 

    Men att springa i värme är inte bara dåligt för snitthastigheten, det kan också ha positiva effekter för din form på längre sikt. Upp till 80 procent av den energi dina muskler genererar försvinner i form av värme. För att reglera din kroppstemperatur flyttas en större mängd blod till huden ju varmare det är, där det kan kylas ner i och med att din svett dunstar. Den här processen tar det syrebärande blodet från dina arbetande muskler, vilket har en negativ effekt på din löpkapacitet. Din blodplasmavolym minskar samtidigt eftersom en del av vätskan dunstar i form av svett. 

    För att motverka detta tillverkar din kropp mer blod – och en ökad blodplasmavolym är i stället positivt för din löpkapacitet på längre sikt. Effekten är märkbar redan efter en veckas träning i värme. När blodvolymen ökar får kroppen mer blod att kyla ner och musklerna får mer syresatt blod att arbeta med. Resultatet: du klarar att jobba hårdare, även i högre temperatur.

    Men det är inte bara värme som kan boosta vår prestationsförmåga. Även exponering för solljus antas ha en positiv effekt, enligt forskning från University of West Scotland. Teorin bakom det är att UV-ljus gör att kväveoxid frisätts i blodet, vilket gör att mer syresatt blod når de arbetande musklerna – och att du orkar löpa hårdare och längre.

    Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

    Få vårt nyhetsbrev

    loader
    Ledarkrönika: Ännu en revolution

    Ledarkrönika: Ännu en revolution

    13 dec 2013 av

    ”Ett paradigmskifte. Nu skrivs historia. En ny era inleds. En revolution. En banbrytande ikon. Nu förändras spelreglerna.”

    Jag är på Runner’s Worlds internationella konferens och efter två dagar med presentationer av skotillverkarnas kommande nyheter kan jag dem utantill – de ordrika löftena om ännu en ny löpupplevelse i form av ännu en sko, paketerad i en störtflod av teknologiska termer.

    Chansen att kunna köpa sig bättre är – och kommer alltid att vara – skotillverkarnas främsta säljargument. Givetvis måste de därför uppfinna hjulet om och om igen – eller i varje fall få det att låta så för oss konsumenter. Det är inte utan att man tycker lite synd om dem.

    Men samtidigt som det är lätt att bli matt och lite cynisk av allt säljsnack, så händer det absolut intressanta saker i skobranschen just nu. Till exempel att det som var den största skotrenden 2011 nu lyser med sin frånvaro. Man kan till och med säga att det är tvärtyst; ingen pratar om barfotaskor eller minimalistisk löpning inför 2014.

    Trenden, som fick en rejäl skjuts av den utomordentliga reportageboken Born to Run 2011, är alltså mer eller mindre dödförklarad av skoindustrins marknadsledare. De mindre aktörerna, som amerikanska Altra som kommer till den svenska marknaden i vår, är också noga med att påpeka att de inte har något med minimalistisk löpning att göra. Och de skoföretag som drivit minimalisttrenden hårdast lanserar nu skomodeller med mer dämpning.

    Så efter bara två år har den stora massans intresse för minimalistisk löpning svalnat, efterfrågan på skor har sjunkit och industrin har backat från de allra mest minimalistiska idealen.

    Framför allt tror jag att många backade för den kravbild som målades upp av såväl skotillverkare som erfarna löpare: att barfotalöpning kräver en omställning av löpsteget, långsam tillvänjning och målmedveten träning av fot- och benmuskulaturen.

    Det som lanserades som något ursprungligt, naturligt och enkelt kändes plötsligt onaturligt, besvärligt och krångligt för många nyfikna motionslöpare, som till slut la sina barfotaskor på hyllan.

    Men inget ont som inte har något gott med sig. (Och då menar jag inte att minimalistisk löpning är en ond företeelse – möjligen bara att hajpen inte motsvarade många löpares förväntningar på barfotaupplevelsen.) För även om försäljningen av minimalistiska skor sjunker, har hela företeelsen haft ett enormt inflytande på hur dagens löpskor utvecklas, och på vad som efterfrågas av konsumenterna.

    Vi ser till exempel ett tydligt skifte i försäljningsvolym från stabila skor till neutrala och mer flexibla skor. Skorna blir generellt också allt lättare – och i det avseendet är det en stor skillnad mot för bara fyra, fem år sedan. Och vi ser fler modeller med lägre sulprofil, och fler modeller med en mindre höjdskillnad mellan häl och tå. (Hur många pratade för övrigt om ”drop” på skor för fem år sedan?)

    Allt detta har vi barfotaboomen att tacka för. Den fick oss löpare, idrottsforskare och skoindustrin att på djupet diskutera skador, löpsteg och fotisättning. Den satte fokus på vikten av att träna upp sin löpstyrka istället för att kompensera för svagheter genom att i oändlighet bygga in mer dämpning och mer stabilitet i löpskorna. Och den har fått fler att reflektera över hur de springer och att träna mer varierat.

    Men den har också fått löpare i allmänhet att våga välja sko utifrån underlag och passets innehåll – och inte bara efter huruvida man pronerar eller inte (ja, skobranschen jublar). Resultatet av den här utvecklingen är att vi idag på många sätt har ett större utbud av löpskor, med lägre vikt och mer löpkänsla än tidigare.

    Men av erfarenhet vet vi att inget varar för evigt. För även om ingen pratade om minimalism under konferensen i New York så tisslades och tasslades det om nästa stora grej: lätta skor, flexibla sulor – men med massor av dämpning i form av superfeta mellansulor.

    Skotillverkare som Hoka One One har satt ut riktningen och nästa år följer flera av de stora drakarna efter. Det är dags för ännu en revolution – den här gången i maximalismens tecken. Jag ger det två år.

    Antal kommentarer: 3
    LG

    Tack Stefan!
    Du är outstanding i fin förmåga att uttrycka dig i skrift.

    Martin Enholm

    Mycket bra analys av läget på skofronten,
    Dessutom bra skrivet om barfotatrendens
    Tillbakagång. Tycker att på senare år i takt
    Löpningens genomslag/populäritet
    för gemene man medfört ett aldrig tidigare
    Skådat modetryck som gjort att alla dessa
    knasiga uttryck (pose, framfot, minimalistiska
    Shorts över tights. Etc) som vi löpare står lite
    förbryllat undrande över. Inget nytt under solen
    Bara ny paketering skulle jag påstå.
    Bra krönika, glöm dock inte att det du skrev om
    skofabrikanterna även även gäller/stämmer på
    pricken in på er utmärkta och även den
    kommersialistiska publikation;-)

    Stefan Larsén

    Tack Martin och LG! Och Martin – visst är det så, vi måste också hitta nya, spännande vinklar på löpningen som fenomen (men tyck inte synd om oss, vi har världens bästa jobb!).
    I det ligger också att spegla och bevaka trenderna. Men vi strävar också efter att sätta dem i en kontext, och vill gärna problematisera och diskutera utvecklingen med såväl er i branschen som våra läsare. Och det här är en bra yta för en sådan dialog!
    Ps. Martin, ses vi i Portugal? Då är det min tur att bjuda på en glass.

    Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

    Ledarkrönika: Vem är en riktig löpare?

    Ledarkrönika: Vem är en riktig löpare?

    21 sep 2013 av

    Vilken fart som utgör skamgränsen beror förstås på vilken sträcka vi talar om (och varierar beroende på personens personliga rekord på densamma). Alla som är långsammare klassas som lallare, eller möjligtvis joggare – inte löpare.

    Åsikten har jag bara stött på bland medelålders män, som själva ofta är före detta ”riktiga” löpare. De brukar också tala i förklenande ordalag om elitsatsande löpare i andra discipliner. Sprinters avfärdas som ett gäng dopade slöfockar som mest ägnar sig åt att stretcha i solen. Och ultralöpare ska vi inte prata om – deras tävlingar i att springa långsamt beskrivs mest som en enda lång gäspning. Och förresten så är de töntiga, ultralöparna.

    Jag överdriver en del. Men inte mycket. Den nedlåtande attityden till löpare i discipliner utanför den etablerade löparvärlden har jag stött på lite varstans. När vår svenska världsstjärna inom ultratrail, Emelie Forsberg, slog igenom i fjol kommenterades till exempel hennes framgångar med frågan ”men hur bra är hon på milen?”.

    Att någon på samma sätt skulle ifrågasätta en framgångsrik manlig löpare i en mer etablerad disciplin – till och med sprint – är svårt att föreställa sig: ”9,58 seconds? Well, that´s not bad Mr Bolt… but how fast can you run a marathon?”.

    Som talanglös lallande löpare och medelålders man är jag lika imponerad av de som springer fortast som av de som springer längst – liksom jag är imponerad av de som är bra på att springa halvfort och halvlångt. Alla har de satsat på en disciplin som passar dem och odlat sina fysiska och mentala talanger för att nå sina mål. De flesta lägger ner mycket hårt arbete (löpning är hårt arbete). För mig är de alla löpare.

    Men lite extra imponerad är jag av ultralöparna. Inte bara för att de som jag haft nöjet att göra bekantskap förmodligen aldrig skulle tala nedvärderande om andra löpare eller löpdiscipliner – tvärtom är ödmjukhet ett vanligt drag. Utan för att de om några tränar väldigt mycket, ofta fler timmar per vecka än ”riktiga” löpare, för att nå framgångar i en sport som knappast ger feta sponsorkontrakt eller kan beskrivas som glamorös. Trots det är ultra en företeelse som väcker allt större intresse. Därför får du i Runner´s World nr 9 och 10 läsa lite extra mycket om ultraboomen och de svenska världsstjärnorna.

    Och jag har min teori om varför sprinters och ultralöpare ofta omtalas i förklenande och nedvärderande ordalag av de som räknar sig till den ”riktiga” löparvärlden. Jag tror att det handlar om bitterhet. För beroende på vilket perspektiv man anlägger så vet de ”riktiga” löparna att de varken springer fortast – eller längst.

    Det måste svida.

    Antal kommentarer: 14
    Stefan

    Att kalla sig själv för löpare har kanske med inställning att göra. En löpare joggar inte (annat än i återhämtade syfte) utan hon/han löper/springer. Oavsett om det är 3:30-fart eller 6:30-fart. En löpare tränar med någon slags struktur och det spelar ingen roll om det är 2 eller 20 mil i veckan. En löpare struntar inte sitt planerade pass bara för att det regnar, eller att soffan känns mer lockande.
    Sedan tycker jag du är lite snett ute vad gäller träning för att nå framgång inom ultralöpningen. Att träna fler timmar innebär inte med automatik att man tränar hårdare. Tror du inte att till exempel Mo Farah tränar hårdare/mer seriöst än de bästa ultralöparna? Mo lever ett extremt liv, ofta borta från sin familj i långa perioder och han planerar dygnets alla timmar för att bli en så bra löpare som möjligt. Och, säger han själv, gjorde han inte det så skulle han inte vinna. Det innebär ju också att hans konkurrenter är lika seriösa för annars skulle ju Mo vinna lätt.
    Emelie Forsberg är givetvis duktig, och förmodligen en extrem talang för det hon håller på med, men med den träning hon bedriver (om hon inte mörkar i sin blogg) så skulle hon vara chanslös om det hade varit lika hård konkurrens som på till exempel 10 000 m eller maraton. Detta är definitivt ingen kritik mot Emelie utan bara en jämförelse med de mer ”etablerade” distanserna. Däremot är säkert ultralöpningen på väg dit också.

    Björn W.

    Fint skrivet!
    Jag blir så glad när jag ser nyblivna löpare som ger järnet i ett par hundra meter i 8min/km för att sedan stanna och gå en stund i ungefär samma tempo. Eller par som springer tillsammans trots att den ene eller andre egentligen kan springa 2min snabbare per kilometer. Det är löpning när den är som bäst.
    Ska man nu trots allt ge sig på att definiera en ”riktig” löpare så: En (riktig) löpare är en person som före någonting annat är just löpare, dvs livnär sig på löpning. För att göra det till 100% ska man väl göra Under 10.10sek på 100m och Under 27.30på milen. (nämner bara herrtider eftersom kvinnor är för begåvade för att ha de åsikter som du nämner)
    Resten av oss blir just ”lallare”. Vi springer av andra anledningar. För att få frisk luft, för att vi bara gillar att röra på oss, för att få vara själva en stund, för att doktorn sa att det är bra för diabetesen, för att vi alltid velat komma under en viss tid på en viss sträcka. för att vi vill se bra ut nakna, för att vara ett bra föredömme för våra barn, etc etc. Vissa av oss springer många ggr i veckan. Vissa av oss gör det några ggr om året.
    ”Löpare” låter bättre än ”lallare” så jag tycker att vi alla kan kalla oss löpare även vi som har andra sysselsättningar som går före löpningen.

    Stefan Larsén

    Tack Björn och Stefan för era bidrag!
    Vad jag vill komma åt i min krönika är den tyvärr ofta ganska nedlåtande attityden gentemot löpare som inte passar in i den etablerade löparvärldens
    definitioner – som till exempel ultralöpare.
    Givetvis kan man diskutera vad en löpare är i oändlighet (och gör gärna det här!). Men den som satsar på löpning, oavsett kapacitet och disciplin, har i mina ögon också förtjänat att få definiera sig som löpare. Jag är däremot helt på det klara att den åsikten inte delas av alla.
    Stefan: Nej, jag tror inte att ultralöpare i allmänhet tränar hårdare än Mo (hur man nu definierar det…) och det skrev jag inte heller – utan att de ofta tränar mer. Ultralöpning kräver många timmar löpning per vecka, som ofta ska kombineras med heltidsarbete eller studier – för till skillnad från t ex Mo så står ju inte sponsorerna direkt i kö…
    Men ju mer sporten utvecklas så kommer kanske det att förändras, liksom konkurrensen hårdna som du påpekar. Och det sker mycket just nu – Emelie och Buud har till exempel en helt annan status som löpare internationellt, och med det växande intresset för ultra och trail i Sverige så kommer inställningen till den här typen av löpning säkert att förändras även här hemma.
    Ett säkert tecken i tiden är det enorma suget efter startplatser på Ultravasan 90 kilometer, som sålde slut på 29 minuter. Jag tvivlar på att det hade gått lika snabbt för bara ett par år sedan. En otroligt rolig utveckling!

    Stefan

    Stefan, bara för att förtydliga mitt inlägg.
    Jag tycker om löpning från sprint och uppåt. Och våra ”ultraess” Buud och Emelie gör fantastiska prestationer, samtidigt som de verkar vara sköna, sansade människor. Konkurrensen (och pengarna) kommer säkert att öka ganska snabbt inom ultralöpningen och i och med det kommer också insatsen från de löpare som verkligen satsar att öka och då kommer tävlingarna inte att vinnas ”av en yrkesarbetande Buud” eller en Emelie som gör en massa andra olika (roliga) saker. Då kommer det att krävas ”Mo Farah-typer” för att vinna. Sen om det är bra eller dåligt, det vet jag inte.
    Avslutningsvis en kommentar till Björns inlägg. Om man definierar vem som är en riktig löpare (bortsett från att man inte kan/får kalla sig löpare om man inte har det som sitt levebröd) enligt Björns tidskrav så har vi aldrig någonsin haft en (manlig) riktig löpare i Sverige. Åtminstone inte på 100 m och 10 000 m. Sedan vet jag inte om han ”godkänner” lallare som Hägg, Glans, Gärderud, Musse m. fl. Men jag håller med: löpare låter bättre än lallare, och jag skriver ju hellre löpare än lallare på CV:t.

    Björn W.

    Hej igen,
    Detta blev roligt 😉
    Jag måste erkänna att jag missade poängen om de stackars utlämnade ultralöparna. För mig är det så självklart att alla med höjd puls och löparskor är löpare oavsett hur snabba de är eller hur långt de springer.
    Jag syftade mer till nedlåtande kommentarer från löpare till/om andra löpare som:
    – ”Man är inte en riktig löpare förrän man sprungit ett 10X1000m pass med 3.30 splittar”
    – ”Gränsen mellan löpning och jogging går vid 4min/km”
    – ”Jag behöver inte byta om till löparkläder om jag ska springa mindre än 5km” (den sista riktad till min jättestolta fru efter att hon för första gången sprungit 4km utan att stanna. Om jag minns rätt blev hon då så ledsen att det dröjde flera månader innan hon snörade på sina rosa Adidas igen)
    Jag tycker att vi lite mer rutinerade löpare kan försöka bjuda på lite mer uppmuntrande kommentarer än så. Nog är det mycket bättre om vi är stolta ambassadörer för den sport vi älskar, istället för att försöka skrämma bort eventuellt nya löparkompisar med nedlåtande kommentarer? Jag tror inte det hade blivit så mkt löparboom om bara medelåldersmän som gör milen under 40min är välkomna.
    Jag hade en mexikansk kompis som själv gjort maran på runt 4tim30min. Han hade en gång hamnat bredvid Mexikos dåvarande snabbaste marathonlöpare på flyget. Efter att ha öst beröm över denna löparstjärna hade han fått till svar: ”WOW, 4 1/2 timmar, OCH du sprang hela vägen, jag hade aldrig klarat springa så länge.” Tycker jag var bra sagt.
    Stefan: Jag baserade mina tider på nutidens A-gränser till OS. De var bara exempel. Om jag är rätt påläst så sprang alla de killar du nämner betydligt fortare än dåvarande kvalgränser på sina respektive distanser och passar således in som riktiga löpare under min påhittade definition.
    Min poäng var dock egentigen bara att exkludera just de medelålders män som bara ser sig själv och ett fåtal andra som ”riktiga” löpare. Dvs de löpare som Stefan L. nämnde i sin krönika och de löpare som häver ur sig ovanstående kommentarer eller liknande. Jag försökte alltså helt enkelt säga att det inte spelar någon roll hur snabb man är, det är alltid nån annan jäkel som är snabbare och därför ska man vara försiktig med att klanka ner på löpare som är långsammare än en själv.

    Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

    Grundaren av Springtime och svenska Runner’s World fyller 80 år!

    Grundaren av Springtime och svenska Runner’s World fyller 80 år!

    29 aug 2012 av

    Nisse Lodin hoppade av sitt uppdrag på Aftonbladet och startade Sveriges första riktiga löparmagasin 1982. Titeln gick under namnet Springtime och Nisse behövde snart inte fundera på om han hade gjort rätt val – tajmingen var perfekt.

    Starten sammanföll med löpningens första stora boom och precis som nu sprang ”alla”. 1989 fick Nisse dessutom flera svenskar att prova löpning utomlands när han startade Springtime Travel och 1996 blev tidningen Springtime Runner’s World.

    Nisse fortsatte under hela den här perioden att leda det redaktionella arbetet med fast hand, en stark passion för löpning och en övertygelse om vikten av att löpa ur ett folkhälsoperspektiv. Redaktörsarbetet gjorde han med bravur och stor integritet fram till bara för ett par år sedan då Nisse valde att pensionera sig. 

    Idag fyller Nisse 80 år och vi på redaktionen och alla våra löpande vänner önskar att framföra våra gratulationer – och tacka för de nästan 30 år han gjort i löpningens tjänst. För om det är någon som har inspirerat och motiverat det svenska folket att börja springa så är det Nisse!

    Antal kommentarer: 3
    LG Skoog

    Ett stort grattis till en stor människa. Kämpa på mot 90 år. Och spara dina lättviktsskor.

    Kenneth Gysing

    Stort grattis Nisse! 80 är det nya 40!!

    Kjell-Erik Ståhl

    Hej Nils och grattis såhär dagen efter!
    Jag minns väldigt väl när du startade SpringTime och engagerade mig som en av dina första krönikörer. Det fanns ju hur mycket som helst att berätta inifrån marathonlöpningens alla kända och okända sidor. Om jag minns rätt höll vi på med krönikorna i sex år innan vi tyckte att vi hade berättat det mesta och avslöjat de viktigaste hemligheterna.
    Ha en fortsatt bra tid framöver så ses vi kanske i Portugal till vintern eller någon annanstans.
    Hälsningar Kjell-Erik Ståhl

    Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

    Test: Snabba skor för sommarens lopp!

    Test: Snabba skor för sommarens lopp!

    14 jun 2012 av

    ADIDAS ADIZERO HAGIO

    Cirkapris 1 000 kr   Vikt 185 gram   

    Nya modellen Hagio har viss dämpning i både häl och framfot, och en nivåskillnad mellan häl och tå på sex millimeter. Hagio saknar stöd för pronerare och riktar sig främst till effektiva löpare som vill ha en lätt sko för tävlingar upp till halvmaratondistans och snabba träningspass. Och den gillades generellt av våra testlöpare. 

    ”Hagio är aningen bredare i framfoten jämfört med många andra Adizeromodeller. Lite för lite stöd för maraton, men en fantastisk sko för kortare distanser för löpare utan skadeproblem” menade en testlöpare. ”Jag älskar den här skon. Att bara sätta på den gör att man känner sig snabb” sa en annan lika entusiastisk testlöpare.

    BETYG 8/10 

    + Lätt känsla som ändå klarar mer än milen, Bra markkontakt 

    – Väderkänslig ovandel 

    ASICS HYPERSPEED 5

    Cirkapris 1 000 kr   Vikt 210 gram   

    Hyperspeed är en klassisk tävlingssko med gel-dämpning i både häl och framfot. Den senaste versionen har en sula med ett förbättrat grepp även på våta underlag, samt en relativt liten höjdskillnad mellan häl och tå. 

    ”Ovandelen har fått ett lyft jämfört med den tidigare versionen. Bra sko för maraton och även en bra tävlingssko på kortare distanser än maraton för ovana löpare som landar på mittfoten eller hälen.” 

    Men alla testlöpare var inte lika optimistiska. ”Trots den låga vikten saknas den där riktiga känslan av driv och race. En besvikelse. Har förlorat i löpkänsla jämfört med tidigare års-modeller av Hyperspeed.”

    BETYG 7/10

    + Stöd för hålfoten, Dämpningen gör skon bra för längre distanser.

    – Hål i sulan samlar sten och släpper in väta, Dämpningen försämrar löpkänslan. 

    BROOKS PURE CONNECT

    Cirkapris 1 300 kr   Vikt 229 gram 

    Pure Connect ska främja ett naturligt löpsteg och mellanfotslandningar. Pure Connect är framtagna för löpare med ett neutralt löpsteg och som inte behöver så mycket stöd, men som ändå vill ha viss dämpning. Modellen har en nivåskillnad mellan häl och tå på fyra millimeter. 

    Det här var en sko som generellt gillades av våra testlöpare, som också imponerades av den dämpning som erbjuds. ”Konstruktionen är perfekt för den som vill springa på framfoten och träna upp löptekniken. En jättebra tävlingssko, ganska lätt med bra dämpning.”

    Men en del hade lite svårt för sulans rundade form som upplevdes lite ostadig.

    ”Instabiliteten i sidled märks mest i högre tempo och på grus. En sko att tävla i på distanser upp till maraton.”

    BETYG 7/10

    + Bra stöd för hålfoten, Bra tävlingssko för ”ovana” löpare då den är relativt dämpad.

    – Instabil i sidled, Dämpningen tar bort lite av löpkänslan.

    INOV8 BARE-X LITE 150 

    Cirkapris 1 300 kr   Vikt 181 gram  

    Inov8 Bare-X 150 är en sko utan stödjande eller dämpande funktioner, lämplig för biomekaniskt effektiva löpare med ett neutralt steg. 

    Ovandelen är sydd i ett helt stycke och sulan är sju millimeter tjock utan nivåskillnad mellan häl och tå.  

    Därför är det också en sko som ställer krav.  ”Ingen sko för hällöpare. Även om man springer framfot eller mittfot så är sulan väldigt tunn och jag skulle därför inte rekommendera några längre distanser med denna sko, max tio kilometer.” 

    Andra testlöpare menade också att man bör vara försiktig med en sådan här sko.

    ”Kräver aggressiv framfotslöpning på grund av noll nivåskillnad mellan häl och tå och en helt platt sula. Funkar inte bra om man har problem med hälsenor.”

    BETYG 7/10

    + Lätta med bra löpkänsla, Bra för att öva upp fotstyrkan.

    – Tunn sula, Bred passform ger klumpig känsla.

    MERRELL ROAD GLOVE

    Cirkapris 1 000 kr   Vikt 205 gram   

    Road Glove från Merrell är en ”barfotasko” framtagen för asfaltslöpning. Liksom andra skor i detta segment saknar Road Glove dämpning i sulan. Det är ingen nivåskillnad mellan häl och tå och skon är flexibel, däremot är ett visst stöd inbyggt i hålfoten. Effektiva löpare utan större pronationsproblem kan använda Road Glove som tävlingssko på kortare distanser. 

    Avsaknaden av dämpning ger en speciell känsla på hårt underlag, vilket inte alla gillade.

    ”Saknar de fördelar som en ren tävlingssko ger, det vill säga att rikta energin i steget och skapa ett rull upp på framfoten.” 

    Andra testlöpare var mer positiva till modellen som instegssko i ”barfota”-segmentet.

    ”Vill man ha en stabil första barfotasko så är den här både skyddande och väldigt skön på foten” menade de.

    BETYG 7/10

    + Otroligt skön passform, även utan strumpa. Bra för att bygga fotstyrka.

    – Ganska uppbyggd för att vara en barfotasko, Stum och hård att springa med.

    MIZUNO WAVE RONIN 4

    Cirkapris 1 100 kr  Vikt 211 gram 

    Mizuno Wave Ronin är en tävlingssko med viss dämpning i häl och framfot och en nivåskillnad mellan häl och tå på tio millimeter. Den har ganska lite stödjande funktion och lämpar sig bäst för löpare med ett neutralt steg. Och flera av våra testlöpare hyllade skons löpkänsla.

    ”Mycket löpglad sko med underbar känsla. Man vill automatiskt upp på framfoten i steget. Funkar förvånansvärt bra för distanslöpning och längre tävlingsdistanser. Den största positiva överraskningen.”

    BETYG 8/10

    + Skön markkontakt och löpkänsla, Stryktålig sula.

    – Tunn och lite sladdrig ovandel, Stenar fastnar lätt i sulans U-formade häl.

    NEWLINE NADA

    Cirkapris 1 000 kr   Vikt 118 gram   

    Danska sportkonfektionstillverkaren Newline satsar på en linje med löparskor, framtagna i samarbete med amerikanska Somnio. Nada är en minimalistisk sko, lämplig för löpare som vill träna upp sin fot- och löpstyrka. Mellansulan i EVA-material är sex millimeter tjock och skon har ingen höjdskillnad mellan tå och häl. På grund av konstruktionen var många testlöpare tveksamma till att använda den här modellen på annat än korta sträckor.

    ”Användbar vid löpteknikträning, men jag skulle inte rekommendera en ovan löpare att springa långa sträckor i denna sko” menade en rutinerad löpare.

    Den låga vikten gillades däremot. ”En mycket lätt sko, men inget för nybörjaren eller den som inte har genomgått ett träningsprogram för fotstyrka innan.”

    BETYG 7/10

    + Lätt, Närkontakt med marken och bra löpkänsla.

    – Noll stabilitet. Extremt tunn sula gör många ojämna underlag obekväma.

    NEWTON SPEED RACER

    Cirkapris 1 400 kr   Vikt 204 gram   

    Amerikanska Newtons Speed Racer ska underlätta mellanfotslöpning och är framtagen främst för löpare med ett neutralt steg. Speed Racer har ingen nivåskillnad mellan häl och tå. 

    Fyra gummikuddar under framfoten dämpar stöten från fotisättningen och ska underlätta övergången till frånskjutet, men inte alla testlöpare kom överens med konstruktionen.

    ”Det känns som att det är en hård platta framtill under skon. Till en början kändes den bra att springa i, men efter några kilometer blev det stumt. En sko att tävla max tio kilometer i.” 

    Å andra sidan var många positiva till att skon verkligen främjar framfotslöpning.

    ”Men den är inte för alla och kräver ordentlig tillvänjning” var däremot en vanlig brasklapp.

    BETYG 6/10

    + Stabil, Bra passform och väldigt bekväm.

    – Relativt hård och stum, Kräver att man springer på framfoten.

    NIKE ZOOM STREAK 3

    Cirkapris 1 200 kr   Vikt 205 gram

    Det här är en lätt tävlingssko med dämpning, framtagen i första hand för löpare med ett neutralt steg. Skon erbjuder ganska lite stöd för överpronerare, men kan funka även för dessa på kortare tävlingsdistanser. 

    ”Väldigt skön och lätt sko som har en ordentlig sula. En van löpare kan springa maraton i denna modell” var ett av många positiva omdömen. 

    ”En perfekt sko för den som vill springa på framfoten” menade en annan löpare. 

    BETYG 9/10

    + Klarar mer än bara milen, Skön passform och material som andas. 

    – Tunn ovandel gör skon väderkänslig, Bristande stöd för hålfoten.

    SAUCONY TYPE A5

    Cirkapris 1 300 kr   Vikt 170 gram

    Type A5 ersätter den tidigare modellen A4 och är framtagen för löpare med ett neutralt steg, som inte behöver så mycket dämpning. A5 är lättare tack vare en ny ovandel och har fått en sula med bättre grepp än föregångaren. Skon har en tunn mellansula och en nivåskillnad på fyra millimeter mellan häl till tå. 

    ”Väldigt mysig och snygg sko som passar bra för längre pass och även tävlingar upp till tio kilometer” var en kommentar. Men flera tyckte också att sulans konstruktion ledde till att stenar och annat fastnade i den.

    BETYG 7/10

    + Mjuk, flexibel och racig känsla, Tillåter löpning på mittfot/framfot.

    – Hålen i sulan. 

    Så testade vi

    Gemensamt för samtliga skomodeller i detta test är att de väger runt 200 gram eller mindre, och i första hand är framtagna för starka, biomekaniskt effektiva och drivna löpare.

    Beroende på vikt, pronationsrörelse och löpstil kan dessa skor användas på allt från korta intervallpass till maratonlopp.
    Skorna testades under en månad och av flera olika typer av löpare: motionärer och elitlöpare, kvinnor och män.

    Skorna är vägda i storlek US 10.5.

    Samtliga i testgruppen har fyllt i ett protokoll och betygsatt tre aspekter av varje modell: löpkänsla, passform och kvalitetsintryck. Protokollen utgör underlaget för slutomdömet.

    Totalbetyget har viktats så här: löpkänsla 50 %, passform 25 %, kvalitetsintryck 25 %.


    Det här är ett utdrag från vår mer omfattande artikel i Runner’s World nummer 5 2012. 

    Antal kommentarer: 6
    Anna

    Är det herrskorna ni visar på bil? Verkar ofta vara det!

    Jonas Lund

    Hej Anna,
    i det här fallet så ser flera av modellerna likadana ut för dam som herr. Om jag minns rätt är det färgsättningen på Saucony och Asics som skiljer i det här fallet.
    Att det blev herrmodellerna även i de två fallen fallet berodde på att vi redan skickat ut dammodellerna till våra testlöpare när det var dags för fotografering.
    I våra andra skotester är det oftast inte så att vi fotograferar skorna själva och då verkar det vara ngn standard att jobba med herrmodellerna (ibland får vi till och med bilder med färgsättningar som aldrig en når ut till butikerna). Jag vet egentligen vad det beror på men det känns naturligtvis aningen förlegat.
    Samtidigt kan man ju fundera på om det inte är ännu konstigare att damer och herrar får helt olika färgsättningar på exakt samma typ av sko. Att ta fram dammodeller brukar till och med lite sarkastiskt beskrivas som ”shrink and pink” av folk inom skobranschen.
    Men oavsett av hur det ser ut nu så kommer vi naturligtvis ta med dina synpunkter och se om vi kan förändra skotesterna framöver.
    Tack för din hjälp.
    Jonas Lund, Webbredaktör

    Albon

    Varfor gor ni en test av Nike Streak 3 nar 4an ar ute?!?

    Jonas Lund

    Hej Albon,
    tyvärr fanns inte 4:an att tillgå när vi gjorde testet, vi valde ändå att testa 3:an eftersom den också finns ute i butik under våren + att den har samma sula/uppbyggnad som Flyknit-modellerna som kommer till hösten.
    Har själv provat 4:an nu och tycker personligen att det är en bättre sko än sin föregångare, framförallt eftersom ovandelen har blivit lite ”stabilare”.
    Jonas Lund, Webbredaktör

    Twiggy

    Streak 3 har ingen som helst likehet med de nya Flyknit skorna…..

    Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

    Runner's World

    Följ oss

    Kontakta oss

    Samarbeta med oss

    Loppkalendern

    Klicka här för att se loppkalendern.

    Runner’s World

    Gustavlundsvägen 34
    167 51 Bromma
    08-545 535 30
    info@runnersworld.se

    Bli prenumerant

    Få vårt nyhetsbrev

    loader

    Sök på runnersworld.se

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev

    loader

    Denna sida använder sig av "cookies". Läs mer