Anna Carlsson var först av samtliga 87 startande i Gax 100 miles på Österlen. Och på Svanö utanför Kramfors tog sig både Emil Lilja och Andreas Fahlén in i VM-laget, med segerresultat på 42 varv.
Gax – Sveriges äldsta 100-milestävling
2006 startade Stefan Samuelsson Sveriges första tävling över den klassiska distansen 100 miles (160,9 km). Ja, den första i norra Europa rentav. Just namnet gax kommer av det nic som Stefans bror använde i arkadspel på 1980-talet, det coolaste namnet på loppet han kunde komma på.
För att bli en av de 100 i startlistan måste man anmäla sig till det lotteri som genomförs åtta månader före tävlingen. Ja, om man inte lyckas knipa en plats av någon som inte kan springa. På senare år har både topp och bredd höjts alltmer.
Gax ingår också som en av fyra tävlingar i The Swedish 100 Miles Challenge. Inom 12 månader ska man genomföra alla fyra loppen och belönas med en väst.
Tre kvinnor bland topp sju
Årets tävling var en av de varmare, med uppemot 26-27 grader i den skugga som löparna inte får mycket av under de första milen. Start och mål är i Ystad och loppet går i en stor loop runt Österlen, med Haväng som halvvägspassering.
Sebastian och Anna tog kommandot i Gax. FOTO: Alexander Milanov
Anna Carlsson och Sebastian Pokorny tog kommandot någon mil in i loppet och sprang sedan tillsammans de första 11 milen. Därefter släppte Sebastian och Anna kämpade sig i mål som totalvinnare på 16:21. Banrekord med 1 timme och 46 minuter och den tredje snabbaste tiden totalt av de 15 upplagor som genomförts.
Sebastian Pokorny sprang in som tvåa och herrvinnare, 30 minuter efter Anna. Maria Saxvall var totaltrea fram till sista milen, då illamående gjorde att Oscar Askerlund sprang ifrån och Erik Hammerkast passerade. Maria var med tiden 17:55 också under det tidigare banrekordet.
Damtrea blev Linda Pilerud som dessutom var sjua totalt.
42 backyardvarv på Svanö
High Coast Backyard går på Svanö utanför Kramfors. Det skulle vara en av fem silver ticket-tävlingar, där vinnaren skulle få en plats till det svenska laget i lag-VM i oktober. En miss med registrering av tävlingen i den officiella backyardkalendern gjorde att tävlingen tappade den statusen. Men det blev ändå resultat som sannolikt tar två löpare in i VM-laget.
Svanö är en ö med omkring 150 invånare, en av dem är Emil Lilja. Tävlingen är därför årets höjdpunkt för hans del. Och trots flera tyngre perioder under helgen lyckades Emil ta sin andra seger på fem starter i tävlingen.
Andreas Fahlén, en göteborgare som flyttat norrut, var den som utmanade längst. Ut på varv 42 gav han dock upp, men med ett resultat som just nu placerar honom på.plats 10 av de 15 som kommer med i VM-laget.
Kvalperioden går ut 15 augusti och en av de tävlingar som återstår är silver ticket-loppet Personliga Rekordens Backyard (PRB) i Växjö 10 augusti.
Hur skulle du reagera om någon skrapade kontrollrutan när du precis skrapat fram miljonvinsten? Svaren har vi fått från 8 friidrottare som lyckats kvala in till de olympiska spelen, bara för att få sin guldbiljett riven i två delar av Sveriges olympiska kommitté som anser att de inte håller måttet skriver Erik Barr Zeilon i en krönika inskickad till Runner’s World.
Drömmen nekas
Sverige sätter sig själv på världskartan igen. Högljudda svar från både idrottare och tränare ekar återigen, inte bara över hela Sverige utan över resten av friidrottsvärlden. Sveriges olympiska kommitté väljer att neka inbjudan till 8 inkvalade friidrottare till de Olympiska Spelen i Paris. De hade kunnat vara stolta över våra idrottare som kvalat in till det största som händer vart fjärde år. De hade kunnat bidra till att inspirera unga till att dras till idrott. De hade kunnat låta dessa idrottare få uppnå sin dröm som de gjort sig förtjänt av. SOK väljer istället att neka dem deltagande.
Inte tillräckligt bra
Om lite mer än 2 veckor drar OS igång. Vart fjärde år får vi se representanter från hela världen av absoluta världsklass inom sporter många inte vanligtvis ser på. Historia skrivs dag för dag i flera veckor. Det handlar om att få se världens bästa idrottare och låta dem inspirera nya generationer att drömma stort och att människor världen över får vara stolta över sina representanter. Förutom i Sverige. Här vill SOK att endast idrottare med chans på topp 12-placeringar ska vara värda en plats på tävlingen. De tar sig därför friheten att neka idrottare de inte anser är tillräckligt bra, även fast OS eget rankingsystem redan kommit fram till att de har rätt till en plats.
Ett land med storhetsvansinne
Sverige är ett land med 10 miljoner invånare. Det går att jämföra med Azerbaijan eller delstaten North Carolina i USA. Varje idrottare som lyckas med bedriften att kvala in till de Olympiska Spelen är smått otroligt, inte minst från ett så pass litet land som Sverige. I en tävling vars värderingar handlar om representation och konkurrens väljer SOK att avstå från att skicka inkvalade svenska idrottare till förmån för sämre rankade idrottare från andra länder. Att vi nekar idrottare på det här sättet när inte ens stornationer som USA gör det förbryllar mig. Att vi har mage att ställa högre krav än en nation med 333 miljoner invånare känns bara bisarrt. Det är som att SOK skulle skämmas över att en idrottare skulle komma på nedre halvan istället för att med rak rygg vara stolta över att ha uppfostrat svenska olympier. Det känns helt bakvänt och mot allt som de olympiska spelen handlar om.
Lika betyder inte rättvist
I en intervju med SVT säger SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo att anledningen till topp tolv-kriteriet är för att det ska bli rättvist mot andra idrotter inom Sverige. Han menar också på att det handlar om en prisfråga samt att de vill hålla en viss kvalité på OS-truppen.
Att det är samma uttagningskriterier från SOK i alla idrotter, oavsett konkurrens, sätter enormt mycket mer press på exempelvis friidrottarna. Känslan är att bara för att något är lika betyder det inte att det nödvändigtvis är rättvist. Det är alltså samma uttagningskriterier i dubbeltrapp som på långdistanslöpning, där en av sporterna är en av världens mest konkurrensutsatta och en snarare nämns bland de svårare frågorna på postkodmiljonären. Dubbeltrapp är lerduveskytte, om det var en nyhet kanske jag har en poäng. Det känns svårt att benämna detta som rättvist utan att överstiga rimlighetens gränser i mina ögon. Eftersom handlingar nånstans avslöjar intentioner känns det även svårt att inte se det som en uppmaning från SOK att man ska ägna sig åt mindre konkurrensutsatta idrotter.
Jag tror att hela friidrottssverige gläds åt att Samuel Pihlström, rankad 34:a av de 45 platser som ges till OS, som gjort en jätteresa som blev belönad med en biljett till Paris. I kontrast väljer SOK att inte skicka Yolanda Ngarambe som är rankad 35:a i damklassen eftersom att hon inte är under 25 år. Yolanda, som går från klarhet till klarhet i år, fick istället fortsätta tävlingsturnén till nederländska Hengelo där hon besegrade självaste Sifan Hassan som tog dubbla OS-guld på OS i Tokyo 2021. Trots att hon även slagit svenskt rekord på 1 mile inomhus och varit 10:a på EM väljer SOK att inte skicka någon kvinnlig representant på medel- och långdistans på bana. Eftersom Yolanda inte kan befästa en nivå som pekar mot topp-12 och än mindre mot medaljer tycker SOK att det får va. Men att inspirera unga tjejer till att göra samma resa verkar i deras ögon oviktigt.
113 miljoner till personalkostnader
Peter Reinebo pekar även på att det delvis rör sig om en prisfråga. Det känns olyckligt att vi, i landet med världens 12:e högsta BNP per capita, inte har råd att skicka sina inkvalade idrottare när i stort sett alla länder väljer att göra det. Finland står till exempel stolt bakom alla som kvalat och ser till så att de kan representera sitt land, så det verkar vara så att det definitivt alternativa sätt att resonera bara ett stenkast bort. Det som blir extra märkligt är när man går igenom siffrorna. I en analys Elmar Engholm gjort av av SOK:s årsredovisning under den olympiska cykeln 2016-2019 går det att utläsa att SOK mottog 161 miljoner kronor i statligt stöd, utöver det uppgår deras sponsorintäkter och övriga intäkter i en halv miljard kronor för de 4 åren. Av detta gick 89 miljoner kronor till det olympiska deltagandet i jämförelse med 113 miljoner kronor till “personalkostnader”, varav 69 miljoner är rena löner och arvoden. Utslaget på 4 år ger det i snitt en bruttolön på 49 000 kr per månad vilket innebär att man då tjänar mer än 89% av Sveriges befolkning. Jag är inte ekonom men har svårt att se hur det inte skulle gå att allokera de resurserna till att skicka våra idrottare, i likhet med i princip alla länder. Men det skulle dock kunna innebära en mindre löneminskning för Reinebo med kollegor, vilket såklart skulle vara tråkigt.
I samma intervju med SVT menar Reinebo att idrottarna inte ska åka eftersom de inte uppfyller kriterierna satta av SOK. I det så har han helt rätt. De nekade idrottarna kan inte bevisa att de har vad som krävs för att nå topp-12. Men det är inte det den här artikeln handlar om. Den handlar om det felaktiga i att överhuvudtaget sätta ytterligare krav och att neka idrottares inbjudan till de Olympiska Spelen. Den handlar om att vi svenskar också ska kunna jubla när något gjort sig förtjänt av en OS-plats och inte bara reagera med tålamod. Det handlar om rättvisa mot den enskilda idrottaren och deras tränare och allt deras slit och för alla deras resultat. Det handlar om att ge ett stort antal människor storslagna drömmar och att tillåta ett litet antal människor få uppleva dem. Det handlar om att de som krossar drömmarna inte ska vara herrar i kostym från det egna idrottsväsendet. Det handlar om att visa att det faktiskt är möjligt. Det handlar om stolthet för svensk idrott, allt som det uppnår och alla det kan inspirera.
Det är möjligt
Fyra år är lång tid. För Maja Nilsson och tränaren Yannick Tregaro börjar nog arbetet redan nu nere i styrketräningslokalen i Friidrottens hus i Göteborg. Nu börjar arbetet mot att återigen klara den där ribban på 1,93. Höjden där hon fick röd flagg trots att ribban låg kvar och SOK valde att inte se hennes potential, trots att hennes ålder är inom spannet för det så kallade framtidskriteriet. Nu väntar fyra år innan hon kan visa det igen.
Fyra år är lång tid. Det går att se från den ljusa sidan. Min förhoppning är att det är tillräckligt med tid för SOK att kunna göra en förändring. Att hoppas på en förändring i grunden är att hoppas på mycket. Men jag väljer att hoppas på att det är tillräckligt med tid för att göra en förändring på ytan. Att det är tillräckligt med tid för en rejäl eftertanke om vad vi vill utstråla. Att vi i alla fall ska kunna ge idrottarna det de förtjänar. Att i alla fall inte avböja deras inbjudan utan rimliga skäl. Att i alla fall kunna visa stolthet över att vi uppfostrar olympier. Jag tror att det är möjligt. Fyra år är tillräckligt lång tid.
Krönika av Erik Barr Zeilon
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 6
Rufus
Om det handlar om en prisfråga tror jag vi är många som kan tänka oss att lägga ett bidrag.
Håkan Pohjanen
Ja, det är svårt att begripa, tänk om alla (+100?) länder hade krav på att deltagare skulle ha möjlighet till Top 12, hur många skulle kunna delta då och från hur många länder? Verkligen tråkig attityd från SOK !
Jag ska själv till OS som åskådare och det skulle vara väldigt kul att kunna heja på en svensk som kanske kan skrälla / göra superprestation, som Erik Erlandsson på EM, än att heja på säkra kort som t ex Armand Duplantis, missförstå mig rätt Mondo, jag ska heja på dig med, förstås. Har btw reserverat plats precis vid stavhoppet 🙂
OK, enough said och det går bara att skämmas lite över att vara svensk när SOK agerar på detta sätt.
Ingemar
Det skulle vara intressant med en kommentar ifrån Discovery kring denna soppa. Gissningsvis minskar tittarnas intresse när svenskar/svenskor inte är med (fast de är kvalificerade)
David Lamm
Skandal att inte Yolanda får åka … eller Maja Nilsson, och åtminstone EN av FYRA möjliga svenska herrar på 3000m hinder! Däremot rätt beslut om t.ex. Simon Pettersson. Självklart ska vi inte sända ”turister” till Paris men det här handlar ändå om kandidater till att ta sig vidare, antingen till final eller semi beroende på gren. Extra grymt exempelvis för hinderlöparna Simon Sundström och Leo Magnusson som föddes ett par månader för tidigt (de är båda 26 år ”gamla”) … Om vi bara hade varit lika rika som Norge! Hade jag varit tillräckligt rik så hade jag sponsrat ur egen ficka – om det hade hjälpt …
Under regniga och blåsiga förhållanden avgjordes den sista Skövde Ultrafestival på Södermalms IP. Beatrice Taavo klarade den indikativa kvalgränsen till VM på 100 km och 20-årige Alfons Enell imponerade återigen i 24-timmarstävlingen. Och 19 löpare har börjat springa runt hela Gotland.
Tuffa väderförhållanden i sista (?) Skövde Ultrafestival
2009 ordnade Reima Hartikainen den första Skövde Ultrafestival på Södermalms IP. Då arenan nu byggs om för att enbart fungera för fotboll blir det inga fler löptävlingar där. Den sista upplagan bjöd på ett smörgåsbord av olika distanser från fredag till söndag. Och väderförutsättningarna var stundtals tuffa, med regn och mycket blåst.
Trots magproblem efter den första maratonpasseringen lyckades Beatrice Taavo vända den nedåtgående trenden, med hjälp av svenska rekordhållerskan Kajsa Berg som på-plats-support och coachen Sophia Sundberg “på länk”. Efter en stark avslutning sprang Taavo in på 7:49:32, vilket är 1,5 minut under den indikativa VM-kvalgränsen. De tre som tog SM-medaljer i april är redan uttagna till damlaget till VM, Nikita Steiner, Hanna Aho och Madeleine Lundell.
Matilda Gend gjorde sin tredje 100-kilometerstävling under 8:30 och blev tvåa på 8:25:05. 24-årige Lukas Segersten satsade hårt och höll VM-kvalfart fram till maratonpasseringen. Han höll ändå ihop det väl och dubblerade sitt distansrekord genom att springa i mål på 7:34:45.
I 24-timmarstävlingen dominerade 20-årige Alfons Enell. Han går alltid ut offensivt och denna gången var inget undantag. 140,63 km efter 12 timmar är fjärde längst i världen genom alla tider, av män under 23 år. Under natten till söndagen drog de starka vindbyarna in. Enell lyckades ändå få ihop nytt personbästa på 24-timmars, med 211,719 km, längre än någon annan i världen under 27 år detta året.
Noterbart är också 64-åriga Lisa Amundssons 251,043 km som totalvinnare i 48-timmarstävlingen. 6-timmarstävlingen totalvanns av norska Ida Tidemand Slorafoss, som med 43 meters marginal tog sig över 77 km, som är indikativ kvalgräns för det norska VM-laget på 100 km.
Internationella pallplatser
Internationellt börjar vi i Makedonien, även om 20 km med 1900 höjdmeter inte formellt definieras som ultra. Men med tiden 2:11:22 slog Martin Nilsson banrekord och vann Titov Vrv Skyrace med hela 25 minuter. Ännu en svensk, Johan David Sundström kom på tredje plats i herrtävlingen.
Lina El Kott Helander kom tvåa, med tvillingsystern Sanna 1,5 minut efter som trea, på 50-kilometersdistansen i Dyrfjallahlaup på Island. Isländska trailstjärnan Andrea Kolbeinsdóttir vann.
I Norge satsade Hanna Aho hårt och var i ledningen på 75-kilometersdistansen i det tuffa Hornindal Rundt i tio timmar. Illamående och sedan maghaveri gjorde avslutningen tuff, men det räckte ändå till en tredjeplats i mål.
Ännu en VM-löpare var i farten i andra berg. Nikita Steiner sprang in som 17:e i UTMB:s europeiska regionfinal Val d’Aran, i det lopp som sträckte sig över 110 kilometer. Christine Björk vann åldersklassen för kvinnor 50-54 på 50 km och är därmed direktkvalad till OCC under UTMB-veckan. Den längsta distansen, 100 miles, fick avbrytas på grund av dåliga väderförhållanden.
511 kilometer runt hela Gotland
Den andra upplagan av Gotland Run 511k startade i lördags, 6 juli. Under max tio dagar ska 19 löpare ta sig runt hela ön, i ett lopp där tävlingsledare Peter Schröder har inspirerats av Last Annual Vol State Road Race i USA. Det är dubbelt danskt i herrtäten efter snart 2,5 dygn, medan Anna Kim-Andersson har en knapp ledning före Jenny Lindroth i damklassen.
I ett av världens mest mytomspunna ultralopp, Western States 100 miles, kom Ida Nilsson 6:a och Petter Engdahl tog sig i mål som 13:e med stukad fot. En späckad ultrahelg innehöll dessutom flera framstående insatser i svenska tävlingar.
Western States – en klassiskt 100-milestävling
Western States är ett av världens äldsta 100-mileslopp och ett av de mest klassiska. Det började som hästtävling. 1972 gick sju soldater hela sträckan och 1974 sprang Gordy Ainsleigh parallellt med hästarna, och var först att springa under 24 timmar. Den första upplagan som löptävling gick 1977.
I år deltog rekordmånga svenskar, sex stycken (med Johan Johansson först på väntelistan av dem som inte fick plats). Flest ögon riktades mot Ida Nilsson, som var sjua i sin 100-milesdebut förra året, och Petter Engdahl som för första gången skulle genomföra en hel 100-milesdistans.
Tävlingen går i Sierra Nevadabergen i Kalifornien, delvis på stigar som användes av silver- och guldgrävare under 1850-talet. Starten går i Olympic Valley, där vinter-OS anordnades 1960, med mål i den lilla staden Auburn.
Ida sexa i tuff damtävling
Ida Nilsson var med långt fram under hela tävlingen. Placeringsmässigt förbättrade hon sig ett pinnhåll från förra året och slutade 6:a. Tidsmässigt var hon 46,5 minuter snabbare! Och bara en kvart från pallen.
Innan årets tävling hade bara Elly Greenwood 2012, samt Courtney Dauwalter & Katie Schide förra året, varit under 17 timmar. I år blev det sex stycken! Katie Schide var med segertiden 15:46:57 bara 17 minuter från Courtney Dauwalters otroliga banrekord från förra året. Norskan Yngvild Kaspersen, som förra året vann CCC och Kullamannen 50K och liksom Ida Nilsson och Petter Engdahl bor i norska Romsdalen, kom på placeringen före Ida.
Petter 13:e med stukad fot
I herrtävlingen var Petter Engdahl med i den ovanligt stora tätklungan uppför den inledande tuffa stigningen. Sen stukade han foten och halkade ner till omkring 20:e-plats. Där höll han sig hela tävlingen, innan en väldigt stark avslutning som tog honom upp till 13:e.
Petter fick avbryta UTMB förra året på grund av knäskada. Nu har han alltså slagit distansrekord, men siktar också på att ta revansch på UTMB om två månader.
I herrtäten fick Jim Walmsley tufft motstånd hela vägen in i mål. I tidernas mest högklassiga tävling, med sex herrar under 15 timmar, var hela pallen inom tio minuter. Nya ultratraillöftet Rod Farvard slutade tvåa, bara 16 sekunder före Hayden Hawks. Walmsley vann på 14:13:45 och missade därmed sitt eget banrekord med fyra minuter.
Tomas Nordlöf sprang in som 37:a i herrklassen på 21:24 och även Johan Edenteg har i skrivande stund chans att ta sig i mål under 24 timmar och därmed belönas med ett eftertraktat bältesspänne i silver.
La Sportiva Lavaredo Ultra Trail by UTMB utgår från den välkända vinterorten Cortina d’Ampezzo i Dolomiterna i Italien. Startfälten håller alltid väldigt hög klass. Att Petter Restorp vid snart 47 års ålder springer in som 19:e på huvuddistansen 120 km är därför imponerande. Alla löpare före honom var yngre och han vann M45-klassen. Petter flyttade förra sommaren hem till Bohuslän efter nio år i Chamonix. Emmy Karnerud blev 46:a i damklassen och 3:a i klassen kvinnor 45-49 år.
I Skogsvargarna Trailrun 45K krossade Jonatan Fridolfsson banrekordet, trots blöta och leriga stigar. Med tiden 3:18:19 var han över 34 minuter före Daniel Jalker, som också var under tidigare banrekord. Teresia Carlgren, regiondirektör för Diakonia i Latinamerika, slog banrekord för damer med 4:42:31.
Banrekord blev det även i Bocksten Trailrun 44K. Anton Gustafsson, regerande svensk mästare i lång trail, vann herrtävlingen på 3:11:58. Daniel Bränholm var distanserad med 12:40, med Fredrik Sigurd ytterligare tre minuter bakom. I damklassen slog Aina Edgren både distansrekord och banrekord med 3:55:12. Petra Klevmar var knappt fem minuter efter i mål.
Silverleden Ultra 64K hölls för 11:e gången. Tävlingen hette tidigare Silverleden på en dag och arrangerades i år i ny regi. Noah Brautigam sprang över halva tävlingen med fjolårets herrvinnare Anders Fox. I mål var Brautigam hela 19 minuter före, men tiden 5:13:28 nådde inte Fox’ banrekord. Jonas Nilsson var mindre än en minut efter en tröttnande Fox. Damtävlingen vanns av Mervi Heiskanen på 7:16:48, med Annelie Florin och Amanda Liljestrand inom sju minuter där bakom.
I Backyard Ultra Nämforsen, i Näsåker norr om Sollefteå, togs segern hem av frekvent tävlande Mohamed Alaoui på 21 varv. Assisterade gjorde André Karlström. Camilla Bruman kom längst av damerna med 11 varv. Det var Alaouis sjätte backyard bara i år och han har sedan årsskiftet dessutom hunnit med ytterligare fem ultratävlingar. Han är överlägsen ledare i antal kilometer i ultratävlingar i år.
Och slutligen, Hofors varv efter varv är en backyard ultra-tävling, men med maximalt 10 varv. Snabbast på sista varvet gällde för dem som klarade alla varven. Helena Stropp respektive Jesper Danielsson var snabbast i denna femte upplaga av tävlingen.Fotrallytävlingen Maratonmarschen, där man går i 5 km/timme så långt man orkar, tills bara en person återstår, är i skrivande stund inte avgjord. Två damer och två herrar återstår efter 39 timmars promenerande runt Mariestad.
Det slås många rekord i löpning nuförtiden. En av anledningarna är de så kallade superskorna. Men vad är det som gör att man springer snabbare? Och hur mycket kan de snabbare tiderna förklaras genom skorna?
Under 2017 blev Nike Vaporfly 4% tillgänglig för allmänheten. Det var den första modellen av det som i vardagsspråk brukar kallas för “superskor”. Mer formellt använder man namnet “Advanced Footwar Technology”, förkortat AFT.
Numera har alla stora löparskomärken sina varianter av superskor. De första var för väglöpning, men sedan 2020, med prototyper året innan, finns det även modeller för löpning på bana (där det finns andra regler för exempelvis sulans tjocklek).
Vad gör superskorna snabbare?
Det som gör superskorna snabbare är framför allt en tjock mellansula i fjädrande skummaterial, i vilken en styv kolfiberplatta är inbäddad. Tillsammans med lättare vikt återför skorna mer energi tillbaka till löparen, vilket gör att denne kan springa snabbare med mindre ansträngning, inte minst för vaderna. Genom bättre löpekonomi behöver löparen inte använda lika mycket syre vid samma löphastighet och kan därmed springa snabbare eller längre vid samma ansträngning.
Dessutom gör den ökade stötdämpningen att musklerna inte blir lika trötta, eftersom skorna absorberar mer av stöten vid varje landning. Det är en fördel även vid träning, då man kan klara av en större löpmängd med snabbare återhämtning.
Så mycket påverkas tiderna
Löpekonomin förbättras alltså. Men hur mycket påverkas egentligen tiderna?
De stora skomärkena bedriver hela tiden egen forskning, för internt bruk, för att ligga i framkant. Och då skorna är nya och det hela tiden kommer nya modeller ger den offentliga forskningen inte helt eniga resultat.
Det som gav den första superskon namnet Nike Vaporfly 4% var Nikes labbforskning som visade att löpekonomin förbättras med 4 procent. Omsatt i tid innebär det cirka 2 procent snabbare löptempo.
Om man exempelvis utgår från Kjell-Erik Ståhls maratontid när han var en sekund från VM-brons 1983, 2:10:38, skulle tiden med 2 procent snabbare tempo bli 2:08:01. Suldan Hassans svenska rekord från hans maratondebut i Sevilla i februari 2024 är 2:07:36.
En annan jämförelse är damernas världsrekord på maraton. Paula Radcliffe vann London Marathon 2003 på 2:15:25. Före 2017 var ingen annan inom tre minuter från den tiden. En tid som är 2 procent snabbare än Radcliffes skulle innebära 2:12:43. I Berlin i september förra året sprang Tigst Assefa på 2:11:53.
Men detta är förstås bara matematik. Alla gynnas inte lika mycket av att springa med superskor. Som Camille Herron till exempel. Hon har världsrekord på distanser från 100 miles och 12-timmars till 6-dagars och menar själv att hennes unika löpstil gör att hon inte kan dra nytta av superskornas fördel. Hon springer fortfarande med skor utan kolfiberplatta. Och slår fortfarande världsrekord.
Större fördel för kvinnor?
Ändå visar forskning att den positiva effekten av superskor är större just för kvinnor.
Ett sätt att räkna på hur mycket tiderna har förbättrats sedan superskornas inträde är att göra en statistisk jämförelse av topp 100 damer och herrar varje år. För distanser från 5 000 meter upp till maraton visar en studie på tidsförbättringar på 0,7–1,4 procent för män och 2,2–3,5 procent för kvinnor.
Om det faktiskt är så att kvinnor generellt tjänar mer tid med superskorna är ännu inte vederlagt. Mer forskning behövs på det området. Skillnader i kroppsmassa, löphastighet och biomekanik är några möjliga förklaringar till varför kvinnor eventuellt tjänar mer på att använda superskor.
Om vi återigen jämför Tigst Assefas 2:11:53 från 2023 med Paula Radcliffes 2:15:25 är skillnaden 2,7 procent – alltså inom det spann som kvinnors prestation förbättras av superskorna, enligt ovan nämnda studier. Skulle de ha sprungit i samma lopp, med samma skor, skulle de säkert ha kämpat om segern in i det sista.
Mer än bara skorna på halvmaraton och maraton
En förbättring av Kjell-Erik Ståhls maratontid med 0,7–1,4 procent skulle innebära en tid någonstans mellan 2:08:48 till 2:09:43. Även Samuel Tsegay och Ebba Tulu Chala har sprungit i det spektrat. Suldan Hassans svenska rekord står med dessa siffror däremot ännu tydligare ut som en odiskutabel förbättring.
När det kommer till framlidne världsrekordhållaren på herrsidan, Kelvin Kiptum, sprang han i Chicago i höstas på 2:00:35. Världsrekordet innan superskornas inträde var Dennis Kimettos 2:02:57 från Berlin 2014. Det är en skillnad på ganska precis 2 procent. Om siffrorna för män i ovan hänvisade studie stämmer skulle skorna alltså inte ensamt kunna förklara den förbättringen.
På halvmaraton hade Mikael Ekvall det svenska rekordet fram till 2019, med tiden 1:02:29. Andreas Almgrens tid på 59:23 från februari i år är nästan 5 procent snabbare. Napoleon Salomons 1:01:17 från 2019 är 1,8 procent snabbare än Ekvalls tid och de är därmed mer jämbördiga med skoeffekten inräknad.
Andreas Almgren – Almgreneffekten större än skoeffekten. FOTO: Deca Text & bild
Även på 10 000 meter är Almgrens 26:52.87 nästan 4 procent snabbare än Jonny Danielssons gamla svenska rekord. Almgreneffekten är alltså större än skorna på hans fötter.
Större fördel på längre distanser?
Om vi går upp på ultradistanser är det statistiska underlaget sämre, då färre springer 100 km eller 24-timmars ofta eller med optimala förutsättningar. I teorin är det också andra faktorer som är mer begränsande för resultatet på ultradistanser än dem där superskornas fördel ska kunna nyttjas fullt ut. Likväl visar statistiska jämförelser av resultaten att en signifikant förbättring har skett sedan superskornas inträde.
Det är stor skillnad om det är ett VM-år eller inte, men en liknande jämförelse med topp 20 i världen varje år visar på 2,6–2,7 procent förbättring på 100 km för män och 4,1–5,2 procent för kvinnor efter superskornas intåg från 2017 och framåt.
En tydlig prestationsförbättring kan utläsas (i tid) från 2017 och framåt, för topp 20 kvinnor i världen på 100 kilometer.
Jonas Buud blev världsmästare 2015, på 6:22:44 och i samma VM tog Kajsa Berg silver på 7:20:48. Ponera en förbättring med 2,5% respektive 4%, då får vi tider på runt 6:13 på herrsidan och 7:03 på damsidan. Det hade varit just bakom tiden för VM-guld på herrsidan 2022 och gett europarekord och VM-guld på damsidan.
Även för topp 20 män på 100 kilometer ses en tydlig förbättring efter 2017.
Räknar vi omvänt skulle i så fall Olle Meijers nysatta svenska rekord på 6:20:51 motsvarar runt 6:30 utan superskor. Nikita Steiners SM-guldtid 7:35:39 skulle gett plats 14 på VM 2022. Med 4 procent långsammare tid, strax under 7:54, skulle det blivit samma placering på VM 2015.
Ännu längre – ännu bättre?
Är fördelen av superskor ännu större för längre distanser? Bristfällig data gör att den frågan inte går att svara på ännu. Möjligen gynnas ultralöpare mer av den dämpande effekten som ökar muskeluthålligheten, eller kanske genom ett mer skonsamt löpsteg. Eller så har kanske tränings- och återhämtningseffektenstörre betydelse. Befintlig data visar i alla fall att det även på ultra generellt verkar vara en större fördel för kvinnor att springa i superskor.
För 24-timmarslöpning sticker EM-året 2022 och VM-året 2023 ut på ett sätt som inte bara kan förklaras med allmän utveckling. Det är liknande siffror för män, men en något lägre förbättring för kvinnor.
Även på 24-timmars kan man se en tydlig prestationsförbättring (i distans) från 2017 och framåt för topp 20 män i världen.
Leker vi med jämförelser skiljer det över 5 procent mellan Aleksandr Sorokins världsrekord på 319,614 km från EM 2022 jämfört med Yiannis Kouros “omöjliga” 303,506 km från 1997. Återigen – en skillnad som inte bara kan förklaras med superskornas effekt.
Mellan Tobbe Gyllebrings svenska rekord 2023 och Johan Steenes VM-bronsresultat 2017 skiljer det ungefär två procent.
På 24-timmars är förbättringen inte lika tydlig för topp 20 kvinnor jämfört med topp 20 män i världen.
På VM i Taiwan 2023 sprang Miho Nakata 247 meter längre på VM 2023 än vad Camille Herron gjorde 2019. Alltså samma Herron som aldrig springer i superskor. Intressant är också Maria Janssons 250,647 km från EM-guldet 2016, som ingen annan svenska ännu varit i närheten av. Det hade räckt med en förbättring med 1,5 procent för att det skulle räcka till VM-silver i Taiwan.
Nya skoregler på gång
Nog med sifferexercis. Elitidrott handlar om att optimera alla variabler inom det som är tillåtet för att prestera så bra som möjligt. Då springer man förstås också med skor som kan göra resultatet bättre. Att jämföra resultat med eller utan superskor blir därför bara av akademiskt intresse.
Likväl är superskorna ett kontroversiellt ämne, där tillverkarna hittar kryphål i regelverket för att ta fram skor som ger största möjliga fördel. För att förutsättningarna ändå ska bli så rättvisa som möjligt är därför nya skoregler på gång. I stället för regler om sulans tjocklek diskuteras nu om man kan sätta en gräns för hur mycket energiåterföring skorna får ge.
Exakt hur mycket fördel olika typer av skor ger, vad fördelarna beror på och hur mycket olika löpare kan dra nytta av dessa är ett ämne som vi aldrig kommer kunna omsätta i exakta siffror. Löpning som idrott utvecklas på flera sätt, konkurrensen blir hårdare och det krävs mer för att vara i topp. Och skorna är definitivt en viktig faktor i denna utveckling.
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 2
Kjell-Erik Ståhl
Skönt att fakta baserat på mer vetenskapligt underlag börjar komma fram. Det har ju spekulerats om allt mellan 2-4% i tidsförbättring. Ett mer rättvisande mått, när man nu ska jämföra prestationer uttryckta i tid mellan olika löpgenerationer, vore ju att betrakta tidsgapet till gällande världsrekord eller att helt strunta i tiderna och istället se till placeringar och prestationer i stora mästerskap (OS,VM och EM).
Anders
Bra artikel!
Kan man standardisera test med 2:30/3/3:30 löpare o se om laktatkurvan förskjuts vid resparathonfart eller kanske 10 km test för att ökad puls o mer laktathöjning (2% även på laktat)
mha skorna?
