Nedräkningen mot adidas Stockholm Marathon i samarbete med adidas är över. Här reflekterar chefredaktör Anders Szalkai om den varma folkfesten och sitt lopp – där han för 26:e gången nådde det åtråvärda målet på Stockholms Stadion och dessutom fixade sitt uppsatta tidsmål.

[ANNONS FRÅN ADIDAS] Det är en speciell känsla när maratondagen är här – och för mig personligen än mer speciellt när det gäller adidas Stockholm Marathon. Loppet skapade min maratonkarriär och är förmodligen en av anledningarna till att jag skriver här.

För 30 år sedan, 1994, hade jag mitt genombrott som löpare i loppet när jag dels blev 2:a på 2:16:02 och dels vann mitt första SM-guld i maraton. Men så här 30 år senare är den meriten inte något som gör att jag tar mig igenom loppet. Men tack vare alla mina tidigare lopp i Stockholm får jag ett helt ofattbart härligt publikstöd och suverän pepp från medlöpare. Så en liten fördel har jag trots allt av mina tidigare meriter.

Magisk känsla i starten

Känslan ute i startfållan är som alltid magisk. Kanske lite extra magisk just i dag, eftersom vi är rekordmånga som väntar på att få oss iväg. Atmosfären med publiken, speakern och alla löpare är grym – det går inte att bli annat än inspirerad. Det är också en anledning till att jag faktiskt backar bakåt lite i startfållan för att om möjligt inte dras med i alltför hög fart i startrusningen.

Det är varmt så jag har laddat lite extra med två salttabletter på förmiddagen i kombination med lite mer än normalt utspädd uppladdningsdryck. Jag har respekt för värmen och vet att jag måste lägga upp loppet optimalt om jag ska nå mitt mål: att fortsatt hålla mig under tretimmarsgränsen. För att klara det krävs det att varje 5-kilometersavsnitt ska gå under 21:15 i snitt. I fart innebär det att jag måste snitta under 4:15 minuter per kilometer.

Gåshud-moment

Starten går. Jag får lite gåshud när jag springer iväg i det rekordstora fältet, där det enligt uppgift till slut var 18 396 löpare som kom till start av 23 000 anmälda.

Jag kollar inte på klockan utan försöker att hitta in till en bra rytm utan att stressa eller pressa – snarare håller jag igen. Farten kommer ändå att bli tillräckligt snabb här i början för att jag ska kunna nå mitt tidsmål att springa under tre timmar. Ett mål som jag står fast vid trots värmen.

Jag har också bestämt mig för att lyssna på mina egna råd, och tar det därför högst medvetet lite lugnare i alla motlut. Det blir mer att ”smyga” uppför än att trycka på, något jag håller hårt på. Även om det innebär att jag både tappar gruppen jag ligger i och att jag släpper förbi några löpare uppför första stigningen via Torsgatan upp mot St Eriksplan.

Första kollen på klockan blir när vi kommit över till Kungsholmen och 5-kilometerspasseringen där klockan visar 20:20. Känslan är bra. Det känns som att jag ligger rätt i förhållande till både fart och kapacitet – och det faktum att det är drygt 25 grader varmt och mestadels sol.

Vatten för kyla och vätska

Jag kombinerar vatten och sportdryck relativt regelbundet. Målet är att dricka minst en gång var 15–20:e minut. Jag har även med mig 2 energigels som jag tar efter 15 respektive 30 km. Där det passar häller jag även en mugg med vatten över huvudet. Även om det är lite vätska är den lilla kyleffekten positiv, och vid några tillfällen supportar även publiken med kallt vatten från vattenslang eller en väl kyld vattenflaska.

Så supporten gällande vätska och kyla måste jag säga är bra för min del, även om jag senare hörde att vattnet delvis tog slut. Det är så klart oerhört olyckligt en så varm dag som denna.

Världens snabbaste sko?

I år hade jag förmånen att, trots min elitmotionärsnivå, springa i världens kanske snabbaste och lättaste tävlingssko: adidas Adizero Adios Evo PRO 1. Den ger mig en överraskande bra känsla, trots att kilometerfarten inte är i närheten av den fart löparna håller som brukar ha denna supersko.

Trots att skon bara har gått totalt 14 km innan sitter den bra på foten, och den ger en härligt studsig känsla – men den springer så klart inte av sig själv. (En reflektion kring skon kan du läsa här.)

Halvmaran – allt går enligt plan

Jag fortsätter ta det lugnt så fort ett motlut kommer. Det känns som att taktiken funkar. Jag upplever inte värmen riktigt så pressande som den nog skulle kännas om jag låg högre i puls och ansträngning. 

Andra 5-kilometersavsnittet flyter på bra med 20:31 i tid, och milpassering blir därför 40:51. Ute på Djurgården tycker jag att jag fortsatt kan hålla steget bra. Även om 5-kilometersavsnitten nu går strax över 21 minuter är jag positiv.

Men det är ju inte svårt att vara positiv när hejaropen duggar tätt. Speciellt när vi lämnar Djurgårdens grönska och jag passerar halvmaran på 1:27:26. ”Anders”, ”Szacke”, ”Szalkai”, ”han som vunnit” – det ropas många olika ord, allt för att peppa mig. Så jag kan inte annat än att ge en stor eloge till alla er, både löpare, funktionärer och publik, som gav mig energi genom att heja på mig och alla andra. Tack!

Banans tuffaste backe

När Gamla Stan har passerats kommer stigningen jag pratat om, upp på Söder. Jag ”tassar” uppför, kanske inte lika lätt som tidigare och klart kantigare löpsteg, men fokuserar på att den tuffaste delen av banan snart är gjord.

I slutet av Katarinavägen kommer en officiell ”sponsorspurt”. Jag tänker att det är nu jag ska växla steg för att försöka hitta in till outnyttjad muskulär kraft. Och det funkar. Jag ser efteråt att jag på den lilla sprintsträckan går från cirka 14,6 km/h till 17,3 km/h. Även om pulsen går upp lite känns det plötsligt lite lättare igen. Jag plockar några löpare som börjat tröttna mer än mig.

Visst – Västerbron är allt lite kämpig uppför i den gassande solen. Jag försöker lyfta in några positiva minnen, påminner mig själv om att det är dags att plocka fram viljan och älska kampen. För nu är första tre milen avklarade.

Precis som alla andra försöker jag springa i skuggan när det går. Det är verkligen en tydlig skillnad när man får ett lite längre stråk utan sol. Kilometer för kilometer avverkas. Jag är riktigt nöjd när mellantidsklockan visar 21:25 i tid på de 5 kilometerna mellan 30 och 35 kilometer.

Även om snittfarten nu är något långsammare än snittet som krävs för ”sub 3” känner jag att jag har marginal, om än inte mycket, att tappa lite tid och ändå nå mitt mål om att gå under 3 timmar. Och det är nog tur. För när jag springer runt Gamla stan på väg in mot målet känner jag att det börjar bli kämpigt. Jag tar hjälp av några medlöpare, lägger mig bakom och försöker bara haka i. 

Nådde mitt mål ännu en gång

Jag tänker ett kort tag att det egentligen inte spelar någon som helst världslig roll om jag gör strax under eller strax över 3 timmar. Men sen tänker jag att jag ändå inte är så slut att jag ska ge upp målet. Jag ska inte börja tänka dom tankarna nu för att göra det lättare för mig. Oavsett fart är det nu en kamp mot tröttheten.

Jag passerar 40 kilometer vid Karlaplan och även om varje meter börjar kännas lång, känner jag att det kommer fixa sig. Mål nummer ett – att nå målet – och mål nummer två att komma under 3 timmar. Det är en grym känsla att nå Stadion och springa in över mållinjen. Det är åtråvärt.

Sluttiden blir 2:58:26 (Netto/Chiptid), och för mig är det helt ärligt ingen supertid. Men med tanke på hur känslan i träningen varit inför loppet, där jag känt mig långsammare än någonsin, och såklart värmen, så får jag ändå vara både glad och stolt att jag fixade det. Jag vet ju att det kommer ett lopp någon gång framöver där det inte går längre, men jag hoppas jag kan vara lika nöjd och postiv även då – för det är trots allt en fantastisk förmån att för egen maskin kunna få ta sig 42 km i en folkfest som Stockholm Marathon!

---