Jag tittade tillbaks på vad jag planerat för 2012. Jag hade döpt ett blogginlägg till” Mitt enkla lugna 2012. Så lugnt har det inte blivit.
2010, 2011 och 2012 har alla tre varit år då jag varit med om sånt som skakar om. Sånt man inte glömmer.
Det har hänt så mycket fantastiskt också. Jag har drivit på så mycket bra grejer men är ändå på min vakt. Rädd att släppa nära, släppa in, slappna av.
Samtidigt så gör det mig starkare. Jag har jobbat mig ur svackorna. Jag har tagit mig igenom det och jag är inte hindrad i min vardag. Tvärtom så är jag nästan modigare och tryggare nu. Trygg med att det enda som är beständigt- det är förändringen. Och att just nu är det enda vi kan ta förgivet.
Det här är mitt 2012. Det blir öppet och personligt men jag vill visa att man kan ta sig igenom saker. Jag funderade lite på hur jag skulle kategorisera det. Men det kronologiska har sin naturliga fördel, precis som det är naturligt att reflektera, göra bokslut och ladda om någon gång då och då. Som nu. Let’s go!
Jag började året med att flytta. Separerade redan 2010 men kunde bo kvar. Letade en liten lägenhet och väntade ut en i samma förening och 10 jan flyttade jag in i en liten mysig tvåa med min lilla tjej.
Men hela året har präglats av det som hände 15 februari. Flyget över tangenterna saktar ned när jag kommer till det. Jag har inte skrivit rakt ut vad som hände. Vill inte. Men en väldigt fin person miste livet. Jag var där och fick göra, se och höra sånt som man inte vill behöva uppleva om det inte får ett lyckligt slut. Det fick det inte. En alldeles fantastisk människa som gjorde så mycket för många som hade det sämre, tog sitt ansvar som världsmedborgare, spred glädje och inspirerade lämnade sin flickvän, sin familj och alla de han berörde. Att återberätta händelsen, ta del av en familjs sorg på begravningen men även en familjs fantastiska kraft att orka fira ett liv- det var starka dagar. Det var tårar som aldrig verkade ta slut.
Det rev upp massa rädslor och jag hade ett enormt stöd av min arbetsgivare då jag fick gå hos kristerapeut under våren. Jag vill våga reagera, agera och göra på samma sätt om jag, förbjude, skulle hamna i samma situation. Det var det terapin handlade om. Det var därför jag tvingade mig dit.
Våren som kom men som kändes mycket kallare än någonsin. Allt kändes så skört. Jag hade tvångstankar, kände skuld.
Jag är stark men det var tröttsamt att driva sig själv med hjärtat i halsgropen. Men jag jobbade ju med Tjejmarathon, något som gav otrolig mening. En ram och en struktur och en källa till energi som jag dök ned i varje kväll när tankarna kom som skuggor. Men jag var rätt bräcklig och fick influensa för första gången. Var liksom inte 100%. Samtidigt- mitt glada jag. Tränade för TEC 80 km (50 miles), jobbade hårt. Försökte vara mig själv.
Men andas man inte ordentligt får man inte syre. Får man inte syre kan man få skador. Jag fick ischias. Det förstod jag inte då. Det förstod jag 14 april då jag fick smaka på vad det är att ta fram kvinnlig råstyrka. Här är min story. TEC- Täby Extremte Challenge. Ett lopp över 8 mil eller 16 mil på milbana med varierad terräng. Detta år- i snö som vräkt ned. En förskjuten start och en utmaning med både distans och väder som variabler.
Sammanfattningsvis så sprang jag 3 ok mil, sen 1 ond mil och sen 1 mil då jag haltade runt och skulle bryta. Men se det får man inte för i målet finns en massa underbara människor som vill hjälpa- fast det fattar man inte då. Var av banan ca 30 min med ischiassmärta så ond att det inte gick att sätta foten ordentligt i marken. Fick hjälp av MarathonMias kille Silvio med något magiskt knakande så nerven fick syre och fick några smärtlindrande. Klev därefter med ett sjuhelsikkes pepp ut och avverkade 3 mil till och gick i mål som trea på 50 miles. DET lyfte mig. DET bär mig fortfarande.
Maddebar mig. Hon var där hela loppet och drev mig när det var tufft. Jag glömmer aldrig hur hon efter mina 5 mil då jag var redo att kapa benet av smärta sa ” men det är bara 3 mil var, du kan inte bryta nu!”. Ja jag ville slå henne med brödkaveln vi använt för att massera mina ben men sen gick hon ut sista varvet efter en hel dag vid sidan och pace-ade mig sista varvet. Makalöst!
Härligt va?
Veckan efter flög jag till Malmö och kollade läget när ett av våra kontor deltog på Lidingöloppet on Tour. Tyckte solen värmde igen och livet började om inte leka så le mot mig.
I maj vet jag vad jag gör varje år! Jag är med på Workout Åre! Jag flög upp på onsdagen och träffade gamla kollegor i Östersund innan tåget gick till mitt älskade Åre. Sov hos min kompis och firade födelsedagen med en rek-topptur med Magnus inför vårt pass på söndagen. Snön låg lårdjup nästan hela vägen upp. Solen strålade och på toppen mötte vi några förvånade skidåkare som undrade hur vi skulle ta oss ned? ”Springa igen” sa vi och den utförslöpan när vi dundrade ned i djupsnön i tusenmetarn förbi Hummeln kommer jag inte glömma.
Workout Åre är som vanligt årets högtig vad gäller träningsevent och i år laddar vi för ännu roligare löppass! Hoppas ni kan vara med!
Juni handlade bara om Tjejmarathon. Det var då världens första ultra för välgörenhet genomfördes efter att jag och Madde jobbat med det från januari. Från scratch. Från min tokiga ide till genomförande.
Anmälan, startlistor, sponsorer, bloggande, gemensamma långpass, insamlingen. logistiken av ett 53 km lopp i terräng för sjutton! Genomfört från Göteborg och Stockholm parallellt med vanliga jobb.
Påsarna under mina och Maddes ögon var enorma. Allt slit, alla kvällar, allt pyssel. Rekogniseringsturen två veckor innan där jag lånade Lanttos mtb för att provcykla banan. Så värt. Så så värt för att se 39 tjejer starta, kämpa genomföra och sprudla i mål! Tjejmarathon blev så mycket mer än vad vi någonsin föreställt oss. Över 100 000 kr överförda till Panzisjukhuset i krigshärjade östra Kongo.
Tack tack tack till tusen igen alla som hjälpte. Våra pojkvänner, min syster och kille, min kompis Helena som fick gå upp 5 och skumpa runt hela dagen och sen hem igen. Min faster och två väninnor som åkte från Värmland bara för att rodda med mat och fika vid målgång. Göran som fotade. Peter och Ingela som bara skulle ”kolla läget” och fick stå i målet. Alla i Grisslehamn som hjälpte till. Nu har jag säkert glömt massa människor men ni finns där i skallen ändå. Alla som bara ställde upp och inte fick en krona för slitet. Bara gav. Ni anar inte hur detta just efter det som hänt betydde så otroligt mycket för mig! Tack!
Juni blev också min debut i radio just avseende Tjejmarathon. Jag kommer ihåg hur taggad jag var! Först förvånad för Anna som intervjuade mig jobbar för ”Stil” i P1 och just stil vet ju alla inte är mitt piece de resistance direkt. Och juni avslutas varje år med att MiniMe fyller år. Trots allt som händer så är det hon i centrum. Navet liksom. Den där killen, den här modiga killen har också lyckats ta sig igenom hjärtats barrikader. Jäklars. :). Och det var bara halva året…
N och MiniMe i Grisslehamn vid målet för Tjejmarathon två veckor innan loppet
