Anledningen till att vi åkte hit ned var förutom att ha en mysig hösthelg på Österlen att springa Österlenmaran. Loppet utlovar en upplevelse utöver det vanliga med start efter morkrets inbrott, en bana genom ett upplyst Österlen under festivalen ”Österlen Lyser” och målgång på torget i Simrishamn.
Nicke skulle debutera på maran (utan vidare värst träning) och jag skulle springa och njuta. Efter BRR och den mentala utmaning och #fail som det ändå var (fast jag vet att jag ska vara nöjd jadijada men är man en vinnarskalle så är man) så var det enormt viktigt att få till ett riktigt skönt, njutarlopp utan press. För att inte dras med så bestämde jag att springa på puls. Någonstans mellan 145-150 slag ligger min distansfartspuls och där skulle jag ligga hela loppet fram till sista milen då jag tänkte att jag får räkna med lite naturlig pulsdrift.
Klockan tre låg vi och halvslumrade och var inte alls sugna på att springa men tog oss iväg till Simrishamn och tåget som tog oss till starten i Gärsnäs.
Där träffade jag flera av mina löparvänner- Mia, Silvio, Jan-Erik, Elin, Naiti, Wanja och Anna och det blev stort kramkalas och ett kackel utan dess like.
I starten var det värsta discot med en fotbollsplan upplyst med allsköns ljus och pumpande musik. Det var fantastisk stämning och så många var utklädda med ljusslingor och tokigheter.
Jag njöt av att känna det där mysiga pirret och vara omgiven av löpare och helt utan press. Inte som inför BRR där jag visste att när starten går så börjar utmaningen.
I starten hade jag puls 64 (hade nog närmare 100 på BRR) och lufsade iväg utan koll på klockan för att hitta tempo. Ganska snart landade jag på 5:35 och låg runt där och pulsen var mellan 139-147.
Therese från Halmstad kom och sa hej- jättekul att träffa bloggläsare i spåret. Jag var nog lite långsam för hon skulle springa halvmaran men vi hann prata lite- kul att ses! Hoppas det gick bra.
Efter 7 km lade min pannlampa av. Insåg att jag alltså satt i gamla batterier. Klantisch. Stängde av för att ha lite ljus kvar om det skulle krisa. Men springa i mörker är min grej och än så länge var det så många halvmaralöpare med så det var ljus överallt. Däremot tog det evinnerlig tid att gå på toa i buskarna de 6 (!!) gånger jag gick då jag navigerade med mitt dåliga ljus. Note to self också: de här stora åkerpartierna erbjuder inget skydd för en person i reflexväst. Så man får snällt vänta in en buske någonstans.
Överallt här och var längs vägen lyste det av marshaller, eldar och folk hejade i byarna! Riktigt mysig stämning. Så himla härligt. Många sprang om i början och så brukar det vara.Skönt att inte ha bråttom. Jag kikade på pulsen vid varje kilometerpassering och bara njöt av att kroppen gick så bra. Det var som att jag lagt i treans växel, hade full tank och bara tuffade.
Det var riktigt mäktigt att se ett långt tåg av lysande löpare på den mörka landsbygden. Ett väldigt speciellt lopp!
På såna här korta lopp när jag ätit bra innan så är det mest lite glukos och fruktos jag är ute efter som går rätt ut i blodet och ger lite kick på. När du väl tränar så får socker inte samma insulineffekt som om du äter det i ”vilande” läge. Lösgodis är klockrent så hade det i vätskeflaskorna och drack bara vatten vid vätskestationerna.
Förbättring till nästa år: Det är bra om funktionärerna vet vilken sportdryck de delar ut. ”Hallon” är inget bra svar till petiga löpare!
Det fanns mest bara vatten och sportdryck, på några stationer lite banan och pepparkaka men min mage skulle inte palla de kryddorna efter några mil så jag åt lite godis då och då och mina BCAA förstås.
Efter halvmarapasseringen blev det väldigt mycket glesare. Jag sprang bakom Mia och Silvio en hel del och fick en sån där runners high och blev helt tårögd för det var så- mysigt! Silvio och Mia är två favoriter och att ligga bakom dem och ha hjälp av deras pannlampor längre fram även om jag inte såg var jag satte fötterna – det var ..fint! På något sätt. Jättefint! Jag sprang ikapp dem flera gånger men så skulle ju jag ut i terrängen och kissa hela tiden.
Vid 28 kilometer ser jag en bekant figur- Nicke! Han har sprungit på rätt bra först- halvmaran på 1.40 men sen gick det tydligen inte alls bra. Vi tog det lite lugnare ett tag och jag tyckte att ” åh vad kul nu kan jag dra dig”och under två kilometer sprang jag, Mia, Silvio och Nicke ihop och det var också mysigt tyckte jag. Nu var jag riktigt uppvärmd och benen började gå snabbare på samma puls men N saktade ned. Jag vände mig om och såg att han var långt bak och loopade tillbaka till honom. Men han ville att jag skulle springa på. Tvekade lite men han såg helt ok ut och sa åt mig att springa iväg så jag vände och fortsatte mot målet.
Nu var jag själv och det var becksvart. Jag lade min pannlampa i Nickes rygga innan så nu hade jag inte ens det svaga ljuset jag hade sparat på innan. Stannade och letade fram min lilla Silva ”knapp”lampa och pillade fast den på vätskebältet så den lös lite framåt. Svor åt alla bilar jag mötte som förstörde mörkerseendet. Lyfte benen lite väl högt varje steg bara för att inte sopa i något.
Jag tror att jag sprang om ungefär 20 personer sista milen. Det är där man märker att man är en uthållighetsmaskin. Folk springer stelt och flåsar och suckar och man vill bara peppa men tydligen är det inte jätteroligt när det kommer en glad tjej studsande förbi och tjoar. En del tycker det. Andra bara tittar snett på en :).
Nu var pulsen mer 149-150 men andningen var helt lätt och jag kände mig bara euforisk och glad och så tacksam för min starka kropp som inte hade reagerat på 4 mils löpning.
Precis innan mål var det en sorts röktunnel som jag stannade och fotade och folk bara skrek ”spring spring” så det kanske verkade lite korkat men tiden var ju liksom inte i fokus. Jag såg inte ens vad för tid jag fick men hade 4.02 på min egna mätning när jag stannade den på 42,5 kilometer med ungefär 5:40 i snittfart med alla stopp. Det var ett riktigt fint långpass och det bästa var att pulsen stabilt rasade rakt ned efter målgång och benen är pigga idag trots att 4 mil asfalt inte riktigt är min grej i supertunna 150 g skor..
N hade brutit och mådde lite kymigt men sen helt ok. Han har kläckt några riktigt lustiga citat idag och verkar ha kommit fram till att han vill ”springa snabbt och det är tråkigt att springa långsamt och långt” och det här med maraton var inte så roligt men han får berätta själv kanske i ett eget inlägg. Tänk att vi är så olika!
Ett stort tack till Österlenmaran för ett riktigt fint arrangemang. Eldsjälar, lokalt engagemang och ett lopp av löpare- det märks! Det kommer vara knökfullt på det här loppet nästa år det kan jag garantera!
Och jag kan varmt rekommendera det här loppet! En riktigt- mysig upplevelse! Här har du bilder!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in