50 löppass på 100 dagar-Hard core edition


PÅ Facebook finns det en grupp som heter som ovan. Här hittar du den!

Jag är rätt bra på att påbörja saker, men har  ibland svårt att avsluta. Att regga min träning till exempel. Så så dålig på det. Med utmaningen 50 löppass på 100 dagar kommer jag skriva ned någonstans iallafall vad jag gör så jag kanske får till det nu? Jag har ju falerat totalt att följa upp hur mycket jag tränat i år. En kväll ska jag sätta mig och registrera allt.

Men det är nu många behöver pepp för att hålla i löpningen! Jag vägrar ju konsekvent löppand och älskar att ta mig ut en ruggig dag!

Joina du med vetja!

Värmlandsmurr!

 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Longitudinell studie på ultralöpare


Ultra växer så det knakar! Det är superkul!

Antalet genomförda ultralopp i nordamerika ökade med 22 % mellan 2011 och 2012. Det är en rätt saftig ökning och det är kul att man mätte just finishers för att anmäla sig är som sagt en sak. Genomföra en annan!

Det har varit lite si och så med studier på ultralöpare. Oftast handlar studier på långdistanslöpare om löpning max upp till maratondistansen men det öppnar ju sig en hel värld efter den distansen där det mentala, det fysiska, näringsmässiga, hormonella och …ja allt nästan får en ny dimension.

Personligen upplever jag ultraloppen (iaf de två 100 miles jag gjort) som något totalt annorlunda på alla sätt och vis mot att förbereda sig för och genomföra ett lopp upp till maratondistansen.

Studien jag hittat är inte så jättespännande men lite intressant ändå.

Ur en pool av 3000 tillfrågade kunde man använda 1212 svar i studien. Den genomsnittliga distansen sprungen det senaste året var 335 mil ungefär. ingen större skillnad i distans mellan män och kvinnor men med åldern tenderade distansen att minska (man kanske har gjort sin grundperiod liksom).

Medianåldern för första ultra var 37 år och av de som inte hade sprungit ultralopp senaste åren var skada, arbete och familj en prominent orsak till detta. Dessa faktorer låg till grund också för de som inte sprungit senaste året men tänkte springa igen.

Det vore intressant med en djupare studie i vilka skador som är vanligast, övriga hälsoaspekter och jag skulle gärna vilja veta lite mer ”andliga” frågor. Ultralöpare, i min uppfattning, är människor som ”går sin egen väg” och ofta har starka övertygelser om olika saker. Det här är bara eget reflekterande men jag tror säkert att man skulle kunna lära sig ett och annat och se tydliga drag.

Sånt där jag själv skulle vilja undersöka om jag kunde bli tidsalkemist.

Här kan du läsa hela studien.

Foto: Ultrarunning.pl – Antony Krupicka-mannen som flyger upp och nedför bergen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ett mål är en dröm som är tidsbestämd


The legendary ”Race Across The Sky” 100-mile Run is where it all started back in 1983. This is it. The race where legends are created and limits are tested. One hundred miles of extreme Colorado Rockies terrain — from elevations of 9,200 to 12,600 feet. You will give the mountain respect, and earn respect from all. – See more at: http://www.leadvilleraceseries.com/page/show/311976-lt-100-mile-run#sthash.vx5BvALQ.dpuf
The legendary ”Race Across The Sky” 100-mile Run is where it all started back in 1983. This is it. The race where legends are created and limits are tested. One hundred miles of extreme Colorado Rockies terrain — from elevations of 9,200 to 12,600 feet. You will give the mountain respect, and earn respect from all. – See more at: http://www.leadvilleraceseries.com/page/show/311976-lt-100-mile-run#sthash.vx5BvALQ.dpuf

¨The legendary ”Race Across The Sky” 100-mile Run is where it all started back in 1983. This is it. The race where legends are created and limits are tested. One hundred miles of extreme Colorado Rockies terrain — from elevations of 9,200 to 12,600 feet. You will give the mountain respect, and earn respect from all.

Det finns ett lopp som lockar mig mer än något annat.

Leadville 100 trail run går upp över Hope pass i Colorado och Rocky Mountains. 4800 stigmeter totalt. 16 mil.

Jag har aldrig varit i USA. Inte varit sugen. Det här är jag sugen på. Det här loppet kräver så otroligt mycket mer än de 100 miles lopp som jag kommer att springa de närmsta åren. Det kräver #BADASS mental styrka och en fysik utöver det vanliga.

Ungefär hälften av de som startar klarar cut-off tiden på 30 timmar.

Nu råkar min coach vara Leadville Champion från 2012 och kan det här loppet.

Nu råkar jag ha den där tron att jag faktiskt kan fixa det här. Om en massa andra människor klarat det här loppet genom åren-ja då ska väl jag också kunna det. Jag har bara börjat skicka ned en hink brunnen av kraft, uthållighet, envishet och löparglädje jag har. De här två 100 milesloppen jag gjort i år- känns som en nätt uppvärmning. Det är som första centimetern på en halvmeter lång linjal rent prestationsmässigt.

Det blir inte nästa år. Men kanske om två år.En dröm som inte är tidsbestämd. Men som börjar ta tydligare form.

Kika och bli sugna!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#Måndagspeppen From little things big things grow


Vissa projekt och drömmar känns ibland bara helt omöjliga. Man vet att man vill dit. Men vägen känns som en enda lång uppförsbacke.

Och det finns ju hur många exempel som helst från livet och naturen på att allt faktiskt börjar med det där lilla steget.

Det där lilla fröet. Och det kan inte börja på något annat sätt. Det är the blessing in disguise.

Vill du bli snabb eller uthållig- eller både och. Måste du börja med en liten förändring. Idag. Vill du byta jobb, flytta, starta eget, utbilda dig. Så finns det ett litet steg att ta idag för det med.

Vad du än vill göra så går det inte att hoppa dit. Försöker du är det med största sannolikhet så att det blir ohållbart.

Jag blir kontaktad av många som vill bli ultralöpare. Som vill springa långt. Men som ”inte orkar”. ”Inte kan”.

Surprise- en gång har alla ultralöpare ”inte orkat” ”Inte kunnat”. Men någonstans började de. Springa lite längre. Öka lite. Babysteps. Jag har berättat att jag tyckte milen var väldigt lång. Nu tycker jag det är lite småmysigt att jogga ett maraton. Det gick inte över en natt. Det skedde över tid. Det började med en liten förändring rent praktiskt. Men ett stort skifte mentalt.

Nu. Idag. Börjar jag. Idag gör jag en liten men beständig förändring mot mitt mål. Idag är jag på väg.

Det är det enda sättet. Det är det lätta sättet. Det är precis det du kan göra idag. Det är precis det du ska göra idag.

Från små saker, växer stora fram.

20131104-125831.jpg
Tjejmarathon. En idé. En dröm. Som med många små steg är verklighet idag.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Österlenmaran- ett lysande mysparty


Anledningen till att vi åkte hit ned var förutom att ha en mysig hösthelg på Österlen att springa Österlenmaran. Loppet utlovar en upplevelse utöver det vanliga med start efter morkrets inbrott, en bana genom ett upplyst Österlen under festivalen ”Österlen Lyser” och målgång på torget i Simrishamn.

Nicke skulle debutera på maran (utan vidare värst träning) och jag skulle springa och njuta. Efter BRR och den mentala utmaning och #fail som det ändå var (fast jag vet att jag ska vara nöjd jadijada men är man en vinnarskalle så är man) så var det enormt viktigt att få till ett riktigt skönt, njutarlopp utan press. För att inte dras med så bestämde jag att springa på puls. Någonstans mellan 145-150 slag ligger min distansfartspuls och där skulle jag ligga hela loppet fram till sista milen då jag tänkte att jag får räkna med lite naturlig pulsdrift.

Klockan tre låg vi och halvslumrade och var inte alls sugna på att springa men tog oss iväg till Simrishamn och tåget som tog oss till starten i Gärsnäs.

Där träffade jag flera av mina löparvänner- Mia, Silvio, Jan-Erik, Elin, Naiti, Wanja och Anna och det blev stort kramkalas och ett kackel utan dess like.

I starten var det värsta discot med en fotbollsplan upplyst med allsköns ljus och pumpande musik. Det var fantastisk stämning och så många var utklädda med ljusslingor och tokigheter.

Jag njöt av att känna det där mysiga pirret och vara omgiven av löpare och helt utan press. Inte som inför BRR där jag visste att när starten går så börjar utmaningen.

I starten hade jag puls 64 (hade nog närmare 100 på BRR) och lufsade iväg utan koll på klockan för att hitta tempo. Ganska snart landade jag på 5:35 och låg runt där och pulsen var mellan 139-147.

Therese från Halmstad kom och sa hej- jättekul att träffa bloggläsare i spåret. Jag var nog lite långsam för hon skulle springa halvmaran men vi hann prata lite- kul att ses! Hoppas det gick bra.

Efter 7 km lade min pannlampa av. Insåg att jag alltså satt i gamla batterier. Klantisch. Stängde av för att ha lite ljus kvar om det skulle krisa. Men springa i mörker är min grej och än så länge var det så många halvmaralöpare med så det var ljus överallt. Däremot tog det evinnerlig tid att gå på toa i buskarna de 6 (!!) gånger jag gick då jag navigerade med mitt dåliga ljus. Note to self också: de här stora åkerpartierna erbjuder inget skydd för en person i reflexväst. Så man får snällt vänta in en buske någonstans.

Överallt här och var längs vägen lyste det av marshaller, eldar och folk hejade i byarna! Riktigt mysig stämning. Så himla härligt. Många sprang om i början och så brukar det vara.Skönt att inte ha bråttom. Jag kikade på pulsen vid varje kilometerpassering och bara njöt av att kroppen gick så bra. Det var som att jag lagt i treans växel, hade full tank och bara tuffade.

Det var riktigt mäktigt att se ett långt tåg av lysande löpare på den mörka landsbygden. Ett väldigt speciellt lopp!

På såna här korta lopp när jag ätit bra innan så är det mest lite glukos och fruktos jag är ute efter som går rätt ut i blodet och ger lite kick på. När du väl tränar så får socker inte samma insulineffekt som om du äter det i ”vilande” läge. Lösgodis är klockrent så hade det i vätskeflaskorna och drack bara vatten vid vätskestationerna.

Förbättring till nästa år: Det är bra om funktionärerna vet vilken sportdryck de delar ut. ”Hallon” är inget bra svar till petiga löpare!

Det fanns mest bara vatten och sportdryck, på några stationer lite banan och pepparkaka men min mage skulle inte palla de kryddorna efter några mil så jag åt lite godis då och då och mina BCAA förstås.

Efter halvmarapasseringen blev det väldigt mycket glesare. Jag sprang bakom Mia och Silvio en hel del och fick en sån där runners high och blev helt tårögd för det var så- mysigt! Silvio och Mia är två favoriter och att ligga bakom dem och ha hjälp av deras pannlampor längre fram även om jag inte såg var jag satte fötterna – det var ..fint! På något sätt. Jättefint! Jag sprang ikapp dem flera gånger men så skulle ju jag ut i terrängen och kissa hela tiden.

Vid 28 kilometer ser jag en bekant figur- Nicke! Han har sprungit på rätt bra först- halvmaran på 1.40 men sen gick det tydligen inte alls bra. Vi tog det lite lugnare ett tag och jag tyckte att ” åh vad kul nu kan jag dra dig”och under två kilometer sprang jag, Mia, Silvio och Nicke ihop och det var också mysigt tyckte jag. Nu var jag riktigt uppvärmd och benen började gå snabbare på samma puls men N saktade ned. Jag vände mig om och såg att han var långt bak och loopade tillbaka till honom. Men han ville att jag skulle springa på. Tvekade lite men han såg helt ok ut och sa åt mig att springa iväg så jag vände och fortsatte  mot målet.

Nu var jag själv och det var becksvart. Jag lade min pannlampa i Nickes rygga innan så nu hade jag inte ens det svaga ljuset jag hade sparat på innan. Stannade och letade fram min lilla Silva ”knapp”lampa och pillade fast den på vätskebältet så den lös lite framåt. Svor åt alla bilar jag mötte som förstörde mörkerseendet. Lyfte benen lite väl högt varje steg bara för att inte sopa i något.

Jag tror att jag sprang om ungefär 20 personer sista milen. Det är där man märker att man är en uthållighetsmaskin. Folk springer stelt och flåsar och suckar och man vill bara peppa men tydligen är det inte jätteroligt när det kommer en glad tjej studsande förbi och tjoar. En del tycker det. Andra bara tittar snett på en :).

Nu var pulsen mer 149-150 men andningen var helt lätt och jag kände mig bara euforisk och glad och så tacksam för min starka kropp som inte hade reagerat på 4 mils löpning.

Precis innan mål var det en sorts röktunnel som jag stannade och fotade och folk bara skrek ”spring spring” så det kanske verkade lite korkat men tiden var ju liksom inte i fokus. Jag såg inte ens vad för tid jag fick men hade 4.02 på min egna mätning när jag stannade den på 42,5 kilometer med ungefär 5:40 i snittfart med alla stopp. Det var ett riktigt fint långpass och det bästa var att pulsen stabilt rasade rakt ned efter målgång och benen är pigga idag trots att 4 mil asfalt inte riktigt är min grej i supertunna 150 g skor..

N hade brutit och mådde lite kymigt men sen helt ok. Han har kläckt några riktigt lustiga citat idag och verkar ha kommit fram till att han vill ”springa snabbt och det är tråkigt att springa långsamt och långt” och det här med maraton var inte så roligt men han får berätta själv kanske i ett eget inlägg.  Tänk att vi är så olika!

Ett stort tack till Österlenmaran för ett riktigt fint arrangemang. Eldsjälar, lokalt engagemang och ett lopp av löpare- det märks! Det kommer vara knökfullt på det här loppet nästa år det kan jag garantera!

Och jag kan varmt rekommendera det här loppet! En riktigt- mysig upplevelse! Här har du bilder!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Österlenspring och höstmys


20131102-114655.jpg

Jag och N tog tåget hit igår för en långhelg i höstmys. Vi hyrde bil i Simrishamn och bor på vandrarhem i Baskemölla. Allt är väldigt nära och smidigt med den hyrbil som vi skaffade rätt direkt.

Första dagen var vi nere på stranden på promenad. Naturen är.. barsk! Det är kargt vackert på något sätt. Men enormt öde. Precis som jag gillar det! Så glad att vi åker hit såhär på hösten!

Igår var vi i Kivik och gick i skogen och tittade på träd. Jag hittade min favoritsort äpplen (Honey Crisp- VAR kan jag köpa dem?) och sen åkte vi till Olof Viktors i Glemminge och fikade och beundrade vackra målningar.

Sen åkte vi till Ale Stenar som jag trodde skulle vara fantastiskt vackert och det var väldigt fascinerande att läsa om de arkeologiska teorierna och kopplingen till Stone Henge men jag är nog rätt bortskämd med vackra kuster. Tror den kusten gör sig bäst i soluppgång. Men vi fick en härlig galet blåsig löprunda och naturen var sådär dramatisk som ger allt en till dimension.

Idag hämtade vi ut nummerlappar för Österlenmaran. Ett lopp arrangerat av löpare och lokala eldsjälar och det märks! Och det är därför jag hellre åker och springer såna här lopp än tex Stockholm Marathon eller Midnattsloppet. Även om jag inte springer för en tid utan för ett långpass och en löparupplevelse utöver det vanliga! Det lilla, personliga- det gillar jag!

Loppet går nämligen under ljusfesten ”Österlen lyser” och de olika byarna vi passerar i det platta landskapet har olika aktiviteter och hela landskapet lyses upp av marschaller, fackeltåg och annat.
Vi hann också hälsa på Fredrika och Seth Ronland och jag fick en proteinbar (på bild nedan) som ska innehålla ”riktiga grejer”. Ska testas!

N debuterar på maraton också och det ska bli enormt kul att se hur det går för honom. Helgen vi förlovade oss skulle han egentligen sprungit ett ordentligt långpass men – ja vi var ju på Yasuragi istället men jag tror han fixar det jättebra. Han är ”distansskadad” som de flesta i min omgivning och ”ett maraton borde man ju klara” tycker han.

Själv springer jag på pulsklocka idag med zon 2-3 ungefär. Men jag tror jag att jag precis som de flesta andra som springer maraton kommer få fajtas lite för att ta mig i mål för jag har bara sprungit kortare pass (förutom 2 mil förra helgen) de senaste veckorna. Ett riktigt mysigt långpass ser jag det här som och ska hålla alla tummar för alla som debuterar eller springer för en bra tid!

Tack Crisp Team på förhand för ett riktigt fint lopp!

20131102-114701.jpg
20131102-114708.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in