Annie testar: Casall MBT

…det vi säger om människor när de lämnat jorden.

Tänk om alla fick veta idag hur fantastiska vi tycker de är, hur vi respekterar dem, hur de imponerar på oss, gör oss glada. Inspirerar. Tänk att de ofta måste dö för att vi ska samlas i en från hjärtat hyllning.

Tänk om vi väljer att imorgon, eller redan idag, berätta för någon hur mycket de betyder för oss.

Så skapar vi levande legender. Levande legender som får en boost att verka vidare.

Ringar på vattnet. Goda ringar på vattnet.

---

Gissa vad- DET BEROR PÅ! Allt beror på!

Och jag tänker fortsätta skriva om ren kost och folk behöver inte hålla med och får gärna rekommendera O’boy efter långpass men det kommer inte komma härifrån. Från mig kommer isåfall tips om havremjölk med ekologisk kakao och en ekologisk banan och det får vara hur jäkla pretto som helst men det slinker ned så mycket skit i kistan hos både mig och andra så jag ser ingen anledning att rekommendera att man köper hem fettreducerad kakao och sojalecitin.

Jag tänker inte tipsa om tillsatser. Så enkelt.

Till vardags äter jag riktigt bra men på mina långpass blir jag lite bekväm och hinner inte baka egna bars utan fastnar i socker och quickfixträsket. Jag kommer peta i mig lite väl mkt processade skitgrejer och socker en masse för att ta mig igenom mina 16 mil men tids nog är det tänkt att jag ska vara lite hälsosammare och lite mer back to basics. Ännu starkare fettförbrännare- det är ju såpass låg intensitet så det är fullt möjligt. Hjärnan kan få lite socker att roa sig med men kroppen klarar sig rätt bra på mestadels fett. Riskerar ju liksom aldrig att ta slut.

Ben Greenfield är lite extrem, milt uttryckt. Killen är verkligen cutting edge men det är roligt och intressant att lyssna på all hans kunskap. Han tränar och tävlar ketogent- alltså med väldigt låga glykogennivåer i kroppen med en fettförbränning som är av hög klass. Killen tuggar en Ironman på under 10 timmar lätt så han vet vad han pratar om. Han är väldigt extrem men jag bara älskar att ta till mig en del av hans tips och just nu så läser jag på om det här UCAN Superstarch som jag nu rett ut är icke genmodifierad majsstärkelse som inte är modifierad på vanlig väg utan med ” heat and moisture” men jag är ändå lite skeptisk. Har fått massa prover hem jag ska prova men de innehåller vassleprotein och jag brukar få kväljningar av allt flytande som är tjockare än vatten eller juice. Jag har aldrig druckit en proteinshake i hela mitt liv och kommer nog aldrig göra.

Men har du tänkt att köra en Ironman på socker så kika in på det här youtubeklippet för ett annat sätt att tänka. Kanske verkar lite extremt men..Allt som ger en ny dimension berikar sinnet tänker jag. Ser ut som ett lab mer än ett kök…..

Enjoy

---

Det är så fantastiskt med kost. Det är lite religion. Gud är fett, satan kolhydrater i en religion och i en finns Jesus som är protein och så Judas som är socker och så har vi en religion där köttet är djävulen istället. Att det på samma dag kan släppas kostråd som är så olika som handlar om hur man äter för ett och samma syfte- ja det visar bara hur spretig och rörig denna djungel är. Eller kan vara.

Jag har hört några av Axas kostråd och tänker att är det liksom ok att 2013 visa en ljus macka med skinka (utan att säga att den inte ska vara hoppressade grisbitar) som bra återhämtningsmål? Kan man skriva att ”tomma kalorier bygger inte en stark kropp” och några rader senare rekommendera att chokladdryck är bra återhämtning? ”Macka med ost eller skinka till mellis”? Det känns som att göra en tidsresa sisådär 20 år tillbaka i tiden. Det är ingen som dör av att äta ovan nämnda saker- men ska man ta sig tid att ge råd så kanske man kan ta det lite längre?

Två lästips att reflektera över:

Axas kostråd för kost runt träning-Här.

Fredrik Paulins tips för mat runt träning här.

Båda släppta idag.

Såhär är det också som en helt annan parantes: Kostrådgivare kan vem som helst kalla sig. Det är du när du säger åt ditt barn att äta upp maten. Ger råd. Om kost. Ät! Det finns inget som reglerar det. Jag kallar mig kostrådgivare för jag har utbildat mig inom kost till och från i 12 år och jobbar med det men det är ingen titel som regleras av någon. Jag skulle kunna hitta på allt jag skriver och säger men de som jag hjälper kommer förhoppningsvis märka att jag lägger tid i stort sett varje dag på att lära mig mer om kosten och hur den påverkar oss och efter att ha jobbat så länge med det så sitter det en del i skallen som inte behöver sitta i en titel även om jag gärna hade läst till nutritionist.

Alltid ständigt lärande är mitt motto. Att inse att man aldrig blir fullärd, att det alltid blir mer att lära, ju mer man lär sig. Det är både underbart och frustrerande.

Kostråd är en djungel alltså och det är verkligen så att ju mer jag lär mig desto mer vill jag veta. Senast idag lyssnade jag på Low Carb förespråkaren Tim Noakes som kommer ut med en ny bok i november. Hans kända bok The Lore of running handlar mycket om att äta en massa kolhydrater men han har lärt om totalt. Bara en sån sak.

Forskningen går framåt, vi får fler och fler empiriska studier att jämföra och där gör grabbarna på Träningslära ett hästjobb. Kan verkligen rekommendera att läsa där för non-BS utredning av vad som verkligen forskats fram.

Hur du ska balansera upp kolhydrater, fett och protein kan inte jag säga. Det beror på. Beror på massa saker. Men en sak är säker- du ska veta vad du äter och du ska äta riktiga råvaror. Där är början. Ta en kritisk machete med dig in i kostdjungeln och lycka till!

---

Alltså. På en skala av typiskhet så har jag en 10 av 10 just nu.

I intervjun på Möt Löparen så hävdar jag att jag minsann aldrig är sjuk och skadad det är jag minsann inte även om jag berättar om min gamla stukning (den jag fick 2010 tre veckor innan min första fjällmara).

Men i fredags- där när jag sprungit 52 kilometer och hoppade på ett av de här nya snajsiga tågen från Västerås till Stockholm- där och då bröts en svit där det var 1,5 år sen jag var ens förkyld.

AC’n på tåget kylde ned mig och man pratar om ett ”öppet fönster” efter träningspass när man är infektionskänslig och efter 52 km är och flera veckor med rätt stor mängd är man nog rätt öppen för bakterier. Jag brukar alltid ta hand om mig bra och borde varit medveten men nu satt jag bara och vilade, frös och sprang sen vidare. Det klarade inte mina bihålor och hade det varit någon annan dag hade jag tagit det jättelugnt på lördagen men nu var det slit och släp pch flytt och damm och drog säkert i mig massa dålig luft på återvinningsstationen. Det var liksom inte läge att inte hjälpa till med flytten. Igår fortsatte det, barnkalas, storhandla, röja förrådet färdigt för sånt hinner man ju inte en vecka med hämt och lämning. Ja är man efterklok ser man att man skulle ta det lugnt men det är inte så lätt att få livet att gå ihop.

Mina Hokas är inte heller de mest stabila även om de känns så och högerfoten som gick upp igen under Axa började ömma lite. Kylt och lindat och den känns ok men ..känns och känns den nu kommer den definitivt kännas under 16 mil i terräng.

Så..rätt åt mig. Typ. Men jag har världens starkaste immunförsvar ändå för jag känner att det känns bättre redan. Jag kör alla huskurer jag kan, drar ned än mer på mjölkprodukter och animaliska produkter, dricker kokt vatten enkom och mycket hett vatten med ingefära och citron. Har just offrat en gammal vattenflaska för att göra en egen nässkölj och gjort storkok av kitchari som jag ska berätta vad det är imorgon.

Det är bara så himla typiskt men inget att stressa upp sig över. Jag har 11 dagar att bli dunderfrisk igen och lite bumps in the road ska det väl vara ändå ibland. Det härdar. Eller vad man säger.

Här är ett inlägg från min nya favoritblogg. Hitta en mer politisk inkorrekt löparblogg!

---

Ibland slår det slint. Ibland snurrar det. Ibland är det kaos och ibland blir man saligt förbannad. Ibland är folk elaka, missunsamma, jävlas och slänger ur sig saker man inte förstår.

Ibland är den där klara vägen framåt inte så klar alls. Man måste ta beslut, ta aktion, ta ett steg, ta ställning. Men man vet inte och man har inte tid att tänka sig ned att tänka efter.

I livet- på jobbet, till och från jobbet, på familj, på barn och på vänner kan man ibland känna att man antingen vill explodera eller implodera. Man läser något på Facebook eller Twitter som sticker precis som en spetsig nagel i ögat och man är så nära att skriva en syrlig kommentar. Men man vet att man inte riktigt vill öppna den dörren och att man egentligen inte riktigt kan backa upp det man tänkte skriva.

I alla såna här situationer. Där man inte får lugn inombords. Och inte kan sticka ut och springa och sen ta ett helt sunt logiskt beslut.

Så har jag två mantran. Nej flera men två som jag använder när jag inte riktigt vet hur jag ska göra och behöver lugna ned mig lite:

Be so good they can’t resist you.

Var så himla bra, så positiv, så närvarande du bara kan. Det kommer inte bara driva folk till vansinne men kommer även ta dig längre än om du är den där bittra sura. Ge allt du kan, just då. Ditt bästa! Bara där du är just då. Rise above. Var den större personen- svara varmt fast någon var lite kort mot dig- för du vet att det inte beror på dig utan på hur de känner för sig själva. Låt inte det komma åt dig. Låt dem ha den dåliga energin kvar och ös lite av din egen på dem. Gå ifrån diskussionen rikare. Den här tog jag till alldeles nyligen. Funkade ypperligt!

Och när du inte vet hur du ska välja. Vad du ska svara. Hur du ska reagera. Tänk som hjärtat- långsiktigt. Det ska slå hela livet. När du lyssnar inåt så vet du oftast svaret Nej, jag vill inte bitcha. Nej jag vill inte vara missunsam, inte elak.Jag väljer det som jag mår bäst av nu. Och sen. Jag väljer det ”borde” som kommer inifrån, inte från någon annans norm.

---