Tänk om vi vågade säga idag…


…det vi säger om människor när de lämnat jorden.

Tänk om alla fick veta idag hur fantastiska vi tycker de är, hur vi respekterar dem, hur de imponerar på oss, gör oss glada. Inspirerar. Tänk att de ofta måste dö för att vi ska samlas i en från hjärtat hyllning.

Tänk om vi väljer att imorgon, eller redan idag, berätta för någon hur mycket de betyder för oss.

Så skapar vi levande legender. Levande legender som får en boost att verka vidare.

Ringar på vattnet. Goda ringar på vattnet.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det är skillnad på kostråd och kostråd…


Det är så fantastiskt med kost. Det är lite religion. Gud är fett, satan kolhydrater i en religion och i en finns Jesus som är protein och så Judas som är socker och så har vi en religion där köttet är djävulen istället. Att det på samma dag kan släppas kostråd som är så olika som handlar om hur man äter för ett och samma syfte- ja det visar bara hur spretig och rörig denna djungel är. Eller kan vara.

Jag har hört några av Axas kostråd och tänker att är det liksom ok att 2013 visa en ljus macka med skinka (utan att säga att den inte ska vara hoppressade grisbitar) som bra återhämtningsmål? Kan man skriva att ”tomma kalorier bygger inte en stark kropp” och några rader senare rekommendera att chokladdryck är bra återhämtning? ”Macka med ost eller skinka till mellis”? Det känns som att göra en tidsresa sisådär 20 år tillbaka i tiden. Det är ingen som dör av att äta ovan nämnda saker- men ska man ta sig tid att ge råd så kanske man kan ta det lite längre?

Två lästips att reflektera över:

Axas kostråd för kost runt träning-Här.

Fredrik Paulins tips för mat runt träning här.

Båda släppta idag.

Såhär är det också som en helt annan parantes: Kostrådgivare kan vem som helst kalla sig. Det är du när du säger åt ditt barn att äta upp maten. Ger råd. Om kost. Ät! Det finns inget som reglerar det. Jag kallar mig kostrådgivare för jag har utbildat mig inom kost till och från i 12 år och jobbar med det men det är ingen titel som regleras av någon. Jag skulle kunna hitta på allt jag skriver och säger men de som jag hjälper kommer förhoppningsvis märka att jag lägger tid i stort sett varje dag på att lära mig mer om kosten och hur den påverkar oss och efter att ha jobbat så länge med det så sitter det en del i skallen som inte behöver sitta i en titel även om jag gärna hade läst till nutritionist.

Alltid ständigt lärande är mitt motto. Att inse att man aldrig blir fullärd, att det alltid blir mer att lära, ju mer man lär sig. Det är både underbart och frustrerande.

Kostråd är en djungel alltså och det är verkligen så att ju mer jag lär mig desto mer vill jag veta. Senast idag lyssnade jag på Low Carb förespråkaren Tim Noakes som kommer ut med en ny bok i november. Hans kända bok The Lore of running handlar mycket om att äta en massa kolhydrater men han har lärt om totalt. Bara en sån sak.

Forskningen går framåt, vi får fler och fler empiriska studier att jämföra och där gör grabbarna på Träningslära ett hästjobb. Kan verkligen rekommendera att läsa där för non-BS utredning av vad som verkligen forskats fram.

Hur du ska balansera upp kolhydrater, fett och protein kan inte jag säga. Det beror på. Beror på massa saker. Men en sak är säker- du ska veta vad du äter och du ska äta riktiga råvaror. Där är början. Ta en kritisk machete med dig in i kostdjungeln och lycka till!

20130910-204201.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hälsan tiger still eller tig om hälsan


Alltså. På en skala av typiskhet så har jag en 10 av 10 just nu.

I intervjun på Möt Löparen så hävdar jag att jag minsann aldrig är sjuk och skadad det är jag minsann inte även om jag berättar om min gamla stukning (den jag fick 2010 tre veckor innan min första fjällmara).

Men i fredags- där när jag sprungit 52 kilometer och hoppade på ett av de här nya snajsiga tågen från Västerås till Stockholm- där och då bröts en svit där det var 1,5 år sen jag var ens förkyld.

AC’n på tåget kylde ned mig och man pratar om ett ”öppet fönster” efter träningspass när man är infektionskänslig och efter 52 km är och flera veckor med rätt stor mängd är man nog rätt öppen för bakterier. Jag brukar alltid ta hand om mig bra och borde varit medveten men nu satt jag bara och vilade, frös och sprang sen vidare. Det klarade inte mina bihålor och hade det varit någon annan dag hade jag tagit det jättelugnt på lördagen men nu var det slit och släp pch flytt och damm och drog säkert i mig massa dålig luft på återvinningsstationen. Det var liksom inte läge att inte hjälpa till med flytten. Igår fortsatte det, barnkalas, storhandla, röja förrådet färdigt för sånt hinner man ju inte en vecka med hämt och lämning. Ja är man efterklok ser man att man skulle ta det lugnt men det är inte så lätt att få livet att gå ihop.

Mina Hokas är inte heller de mest stabila även om de känns så och högerfoten som gick upp igen under Axa började ömma lite. Kylt och lindat och den känns ok men ..känns och känns den nu kommer den definitivt kännas under 16 mil i terräng.

Så..rätt åt mig. Typ. Men jag har världens starkaste immunförsvar ändå för jag känner att det känns bättre redan. Jag kör alla huskurer jag kan, drar ned än mer på mjölkprodukter och animaliska produkter, dricker kokt vatten enkom och mycket hett vatten med ingefära och citron. Har just offrat en gammal vattenflaska för att göra en egen nässkölj och gjort storkok av kitchari som jag ska berätta vad det är imorgon.

Det är bara så himla typiskt men inget att stressa upp sig över. Jag har 11 dagar att bli dunderfrisk igen och lite bumps in the road ska det väl vara ändå ibland. Det härdar. Eller vad man säger.

Här är ett inlägg från min nya favoritblogg. Hitta en mer politisk inkorrekt löparblogg!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Måndagspeppen-Mantran i tuffa tider


Ibland slår det slint. Ibland snurrar det. Ibland är det kaos och ibland blir man saligt förbannad. Ibland är folk elaka, missunsamma, jävlas och slänger ur sig saker man inte förstår.

Ibland är den där klara vägen framåt inte så klar alls. Man måste ta beslut, ta aktion, ta ett steg, ta ställning. Men man vet inte och man har inte tid att tänka sig ned att tänka efter.

I livet- på jobbet, till och från jobbet, på familj, på barn och på vänner kan man ibland känna att man antingen vill explodera eller implodera. Man läser något på Facebook eller Twitter som sticker precis som en spetsig nagel i ögat och man är nära att skriva en syrlig kommentar. Men man vet att man inte riktigt vill öppna den dörren och att man egentligen inte riktigt kan backa upp det man tänkte skriva.

I alla såna här situationer. Där man inte får lugn inombords. Och inte kan sticka ut och springa och sen ta ett helt sunt logiskt beslut.

Så har jag två mantran. Nej flera men två som jag använder när jag inte riktigt vet hur jag ska göra och behöver lugna ned mig lite:

Be so good they can’t resist you.

Var så himla bra, så positiv, så närvarande du bara kan. Det kommer inte bara driva folk till vansinne men kommer även ta dig längre än om du är den där bittra sura. Ge allt du kan, just då. Ditt bästa! Bara där du är just då. Rise above. Var den större personen- svara varmt fast någon var lite kort mot dig- för du vet att det inte beror på dig utan på hur de känner för sig själva. Låt inte det komma åt dig. Låt dem ha den dåliga energin kvar och ös lite av din egen på dem. Gå ifrån diskussionen rikare. Den här tog jag till alldeles nyligen. Funkade ypperligt!

Och när du inte vet hur du ska välja. Vad du ska svara. Hur du ska reagera. Tänk som hjärtat- långsiktigt. Det ska slå hela livet. När du lyssnar inåt så vet du oftast svaret Nej, jag vill inte bitcha. Nej jag vill inte vara missunsam, inte elak.Jag väljer det som jag mår bäst av nu. Och sen. Jag väljer det ”borde” som kommer inifrån, inte från någon annans norm.

20130909-131129.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ta med mig på löprundan- Möt Löparenpoden


Eller på tunnelbanan. Eller på ett trökit möte (nä kanske inte).

Men om du pallar med en high-on-life, kaffe och endorfiner Annie så är jag intervjuobjekt hos Löpning för alla just nu.

Här ligger intervjun just nu!

Marcus är en riktigt skön journalist- han hade väl ett fåtal frågor och så fick jag babbla fritt! Och det gjorde jag.

Jag lyckas förstås snurra till det lite- jag jobbar alltså inte heltid på mitt hälsochefsjobb men självklart jobbar jag heltid varje vecka- bara att jag ju har min ensklida firma också! Och jag flyttade inte till England utan till Isle of Man efter gymnasiet om man ska vara exakt! Dessutom var jag 21 när jag sprang min första halvmara inte 19!

Men annars fick jag nog sagt både det ena och andra om hur jag blev löpare, varför jag är det, hur jag tänker runt träning, tjejlopp, sociala medier och så vidare. Tack Marcus – kul att jag blev tillfrågad.

Lyssna för all del!

Foto: Luca Mara


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vilse i Västerås #ultra


20130907-221705.jpg

Igår var det dags för sista riktigt långa passet inför Black River Run om två veckor.

Ideal träning och genomförd träning är sällan detsamma för mig men jag ville iallafall få till ett rätt hårt pass två veckor innan för att sen trappa ned. Vad som är hårt är olika olika dagar. Mycket handlar den långa tiden man är ute om att ge sig mental trygghet och testa att äta det man tänker äta under loppet.

Mentalt är jag ganska stark- ja upp till en sisådär 8 mil iallafall och att testa det jag vill äta under loppet det hinner jag inte få till/ kan inte få med mig smidigt på de här långpasset så mest handlade det om att vara på benen en hel dag. Springa några mil. Ta ett break, orka sätta igång igen. Stanna. Sätta igång igen.

Det föll sig så att jag gick upp lite senare än tänkt- 06.30. Hade ätit värdelöst dagen innan, har fruktansvärt PMS (jag har något som heter PCO och får kramp i mage, rygg och strålande smärta ned i benen). Ville helst ligga kvar men det är inget som blir bättre av det. Iväg med mig!

Första tre milen tuffade jag på ut till Bro där jag timat att ta tåget. Det är en fin sväng förbi Jakobsberg där jag är uppväxt. Solen strålande och jag lyssnade på flera intressanta podcasts från ”Inner Strength” som tyvärr har lagts ned! Var jättepigg men höll min ultrafart på 6:30 i snitt på de tre milen.

Väl i Bro köpte jag lite bröd, juice och godis på en mack men i kassan fanns även bullar. Aj aj. Åt en och magen började direkt trilskas. Tog pendeln till Bålsta där det var 40 minuter tills tåget till Västerås gick. Valde att gömma påsen med mat i skogen nära för att beta av några kilometer längs Upplandsleden tills tåget gick. Magen var kaos! Inte kul. Benen däremot var pigga!

På tåget till Västerås hann jag kolla jobbmailen och försöka tolka en grusig karta över BRR banan. Helt omöjligt att förstå hur den gick i ett område jag aldrig varit i. Beskrivningen av banan med bilder var inte heller till så stor hjälp då för jag måste ju först springa från Västerås station för att komma på själva banan.

Nåväl, Svartån hittade jag till och kände igen en passage från kartan. Men det tog tid att ta fram telefonen, zooma in och försöka förstå var jag var. Kom på motionsspår som gick upp och ned och sen skulle jag hitta starten. Men den fanns bannemig inte ens där GPSen sa att den var. Det var soligt, jag var jäkligt pigg i benen med cirka 45 km sprugna och helt less på att behöva stanna hela tiden så slog på min inre GPS och letade mig tillbaka längs vattnet till stationen. Tåget gick om 20 minuter så joggade runt en sväng för att döda lite tid. 52 kilometer och jag var fräsch som en nyponros och luktade rosor svettig, öm i min högerfot som jag trampat snett igen, men rätt pigg i benen och på tåget blåste AC’n kallt. Satt ned i en timme och liksom smånjöt av plågan att bli helt sömning och veta att jag minst skulle springa 8 kilometer till när jag klev av.

Men – det var faktiskt inga problem! Jag skuttade av tåget och sprang uppför backen, ned till sjöarna och cirklade runt tills jag hade exakt 6 mil i benen. Avslutade med en ökning uppför en backe och benen svarade väl inte med blixtar och dunder men med som en seg ardenner som bara tuffar på.

Sen iddes jag liksom inte dra igång en runda till men jag var inte trött. Inte stel i benen. Inte seg. När magen lugnat ned sig så kände jag nästan för att dra några mil till men rent fysiskt hade det inte gett så mycket och N väntade hemma och ville äta middag.

Magen är mitt största aber in för BRR. Jag är ganska stark fettförbrännare men behöver ”toppa” med socker för att hålla sinnet starkt. När magen känns tom mår jag inte bra heller men knockas lätt om det blir för tungt. Blod som behöver vara runt musklerna måste diverteras till magen för att bryta ned maten- det är inte rocket science men på ett så långt lopp tröttnar man snabbt på att bara äta väldigt lättsmält och där blir avvägningen finfin för att det inte ska falera med näringsupptaget.

Det vari iallafall en rackarns tur att jag inte blev så trött av igår för idag har jag varit på benen i 13 timmar i sträck och flyttat, kastat, städat, handlat, packat i och upp för nu börjar vi bli klara med inflyttningen här i min lilla tvåa. Känns fantastiskt att kroppen orkar så mycket men nu är det nog dags att sova!

Hoppas ni har en fin helg!

20130907-221714.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in