Hälsan tiger still eller tig om hälsan


Alltså. På en skala av typiskhet så har jag en 10 av 10 just nu.

I intervjun på Möt Löparen så hävdar jag att jag minsann aldrig är sjuk och skadad det är jag minsann inte även om jag berättar om min gamla stukning (den jag fick 2010 tre veckor innan min första fjällmara).

Men i fredags- där när jag sprungit 52 kilometer och hoppade på ett av de här nya snajsiga tågen från Västerås till Stockholm- där och då bröts en svit där det var 1,5 år sen jag var ens förkyld.

AC’n på tåget kylde ned mig och man pratar om ett ”öppet fönster” efter träningspass när man är infektionskänslig och efter 52 km är och flera veckor med rätt stor mängd är man nog rätt öppen för bakterier. Jag brukar alltid ta hand om mig bra och borde varit medveten men nu satt jag bara och vilade, frös och sprang sen vidare. Det klarade inte mina bihålor och hade det varit någon annan dag hade jag tagit det jättelugnt på lördagen men nu var det slit och släp pch flytt och damm och drog säkert i mig massa dålig luft på återvinningsstationen. Det var liksom inte läge att inte hjälpa till med flytten. Igår fortsatte det, barnkalas, storhandla, röja förrådet färdigt för sånt hinner man ju inte en vecka med hämt och lämning. Ja är man efterklok ser man att man skulle ta det lugnt men det är inte så lätt att få livet att gå ihop.

Mina Hokas är inte heller de mest stabila även om de känns så och högerfoten som gick upp igen under Axa började ömma lite. Kylt och lindat och den känns ok men ..känns och känns den nu kommer den definitivt kännas under 16 mil i terräng.

Så..rätt åt mig. Typ. Men jag har världens starkaste immunförsvar ändå för jag känner att det känns bättre redan. Jag kör alla huskurer jag kan, drar ned än mer på mjölkprodukter och animaliska produkter, dricker kokt vatten enkom och mycket hett vatten med ingefära och citron. Har just offrat en gammal vattenflaska för att göra en egen nässkölj och gjort storkok av kitchari som jag ska berätta vad det är imorgon.

Det är bara så himla typiskt men inget att stressa upp sig över. Jag har 11 dagar att bli dunderfrisk igen och lite bumps in the road ska det väl vara ändå ibland. Det härdar. Eller vad man säger.

Här är ett inlägg från min nya favoritblogg. Hitta en mer politisk inkorrekt löparblogg!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ta med mig på löprundan- Möt Löparenpoden


Eller på tunnelbanan. Eller på ett trökit möte (nä kanske inte).

Men om du pallar med en high-on-life, kaffe och endorfiner Annie så är jag intervjuobjekt hos Löpning för alla just nu.

Här ligger intervjun just nu!

Marcus är en riktigt skön journalist- han hade väl ett fåtal frågor och så fick jag babbla fritt! Och det gjorde jag.

Jag lyckas förstås snurra till det lite- jag jobbar alltså inte heltid på mitt hälsochefsjobb men självklart jobbar jag heltid varje vecka- bara att jag ju har min ensklida firma också! Och jag flyttade inte till England utan till Isle of Man efter gymnasiet om man ska vara exakt! Dessutom var jag 21 när jag sprang min första halvmara inte 19!

Men annars fick jag nog sagt både det ena och andra om hur jag blev löpare, varför jag är det, hur jag tänker runt träning, tjejlopp, sociala medier och så vidare. Tack Marcus – kul att jag blev tillfrågad.

Lyssna för all del!

Foto: Luca Mara


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vilse i Västerås #ultra


20130907-221705.jpg

Igår var det dags för sista riktigt långa passet inför Black River Run om två veckor.

Ideal träning och genomförd träning är sällan detsamma för mig men jag ville iallafall få till ett rätt hårt pass två veckor innan för att sen trappa ned. Vad som är hårt är olika olika dagar. Mycket handlar den långa tiden man är ute om att ge sig mental trygghet och testa att äta det man tänker äta under loppet.

Mentalt är jag ganska stark- ja upp till en sisådär 8 mil iallafall och att testa det jag vill äta under loppet det hinner jag inte få till/ kan inte få med mig smidigt på de här långpasset så mest handlade det om att vara på benen en hel dag. Springa några mil. Ta ett break, orka sätta igång igen. Stanna. Sätta igång igen.

Det föll sig så att jag gick upp lite senare än tänkt- 06.30. Hade ätit värdelöst dagen innan, har fruktansvärt PMS (jag har något som heter PCO och får kramp i mage, rygg och strålande smärta ned i benen). Ville helst ligga kvar men det är inget som blir bättre av det. Iväg med mig!

Första tre milen tuffade jag på ut till Bro där jag timat att ta tåget. Det är en fin sväng förbi Jakobsberg där jag är uppväxt. Solen strålande och jag lyssnade på flera intressanta podcasts från ”Inner Strength” som tyvärr har lagts ned! Var jättepigg men höll min ultrafart på 6:30 i snitt på de tre milen.

Väl i Bro köpte jag lite bröd, juice och godis på en mack men i kassan fanns även bullar. Aj aj. Åt en och magen började direkt trilskas. Tog pendeln till Bålsta där det var 40 minuter tills tåget till Västerås gick. Valde att gömma påsen med mat i skogen nära för att beta av några kilometer längs Upplandsleden tills tåget gick. Magen var kaos! Inte kul. Benen däremot var pigga!

På tåget till Västerås hann jag kolla jobbmailen och försöka tolka en grusig karta över BRR banan. Helt omöjligt att förstå hur den gick i ett område jag aldrig varit i. Beskrivningen av banan med bilder var inte heller till så stor hjälp då för jag måste ju först springa från Västerås station för att komma på själva banan.

Nåväl, Svartån hittade jag till och kände igen en passage från kartan. Men det tog tid att ta fram telefonen, zooma in och försöka förstå var jag var. Kom på motionsspår som gick upp och ned och sen skulle jag hitta starten. Men den fanns bannemig inte ens där GPSen sa att den var. Det var soligt, jag var jäkligt pigg i benen med cirka 45 km sprugna och helt less på att behöva stanna hela tiden så slog på min inre GPS och letade mig tillbaka längs vattnet till stationen. Tåget gick om 20 minuter så joggade runt en sväng för att döda lite tid. 52 kilometer och jag var fräsch som en nyponros och luktade rosor svettig, öm i min högerfot som jag trampat snett igen, men rätt pigg i benen och på tåget blåste AC’n kallt. Satt ned i en timme och liksom smånjöt av plågan att bli helt sömning och veta att jag minst skulle springa 8 kilometer till när jag klev av.

Men – det var faktiskt inga problem! Jag skuttade av tåget och sprang uppför backen, ned till sjöarna och cirklade runt tills jag hade exakt 6 mil i benen. Avslutade med en ökning uppför en backe och benen svarade väl inte med blixtar och dunder men med som en seg ardenner som bara tuffar på.

Sen iddes jag liksom inte dra igång en runda till men jag var inte trött. Inte stel i benen. Inte seg. När magen lugnat ned sig så kände jag nästan för att dra några mil till men rent fysiskt hade det inte gett så mycket och N väntade hemma och ville äta middag.

Magen är mitt största aber in för BRR. Jag är ganska stark fettförbrännare men behöver ”toppa” med socker för att hålla sinnet starkt. När magen känns tom mår jag inte bra heller men knockas lätt om det blir för tungt. Blod som behöver vara runt musklerna måste diverteras till magen för att bryta ned maten- det är inte rocket science men på ett så långt lopp tröttnar man snabbt på att bara äta väldigt lättsmält och där blir avvägningen finfin för att det inte ska falera med näringsupptaget.

Det vari iallafall en rackarns tur att jag inte blev så trött av igår för idag har jag varit på benen i 13 timmar i sträck och flyttat, kastat, städat, handlat, packat i och upp för nu börjar vi bli klara med inflyttningen här i min lilla tvåa. Känns fantastiskt att kroppen orkar så mycket men nu är det nog dags att sova!

Hoppas ni har en fin helg!

20130907-221714.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fredagsgottis- courtesy of fru Råsmart


Fredagshej från ett tåg på väg till Västerås! Jag har sprungit 35 km med helvetisk PMS, träningsvärk och dålig mage men njutit ändå. Nu ska jag testa Black River Runbanan men tro inte att jag har någon karta med. Nej nej! Det vore att vara alldeles för förberedd. Pust och stön. Men är så glad att jag är ledig och har en kropp som snällt stället upp fast den helst vill ligga i fosterställning.
Och det är fredag och dags för fredagsgottis!

I onsdags lunchade jag med Ulrika Hoffer- författare till Råsmart familj.

Vi åt faktiskt i vår restaurang på Torsgatan 21 eftersom Gro som vi tänkt äta på är en sån där trendig hipp restaurang som blir full direkt runt tolvslaget.

Snart kommer Ulrikas nya bok ut- i januari- med massa recept på sånt man kan baka utan att ösa decilitervis med vitt socker i bunken.

Cookies

Ca 12 kakor

Ulrikas tips: Sega, goda och ljuvliga till en kopp te när fikasuget tar över! Snälla mot blodsockret tack vare lösliga fibrer, protein, grova kolhydrater. Ät och njut!

½ dl mandelmjöl

½ bovetemjöl

1 dl havregryn

½ dl kokos

2 msk kokosolja

200 gram dadlar

1 tsk vaniljpulver

1 ägg

Sätt ugnen på 175 grader. Kör alla ingredienser i en matberedare, tills du har en jämn deg. Rulla degen till 12 golfbollsstora bollar, lägg på en plåt och platta till så att kakorna är cirka cm tjocka. Grädda i 15-18 minuter.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Veckans träning- sista ultrapasset!


jag ligger helt däst i soffan efter en allt annat än normal middag. Såhär blir det lite ibland när man inte förbereder. Ni vet.

Jag och N håller på och flyttar in hos mig och med lika delar skratt och tetris så börjar vi väl se något sorts ljus i tunneln. Inte som den där Åsa som är igenom hallandsåsen men ja. Tetris.

Veckans träning har varit helt ok! Vila i måndags. I tisdags hade jag pigga ben och sprang i rask takt de 7 kilometerna till jobbet.

På kvällen tränade jag med Andreas och gjorde massa roliga utfall med vridningar och herresatan vad jag har träningsvärk på massa underliga ställen i benen. Sen körde jag lite egen löparinriktad överkroppsstyrka eftersom att orka hålla teknik i sisådär 20 timmar är i fokus nu.

Igår onsdag joggade jag in med en felspringning – de bygger ju överallt, helt omöjligt. PÅ kvällen var jag hjälptränare på jobbets löpträning i ”Intervaller för alla” gruppen som Running Swedens ”Putte Hell” höll.  Jag tog halva gruppen som sprang lite lugnare så blev inte så mycket fart men passade bra för mina ben gick knappt att flytta på efter alla konstiga utfall.

Idag har träningsvärken suttit i och jag har jobbat som en gnu.

Imorgon har jag planerat mitt sista lååååånga pass och det är lite logistik som ska ihop: Springa till Kungsängen, hoppa på pendeltåget, byta i Bålsta, åka till Västerås, springa Black River Runbanan på 16 kilometer, åka tillbaka till Bålsta, byta tilll pendeltåg, åka till Spånga och se till att springa en mil till ungefär och sen är det klartobetart!

Jag älskar de här passen men det gäller att packa rätt saker. Tänka rätt och vara lite taggad. Jag är bara supertrött just nu. Klockan ringer tidigt. Ha en fin fredag!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så himla pretto


Jag har ju Instagram- det tog ett tag innan jag fattade hur jag skulle använda det, hade tydligen ett konto, skapade ett nytt och jadijada.

Jag tycker det finns en del kul och fina bilder och David Hellenius tycker jag är helt underbar- ironi på hög nivå! Följ honom! Det går ju att skriva längre än på Twitter så kan kan ju nästan mikroblogga där med en bild och jag älskar att se bilder från äventyr utomhus.

Jag lägger gärna upp bilder från pass och ibland på kläder och skor jag använder om det ger ett sammanhang till min löpning eller träning eller att jag försöker förmedla ett budskap (som nästan alltid är GÖRT!). Och jag kanske inte alltid lyckas men igår gjorde jag ett riktigt misstag som jag kom på själv.

Jag fotade en (ja vidrigt smakande) flaska med cocosvatten och lade upp på Instagram med #hälsa.

Alltså fatta hur pretto jag kände mig! Jag som är den pusslande matlådeförälderns förkämpe gick där och lade upp en bild på ett jäkla äckligt vatten för 29 kr (!!!) och vågade därtill tala om att jag hade rödbetsjuice och spenat i väskan.

Men snälla nån!

Ingen vågade säga något. Några gillade bilden.

 Jag försökte göra skadan ogjord genom att lägga upp en bild på popcorn och Djungelvrål senare men jag kände ändå att jag varit så jäkla pretentiös.

Nu har jag insett att jag har en uppgift på Instagram. Inte bara ta fantastiska bilder (ironi) från alla mina underbara löpturer men även visa vardagen som den är. För när jag får höra att ”oh tack och lov att du är normal” då vet jag att det behövs fler av oss som visar att nej de flesta av oss hinner inte fota dagens outfit, dagens perfekta lunch (dock- den dagen lunchen är perfekt- fota för fasen!), det perfekta melliset och jag är enormt obekväm med att sträcka upp armen i skyn ute bland folk för att fota mig själv i en bra vinkel.   

Missförstå mig rätt nu. Älskar fina bilder. Älskar fina outfits. Älskar när folk känner sig fina och har lagat god mat.Men vi människor ÄLSKAR också igenkänning. Och vissa dagar känns det bra att någon annan också har tråkmat och trillade dit efter träning och åt not so #health.

Balans- precis som vanligt. Borde finnas också på Instagram!           

Så- har du tips på någon jag ska följa på Insta som har lite distans till sig själv?

Tack!

(och ja jag ser att texten är helt kajko- men det här bloggverktyget väljer ibland att inte spara allt jag skriver, så jag får klippa ut, in i word, tillbaka igen och då blir det såhär. Också en hälsning från verkligheten!)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in