Arvika Triathlon- I’m peptalking myself!

Tack för alla fina hälsningar igår! Tack för pepp utmed banan, innan och efter! Det känns nästan oförtjänt eftersom jag inte var ute efter att maxa- snacka om att få ett lyxigt långpass!

Magen var som sagt inte så glad innan loppet. Lite för mycket gluten, lite för mycket konstigheter och lite nerver. I starten ville jag komma iväg snabbt eftersom planen var att springa fort första 20 km. Det gick väl sådär förstås- precis som det ska vara. Jag tuggade på och snittade runt 5:10 när jag fick plats att springa på. Första 5 km gick således på 5:17. Helt enligt plan. Andra 5 km gick tydligen på 5:40. Inget jag minns, tyckte det rullade på bra, kanske var en av alla backar där. Tredje 5 km gick på 5:34, sådärja. Det gick ju snabbt när det var flackt och segt uppför. Det var helt fantastiskt att springa. Jag bara log och garvade och gjorde high-fives, low-fives med barn. Tittade på underhållningen. Benen var pigga och så fort jag fick min första dos Perpeteum så lugnade magen ned sig. Kändes otroligt stark och började fundera på om jag skulle maxa? Ösa på? Hur skulle jag isåfall lägga upp planen efter vändningen? Jag har aldrig sprungit längre än 3 mil i snabbare än 5:50 fart så det var ju isåfall helt bananas att jag skulle kunna springa i 5:30 fart i den kuperingen som var på tillbakavägen. Samtidigt så är ju allt i skallen.

Jag bestämde att fortsätta springa på på känsla efter vändningen utan att kolla klockan så mycket, vilket jag inte heller gjort. Det var så mycket annat att titta på. Jag blir alltid så rörd på stora lopp när jag ser alla, gammal som ung kämpa tillsammans. Det är inte så konstruktivt att ha gråt i halsen alla gånger.

Vid vändningen var jag on fire . Det var ingen hejd på benen. Relativt flackt här under lång sträcka och tyckte jag flög fram. Nåja allt är relativt, men 5:37  gick 15-20 km på med ett toastopp.

Min nerv började tjorva vid 15 km så jag tog en Voltaren. Den tar inte så bra på nerver, funkar bättre på musklerna som smärtar i triggerpunkterna. Jag var förberedd så jag tror inte smärtan påverkade mig, det var bara att säga hej och välkommen för jag vet att det inte går över sen. Den var inte alls lika smärtsam som på TEC heller och det var så roligt att titta runt så jag var distraherad.

Sen tappade jag och Hjälten bort varann då jag skulle fått Perpeteum efter varvning. Jag började dricka Maxim och det tog inte lång stund så började magen tjorva. Jag har lyckats springa ca 350 meter extra genom att vara ute i skogen mellan 25 och 35 km. 30 km vet jag att jag sprang under men den mellantiden försvann vilket också gjorde att Hjälten inte visste om jag passerat. Blev orolig att något hänt när jag inte såg honom någonstans. Fick sen ett sms där han undrade om jag passerat 28. Så glad att inget hänt. Själv var jag rätt glad att vara på väg mot mål nu och trött på asfalt och backar och se folk stå och kräkas och stanna och gå. Mellan 35-39 var det liksom bara pannbensstämning och jag var väldigt glad när jag rullade ut på Valhallavägen. Steget var helt åt helskotta vid det här laget och armarna slängde som på en gammal boxare. Men så har jag inte sprungit mer än 3 mil sen april och att gå ut i den fart jag gjorde idag har jag aldrig gjort. Ett bra prov! Så fort jag saktade ned efter målgång och gick lite så kom energin tillbaks. Gick i mål på 3:51 som är en helt ok långpasstid på de 40:5 km jag lyckades skrapa ihop med lite terrängsondering i magens tjänst. Hade jag sprungit hela sträckan hade jag hamnat någonstans över 4 timmar och det ger lite riktlinjer om vad jag skulle kunna sikta på för pers på en flackare mara.

Väl i mål hittade jag Peter som persat! Tjoho! Hjälten cyklade som ett jehu till Stadion och den andra Voltaren jag petade i mig vid strax över 3 mil verkade fortfarande så jag var väldigt energisk och stod på händer och hade mig. Magen var dock helt ur spår och när vi hittade en sushirestaurang satt jag och sörplade soya för att få ordning på saltbalansen. I natt drömde jag om att slicka på en sån där saltsten.

För övrigt blev det till slut maradistans igår då jag sprang 2 km från Stadion till Sveavägen efter Hjältens cykel i regnet senare på kvällen. Nedjogg kallar vi det.

Det jag tar med mig från igår är en fantastiskt löparupplevelse, att jag ska hålla mig till Perpeteum, att jag inte gillar asfalt så värst, att jag vill springa en snabb mara och att jag idag är väldigt glad att jag tog det lugnt för jag har ett hårt jobb kvar nu inför mina två fjällopp.

Vi tog en sväng på cykel idag jag och Hjälten. Min räcer styr ju vars vi far så han fick trampa på bredvid på sin MTB. Cyklade runt i behaglig fart i 1 timme. Nerven tjorvar och cykel funkar relativt bra- den cirklande rörelsen ger syre till den och då gör det inte lika ont.

Nu har jag packat ihop boningen för 2 veckor på landet. Har ett stort målerijobb att ta itu med imorgon och några dagar framöver. Ingen vila ingen ro. Om någon vill cykla eller simma nästa helg- hör av er!

Ha en fin söndag!

Kroppen på toppen, benet på botten! Men det spelar ingen roll- idag var det folkfest! Åh vilken fin dag det har varit!
Jag höll mig till planen- sprang offensivt fram till vändningen och slog sen av musiken och njöt av folkfesten och erm… Backarna! Haha!
Valde att springa orginaldistansen för har insett att det är nog maradags snart igen- vad kul det vore att försöka springa snabbt!
Tyvärr tappade jag och Hjälten bort varann och jag hade ingen Perpeteum efter 20 km. Magen rasade ihop efter loppet så nu proppar jag popcorn och Resorb och ska titta på komedi.

Hörs imorgon- tack för allt pepp!

Sovit länge och gott. Blandat Perpeteum som för den oinvigde är energi för långa lopp som inte innehåller varken gluten, färgämnen, laktos och ger en bra lugn mage.

Min hjälte ska cykla runt och serva mig – även om jag inte ska ha i mig några mängder. Idag är till för att testa hur det funkar.

Till frukost stor portion gröt med hallon och chiafrön, ett ägg, hårdmacka.

Tidig lunch blir jasminris kokt i buljongtärning för bra kolhydrater utan gluten och bra salter. Sen tar jag en banan och lite cola innan start.

Magen är i uppror- jag är inte nervös över 4,2 mil, det är årets näst kortaste lopp, men jag är nervös för att det är så mycket folk och att inte hinna på toa och sånt där. Det är bra med nervositet- det ger en kick.

Samtidigt är jag bara så glad över att få vara med. Att jag är pigg, utvilad, att träbenet känns lite mer som en seg fjällbjörk idag och inte sticker så mycket. Har med mig Voltaren för att när det börjar spåra ur så kan jag fuska och ta en så jag kan ta mig i mål. Annars är jag starkt emot att döva smärta som ju är kroppens signal att något är fel. Men Jubileumsmara springer jag nog bara en gång i livet.

Taktiken är ändrad till en ny variant- ösa på i 2 mil och sen känna på hur det är att vara trött och det går uppför- precis som det kommer vara på Axa. Så får vi se vad de här stora stockarna orkar hålla för fart uppför sen.

Spellistan är klar. Det är helt otänkbart för mig att springa mer än en timme utan musik.
Det proklameras hit och dit för att klä sig tidsenligt, klä ut sig eller inte. Jag har inget emot att folk klär ut sig, det är underhållande för publiken men fokus flyttas ju då från att göra ett bra lopp till att synas. Springa i frack eller kanindräkt är inte så bekvämt. Jag vill fira det här 100-års jubileumet och jag vill kunna springa så bekvämt som jag kan. Jag kan inte referera till hur de skulle varit för 100 år sen- med tanke på hur kvinnors badkläder såg ut då så hade vi nog varit rätt täckta. Så jag klär mig i det jag tycker är fint. Jag spökar inte ut mig men jag firar att jag kan springa. Får springa. Precis som jag gör på varje lopp.
Och tycker att så länge man inte stör andra så ska man göra precis som man vill.
Ha en jättefin dag! Det ska jag!

Det höll på att spåra ur rejält när jag provade nya Adizero Adios som precis kommit in.

De satt som en smäck och skulle vara perfekta för att springa fort på asfalt med.
Men… Jag ska ju bara springa på asfalt imorgon. Sen är det terräng och blandat underlag som gäller.
Men då fanns det ju såklart nya Adizero XT att pröva också. Med helt fantastisk sula!

Blev helt, och legitimt, förälskad i dem med. De har mindre häl-tå drop och kändes lätta och smidiga. Hm. Men kändes fel att köpa dem idag.
Så det blev några nya Perfektaflaskor till min hjältevätskesupport, nya GoCoco ( rosa fanns inte tyvärr) och sen hittade jag en fin löparkjol på Stadium men det slutade faktiskt med ett par knalliga orangea tights!

Sprang på Maria säkert 3 gånger och sen Miranda och Rebecka från Running Sweden på numnerlappsuthämtningen.
Just då var det sol men jag har knatat i både regn, moln, åska och hagel idag. Äkta svensk sommar!

På Kiropraktorkompaniet så fick jag behandling av Niklas istället för Micke. Han gick igenom hela kroppen och kunde utesluta diskpåverkan. Nerven är riktigt jäkla förbannad och träbenet är träigare än en ek men jag fick bäckenet nacken och SI-leden knäckt och laser på min stela vänstersida. Nu gör det ont men jag kan springa utan att oroa mig och får väl peta i mig smärtstillande då. Inte något jag brukar men helt klart värt det. Har aldrig köpt Voltaren förut men nu så.
Sen tog jag en kaffe med en av mina bästisar på East och så var det dags för storätning med Carina, Peter, Mats och Hjälten.

nej jag åt ingen sån, jag åt 4 kanelbullar!

Det var supermysigt att sitta och snacka löpning och annat och vi pratade lite om hur vi ska springa imorgon. Jag har lite olika taktiker men fortfarande väldigt dålig koll på vad benen fixar. Att nerven kommer balla ur är jag på det klara med- mycket enklare när man vet det innan och är förberedd.

Nu ser jag fram emot ett glas vitt vin och en tidig kväll sova! Ha en fin kväll och lycka till om du springer imorgon!

Idag har jag gjort rokad i schemat. Istället för att åter bli blond och läsa skvaller hos frissan så har jag bokat in med Micke på Kiropraktorkompaniet.

Nerven har ju strulat hela veckan och nu är det riktigt obehagligt. Det är inget farligt att springa på det..utgår jag ifrån eftersom jag inte visar tecken på diskproblem men det är inte speciellt roligt att springa maraton med stickande träben.

Jag stack ut imorse och skulle testa benen. Före frukost så rätt ”tom” men pigg iallafall. Allt känns jättebra förutom träbenet då. Garmin vägrade starta så jag vet inte hur fort jag sprang eller hur långt men kanske 3 kilometer.

Har inte alls laddat som vanligt inför ett lopp men ska testa att köra Perpeteum imorgon som fina Magda skickat till mig.

Känns som många tar detta som ett ”långpass med service” som massör Mia sa igår. Hon har masserat många som ska springa och flera verkar inställda på ”upplevelselöpning” snarare än prestation.

Jag vet inte alls vilken tid jag ska sikta på imorgon. Inte vilken fart heller. Jag tänker springa på känsla. Vet att jag har en bra grundkondis och har jag en bra dag så kan det gå riktigt bra.

Kenth skrev ett så bra inlägg igår som jag funderat på. Och känner igen från mig själv och andra. Det verkar som att Jantelagen infesterat löpningen. Vi pratar ned oss själva, höjer andra och diskussionerna inför lopp blir så löjliga. ”Jag har inte tränat tillräckligt” ”Jag vet inte om jag orkar” ”DU är ju så BRA” osv. Tänk vad mycket roligare det vore att diskutera utifrån ”jag tränar för att springa på XXX” ”Jaha vad kul, hur lägger du upp träningen då?” ”Hur ska du nå ditt mål imorgon?”. Istället för att underdogga oss själva.

Jag har sagt att jag ser Jubileumsmaran som ett långpass och det har inget att göra med att jag vill gömma mig bakom en tid och sen ”råka” springa bra. Det är helt enkelt för att det är mindre än en månad till det lopp jag vill träna mest inför och jag behöver äta stigmeter till frukost, lunch och middag ganska genast efter den här helgen. Samtidigt så är det ett lopp och vem fasen ställer sig på startlinjen med inställningen att man inte fixar det? Varför inte dela med oss av hur just vi tänker att vi ska fixa vårt lopp? Så mycket trevligare bloggande och prat det blir då!

Så självklart förbereder jag mig idag. Jag försöker äta lite mer, dricka lite mer. Insupa lite marathonstämning på nummerlappsuthämtningen. Ska äta på Helens Krog med några andra finingar som ska springa. Sover med kompressionsstrumpor. Den enda skillnaden är att jag inte har en tidsplan för loppet för jag känner inte att jag vet hur jag kommer reagera. Jag har inte sprungit längre sträckor ”i tempo” och inte i kupering. Det enda jag vet, och alltid vet, är att jag gör mitt bästa.

;

Fy fasen vad kallt!