En magisk jubileumsdag!

Det höll på att spåra ur rejält när jag provade nya Adizero Adios som precis kommit in.

De satt som en smäck och skulle vara perfekta för att springa fort på asfalt med.
Men… Jag ska ju bara springa på asfalt imorgon. Sen är det terräng och blandat underlag som gäller.
Men då fanns det ju såklart nya Adizero XT att pröva också. Med helt fantastisk sula!

Blev helt, och legitimt, förälskad i dem med. De har mindre häl-tå drop och kändes lätta och smidiga. Hm. Men kändes fel att köpa dem idag.
Så det blev några nya Perfektaflaskor till min hjältevätskesupport, nya GoCoco ( rosa fanns inte tyvärr) och sen hittade jag en fin löparkjol på Stadium men det slutade faktiskt med ett par knalliga orangea tights!

Sprang på Maria säkert 3 gånger och sen Miranda och Rebecka från Running Sweden på numnerlappsuthämtningen.
Just då var det sol men jag har knatat i både regn, moln, åska och hagel idag. Äkta svensk sommar!

På Kiropraktorkompaniet så fick jag behandling av Niklas istället för Micke. Han gick igenom hela kroppen och kunde utesluta diskpåverkan. Nerven är riktigt jäkla förbannad och träbenet är träigare än en ek men jag fick bäckenet nacken och SI-leden knäckt och laser på min stela vänstersida. Nu gör det ont men jag kan springa utan att oroa mig och får väl peta i mig smärtstillande då. Inte något jag brukar men helt klart värt det. Har aldrig köpt Voltaren förut men nu så.
Sen tog jag en kaffe med en av mina bästisar på East och så var det dags för storätning med Carina, Peter, Mats och Hjälten.

nej jag åt ingen sån, jag åt 4 kanelbullar!

Det var supermysigt att sitta och snacka löpning och annat och vi pratade lite om hur vi ska springa imorgon. Jag har lite olika taktiker men fortfarande väldigt dålig koll på vad benen fixar. Att nerven kommer balla ur är jag på det klara med- mycket enklare när man vet det innan och är förberedd.

Nu ser jag fram emot ett glas vitt vin och en tidig kväll sova! Ha en fin kväll och lycka till om du springer imorgon!

Idag har jag gjort rokad i schemat. Istället för att åter bli blond och läsa skvaller hos frissan så har jag bokat in med Micke på Kiropraktorkompaniet.

Nerven har ju strulat hela veckan och nu är det riktigt obehagligt. Det är inget farligt att springa på det..utgår jag ifrån eftersom jag inte visar tecken på diskproblem men det är inte speciellt roligt att springa maraton med stickande träben.

Jag stack ut imorse och skulle testa benen. Före frukost så rätt ”tom” men pigg iallafall. Allt känns jättebra förutom träbenet då. Garmin vägrade starta så jag vet inte hur fort jag sprang eller hur långt men kanske 3 kilometer.

Har inte alls laddat som vanligt inför ett lopp men ska testa att köra Perpeteum imorgon som fina Magda skickat till mig.

Känns som många tar detta som ett ”långpass med service” som massör Mia sa igår. Hon har masserat många som ska springa och flera verkar inställda på ”upplevelselöpning” snarare än prestation.

Jag vet inte alls vilken tid jag ska sikta på imorgon. Inte vilken fart heller. Jag tänker springa på känsla. Vet att jag har en bra grundkondis och har jag en bra dag så kan det gå riktigt bra.

Kenth skrev ett så bra inlägg igår som jag funderat på. Och känner igen från mig själv och andra. Det verkar som att Jantelagen infesterat löpningen. Vi pratar ned oss själva, höjer andra och diskussionerna inför lopp blir så löjliga. ”Jag har inte tränat tillräckligt” ”Jag vet inte om jag orkar” ”DU är ju så BRA” osv. Tänk vad mycket roligare det vore att diskutera utifrån ”jag tränar för att springa på XXX” ”Jaha vad kul, hur lägger du upp träningen då?” ”Hur ska du nå ditt mål imorgon?”. Istället för att underdogga oss själva.

Jag har sagt att jag ser Jubileumsmaran som ett långpass och det har inget att göra med att jag vill gömma mig bakom en tid och sen ”råka” springa bra. Det är helt enkelt för att det är mindre än en månad till det lopp jag vill träna mest inför och jag behöver äta stigmeter till frukost, lunch och middag ganska genast efter den här helgen. Samtidigt så är det ett lopp och vem fasen ställer sig på startlinjen med inställningen att man inte fixar det? Varför inte dela med oss av hur just vi tänker att vi ska fixa vårt lopp? Så mycket trevligare bloggande och prat det blir då!

Så självklart förbereder jag mig idag. Jag försöker äta lite mer, dricka lite mer. Insupa lite marathonstämning på nummerlappsuthämtningen. Ska äta på Helens Krog med några andra finingar som ska springa. Sover med kompressionsstrumpor. Den enda skillnaden är att jag inte har en tidsplan för loppet för jag känner inte att jag vet hur jag kommer reagera. Jag har inte sprungit längre sträckor ”i tempo” och inte i kupering. Det enda jag vet, och alltid vet, är att jag gör mitt bästa.

;

Fy fasen vad kallt!

Torsdagar brukar vara bökiga dagar. Idag var en relativt bökig dag. Och bra dag också förstås.

Jag vaknade bredvid min lilla elvisp och det är tur att hon sovit i egen säng sen hon var nyfödd för annars hade man nog inte fått många minuter med John Blund.

Vi sade hejdå till kusinerna och passade på att hälsa på fina Coyntha på hennes jobb på ett öde Campus. Sen körde vi hem. Tvärstopp när Essingeleden repareras. Lunch på bästa Boullan. Inga konstigheter.

Lillans farfar hämtar henne i cabbad Volvo. Lillan sitter fram och är helnöjd. Jag röjer efter det en 3-åring kan åstadkomma på 10 minuter hemma och far iväg i min något mindre glamorösa Passat.

Tar bilen till Wennergren Center där P-automaten inte funkar. Skriver en bedjande lapp i rutan. Funkar. Får inte böter.

Får en fruktansvärt bra men ond masssage av Mia på Access Rehab. Nerven har strulat sen jag gjorde mina hopp upp på muren och det är en annan smärta än förut. Det är också så att mina skinkor som brukar vara tighta var ok så varför trasslade nerven?

De flesta var på semester men praktikantnaprapat Filip kom in. Han gjorde lite tester och påpekade att ”du är ju superböjlig” vilket jag ibland undrar om det är så bra? och sen konstaterade han att nerven var irriterad och visade hur jag kunde försöka syresätta den. Men vi hade inte tid att reda ut varför. Och den stökar. Men bara jag kan bortse från smärtan så kan jag springa precis som vanlig. Lättare sagt än gjort. Under TEC ville jag amputera skiten och det var samma känsla idag. Det är svårt att beskriva men det känns som hela benet värker och pirrar.

Jaja nu skulle jag simma. Jag vet bara en Långsjön, den pratade min kompis Ida om när vi var hos henne förra lördagen innan konserten. Hon pratade om de som brukar simträna där. Så bra tänkte jag, då vet jag var jag ska. Sagt och gjort så segade jag än en gång genom Stockholmstrafiken över Essingeleden. Hade gott om tid. Stannade på en gudsförgäten livsmedelsbutik. Åkte till Långsjönsbadet där det var just omklädningsrum som de skrev något om på hemsidan. Att de var stängda. Det var det. Ingen kom. Frågade några och de sa att de brukade simma här med våtdräkt så tänkte att de kanske gick i på en annan plats. Gick längs vattnet men insåg ganska snart att det måste vara något knas och med Iphone så orkar jag inte leta på nätet.

Ja. Vad göra. Jag var jättearg! På..ingenting! Vad skulle jag vara arg på? Men jag var frustrerad för jag hade så sett fram emot att simma! När jag fixat barnvakt, sagt nej till middag med Hjälten och köat i nästan en timme då vill jag simma! För jag har inte så många chanser att träna med några som kan visa mig hur man gör. Usch vad heligt förbannad jag var.

Som tur var hade trafiken släppt, ringde till Hjälten och förklarade att här ska badas, ta dina paltor och kom ut så plockar jag upp dig. Vi åkte till det närmsta vatten som finns- vid Huvudsta. Där var det inte snack om något simmande utan bara att doppa sig. Fick sällskap av en katt och mycket blickar från förbipasserande.

Väl hemma undrade jag om jag var blå på vaderna efter massagen. Nej. Men hade 3 stycken stora bläckfläckar på rumpan. Otroligt mysko.

Kan nu konstatera att det finns något annat plask i stan som heter Långsjön. Men hur sjutton skulle jag veta det? Jag hade inte varit inne på hemsidan utan bara läst på Facebook. Vi lär oss av detta att ta reda på mycket mer innan man köar på Essingeleden.

En mysko dag.

Imorgon ska det hämtas nummerlapp och springas lite. Hoppas träbenet ger sig.

Ha en fin fredag!

Just nu drömmer jag. Jag är i ett mellanland där jag mest såsar runt och det är helt fantastiskt. Idag har jag gjort ”ingenting”. Igår ”ingentigng” heller. Listan på saker jag ”bör” göra är lång och dignar men just nu njuter jag av att mest bara vara mamma. Lekkamrat. Guide. Svara på 100 ”men varför?” varje dag. Snosa i en liten blond nacke och helt enkelt vara ledig.

Att det ska springas mitt första maraton på över 5 år om tre dagar det vittnar inget om. Jag äter bullar och en massa saker som skickar blodsockret i taket och dricker ett glas vin, springer inget alls och har ingen koll utom på att det är rätt kuperat och SMHI jävlas med väderrapporten.

Men jag drömmer. Dagdrömmer. Det rullar en film bak i skallen. Det är små filmsnuttar som består av målbilder. MÅNGA av dem är mig själv springandes ett 100 km lopp, 16 mils lopp, fjäll, terräng. En annan är en Ironman. Den är inte på horisonten och den är inte vag och diffus som den var förut. Den är kaxigt nära. Den känns verklig och jag undrar om det är något jag missat- för jag tror verkligen att jag fixar det. Fixar precis vad som helst. Det gäller bara att ge var och en av drömmarna sin tid. Den tid de tar.

När allt som hänt de senaste två åren nu får landa känner jag mig faktiskt bara väldigt trygg i just det. Allt går. Det tar bara olika lång tid. Bakslag kommer. Livet styr. När det går bra, så ska man bara njuta så gott det går. Bada en gång till. Ta en jordgubbe till. En intervall till.Samla på små guldkorn att betala olyckan med.

Nu visionerar jag. Snart sätter jag mål. Sen gör jag min plan och sen genomför jag dem. Ibland får man deviera från ett mål eller från en tidsplan. Men kraften att genomföra. Det vet jag att jag har. Nu vet jag det.