Att flyga

Eller vad sägs om John Laselle från Löparakademin? Annelie Pompe? Mats Lindvall?

Det är Vasakronan som har hälsovecka runtom i Stockholm nästa vecka.

Jag ska gå och lyssna på Mats Lindvall- i egenskap av mitt nya jobb förstås!

Nu ska jag strax ta emot Fredrik Weibull som ska föreläsa för oss här på PwC. Över 80 personer anmälda till hans inspirerande föreläsning som handlar om att sätta mål och arbeta med visualisering.

Grym måndag följs av grym tisdag.

 Fotot norpat från Fotografiskas hemsida från en uställning om idrott.

Det fanns en tid då måndagar var ångest. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jobbet var ångest. Jag kraschade också regelrätt in i väggen efter det. Men inte bara då var måndagar pest. Under skoltiden var de det. Under den tid jag hade ätstörningar var ju måndagen dagen då man ”började om”. Hade strikta asketiska planer för hur man skulle äta under veckan. Var som ett enormt mörkt berg att bestiga.

Den här tiden. Är trumfkort nu. Är styrka. Kunskap. Är att kunna läsa mellan raderna i samtal runt fikabord,  i bloggar och på både Twitter och Facebook. Är också att kunna stötta någon och kanske inspirera till ett sunt liv med glädje? Jag vill det.

Nu älskar jag måndagar! Heja en ny vecka på ett, förvisso hälften av tiden väldigt läskigt, nytt jobb som är vad jag gör det till. En hel vecka, sju dagar att lägga pusslet med de där bitarna jag pratar om.

Jag intervuades idag för en artikel utifrån perspektivet ”jag som löpare” och journalisten frågade hur jag tänkte runt det här med pusselbitarna.

Jag skrev om det på Twitter. Det låter enkelt, och allt kanske inte går att ändra till imorgon. Men livet är kort. Så satans kort som jag blev påmind om igen under Idrottsgalan när fina Jenny kom upp som en av de idrottare vi miste 2012. Jenny var 32 år.

Så jag tycker inte det är naivt att våga kräva av sig själv, våga satsa på och styra livet så att man får in de bitar man tycker är viktiga. Ge mig EN anledning till att inte se till att det blir så!

Så min nyckel till att älska måndagar. Tisdagar. Onsdagar. Även mina förhatliga torsdagar. Resten av veckan. Är att:

Välja rätt jobb. Välja rätt fritid. Göra gott. Hitta ett sätt att röra på sig som man trivs med. Välja in bra människor. Välja bort de som tar energi. Äta ren mat. Ta hand om vår jord. Ta in omvärlden. Sova ordentligt.

Sen GE ALLT. Med hela hjärtat. Hela vägen.

Idag hade jag äran att löpcoacha en tjej som också ger allt. Med glädje- det är glädjen som är motorn.

Och ser en Lisa på Idrottsgalan som gjort så otroligt mycket mer än att vinna Jerringpris för att förmedla just glädje och vad det är att jobba hårt mot ett mål.

Nu- ska jag och ni sova för imorgon kliver vi upp och lägger ett vackert starkt alldeles personligt perfekt pussel all over again.

Kom hem. Trött. Macke Donken lunch med kalorier så tomma de ekar i tarmarna. Seg. Massor att göra.

Någonstans där inne finns nyckeln till dörren som leder till vägen som leder till målet.

Det gäller bara att plocka fram den. Det gjorde jag. Jag ser det där branta fjället där jag ska upp i augusti. De tre fjällen. Men det är rätt suddigt idag och jag tänker att ”tre vändor i långa branta backen räcker”. Lurar ut benen.

1 km uppvärmning. Första vändan. Backen är ca 310 meter. Brant brant på slutet. Syreskuld. -8 grader. Ben som segar.

Ned igen. Bara två till. Vet att det blir fler. Vet. Upp igen.  Ok 5 då.

Tempot är jämnt. Det är tufft tufft och syran stiger i låren men blir inte värre. Är en uthållighetsmaskin. Jag har inte ens kommit igång.

Ok 6 stycken. Och i vår ska jag klara 10 stycken. Efter den 7e finns det inget annat än en tunnel fram till 10 stycken. Det tjuter i andningen och benen skriker av syra. Men det känns så starkt. Jag känner mig stark.

När jag avverkat 10 stycken stapplar jag vidare. Joggar ned en kilometer. Är slut i benen men pigg i huvudet.

Ett riktigt hållkäftenpass. Ett pass som är ett guldkorn att betala de här skitpassen med. Kanske jämnar det ut sig? Men jag tror jag går med plus.

Termometrar är bra grejer det. Men det är ingen absolut sanning och det som är kallt för en person är lite ljummet för en annan.

Respekt för kylan bör man dock ha och vett att klä sig bra. Jag tänker en del på att det är inte billigt att vara trendigt varm i färgglada ylle och dunkreationer i snön när det är kallt.

Mina gosiga fleecelångkalsonger kostade ca 70 kr på Ica Maxi. Och de vantar som värmde bäst i helgen är faktiskt köpta där också. Mina skidbrallor är mammas gamla med ca 30 år på nacken. Bra grejer håller länge och slår man ut kostnaden på några år blir det inte så farligt. Håller man sig till basfärger så är risken mindre att man tröttnar!

-22 grader gör att många känner av främst luftvägar vid ansträngning. Allteftersom solen steg så blev det lite bättre och uppe på 1000 meter var det riktigt varmt. Cirka -10 men nere i dalen var det fortfarande runt -20.

Jag hade en riktigt fin förmiddag i pisten med Sara med jättefina tips i lagom portioner. Det känns att det var flera år sen jag åkte utförs men innan lunch kändes det riktigt bra. Det var första gången jag åkte K2 skidor och jag har lite svårt att utvärdera dem men personalen på Ramundbergets skiduthyrning har bra koll på vad man ska ha beroende på erfarenhet och underlag.

Efter en god lunch så var jag i alla fall så sugen på längd så jag drog på mig nästan allt jag hade. Om man bara klär sig efter eget förstånd istället för vad rådande trend föreskriver så kan det bli riktigt behagligt. Jag hade överdragsbyxor och de där gosiga tumvantarna på och efter någon kilomteter så var det faktiskt rätt svettigt om både händer och fötter.

Jag tog ett 8 km spår till Bruksvallarna och det var upp och det var ned. Jag åkte på Madshus och tycker pjäxorna var riktigt sköna. Skidorna kändes ”tunnare” än mina Fischer. Jag hade varken fäste pga att jag glömde valla och inget glid pga det kärva underlaget så det var bra träning.

16 kiometer tur och retur och jag började bli lite uppvärmd. Dock hade jag förstås skav på ena foten och solen var på väg ned. Tog i alla fall 5 km spåret och väl ute i skogen var det rätt mörkt. Då dog även telefonen och det var lite trolskt magiskt. Men i -20 grader ska man inte vara ensam långt från bebyggelse och jag skidade tillbaka.

Bitvis stod jag på ordentligt och det var inga problem alls med kylan. Nu blev det inte så långt men känslan i kroppen var lätt hela vägen.

Till Ramundberget tycker jag att det är värt att åka bara för längdspåren och barnvänligheten. 30 mil magiskt fina längdspår. Något av det finaste jag sett i längdväg. Fnfin alpin åkning. God mat, trevlig hjälpsam personal och rejäl genomgående ”fjällkänsla” gör sitt till. Allt är nära, mysigt att höra skidor swoscha förbi 07.30 för ”ski-in” frukost innan det var dags för en heldag i fina backar med obefintlig trängsel och liftköer.

Åker tillbaks till Stockholm idag i en annan av de lånade BMWbilarna. En 525 XDrive för den som är intresserad av motorer. En väldigt bekväm bil men törstig på diesel konstateras. Jag behöver inte köra och har en perfekt arbetsplats i framsätet med ett bedövande vackert vinterlandskap utanför.

Tack Ramundberget och Sofyför en magiskt fin helg! Snölycka rätt igenom!

Det är exakt tre månader till TEC och jag har några rejäla långa tuffa ultrapass att klara av för att stå redo för 16 mil i april. Kalendern är helt proppad med jobb, Lillan, träning, arbete med Tjejmarathon, lite löpcoaching men det känns helt ok. Alla är bitar jag valt in själv, jag har bilden av hur pusslet ska se ut och bitarna i handen.

Hoppas du också haft en fin helg!