Barn i balans och hemmayoga med barn

Något av det bästa med mina första två år som hälsostrateg är att jag fick arbeta med Fredrik Bengtsson.

Fredrik är psykolog, författare och en otroligt kompetent person när det kommer till att arbeta med hälsa ur ett proaktivt perspektiv. Han kan människor. Han förstår behov och han kan koppla väldigt abstrakta tankar och känslor till konkreta åtgärder i en organisation. Jag har lärt mig så fantastiskt mycket.

I somras skrev han två otroligt viktiga och välskrivna artiklar (här och här) på SVT Opinion om risken med att slänga sig med potenta verktyg lite hursomhelst. Risken med att man i all välmening kanske drar igång en onlinekurs i mindfulness för någon som mår dåligt.

Drar igång reaktioner man  inte kan bedöma att en person kan hantera.

Mindfulness är poppis på företag och det kan absolut vara en stor gåva för individer som verktyg för deras individuella hälsa. Men det finns potential att väva in mindfulness som ett arbetsverktyg. En studie vid Handelshögskolan visar på att chefer som mediterar fattar bättre beslut.  Men för att implementera det effektivt krävs ett stort kunnande och att det integreras i företagets arbetssätt.

Men jag tycker att artiklarna kommer åt något annat. Vår strävan efter ett sätt att hantera stres, ångest och press men vår oförmåga att göra något långsiktigt. Vi kastar oss över en app med minfulnessövningar (eller varför inte en bok om att äta mindfullt?) och vår strävan och önskan är god och genuin på alla sätt men vi har kanske inte alltid den fulla förståelsen för vad processen kräver för att löpa fullt ut. Ibland behövs inte det, man kan dra nytta av ayurvedisk mat och yoga utan att förstå flertusenåriga teorier. Men ibland kanske det inte blir så bra, vilket Fredrik skriver om i boken.

Jag tror så mycket på att vi har väldigt mycket sanning, lugn, ro, kraft och beslutsamhet inom oss. Att allt finns därinne.

Men det brusar så mycket på utsidan och runtomkring oss. Det brusar och det pockas på vår uppmärksamhet och konsumtion än höger än vänster . Den där inre kloka rösten som vet hut knockas ut.

Men den finns där! Hitta den!

---

Jag har ett otroligt spännande jobb. Det handlar egentligen väldigt lite om träning och kost och betydligt mer om ledarskap, medarbetarskap och andra psykosociala faktorer.

Det är mycket att ta in och fundera på. Jag drar inte igång massa saker på en gång. Jag är inte intresserad av brandsläckningsåtgärder.

Även om jag inte kommer skriva så mycket detaljer om mitt arbete så vet jag att det är fler därute som antingen arbetar med eller är nyfikna på frågorna.

Ganska ofta ligger det mycket under ”hälsoparaplyet” som kanske inte egentligen främjar hälsa. Däremot är det reaktiva åtgärder för att återställa hälsa om något händer. Rehabiliteringsplaner. Krisplaner. Hälsoundersökningar. Sjukförsäkringar.

De aktiviteterna eller strukturerna har alltid varit där och när man tittar på saker som finns på plats kan det se genomtänkt och mycket ut.

Om man har en hälsoproblematik så tror jag att det är viktigt att titta på delarna man arbetar med och fundera över vad de egentligen främjar och/eller åtgärdar.

Jag funderar utifrån: hygienfaktorer kontra hälsofaktorer. Samt proaktiva åtgärder kontra reaktiva åtgärder.

En åtgärd kan vara lite av varje beroende på hur man jobbar med det. Reaktiva förstås lika viktiga som proaktiva. Men man behöver båda och för de flesta tror jag att fler proaktiva åtgärder behöver komma på plats och arbetas in.

Låt mig ge ett exempel.

En rehabiliteringsplan för utbrända medarbetare. Det är reaktivt. Om man däremot kopplar ett lärande från olika fall och tar med sig det till organisationen och arbetar med att förebygga att det händer andra (förutsatt att fallen beror på arbetssituationen/arbetsmiljön) så kan det vara proaktivt också.

Friskvårdsbidraget. Det kanske för 20 år sen var något som en potentiell talang blev imponerad över. Nu är det en hygienfaktor för de flesta. ”Hur mycket får man?”. Det ska bara finnas där. Som toalettpapper. Om man däremot kopplade hälsoundersökningar till ett skräddarsytt hälsoförmånspaket till medarbetarna beroende på deras behov så skulle det kunna vara en hälsofaktor. Friskvårdsbidraget kan förstås vara en hälsofaktor för de som utnyttjar det på ett bra sätt och faktiskt förbättrar sin hälsa genom det. Men det är på individbasis. Det saknar ett helhetstänk om det bara betalas ut.

Men att skapa en hälsosam kultur där nyttjandet av friskvårdsbidraget på något sätt kopplas ihop med organisationens hälsa och individens hälsa kopplas ihop med organisationens. Ja då har vi en hälsofaktor för företaget.

Sen finns det saker som ofta inte pratas om under företagets hälsoflagg som påverkar medarbetarnas hälsa betydligt mer än flera reaktiva åtgärder: Ledarskap. Utvecklingsmöjligheter. Möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Och vägen framåt är att vi arbetar både bredare och djupare med frågan. Det behöver inte bli mer aktiviteter, men de behöver belysas och skruvas lite på.

Tankar och funderingar och mer än gärna era erfarenheter- välkomna!

---

Just nu är Kristina Paltén på väg på ett av sina livs stora äventyr. Hon ska springa tvärs över Iran. Över 200 mil. Ensam på ett sätt, men inte själv.

Varför? Kristina har ett svar nu, och kanske kommer ha flera när hon är klar.

Såhär svarar hon i en intervju:

It might not be possible to change the world by running but perhaps I could change myself, the people I meet and inspire a seed of change in those who hear about my run? At least it is worth a try. By doing this trip, I hope to bring people closer to each other, and to contribute to a more tolerant, peaceful and loving world.

Kristinas resa kan du följa här.

---

Det här är egentligen inte så roligt men med lite perspektiv så finns det så mycket värre saker som kan hända än att man blir magsjuk under sin tänkta glassiga löparsorti så jag försöker ta det hela med lite humor.

Jag skulle alltså springa Irontrail i Kristinehamn . Start och mål går där och banan går sedan på Järnleden. Vackert, lite tekniskt, mysigt! Två distanser fanns att välja på , 24 km och 42,2 samt stafett.

Jag ska ju ta en paus från löpningen för min ryggs skull men den här veckan har jag känt mig väldigt stabil. Har tränat bra och mått kalas. Allt känns bra inför hösten på jobbet, alla mår just nu bra omkring mig och tja, allt var bra! Jag var nästintill euforisk på vägen till start- vilken grej! Få springa 24 km utan press hemma i Värmland. Kände att jag hade bra krut i benen men hade inte tänkt på någon måltid- bara att försökta hitta ett piggt tempo och försöka hålla det. 

När de blev två toastopp innan start tänkte jag att det var lite nerver bara. 

Starten gick vid gästhamnen, vi var väl kanske 100-150 startande. Träffade löparkompisar (tog en bild med Rune Larsson) och var på toppenhumör. Ville bara iväg! Springa! Tjoho!

Så gick starten och det tog några kilometer innan jag hittade en skön fart, är ju så loppovan och speciellt på den här distansen. Men 5-5:30fart kändes väldigt bra och då låg jag på min långpasspuls och kände att jag skulle kunna hålla det och säkert trycka på snabbare in mot mål där jag visste att det var flackt. Första vätskekontrollen var vid 6 km. Jag hade med mig lite saft, vatten och russin.  Drack saften, tog en näve russin och fyllde mina småflaskor på stationen. Tassade vidare och kände att det här kommer bli kalas.

Det blev det inte. Efter 8 km så var det som någon kramat ur en citron i magen.  Jag som nästan aldrig haft håll eller såna magproblem under träning eller tävling (på BRR 2013 bllev jag dock  illamående) blev lite paff. ”Men det går nog över” tänkte jag. Fick sticka ut i skogen en sväng. Joggade vidare. Ut i skogen igen. Vidare. Gå lite. Försöka få i mig vatten. Ut i skogen. Kroppen var pigg, magen kaos. Såg till att dricka lite vatten iallafall men visste att jag ätit bra innan och druckit bra så det inte var någon fara.

Det var annars ett väldigt mysigt lopp att springa! Fin stämning utmed banan, vacker natur, trevliga medlöpare och omtänksamma funktionärer. 

När jag kom till 14 km och det fanns en vätskestation tog jag en mugg cola. Livet återvände. Jag funderade förstås på att bryta men visste inte riktigt var jag skulle be Nicke hämta mig och visste att han och lilla S var på en bondgård och hade roligt så jag tänkte att en mil kan jag ju stappla så är jag i mål på 2,5 timmar iallafall.

Det gick faktiskt lite snabbare efter colan. Kunde plocka upp farten men när det var runt 5 km kvar så var det ut i skogen igen. Och fruktansvärt ont i magen. Men nu var det ju bara att stappla imål. Orkade inte stanna nu och reda ut var jag var och skulle hämtas. Och så visste jag att lilla S skulle vara vid målet och se mamma gå imål för första (men inte sista, stackars barn) gången. Så jag gick och joggade så gott jag kunde (tänk Quasimodo). Och där var de förstås och är det något som kan lyfta ens humör så är det ens barn som klappar små händer och vinkar. Jag rasade ihop på marken och fick ligga där ett tag innan jag orkade ta mig till bilen. Satt dubbelvikt av smärta i bilen och låg säkert en timme på soffan, fick bara i mig lite buljong. 

Det blev lite bättre sen så jag kunde äta kokt fisk och lite annat. Bästa faster fixade värmefilt och mat och Nicke tog hand om S. Jag kände mig som världens sämsta mamma. 

Det är inte lika illa men inte direkt  bättre idag tyvärr. Det är andra gången i år jag får problem med magen, men den här gången är det värre. Jag brukar alltid ha en väldigt glad mage men ska förstås kolla upp vad detta är.  Magar ska bara funka!

Irontrail- jag kommer tillbaka! Och är du sugen på ett tufft men mysigt och trevligt lopp tycker jag du ska anmäla dig till nästa år!

Lite snopet att mitt sista löppass på obestämd tid blev såhär galet. Jag tar med mig känslan från de första 8 km då jag var stark, pigg och riktigt löparglad. Den löparen kommer tillbaka snart. 

Tack Kristinehamns Multisport för en väldigt fin arrangerad tävling!

Mer om Irontrail hittar du här!

---

Ja det kanske var lite väl dramatiskt. Men jag ska faktiskt ta löparvila ett tag i september. Jag vet inte hur länge. Men vet att inget jag gjort för min rygg hittills funkat och nu ska jag börja i andra änden och gå igenom mitt rörelsemönster från grunden. 

Jag är less på att skriva om nerverna, behöva tänka på dem, vakna och undra om jag ska vara stel idag. Vara orolig inför löppass om det ska göra ont under tiden, eller efteråt. Och det gör aldrig ont på samma sätt, aldrig ont i ryggen när jag springer men det stramar och har sig i säte och ljumskar. Och även om det faktiskt varit bättre senaste tiden så blir det inte helt bra. och jag klarar definitivt inte av att springa långt i brötig terräng vilket är det bästa jag vet.

I helgen var den riktigt ursprungliga planen att springa 2,5 mil till starten av IRontrail maraton, sen springa 42 km i terräng under loppet. Och så springa några mil dagen efter..  Som en sista mängdhelg inför Black River Run. Men jag avanmälde mig för ett tag sen eftersom jag i sommar inte tränat alls som jag tänkt, på grund av just nerverna.

Jag har sprungit ganska bra den här veckan, och bara känt lite stramningar men ryggen har varit stel två dagar. I måndags sprang jag 3 x 2 km kuperat i, för mig snabba farter runt 4:30, utan att direkt vara trött efteråt eller under tiden. I tisdags joggade jag in till jobbet och körde rätt hård styrka på kvällen. Igår torsdag joggade jag en mil före frukost med lite cykeltrötta ben. Snacka om att jag är ovan att cykla när låren känner av transportcykling till och från jobbet!

Jag har bytt maradistansen mot 24 km-distansen och ser fram emot att verkligen toknjuta av att springa en sista gång innan jag tar rehabvila på obestämd tid. Jag börjar klättra på väggarna efter några dagar utan löpning i skogen så det ska onekligen bli väldigt intressant att se hur jag ska ersätta det i-landsbehovet i september.

Har inget tidsmål, har glömt lite grejer hemma jag gärna hade haft med mig men 24 km terräng känns verkligen bara som en njutarresa. Får jag feeling och kroppen känns bra så ska jag förstås springa på så gott jag kan.

Hoppas ni också ska njuta av löpning i helgen!

---