Basträning med bebis i magen Triathlet - Emma Graaf ---Shooting info--- NIKON D800E, Lens: 95mm VR Zoom 70-200mm f/2.8G IF-ED Shutterspeed: 1/100,Aperture: 3.2, ISO: 100

Basträning med bebis i magen


Jag gillar rutiner. I alla år jag utövat triathlon som sport har åren sett ungefär likadana ut: En liten säsongsbreak efter tävlingssommaren och sedan sakteligen bygga upp kroppen igen under basträning från höst och hela vintern. I år har ju tävlingssommaren sett lite annorlunda ut och jag har inte kört någon hel Ironman på hela året. Jag har inte alls tävlat och tränat på samma nivå och min säsongsbreak blev snarare ett platt fall pga trötthet och illamående de första 11 veckorna som gravid.

Som vanligt går det extremt tungt att komma igång efter en säsongsvila. Speciellt om man inte var i toppform innan man tog sin ”vila”. Nu sliter jag med att komma in i mina gamla rutiner för att få in träningen. Även om passen är kortare och med lägre intensitet så älskar jag att ha den där rutinen från vecka till vecka. Tyvärr ställer en hel del resor i jobbet till det men för det mesta kan jag åtminstone styrketräna, simma eller springa dit jag åker (även om allt blir mkt krångligare och få till). Rutinerna har gett resultat. Jag känner mig faktiskt starkare och starkare. Jag får helt enkelt lita på kroppen och inte stirra mig blind på klockan och farten. Jag är numer nöjd bara jag tar mig ut och kör.

Hur ser då min basträning ut  i år som gravid?

En vanlig vecka ser ut ungefär såhär, totalt blir det ca 7-10 timmar träning varje vecka:

mån: morgonstyrka och crosstrainer, ev lite kort löpning på kvällen

tis: morgonsimning, spinningpass på kvällen

ons: lunchjogg eller vila, styrka/rehab hemma

tors: löpintervaller

fre: morgonsimning, lunchspinning

lör: långpass löpning

sön: långpass cykel, ridning, ev styrka/rehab hemma

Med hösten kommer också förkylningarna och det är alltid bra att ta in lite höjd i sin basträning för några sjukdagar alltid kommer att komma och det är inget att deppa ihop för. Simon har varit sjuk i 9 dagar men jag har lyckats hålla mig från sjukdom. Trötthet och ont i halsen är det jag drabbats av ett par dagar och därför har jag backat, vilat och nu verkar det ha släppt. Peppar, peppar.

Jag läste i min gravidapp att det här med andnöd och mjölksyra inte är så konstigt egentligen. Barnets utveckling är prio ett för min kropp och syret går därför till navelsträngen och bebisen i första hand och det finns ingen anledning för kroppen att prioritera att blodet går till mina lungor för att syresätta mina muskler så länge barnet växer. Inte undra på att löpning känns som den utförs på hög höjd hela tiden! Jag antar att jag har höga krav på vad min kropp ska leverera till mig och det är svårt att vänja sig vid att inte vara där man varit tidigare, prestationsmässigt. Men jag kämpar på och är glad om jag håller mig till mina rutiner och tränar några minuter varje dag.

Nu blir också dagarna kortare och kortare, med det kommer en stor utmaning. Igår kom också första snön och idag ligger ett decimetertjockt snötäcke över hela Ludvika kommun. Långpasset löpning kommer att bli en styrkeprövning idag på de oplogade vägarna!

Nu är jag i vecka 23 och magen går inte att dölja. Men den lille verkar åtminstone vara rätt så nöjd med att skvalpa runt på både simning, cykling, löpning och styrka! Det kommer bli en bra idrottsman det här!

Triathlet – Emma Graaf
—Shooting info—
NIKON D800E, Lens: 95mm VR Zoom 70-200mm f/2.8G IF-ED
Shutterspeed: 1/100,Aperture: 3.2, ISO: 100

foto: Gunnar Eld

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Löpning och graviditet

Löpning och graviditet


Jag är gravid men jag vägrar att sluta springa och vägrar låta mig hindras av bulan som växer och frodas. Det har gått hyfsat hittills och jag tänker mig att jag kommer köra på så länge det går och känns bra.

Löpning handlar mycket om dagsform, tycker jag, och med en växande bula, hormoner och ett tapp i energi så blir träningen lite vad den blir.  Den får vara lätt och kravlös och det gör ingenting, så länge jag kan träna.

Just nu blir det 1-2 korta pass varje dag och på helgen långpass, även om långpassen är rätt korta nu. Men jag kör inte efter ngt program och jag har inga krav att jag MÅSTE köra ett visst antal pass. Det enda som är definitivt inbokat är mina spinningpass som jag leder på Gymmet Ludvika. Jag kör distanslöpning ca 60-90 min och cykling ca 120-150 min på helgen och rider när jag kan och är hemma. I veckorna kör jag det jag hinner, försöker göra ett cykel- och ett löpintervallpass, ett par lättare löppass om 30 min, 2 st simpass och några styrkepass mest för att bibehålla styrka och köra rehab för rygg och höft. Sanningen är att efter att jag började seriöst med rehab och styrka har ryggen och höften blivit helt bra igen! Jag var livrädd att det var någon slags foglossning men jag hade säkert haft samma smärta om jag inte varit gravid pga jag slarvat så mkt med styrka och bål sedan i våras.

Men det har inte direkt varit hopp och lek hela den här graviditeten. De första 11 veckorna var jag mer som en zombie än levande, och fick lägga nästan hela semestern på att sova 2 ggr per dag och hämta igen mig. Kanske var det pga jag var utmattad från en intensiv vår…men jag skyller på graviditen. Tjorvigt med maten var det också och blev konstigt illamående om inte maten kom regelbundet och i små portioner. Men aldrog spyfäedig eller något sådant så jag måste säga att jag nog haft tur. Även om jag bröt ihop i vecka 10 och önskade mig mitt liv tillbaka! Under v1-v6 lyckades jag tävla bla en halv ironman och några sprintrace samt löptävlingar men i ärlighetens namn så var det mer ”ta-sig-runt” än att tävla. Och mest på känsla. Det var rätt hårt att få höra ”Vad hände?” Och ”Det där kan du inte vara så nöjd med va?” Efter att man slitit igenom sig ett lopp med tung kropp och tunga ben.

Under de första 11 veckorna kände jag mig oftast så trött att jag hade svårt att motivera mig till tuffare träning. Lyckades hålla igång när det var som värst v 7-11 med lättare morgonjogg om ca 5-6 km. Efter v 11 kunde jag börja igen med lättare intervaller och kortare tröskelpass men då kändes allt megatungt.

Har inte gått upp så många kilon men ändå är det en fruktansvärd skillnad på att springa under graviditet. Man känner sig smällfet och tung. Det går extremt långsamt och man blir sjukt anfådd. Senaste veckorna har jag dessutom haft väldiga problem med andningen. Känns som att något är ivägen för att diafragman ska kunna jobba. Kan det vara så? Intervaller är superjobbigt eftersom andningen inte hinner syresätta benen. Mjölksyra  kommer typ direkt, utan att pulsen är hög. Någon som känner igen sig? Dela gärna med er om hyr graviditeten varit för er! Jag vill veta!

Från v.11 har jag iallfall känt mig som vanliga Emma. Energin är tillbaka och jag kan träna på även om det är lite skavanker här och där. Jag har inte känt något obehag eller smärta i magen när jag tränat. Eller jo, när jag cyklar MTB har jag känt att kläderna klämmer på magen och jag skulle behöva höja styret så att det inte blir så mkt drop mellan sadel och styre. Det blir liksom obehagligt och svårt att andas när  magen hamnar i kläm. Det kanske är dags för mig att sno Simons cykelkläder också och inte envisas med mina gamla cykelkläder i strl XS.

Jag har svårt att acceptera att magen och brösten blir större. Jag känner mig mest fet med hängpattar men jag tror det mest är jag som är kritisk mot mig själv och ”glömmer bort” att jag faktiskt har ett barn i magen som växer och tar mycket plats. Det är ju rätt normalt när allt kommer omkring!

Något som är väldigt påtagligt är kissnödigeheten. Det räcker inte med att jag kissar precis innan jag sticker, jag måste ändå stanna varannan kilometer och kissa. Lika mkt varje gång. Vissa dagar är det sämre med kisseriet, andra dagar går det bättre. Det kan kännas obehagligt i magen och klämma på kissblåsan ena minuten när jag springer, för att sedan kännas hur bra som helst en minut senare. Märkligt det där.

Jag kommet iallafall fortsätta med löpningen så länge jag kan. Det kan inte vara dåligt att göra det man älskar om man inte mår dåligt av det och dessutom får bra kondition av det!

Kommer fortsätta rapportera här om min träning och hur det känns. Hoppas ni är intresserade av att läsa, även om fokus nu går från prestation till mer överlevnadsträning.

 

Megafin weekend i Cerbere

Megafin weekend i Cerbere


Alltså, wow, vilken fin helg vi har haft!

I torsdags morse tog vi flyget (förlåt) via Hamburg till Varcelona för en tripp till några bekantas hus i Cerbere. Resan ner blev lite misär. Dimma i Hamburg gjorde att det blev rejäla förseningar så vi kom fram 1 timme efter plan. Vårt bagage blev kvar i Hamburg så det var lite trist. Vid det laget hade Åsa och Filip redan hinnit glra La Rambla och fått sig en finlunch som hette duga. Vi nöjde oss med lite vatten och baguette i hyrbilen, sen bar det av! Ett stopp i Girona och vi kunde shoppa lite lättare kläder, toalettartiklar och badkläder. Vi hade ingen aning om när babaget skulle dyka upp. Men strunt i det, vi var på sämäääääster och vädret var bästa tänkbara!!!

Anlände Cerbere, en liten fiskarby i Frankrike , ca 4 km från gränsen till Spanien och precis början på den Pyrineeiska bergakedjan som går från öst till väst . vilket atälle! Vi tog en utelunch på byns bästa restaurang La Plage och gick mätta och glada hem i tischa uppför berget till huset vi skulle bo i. Fantastique!

Dag 1 tog vi ett morgondopp nere i byn, handlade baguette på det lokala bageriet och gick hem och käkade en brakfrukost på balkongen med den finaste utsikt du kan tänka dig. Berg i bakgrunden och sedan hav, hav, hav. Här kan man trivas,  kände vi alla! Eftersom alla träningakläder och skor låg i vår packning (osmart av oss att inte bara ta handbagage- men det fick vi inte heller pga överfullt plan), så tog vi oss ned till havet, hyrde kajak och körde ett äventyr till havs istället.  Helt rätt val! Se bilder nedan….

Resten av dagen ägnades mat och vila och kroppen var rätt nöjd med det faktiskt. På kvällskvisten dök desutom vår packning upp, hurra!

Dag 2 startade såklart med morgondopp men nu var det bara jag och Åsa som valde att bada. Baguette på lokala bageriet och härlig frukost på verandan igen. Men nu hade vi både skor och kläder för sport så vi snörade på oss traildojjorna och drog upp i bergen allesammen. Herrgud vilken puls man fick! 700 höjdmeter! Vi ömsom gick, ömsom joggade och efter 3 timmar hikeande var vi åter i byn och helt tömda på energi. Men vilken tur det var. Ja, ni ser ju bilderna nedan….

Vi var rätt krispiga resterande dag men vi tog oss till grannbyn för lite mer glass, crepes och kaffe. Däreftwr styrde vi kosan hem och tog ett öppetvattenpass i det turkosblåa havet.

Dag 3 vaknade vi lite tidigare & tog oss ut för en morgonjogg på de fina trailsen nedanför vårt boende, längs med vattnet. Den ”platta” löpningen. Se bilder;). Efter 10 km nådde vi vattnet nere i byn Cerbere och tog oaa ett härligt dopp. Det svalkade knappt. Baguette och frukost på balkongen,  ja ni fattar rutinen.

 

Sen var det tyvärr dags att åka hem men med bösta tänkbara resesällskap kändes hemresan inte alls l0ng. Tack Åsa och Filip för en fantastisk megahelg och tacka era vänner tusen gånger om för det fina boendet. Vilket ställe!

Idag, onsdag, har jag fortfarande träningsvärk i låren men glad i sinnet och flagnig på näsan all sol, träning och vänner.

Slingrig ”må-illa-väg” till byn.


På väg till middag första kvällen (med alldeles för mkt kläder på oss!)

Morgondopp dag 1.


Inköp av frukost på det lokala bageriet. Baguetter och en och annan croissant också.


Äventyr med kajak

Mkt att utforska! Grottor tex.

Sol, bad, kajak

Frukost, lunch, fika, middag med utsikt!

 

Utsikt från balkongen/verandan

Morgondopp dag 2

Vy grån traillöpning

Mer vyer

Jorå, en del höjdmeter….

Alltså, fint va?!

Första ”backen”, undra på att man fick maxpuls och vadkramp 🙂

”Gänget”

Nöjd tjej med liten glass efter 3 timmar i Pyrenéerna

 

Utflykt till grannbyn Banyoles

”Vår” by Cerebere.

 

Dags för simning och det börjar bli trångt i våtdräkten

Morgonjogg dag 3

Lycka är att få resa med bästa vän och springa morgonjogg i bergen.

Vy från morgonjogg

Svettigt men fint som snus!

Gäller att hålla tummen rätt i mun…annars kan man trilla ner i plurret.

Jag är gravid!


Det känns väldigt märkligt och jag glömmer bort det hela tiden…men faktum är att jag och min älskade Simon böir 3 i början av mars! 18 veckor har nu gått med en liten parasit i magen. Det har inte alltid kännts så lätt och i sonras bröt jag ihop titt som tätt pga evig trötthet, något som jag verkligen inte är van vid. Det känns jobbigt för mig att behöva dra ned på tempot och att inte orka göra vad jag ville. Men efter exakt 11 veckor vände det äntligen och jag var inte slav under atändiga powernaps och illamående. Det är fantastiskt att kunna vara sig själv igen…nästan iallafall…och att kunna träna på med det jag älskar. Min rygg och höft har antagligen med bulan på magen att göra eftersom det inte blir bättre men i övrigt kan jag fortfarande träna vad jag vill och hur ofta jag vill (nu är det ju mest tiden som begränsar tyvärr).

Så nu framöver får ni hålla till godo med en träningsblogg av ett preggo!

Nåjdejoggen 2019

Nåjdejoggen 2019


En liten höjdpunkt och en favorit bland de lokala loppen här i Ludvika har sedan 4 (?) år tillbaka varit Nåjdejoggen. Jag har stått överst på prispallen två ggr, kommit tvåa förra året och nu var det osäkert om jag ens skulle kunna springa 5 kilometer. Förra året hade jag ett trilskande knä som begränsade mig, nu var smärtan studtals jäkligt intensiv och satt i ländryggen ner i vänstra höften.  Jag hade planer på att hoppa ner en eller två klasser och springa 5 eller 9 km …eller ännu hellre barnloppet, runt fotbollsplanen i 10 min. Men när jag väl kom på plats kände jag att äh, man kan ju alltid bryta, lika bra att försöka!

Och det gick! Med ett helt annat mind set än att prestera på topp ställde jag mig ändå på startlinjen till Nåjde-joggens 14 km. Tog det restriktivt hela loppet och tänkte typ bara på teknik och frekvens för att inte fucka ur rygg och höft ännu mer. På mina favoritsträckor (asfalt samt nedför) sprang jag på gräset bredvid och tog det extra lugnt.  Visst var det knäckande att behöva lämna så många av sina löpkompisar framför sig och helt strunta i placering, men det var en förutsättning för att ens ta sig runt.

Skönt att kroppen ändå håller ihop det – smart manick det där. I mål kom jag med ett brett leende på läpparna och en stark finish. Det hela resulterade i en fin tredjeplats bland damerna! (Sofia Norgren @runfor.ms var 10 min före mig i mål 🙄). Lite mer rehab och bara lugn jogg i oband terräng så kanske jag kan bli kvitt den här åkomman och köra Åstadaloppets halvmara om ett par helger.

Tack Håkan Rosén för att du fixar det här loppet!

 


När alla tävlingarna är slut…

När alla tävlingarna är slut…


Det känns lite tomt. Sommaren har gått och hela triathlonsäsongen. Det går knaggligt med träningen. Jag hade planer på fler tävlingar men i löpning. Men sedan Stockholm halvmarathon har jag dragits med en utbuktande disk i kläm i ländryggen som sannolikt orsakar smärtan i höften när jag springer. Riktigt okul faktiskt.

20-30 min långsam jogg är det jag klarar att springa i dagsläget och nu är det dags att ta tag i problemet på riktigt. Till hösten ska jag skärpa till mig och verkligen ta tag i min rehabträning och besöka gymmet regelbundet. I och med att min tid för träning har blivit väldigt knapp, prioriterar jag nästan alltid att ta mig ut i naturen och träna istället för att gå in på gym och bygga upp kroppen. Jag behöver den där stunden ute i skogen för att rensa skallen och få ny energi. Inser mer och mer att ju mer jag fuskar med rehab och gym, desto mindre kan jag vara ute i skogen och springa och cykla. Och det är ju ännu tristare!

Förr var jag väldigt duktig på att rehaba och gick åtminstone 1-2 ggr/v och körde mina styrkeövningar, ett tag körde jag redcord-övningar varenda dag! Allt det där har raserats när jag börjat jobba mer och har mer och mer stress på jobbet. Helt fel, egentligen. Nu behöver jag det som mest!

I dagarna tre har jag varit på jobb i Stockholm. Jag har hunnit med ett ultrakort simpass på Eriksdalsbadet med gamla gänget+ obligatorisk efterföljande frukost, käkat middag med fd supertriathleterna och numer superspringarna Micke och Tom och sist men inte minst, hasat mig fram 30 minuters morgonjogg på Djurgården som gick åt h-vete på grund av både migrän och höfthaveri. Tycker om att träffa mina gamla träningskompisar och är så glad att vi fortfarande kan träna ihop när tillfälle ges.

Nu sitter jag på tåget hem från storstaden och är helt slut. Ska det vara såhär? Ska vi klämma ur all energi vi har i våra kroppar för att prestera det som krävs på jobbet och resa kors och tvärs över hela landet, flänga mellan möten/projekt och inte ha ork och tid för något annat? Jag tycker det är helt värdelöst. Min kreativitet och lust att träna börjar sakta förtvina. Det som är jag håller på att förtvina. Det är fan inte hållbart som vi lever. Undra på att kroppen går sönder.

Jag ser dock ljuset i tunneln, det händer nya stora saker i livet, mer om det i ett senare inlägg.

Morgonsimning på Eriksdalsbadet (kanske ett av världshistoriens kortaste pass?) och obligatorisk fika med gänget efteråt, ett av guldkornen med ett Stockholmsbesök❤! groupiemaster Pär Kristofferson