Jag är gravid!

Det känns lite tomt. Sommaren har gått och hela triathlonsäsongen. Det går knaggligt med träningen. Jag hade planer på fler tävlingar men i löpning. Men sedan Stockholm halvmarathon har jag dragits med en utbuktande disk i kläm i ländryggen som sannolikt orsakar smärtan i höften när jag springer. Riktigt okul faktiskt.

20-30 min långsam jogg är det jag klarar att springa i dagsläget och nu är det dags att ta tag i problemet på riktigt. Till hösten ska jag skärpa till mig och verkligen ta tag i min rehabträning och besöka gymmet regelbundet. I och med att min tid för träning har blivit väldigt knapp, prioriterar jag nästan alltid att ta mig ut i naturen och träna istället för att gå in på gym och bygga upp kroppen. Jag behöver den där stunden ute i skogen för att rensa skallen och få ny energi. Inser mer och mer att ju mer jag fuskar med rehab och gym, desto mindre kan jag vara ute i skogen och springa och cykla. Och det är ju ännu tristare!

Förr var jag väldigt duktig på att rehaba och gick åtminstone 1-2 ggr/v och körde mina styrkeövningar, ett tag körde jag redcord-övningar varenda dag! Allt det där har raserats när jag börjat jobba mer och har mer och mer stress på jobbet. Helt fel, egentligen. Nu behöver jag det som mest!

I dagarna tre har jag varit på jobb i Stockholm. Jag har hunnit med ett ultrakort simpass på Eriksdalsbadet med gamla gänget+ obligatorisk efterföljande frukost, käkat middag med fd supertriathleterna och numer superspringarna Micke och Tom och sist men inte minst, hasat mig fram 30 minuters morgonjogg på Djurgården som gick åt h-vete på grund av både migrän och höfthaveri. Tycker om att träffa mina gamla träningskompisar och är så glad att vi fortfarande kan träna ihop när tillfälle ges.

Nu sitter jag på tåget hem från storstaden och är helt slut. Ska det vara såhär? Ska vi klämma ur all energi vi har i våra kroppar för att prestera det som krävs på jobbet och resa kors och tvärs över hela landet, flänga mellan möten/projekt och inte ha ork och tid för något annat? Jag tycker det är helt värdelöst. Min kreativitet och lust att träna börjar sakta förtvina. Det som är jag håller på att förtvina. Det är fan inte hållbart som vi lever. Undra på att kroppen går sönder.

Jag ser dock ljuset i tunneln, det händer nya stora saker i livet, mer om det i ett senare inlägg.

Morgonsimning på Eriksdalsbadet (kanske ett av världshistoriens kortaste pass?) och obligatorisk fika med gänget efteråt, ett av guldkornen med ett Stockholmsbesök❤! groupiemaster Pär Kristofferson

Igår drog jag och Simon till Stockholm strax innan lunch. Det ösregnade och var inte superpeppigt när vi åkte och inte heller när vi kom fra. Men sen! Solen sprack upp lagom till vi hämtat startbevisen och det blev riktigt varmt. Vi skulle springa Stockholm halvmara!

Kände mig sjukt seg från bilresan. Vi hade lyssnat på två avsnitt av p3 dokumentär och jag var inte alls fokuserad på att springa lopp. Men två kissningar senare och uppjogg i startfållan så började jag peppa igång lite. Men det där förväntansfulla pirret var som helt bortblåst. Istället kände jag snarare lite ångest och var på sjukt dåligt humör. Jag har haft ont i höften hela veckan, jag har hållit smärtan i schack, men jag var nervös att den skulle börja smärta allt för tidigt och stt jag, ve och fada, skulle behöva gå eller bryta. Sista intervallpasset hade dessutom känts förfärligt och intervallerna gick rekordlångsamt. Inte ett sådant formbesked man vill ha innan ett halvt marathon.

Nåväl, jag hade sänkt mina förväntningar rejält innan start och hade bara två mål: att få medalj (ta mig runt) och att helst göra det under 1.40.

När starten gick kände jag direkt, FAN KISSNÖDIG! Ni vet sån där kissnödighet som känns i varenda steg! Helvete, varför gick jag inte på toa precis innan start? Bara gilla läget och efter 3 km såg jag en bajamaja och stannade.  Stoppade min klocka för jag pallade inte de tiden ticka! Ett stopp efter 3 km har man inte råd med om man vill springa snabbt. Så jag fortsatte men med ett annat mind set: Bara go with the flow och om feelingen kommer så ökar jag!

Min löpkompis Ulf sprang förbi efter 7-8 km och jag kände att jag bara måste ta hans rygg. Det vet jag att han klarar av. Visste också att han ville springa på 1.38 så dwt kändes safe att ta hans rygg. Vid 10-11 km fick jag äntligen feeling (långa raksträckan fram till rådhuset på Kungsholmen) och jag fick till steget igen. Men i nedförsbacken innan munkbron bara smällde det till i höftjäveln och det gjorde svinont. Skulle jag behöva bryta nu? Nej, jag kunde ändå kontrollera smärtan och springa vidare. Då kom en gammal bekant från studietiden i Lund upp bredvid nig och vi snackade lite. Jag fick nya krafter och lubbade vidare. Tyvärr var min superkraft att springa på snabbt utför helt som bortblåst, och uppför gjorde också ont,  men med glada hejarrop från folk jag kände i publiken (tack Sara och Stefan/Mia!) så kändes det ändå lätt att fortsätta jogga på. Kunde avsluta de sista 3 km med att springa om rätt många och i mål kom jag till sist.

Jag var supernöjd att jag tog mig runt. Glad jag kom i mål och det blev en stark finish åtminstone. Tror tiden blev precis under 1.40 (1.39.17 på min klocka).

Nu blir det en hel del besök på Access Rehab för att repa höften och en hel del timmar på Gymmet Ludvika för att stärka upp.

För Simon gick det inte bra. Pangform i benen men problem med astma och tryck över bröstet satte pinnen i hjulet för honom. Jag var helt klart gladast efteråt!

Nu blir det återhämtning och läka höften så hoppas jag att jag kan vara med på Nåjde-joggen i Blötberget den 21 september. Ett legendariskt lopp!

Innan start: jag och Simon, vi ser ju glada ut iallafall!

högst tveksamt löpsteg i uppförsbackarna men med glatt humör då jag fick syn på Sara Ahly!

Efter loppet: en nöjd och glad, en mindre glad och inte alls nöjd.

Jag tävlade i mountainbike i lördags. Här kommer en liten race report från det loppet.

Det här är lite av årets höjdpunkt när det kommer till cykling och den enda mountainbiketävlingen jag vågar köra. Satmaran i Blötberget är ett lopp på 42 km som går i Blötbergsskogen på grusväg och lite stig , men inte så mycket stig att det blir läskigt.

Jag var egentligen lite osäker på om jag skulle ställa upp till start för den senaste månaden har jag bara blivit räddare och räddare när jag ska cykla stig. Det låser sig bra! När vi var i Rörbäcksnäs några dagar innan loppet och vi körde en av de enklare lederna kände jag dock att det lossnade något. Hade lite sådär lagom ångest innan start men hade bestämt innan att ta det passivt där det var tekniska partier och att inte bomba järnet på första varvet. När starten gick hängde jag med bra i jagarklungan om 6 st då två damer (ettan och tvåan) drog iväg och fick lucka. När vi kom in på elljusspåret för förata gången kände jag en vansinnigt sjuk skillnad på att köra min nya heldämpade cykel, mot föeut. Jag var inte ens rädd, och det gick så mycket lättare! Varv två gick rätt långsamt, men visate inte om jag skulle tvärdö om jag gasade på och gick upp och drog (formen är inte alls bra). Men när vi kom fram till cykelbana, asfalt och raksträcka chansade jag och drog iväg i La Bomba! Fick med mig klubbkompis Marielle Persson och vi gjorde ett tappert försök att dra ifrån som tyvärr inte lyckades. De andra tjejerna kom ikapp.

Sista lilla knixarna och jag och Marielle kom loss igen! Trodde det bara var målrakan kvar men så svängde vi in på stig igen! Åh nej! Hoppet försvann lite men tuggade på med Marielle några meter framför.

Tyvärr för många svängar (!!!!) och sen kom gräsplanen och björken (!!!!) så hade inte mer spurt att ge och rullade in som otroligt nöjd fyra!

Det trodde jag fan inte, med tanke på hur det känts på cykeln hittills i år! Stort grattis till urstarka Marielle! Tack Håka Rosén och alla gubbar för att ni fixar detta, så jäkla kul tävling!

Dagen efter tog jag på mig löpskorna och sprang de 20 kilometrarna till Blötberget. Väl på plats blev det sedan runt banan för att heja på grabbarna som körde Gubbröran. Fick ihop 22,5 km bra distanslöpning och en kul hejjardag på Simon och alla andra som körde loppet med samma bana som vi tjejer.

”Det viktiga är inte att vara en Satmara, utan att känna sig som en”!

Foto: Ulf Risberg

Foto: Petrus Johansson

Under vår semester har vi gjort en del utflykter för att hitta de bästa mtb-lederna i vår närhet. Det är vår typ av semestrande det!

Semestern inleddes med ett besök på Snöå Bruk som nog kommer att bli Södra Dalarnas MTB-centrum nummer ett när alla leder är markerade och klara. Idag finns en superfin 20 km vända, en XCO-bana och de stigar som hör till skidspår och elljusslingor. Om Snöå bruk kan ni läsa i ett separat inlägg som jag skrev då.

Snöå bruk

Snöå bruk

Snöå bruk

Eftersom vi bor i Norhyttan, ett stenkast från Säfsen och Fredriksberg så var det en enkel match att lasta på cyklarna och testa deras leder förra veckan. Vi har tidigare tagit ett par kortare röda leder som utgår från Säfsnäs kyrka, men den här dagen ville vi testa en något längre led och vi valde Kullerberget runt. En röd led på ca 35 km. Det började upp till Mellanfallet med rätt stökig stig som ändå var rätt rolig om det inte varit för de snorhala spångarna som knappt gick att gå på. Därefter över ett hygge som skulle behövts röjas fram en del. Sedan började grusvägsrallyt och det var långa sträckor på grusväg. Vi leddes av och svängde av vänster från  grusvägen och stigen var bedrövlig där. Det var överhuvudtaget inte cykelbart. Vandringsled? Stigen var oröjd och överväxt. Det var också superblött och ospångat på många ställen. Där spång fanns var dessa snorhala och dåligt skötta. Man ledsnade ur. Sedan var det i princip grusväg hela vägen tillbaka. Men den gick åtminstone att cykla på. Supertråkigt! Till och med slangen som man kunde spola av cykeln med var trasig och läckte som ett såll åt alla håll. Dåligt skött Säfsen! Vi har i omgångar testat lederna och det har alltid varit lika oskötta stigar. Vi har även hört samma sak från våra Stockholmsvänner vilket man blir lite ledsen av. Säfsen skulle kunna vara en sådan mountainbike/stigpärla! Alla förutsättningar finns det och det skulle kosta en dag med röjsåg och några nya spångar för att få det top notch. Vi var väldigt besvikna. Istället för att deppa ihop så blev vi inspirerade och åkte hem och röjde våra egna stigar hemma istället. I vår egen skog har vi bla gamla Finnmarksturens stig som CSK Ludvika en gång spångat och fixat med. Den delen som går förbi Norhyttan med omnejd har vi nu underhållit så nu är det bara ut och köra. Vi bygger vårt eget ledsystem här hemma istället!

Tog inga bilder!

Nästa ställe att besöka var Rörbäcksnäs i norra Dalarna. Det tog ca 2,5 timme att ta sig upp så det kunde man lätt göra på en dag. När vi kom fram blev vi glatt överraskade över hur fint det var i iordningställt med ledkartor, parkering och markeringar. Stigarna var helt fantastiska och gick på sandiga tallmarker och rullstensåsar. Åsarna var lite för svåra för mig då det var rullsten som typ stenkista över hela stigen under ett långt parti men Simon älskade det. Vi testade den röda Vallsjörundan på 32 km och den gröna Byrundan på 12 km. Alltså WOW vilket flow! Vi pratade lite med kassören på ICA där vi köpte fika och stigarna i Rörbäcksnäs är helt naturliga och håller sig torra och hårda pga den packade sanden. Det är knappt en enda rot eller sten på tallskogspartierna! Till och med jag vågar stå på och naturen är superfin. Efter 3 timmar var vi både bonkade, trötta och supernöjda! Tog ett bad vid den allmänna badplatsen utanför byn för att fräscha upp oss inför bilresan hem. När vi stod där nakna ute i sjön och gruvade oss för att hoppa upp dyker en hel skolklass med cyklande ungdomar upp bakom oss och stannar precis vid badplatsen för att samla ihop sig. Vilken timing.

Rörbäcksnäs röda Vallsjörundan

Rörbäcksnäs röda Vallsjörundan

Rörbäcksnäs röda Vallsjörundan

Rörbäcksnäs röda Vallsjörundan

Rörbäcksnäs röda Vallsjörundan

Det senaste stället vi besökte var Hjulsjö i Bergslagen. Det ligger bara 68 km från oss, strax utanför Kopparberg och vi hade ingen aning om att den här pärlan fanns förrän vi började googla mtb i vår närhet. Eftersom det ligger i Närke så är det Bergslagen Cycling som sköter lederna här och inte Biking Dalarna så det var lite svårare att hitta. Det tog oss ca 1 timme att ta oss dit och vägen var supermysig. Det fanns hela 11 st leder att välja på, plus en teknikbana! Eftersom vi båda var väldigt krispiga och trötta i benen så beslutade vi oss för att ta lite kortare leder och att ta det väldigt lugnt. Mina förväntningar var faktiskt rätt låga på att det skulle vara toppklass. Varför hade man inte hört om det här stället annars? Vi beslutade oss för att köra röd led nummer 1 som var 12 km till att börja med. Och WOW! Det här var helt magiskt. Det började med ett lite brötigare parti med rötter och sten men ändå fin stigcykling. Lite blött på sina ställen men inte farligt. Efter att ha korsat väg 63 så körde vi in på en tallås och här började det mest episka parti jag cyklat på. Längst uppe på åsen slingrade sig stigen mellan tallarna och ringlade sig fortsatt ned i tallskogen och vidare i oändligheten. Vilket flow! Efter ett tag passerade vi ett gammalt hyttområde och  kände historiens vingslag. Även i skogen såg man spår av gamla tider vilket gjorde det lite mer spännande. När vi var åter vid parkering och klubbhus bestämde vi oss för att även köra den röda 9an (12 km) som nästan uteslutande gick på släta fina stigar. Den skulle vara den bästa de hade och den här leden var ÄNNU bättre än 1:an. Mer stig och mer flow och roliga tekniska partier där Simon bara flög fram (själv hasade jag mig ner för ”stupen”). Vi var helt lyriska men supertrötta när vi kom fram till bilen! Det blev även några varv på den korta med perfekta teknikbanan där det fanns en blå (perfekt för mig) och en röd nedfart. Tyvärr var cafét stäng och så även det bageri, rosteri och café (Hjulsjö 103) som låg i byn. (Måndag efter allas semester är kanske en dålig dag att åka om man vill åt fikat men det tänkte inte vi på.) Vi åkte och badade vid en sandstrand i närheten av rv 63 som man såg från vägen. Supermysigt! Fika och glass blev på Loft-Caféet inne i Kopparberg (jädrar vilken mysig stad!). Nöjda med vår utflykt bestämde vi oss för att åka dit fler gånger. Det enda vi saknade var en spårkarta så man kunde få se en överblick över hur alla miljoner stigar och leder vid startplatsen.

Hjulsjö mtb

Hjulsjö mtb

Hjulsjö mtb

Kolla in simon Wahlströms Instagram (eller min) för film: @simonwstrom (original) eller @emmagraaf

Nästa äventyr kör vi på hemmaplan. Då blir det att utforska kyrkstigen från Nyhammar till Malingarna som också går på torra fina tallmarker och åsar. Tror det kan vara en riktig outforskad pärla faktiskt!