Bättre löpare med tacksamhet och reflektion



Så lätt det är att bara titta dit man ska. Att tänka att intervaller är jobbiga. Att tänka på vad man ”ska” göra.

Löpningen är för de allra flesta ett fritidsintresse. Men det blir lätt mer än så. Ett beroende, en del av ens identitet, något man längtar till, saknar. Känner press runt och vill prestera inom. Mäta.

Jag tror att många skulle må bättre av att lägga lite mer tid på att reflektera och vara tacksam, mot att bara planera, jämföra och pressa sig.

Till exempel.

Du ska köra intervaller. Du vet att det kommer bli jobbigt. Det går åt energi innan att motivera dig och du tänker på intervallerna under dagen, kanske på jobbet. Du tycker de är jobbiga och tänker att de ska gå snabbare och snabbare.  Det känns gött efteråt – absolut.

Men tänk om du skulle lägga en liten stund på att tänka att hur häftigt det är att du ens är redo för de här intervallerna. Att du kommit dit du är. Reflektera över hur det var när du inte orkade så långt och så fort som du gör nu. Se hur stora framsteg du faktiskt gjort.

Reflektera över vilken ynnest det är att kunna planera in intervaller en dag i ett hektiskt liv.

Se perspektivet, det är löpning. Det borde mestadels kännas riktigt bra. I hela kroppen och i huvudet.

Tänka på hur långt du redan kommit. Hur bra du har det som ska ut och röra på dig. Det gör dig inte nöjd och lat, det ger ett bra avstamp för vad du än tänker utmana dig i.

Reflektion och tacksamhet kan vara en fantastisk motor, testa idag!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Enkla svåra hälsotips



Jag är ganska aktiv på LinkedIn (connecta gärna med mig där!) och den här tiden på året är det mycket fokus, naturligtvis, på att göra nytt och bättre. En person tyckte hen borde ta hand om kroppen bättre och bad om tips för att må bra. Jag kunde inte låta bli att kommentera och fick fin feedback på kommentaren så tänkte att jag kan dela den här också- i bloggifierad version.

Jag tycker ju som bekant inte att ta hand om hälsan ska göras krångligt. Livet är krångligt ändå och hälsa kan bli krångligt när den inte funkar.

Här var mina tips:

Ta hand om din resiliens genom att

1)Ta hand om dina relationer

2) Ta hand om din återhämtning, jobba in en bra sömnhygien, återhämta dig från det som utmanar dig vad det än är.

3) Ta hand om din motion för hälsa och särskilj den från träning. Träna behöver du inte om du inte har det som intresse, men motionera för hälsa ska alla och det ska vara lätt som f*n. Gör den så enkel så den sker nästan automatiskt (tips- rör dig till och från dit du ska och lägg till lite styrka så är du hemma)

4) Ät näringstätt, klimatsmart och så nära ursprung det går. Förstå att kost är en gråzon inte en religion.  Låt magen vila runt 12 timmar per dag från att äta. Förstå att du kan behöva stå emot eftersom det finns energi nästan överallt nuförtiden. 

5) Håll hårt i meningsfullhet och tacksamhet.

 

De här tipsen, mer djupgående pratar jag om i min mest populära föreläsning – Resiliens, din nyckel till hållbar hälsa men ämnet återkommer jag förstås till hela tiden!

För 2018 känner jag att det är många som längtar efter det här fokuset på hållbarhet och det känns väldigt fint. Ta hand om dig!

Kanske det sista du behöver 2018?



Förra året coachade jag en klok och fantastisk kvinna. Det handlade först om viktminskning och det gick jättebra (minus 12 kilo samt ett nytt förhållande till mat som inte kräver så mycket ”tänka”). Men det handlade förstås också om livsstil, om livet och hållbarheten. Som mamma, som anställd och som sig själv.

När vi var klara och hon kände att hon ville klara sig själv så enades vi om att höras när det var dags att dra igång träning inför Stockholm Marathon 2018. Vid det här laget hade vi jobbat in hållbar motion på en nivå som främjade hälsan men inte tog över vardagen och blev stress och press.

Jag tog kontakt och fick ett av de finaste svar jag fått. Ett svar som var ett kvitto på att hon verkligen tar hand om sin hållbara hälsa och att jag förmedlat det jag tror på.

Det blir inget maraton, det blir helt enkelt inte hållbart.

Till saken hör att hon jobbar inom valrörelsen och som hon sa själv jag kommer typ springa ett maraton om dagen i jobbet, metaforiskt. Hon var nöjd med sin motionsnivå och med utmaningarna på jobbet det här valåret räckte det gott och väl och en maratonsatsning skulle inte bli hållbar. Motionen och träningen gav nu energi och hälsa och tog inget. Guld!

Vad menar jag med den här anekdoten? Att man inte ska springa maraton?

Nej förstås inte.

Men jag tror att många många av oss skulle må så mycket bättre, prestera bättre (inom andra områden) om vi inte lade till ett till mätbart prestationsmål i år. För några, ja, men får många, nej. För många blir allt avhängt på att nå ett siffermål och att inte göra det en förlust. Resan är som bekant ofta målet men det glömmer man så lätt.

Jag har under alla år men framförallt under det här året som egen företagare mött så många, främst kvinnor, som balanserar på gränsen av en krav och pressnivå som om en faktor läggs till så går det snabbt utför. Så många som ser både motion och kost som något som har med krav att göra. Som lägger till måsten för att säkerställa att saker blir av. Som har kommit så långt ifrån kroppens egen drivkraft att ta hand om hälsan att man inte tror att det går att vara hälsosam utan att mäta, följa upp, streaka osv osv.

Jag möter så många som skulle må så bra av att ta ett steg, inte tillbaka, men åt sidan och titta på var man varit, var man är på väg, hur det känns nu och framåt. Låta kroppens visdom och geni komma ikapp och till tals. Att frikoppla hälsa från prestation. Från mätbarhet till upplevelse. Från kvantifiering till känsla.

Förhoppningsvis har vi tydliga mätbara mål på jobbet. Våra barn har mål i skolan. Vi måste följa regler både i trafiken och överallt annars. Enough liksom. Låt fritiden vara kravlös och full av lust. Våga tro på att din kropp faktiskt, precis som den fysiologiskt gör allt den kan för att läka sår och låta dig vara frisk medan det är mycket att göra (och sen ofta bli sjuk när du är ledig) också har en längtan efter att göra hälsofrämjande val. De kommer inte ligga närmast till hands hela tiden. Inte vara lättast att ta. Men de kommer kännas mest rätt när du tar dem och efteråt. Delayed gratification. Helt enkelt. (googla gärna marshmallowtestet och fundera på vad en vuxen motsvarighet i ditt liv kan vara).

Jag tror att för många av oss är det sista vi behöver under 2018 är fler krav som ska uppfyllas. Fler antal. Fler kilometer. Fler gånger. Jag tror, och det är med 20 års erfarenhet i bagaget, helhjärtat på att sträva efter hälsa varje dag utan absoluta krav och låta kroppens inre röst, inte den som skriker soffa-chips-Netflix, utan den längre in, komma till tals och sitta med vid bordet och bestämma.

Personligen har jag koll på kraven på jobbet, eftersom jag är egen. De är ganska höga nu under våren så jag har inga andra prestationskrav. Men tids nog kommer jag förstås vilja sätta ett prestationsmål inom löpningen. Om resten av livet tillåter. Let your body decide where you want to go.

Därför är jag inget fan av runstreaks (och tips på en annan streak)



Innan någon får tokspel. Läs gärna rubriken igen. Därför är jag inget fan av runstreaks. Vi lever i en demokrati så om du är ett fan av det och det funkar för dig, grattis!
Jag skriver detta för jag vill peppa de som tror att de borde göra en runstreak men egentligen inte riktigt vill eller, helt sunt, känner att det känns lite konstigt.

Jag är ett stort fan av rörelse varje dag. Jag tror man kan springa varje dag, må bra av det och om jag coachade någon som gick igång på den idén så skulle det kunna funka i ett träningsprogram även om det skulle behöva vara en lång skala av löpning, från väldigt lätt jogg till hårda pass.

Så varför inte runstreak då? Jo för efter 20 år i tränings och hälsobranschen är det jag både sett och lärt mig att kroppen bestämmer i långa loppet.

Det gör den inte om man signar upp för en runstreak. Då är det att inte bryta en streak som är det viktigaste. På köpet kommer man ut (kanske, om man inte kör på löpband), man får en känsla av uppfyllelse, man kan få hälsofördelar osv osv men det avgörande är inte det utan att följa streaken. Skulle man sätta en mål att streaka sin hälsa skulle det kanske resultera i att man joggade lite varje dag också, men det ger utrymme för att de dagar det känns svårt att få till att byta om och springa och duscha, så kan man ta en hälsofrämjande promenad och fortfarande känna att man gjorde det man skulle.

Risken är att man springer när man inte borde, för att man inte vill bryta sin streak.

I många fall, nog de flesta, är också runstreaks sociala expriment och de kan ju vara fantastiska på alla de vis men då är det också viktigt att reflektera över om streaken skulle vara lika viktig för dig om du inte fick berätta för någon att du gjorde den? Drivs du av den för din egen skull eller är det en extrinsic motivator som ger belöning i form av bekräftelse från andra?

Så jag utmanar er på en annan streak, det är 28 dagar kvar på januari. Exakt fyra veckor. Varför inte köra en hälsotreak?

Att börja varje morgon med att känna efter:

Vad behöver jag mest av idag för att må bra på både kort och lång sikt?

Kanske är det en löptur, lång eller kort, snabb eller långsam. Men kanske är det bara en extra sväng promenad till eller från jobbet.

Ta hand om dig, för dig!

En tanke om ett mer hållbart 2018



A memo for a saner world är en helt fantastisk bok skriven av den Australiensiske fd politikern Bob Brown. Den kom ut 2004 och jag läste den när jag bodde just i Australien och verkligen levde nära naturen.

Boken är helt fantastisk och handlar om ”grön visdom” som grundar sig i att tanken att kapitalisera på naturtillgångar på ett hållbart sätt istället för att bara utnyttja.

Green wisdom, on the other hand, is to capitalise on Australia’s wealth by charting an independent role in world affairs, and by so doing improve the prospects of all the world’s people, safeguarding the global environment and human security. This intertwining of social equality and democracy with environmental protection is the mainstay of the Greens’ footbridge to a better future.

Läsvärd!

Alla vet att vårt klimat är hotat. Alla vet att vi måste göra något. Några duckar för det, men jag vet att du som läser detta vet. Ibland känns det uppgivet och ens liv snurrar så fort. Man sitter där (med betoning på sitter!) med hus, jobb, bil, kanske ungar som vant sig vid utlandsresor och nya prylar titt som tätt. Man har råd att flyga utomlands flera gånger per år. Man har råd och man vill framåt. Men det är just vi som har råd att göra skillnad och kan påverka marknaden. Den där marknaden som alla pratar om, hallå! Det är vi som är marknaden. Marknadskrafter, det är du och jag, vi rika satar här i väst.

Jag pratar ofta om Maslows behovstrappa och många är bekanta med den, några kritiserar den men den fyller en väldigt tydlig funktion i att illustrera vad som driver oss, stressar oss och vad vi (generellt) är tacksamma för.

Kämpar man för sitt liv, har man ingen mat, är man allvarligt sjuk eller ensam på riktigt, då har man inte energi eller vilja till att fundera på att förverkliga drömmar. Inte springa maraton, milen, göra karriär eller bli känd. Man behöver bli fysiskt hållbar, trygg och älskad. Ingå i ett sammanhang. Det är det man kämpar för, det är riktigt allvarliga saker man stressar över och när man får de på plats är man tacksam. Det kommer dröja länge innan någon som varit på flykt från krig börjar klaga på att det inte finns utvecklingsmöjligheter på ett tryggt jobb i Sverige.

Har man de bitarna på plats börjar man höja blicken och sträva framåt, uppåt. Det är mänskligt, det är därför vi har det så, materiellt iallafall, bra som vi har det. Vår överlevnad som ras har byggt på det här drivet och att inte vara nöjd. Man vill utvecklas, utveckla, göra skillnad.Det tar sig i uttryck på olika sätt. Någon kanske känner att de vill hjälpa de som har de som man haft det; varit ensam, varit sjuk, varit fattig. Andra kanske aldrig har upplevt något av det men har ändå ett perspektiv på hur bra man har det och rör sig framåt uppåt men gör det med en ödmjukhet för de som kämpar på lägre trappsteg. Förstår att röra sig framåt inte får ske på bekostnad av andra, inte på bekostnad av klimatet heller.

Men några verkar helt ha glömt var de befinner sig på trappan. Glömt att det ens finns andra nivåer. Det behöver inte vara av ont uppsåt, alls. Det bara blir så för det är så det kommersiella samhället är uppbyggt: Konsumera och jaga dopaminkickar.

Man drivs av att konsumera. Visa upp för andra vad man åstadkommit. Stressar över ytliga attribut. Glömmer att vara tacksam för hur bra man har det. Det här perspektivet är ohållbart både på det personliga planet men även för klimatet. Men det blir som djupa hjulspår som det är svårt att ta sig ur. Man jagar på framåt, jagar efter framgång som man inte hinner manifestera på andra sätt än att just konsumera för att få konkreta kvitton på att det går bra. Prylar, resor, likes.

Lite hårt kanske. Raljerande. Men lite så kan det nog vara för en del. Det tar att stanna upp för att vara tacksam. Det krävs att stanna upp och känna efter för att uppskatta rikedom i något så enkelt att vara i naturen. Det kommer ta emot som fasen att skippa den där billiga flygresan för att istället semestra klimatsmart. Att köpa färre kläder, när de är så billiga och det går så snabbt att få feel-good av att att köpa något smickrande. Vad ska folk tro om man går i samma kläder?

Man står där med soporna och har bråttom till sitt viktiga jobb och orkar inte sopsortera. Det är ju själva fasen att man ska behöva…

Det tar tid att åka kommunalt kontra att hoppa in i sin bil.

Det är ju REA. Men, hur många träningstights kan man ha egentligen tihi tihi.

Men någonstans inne i magen finns den där känslan av att det här inte är hållbart. Att det finns en annan väg framåt, ett annat sätt. Vi blir fler och fler, tänker jag, hoppas jag. Vi måste bli fler. Det är bara vi som har kraften och förmågan att ta perspektivet för man måste upp en bit på trappan för att ha energin och möjligheten. Men det känns kanske inte helt lätt. Hela samhället bygger som sagt på att vi ska konsumera, våra hjärnor älskar kickarna de ger. Speciellt när de är lite trötta och stressade. Inte helt rationella.

Men det går att förändra.

Du och jag, vi kan. Vi kan välja att ta hand om.

Vi kan styra ”marknaden”.

Vi kan skapa lycka utan att konsumera oss till den.

Framgång utan att smutsa ned.

Prestera utan att sabotera.

Det är ingen uppoffring. Det känns riktigt bra. Riktigt riktigt bra. Det ger tid till det vi verkligen egentligen vill lägga tid på.

Men det kräver att vi stannar upp, reflekterar, tar en ny väg, skapar nya vanor. Tar hjälp av varandra. Vågar ifrågasätta de som sprider ohållbara budskap. Avföljer medvetet. Vågar göra lite obekväma frågor till vardagsmat.

Och lyfter det positiva, härliga i att vara hållbar. I att göra sånt som bara ger, inte tar.

Ska vi hjälpas åt 2018?

Far from perfect, perfectly fine



Jag älskar att dela med mig av tips och ideer på mitt Instagram. På sånt jag vill sprida, sånt jag själv vill göra mer av. Förhållningssätt. Jag utgår alltid krasst ifrån att alla inser att det finns en helt operfekt verklighet där bakom. Eller, inte bakom, mitt i. Livet är trots allt, känns det som, en röra, salig vet jag inte om jag vill kalla den. Och med en referensram där det perfekta är rent, tillrättalagt, symmetriskt, balanserat och pang på medelvärdet ur ett statistiskt perspektiv, ja då är det sällan något är det. Perfekt alltså.

Jag tror däremot man kan ha ett perfekt förhållningssätt till livet. Jag tror inte man klarar av att ha det hela tiden men lycka uppstår när man får till det. Stunder som är som sol mellan molnbankar en dag på sommaren. Skillnaden är att olikt solen kan vi skapa våra perfekta förhållningssätt till det som sker.

För vad som sker kan vi inte alltid rå över men ett perspektiv på vad som är perfekt, det kan och behöver vi jobba med.

Fira jul till exempel. En plats att fira på, en familj att komma överens med och parera. Mat och sötsaker att motstå. Ledig till och med. Perfekt!

Skor att knyta så du kan masa dig ut för att springa. Kallt ute så värmen inne känns riktigt bra. Massa extra energi från all mat Perfekt!

Jag träffade Sofie häromveckan helt kort och vi tar ju mest del av varandras liv genom sociala medier. Så tacksamt det är ändå att de finns, jag vet vad hon haft för sig, hon vet vad jag haft för mig. Hos Sofie får man inte se stökiga diskbänkar på Insta, det är ett medvetet val av henne Hon vill visa upp det hon strävar efter, inte det hon dras med. Jag tänker likadant men tror mig visa på den krassa vardagen ganska ofta. Nja, tyckte Sofie Det verkade visst som jag jämt gjorde gott och hade massa tid för mina barn. Och det får man ju förstå att såna människor vill man gärna slå på truten eller så avföljer man dem (låter dramatiskt, som att det händer något på riktigt men för vissa är de här antalet följare som bitcoins).

Man väljer att avfölja av olika skäl men ett kan vara för att man ba orkar inte ta in all perfekthet som liksom DONG i ens diskrepansmonitor mot hur man upplever sitt eget liv. Kanske just då, kanske över tid. Man kanske inte blir inspirerad utan bara provocerad. Allt ligger i betraktarens öga och lite vet man hur den som delar inlägget tänker egentligen, hur retuscherat allt är? Nä man vet inte, man bildar sig en uppfattning. Man har fått för sig vad som är perfekt och man benchmarkar sitt läge mot det, något högst fiktivt som ingen skapat men som vi tillsammans egentligen ofrivilligt matar genom vår strävan. En strävan som aldrig når sitt mål. För målet finns inte. Om vi inte skapar ett nytt förstås. Och då får vi lära oss att vi ska tänka good enough. Att inte försöka vara perfekta utan nöja oss med att det blir lite lagom bra. Det låter inte så attraktivt, kan jag känna ibland. Att massa saker, träning, jul, jobb, hem, blir lagom bra. Jag kör hellre in situationen i en kognitiv vals där den får gå igenom filter som:

1) Hade jag velat lägga energi på att göra annorlunda?

2) Är inte detta egentligen riktigt jäkla bra givet X Y Z?

3) Ska jag inte vara riktigt stolt över att det är såhär?

För ingen är perfekt, det vet vi. Vi ska inte tro att det kan vara perfekt, så har vi fått för oss. Vad som är perfekt, har någon annan definierat. Så behöver det inte vara.

Det vi väljer att dela är ofta något vi vill lyfta fram ur den röra som livet trots allt är för de flesta av oss. En röra med perfekta stunder som blir fler till antalet om vi tillåter oss att definiera perfekt som något annat än en felfri, tillrättalagd, symmetrisk tillvaro. Om perfekt får ta ett filter, ett raster av verklighet. Då kan det där oattraktiva good enough byta skepnad till perfekt utan att du behöver ändra något utom ditt sätt att se på det.

Ha en fortsatt perfekt jul i din operfekta fantasiska verklighet!