Del 2 förberedelser inför Ironman Kalmar TÄVLINGSPLAN!

I torsdags började min efterlängtade semester! Som jgachar längtat. Energin har inte riktigt varit på topp sedanpå flera veckor och den där ledigheten har känts så långt bort. Men nu, äntligen! I torsdags åkte vi också till Snöå Bruk i Dala-Järna för att börja förbereda min systers bröllop och få några dagar tillsammans med bröllopsparet och alla gäster. Jag skulle dessutom hålla ihop det hela genom att vara en av två toastmasters så det behövdes en del förberedelser. Passade även på att träna två gånger varje dag för att hålla nerverna och och springet i benen i schack. Och vilket ställe vi var på!

Snöå bruk var en för mig helt okänd pärla. Det gamla bruket höll igång 1811-1866 men lades sedan ner och det blev internat och lnthushållsskola fram tilk 1989(!) då hotellverksamheten startade. Här lärde sig unga flickor att ysta ost och skörda lin, laga mat på det naturen har att ge och mjölka kor. Så häftigt egentligen och jag tror faktiskt att de kunskaperna som husmödrarna lärde sig då helt håller på att gå i graven, något som är sjukt synd. Jag tror att det skulle komma mängder av hipsterkillar från söder till ett sånt här ställe om man åter startade kurser i lanthushåll och ”riktig” matlagning. Ett kurspaket i en helg med god mat, trevlig miljö och fint boende. Vem skulle inte vilja gå på det?

Därutöver finns motionsmöjligheter i oändlighet. Funkar finfint att simma i sjön, det finns mängder av stigar för både mtb och löpning. Asfalterad rullskidbana som byggts åt Gunde svan när han var elitaktiv och en drös med spår som vintertid är spårat för skidåkning. Därtill en helt ny XCO-bana som får en att få dödaångest och adrenalinpåslag delux, på samma gång! Jättekul!

Stigarna är helt fantastiska att cykla och springa på. De är breda och inte så tekniska och bjuder in till bra flow i skogen. Vi både sprang och cyklade den 17 km långa MTB-rundan som är tydligt uppmärkt. Fler leder är på gång och man kn ju tex ta delar av Romboleden som går från Västerås(!) via Ludvika till Norge (!!!!). Det kan vi kalla stig!

Jag testade även att springa Gundes rullskidbana och höll på att dö. Bara för att det är asfalt var det knappast lätt (som jag trodde). Förstår knappt hur man ska komma upp och verkligen inte ner på ett par rullskidor utan broms för de där backarna. Det fanns skyttebana med för dem som gillar skidskytte. Och en golfbana, boulebana, badtunna, kubb etc etc. Har ni vägarna förbi tycker jag verkligen att ni ska ta in en natt eller två på Snöå bruk och ha det gött. Jag funderar på att ha läger här i framtiden.  Det vore helt perfekt.

Och bröllopet då?! Ja, det var så perfekt som ett bröllop kan bli. ALLT gick enligt plan om inte bättre. Vädret var fint och brudparet strålade. Inte ett öga var torrt och det festades hela natten lång.  Där vill jag gifta mig någon gång i framtiden och jag tror samtliga snorsportsgäster skulle uppskatta ett sånt ställe!

Återhämtningen har gått finfint efter Ironman 70.3 Jönköping. Jag blev stelare och tröttare ett par dagar efter loppet men kan också bero på att vi går upp 5:20 varje vardag för att åka till jobbet kl 6:00 (pust och stånk, kan det inte bli augusti så jag får semester snart?).

I helgen gjorde jag och Simon en liten utflykt för att springa Skifsenleden i Säfsen. Den 21-23 km långa leden går på stig genom finnmarken. Alltså BARA stig! Den utgår från antingen Säfsen eller Fredriksberg och det är 21 km ren löpglädje på bara stigar, myrar och spångar. Vi tog ett kort chokladstopp vid Finngården Skifsen, sedan löpte vi vidare genom Finnmarken. Det är en otroligt vackert men rätt tuff bana. Det slog mig att det är märkligt att man reser så långt för att uppleva naturen bland när man har fantastiska möjligheter runt knuten. Stundtals kändes det som om man var mitt uppe på fjället.

Efter Finngården Skifsen började jag bli rejält trött. Att springa den här leden känns ungefär som att springa på en tjockmatta i 2,5 timmar. Oförlåtande terräng och en rejäl backe i början+mitten av leden. Det var riktigt jobbigt! Vi hade med oss rygga med vätska denna gång. Sist blev jag så varm och törstig att jag fick doppa huvudet i en bäck. Nu drack jag hela turen men var ändå supertörstig. Men det fantastiskt roligt.

På vintern dras det skidspår här. Efter löpturen svalkade vi oss med ett dopp i närmaste sjö sedan fikade och käkade vi lunch på mysiga Rosahöjdens café och bageri inne i Fredriksberg. Det är väl värt ett stopp!!! Det finns hembakt fika, hembakt bröd, lunch. Perfekt utflyktsmål.

På kvällen kom våra vänner Cecilia Jessen och hennes kille Jens till oss. Vi hade en supertrevlig kväll med pizzabak, öl och utemiddag.

Vi skulle testa Finnmarksturens nya SM-bana på söndagen.

Kl 10 skulle den officiella guidningen börja och vi blev riktigt förvånade när ca 70 pers dök upp för att testa banan. Vi delade in oss i långsam, medel/lagom och snabb grupp. Vi alla valde medel/lagom grupp som skulle åka på ca 4:15-4:30 på de 80 km genom skogen.

När vi sedan drog iväg hade jag problem från minut 1 att hänga med. Vad fan vad det med mina ben?! Uppför Hammarbacken släppte jag alla och låg sist för jag tänkte att jag minsann inte skulle rusa iväg och sedan bonka efter halva. Så jag tog det superlugnt och föll bak till nästa grupp som var den långsamma. I den blev det bara en ledare och en person till, och så en handfull personer från medelgruppen som ”rasat av”. Jag kände mig mer och mer less. Jag var ständigt törstigt, det var varmt och benen svarade inte alls. Ju ströttare jag blev desto stelare och sämre blev jag också tekniskt. Tillslut hade jag knappt styrfart och när vi nådde stan igen efter 48 km hade jag totalbonkat.

Jag hade istället för varv nr 2 på banan, siktet inställt på Hillängens gatukök. Fan va gött det skulle bli med en mosbricka med grillkörv, dricka och GLASS!!!!! Var helt stört hungrig, bonkad och törstig när jag nådde fram. Men kände mig ändå som en kung att jag valt att hoppa av….tills jag upptäckte att jag tappat kreditkortet någonstans på stigarna uppe i skogen. FAN! Bröt mig in i bilen och tog simons plånbok så jag fick min efterlängtade korv. Sedan gick det inte lång stund förrän energin kom tillbaka.

Som en klubbkompis så vänligt påpekade ”Emma, du är en spillra av ditt forna jag”! Jag är faktiskt villig att hålla med. I går var jag inte bra.

Två mejalurpass på raken, knappt en vecka efter IM 70.3 Jönköping kanske inte var det smartaste. Nu ska jag bygga upp kroppen så får vi se om jag ställer mig på startlinjen till Finnmarksturen 2019.

Test av Finnmarksturens nya SM-bana tsm de de här gamla triathlongänget, mountainbike är tydligen det nya. Jag, Cecilia Jessen och Louise Rundqvist.

Äventyrslöpning i finnmarken längs Skifsenleden, efterföljande lunch och fika på Rosahöjdens café och bageri i Fredriksberg. Väl värt ett besök!

Jag klarade det! Helt otroligt!

Helt ärligt visste jag inte innan om jag skulle komma att kunna klara en så pass lång dag som en halvironman är med så lite träning i bagaget och med mina krav på vad att köra en halvironman innebär (och om någon vill veta så har jag haft som skärmsläckare hela vintern tiderna Swim: 27:45, Bike 2:40, Run 1:38, men det var innan skador, när jag fortfarande hade profredag och innan influensor och när jag var jäkligt taggad). Även om jag är glad över att tagit mig i mål så minns jag ju än hur det känns att verkligen rejsa och att mejsla ur sitt yttersta för att nå resultat. Det kan jag inte säga att jag lyckades med i lördags. Det var snarare en form av överlevnad för att ta sig till mållinjen:). Bara försöka ha positiva tankar i huvudet och att försöka tävla för att det är kul…inte för att uppnå något resultat. Och det var kul! När man tävlar i AG så vet man ju faktiskt inte riktigt vilka man tävlar mot, utan det blir lite som det blir och man får den plats det blir givet dagens förutsättningar. Lite mer avslappnat. Eller, rättare sagt, det var så jag upplevde det. Det är säkerligen annorlunda om man ska ta en kvalplats eller verkligen tävlar för pallen. Nåväl, finns inte så mkt att säga om racet egentligen. Men här är några korta.

Simningen:

Innan start ösregnade det och var svinkallt. Vi motionärer fick inte värma upp i vattnet pga av det var så kallt (15 grader sa någon), vilket gjorde att man stod i sin fålla och frös på land istället. Jag hade det rätt avslappnat och kul ändå, träffade på en tjej i sub 28-gruppen (tror det var Lisa Hermansson som var 3:a overall i alla AG och vann 35-39 (min AG). Det kändes lättsamt. Vi startade i våg, 4 och 4 och jag tänkte ju kaxigt att jag inte borde ha tappat så mkt i simfart på mitt 5 veckor långa simuppehåll (undantaget SM i Linköping och ett bassängpass på 2000 m i onsdags). Förutsättningarna för att få bra fötter fanns där men jag tog aldrig några utan simmade tjurigt själv. Jag skulle minsann simma om dom där! Det kändes ju jävligt bra det här! Men det gjorde jag såklart inte. Föll istället igenom hela startfältet och kom upp på 32 min.

Växling

T1 är ju superlångt i Jönköping men det var jättekul att komma upp och höra publiken skrika ens namn och klappa händerna. Sprang jättebra i början men sedan blev jag trött (!), tappade momentum och krälade in mot T1 när jag plötsligt såg min lillasyster Virre som åkt upp från Göteborg. Blev så glad så jag började grina och tappade fattningen lite. Långsam växlingstid men skit samma. Ut på cykeln och Dr Lundström Sr och Simon ropade att jag var 3:a i min AG och 15 totalt. Jajjemän, här skulle det cyklas.

Cykling

Cyklingen var det jag var absolut osäkrast på. Tränat absolut minimalt på tempohojen och inga hårda pass på länge, länge. Jag gillar ju egentligen inte att cykla och inget är så plågsamt som att cykla med dåliga ben. Jag skulle bara ta mig igenom utan att dö. Tog det otroligt passivt på första 3 milen, snitt på 28 km/h men det inkluderar ju Huskvarna-backen och jag är då rakt ingen klättrare så jag tänkte inte så mkt på det. Är jag i mål på 3 timmar är jag nöjd, försökte jag intala mig.. Men sedan gick det bättre och mentalt kunde jag beta av alla trevliga checkpoints; Haurida kyrka-där gifte sig Åsa, Vireda- där har jag haft ett jobbärende, Örserum- där körde jag Svenska Cupentävling 2009, Vista kulle- där bor Åsa osv osv. När det var 3 mil krav insåg jag att jag ev kanske skulle kunna klara samma tid som ifjol 2:40 så jag laddade på lite extra. Hittills hade jag bara åkt cykel, nu började jag damma på och det räckte nästan. 2:45 blev tiden och det är väl godkänt. Tur man har en snabb cykeln när man inte har någon motor eller några starka cykelben.

Växling 2

Gick också väldigt långsamt och Sigge från klubben hann växla om mig och kuta iväg i ett herrans tempo. -jag tar ikapp honom, tänkte jag. Men det lyckades inte.

Löpning

Nu var det ett evigt brottande med tankarna. Jag låg fyra och jag visste att jag inte hade bra löpform. Hade tänkte att jag får vara nöjd om jag klarar 5:30-fart så som jag har ”sprungit” senaste tiden. Men på nåt vis är min kropp ändå gjord för den här tävlingsformen. Ställde in mitt huvud på 2 st ”uppvärmningsvarv” för att bara komma igång och hitta rytm. Sedan skulle jag ladda på sista varvet. Många sprang såklart om mig och jag tror jag låg på 7:e plats som sämst. Men med Virre och Simons eminenta hejarklack, publiken och atmosfären så lyckades jag faktiskt öka på slutet och tog ikapp en jäkla massa människor. Slutade på en 5:e plats med ett löpsnitt på 4:59 så det var ju inte såååå jäkla mkt sämre än jag brukar.

Tid i mål 5:20 och jag är faktiskt jättenöjd.

Efteråt

Fick den sköna kommentaren när jag gått i mål: Men Emma, vad fan hände?! Ja, va fan hände? Livet hände. Jobb, skador, hosta från hell och less på triathlon hände. Men vet ni? Jag är skitnöjd och min kropp levererade väldigt bra, trots att jag inte förberett den för att tävla. Jag är nöjd och det var jätteroligt hela dagen. Jag kunde sitta och småsnacka med gamla goda vänner efteråt, äta en hamburgare utan att må illa och vara glad för min dag. Det var LÄNGESEDAN ska jag säga! Att tävla i AG, vilken grej! Nästa gång kommer jag vara mer förberedd och tävla för en pallplats.

Men nu är jag sjukt taggad på ett litet triathlonuppehåll. MTB, springa i skogen, köra våra träningstävlingar ”triathlon-mitt-i-veckan i Ludvika, simma öppet vatten och bara UPPLEVA och RENSA HJÄRNAN medan man tränar. Det längtar jag efter. Det är det jag ska ägna mig åt resten av sommaren. Kanske blir det något race framöver också. Stockholm halvmarathon är redan inbokat.

Lång T1 men då blir man extra glad när man blir påhejad av folk man känner, som här tex bild från snabba Sarah Aly.

Stilstudie….foto: Sarah Aly

Tjorvigt i T1 som vanligt men snabba skor i alla fall från Specialized.  Foto: Anders Elf

Andra varvet på löpningen och bästa supportteam Virre och Simon på plats. När man tycker att man sträcker på sig jättemkt under löpningen och får den här bilden…:D Foto: Virre G

Jag har velat fram och tillbaka. I lördags bestämde jag mig för att inte åka ned till Jönköping.

Jag hade kört ett rullpass på cykeln och det kändes förjävligt. 60 km och jag blev megatrött av det, glass-stopp till trots. Lägg därtill att jag ramlade på cykeln pga grus på asfalten och för tvär sväng så min hud var borta på några ställen och axeln hade fått sig en kyss så jag hade rejält ont i den när jag försökte lyfta den.  Å så den där hostan. Löpningen var tuuuuung och simma har jag inte gjort på en månad, SM undantaget (750 m). Försökte mig på att simma igår, klarade knappt 1:35 på 5 st hundringar och det var med starttid 2:00. Megalångsamt för att vara mig. Nej, det är inte läge att tävla. Det kommer inte bli kul.

Var helt säker på att inte åka och började planerade in annat nästa helg. Pratade med en kollega som bor i Jönköping och hon berättade att de börjat sätta ut banan. Jag meddelade att jag inte skulle komma, men hon tyckte men va faaaan kör ändå! Nej.

Stack ut och joggade i tisdags kväll. Lika segt som vanligt. Mjölksyra i benen. Trött och tung. Var nog lika bra att inte tävla. Sa det till Simon. Men sedan började vi prata om Jönköping och triathlon i allmänhet. Sedan blev det tyst en stund och jag började fundera på det. Såg det framför mig. Publikhavet, musiken, känslan av att mejsla ur länge, länge. Den roliga cykelbanan och löpningen genom staden.

Jag kör. Varför ska jag köra en DNS? Jag är i kass form men so what? Jag har betalt dyra pengar för den där biljetten i AG 35-39, jag är faktiskt bara en motionär. Jag jobbar heltid som chef över 16 personer och jag lägger inte lika mkt tid på träning längre. Jag måste kunna vara nöjd med att tävla och mina resultat ändå! Eller hur!? Jag kommer inte vinna. Det kommer inte gå snabbt. Men jag ska ha roligt och jag ska åka ner och mingla med alla triathleter och vänner.

DET ser jag fram emot.

I CAN DO IT, NU KÖR VI! IRONMAN 70.3 JÖNKÖPING HERE I COME!

Jag har inte bloggat på ett tag och det har sina naturliga orsaker. Jag har varit dödssjuk i någon slags envis sommarförkylning med hosta och halsont. Det hela slog till efter SM i Linköping, på väg hem i bilen kände jag irritation i halsen och hade fått en hemsk huvudvärk. Måste vara vätskebrist tänkte jag, det var ju varmt som stryk och vi hade varit ute hela dagen. Men det gav sig inte och på måndag morgon var det sandpapper i halsen, jag tog ett par Alvedon och tog med mig Strepsils och for till Stockholm över dagen för möten. Tidig morgon och sen kväll. Så fortsatte det hela veckan för att under onsdag kväll blossa upp i en hemsk feber som satt i hela torsdagen. Har aldrig känt mig så sjuk som jag gjorde då! Som tur var blev det bättre men fick istället en rejäl hosta som har förvisat mig till att sova sittandes i soffan för att kunna få någon slags sömn och för att inte störa Simons skönhetssömn. Jäkla skit alltså! Och jag och Simon som pratade om hur jäkla friska vi varit på sistone i bilen på väg hem från Linköping. Tji fick vi!

Nåväl, ska jag berätta lite om tävlingen istället?

Jag hade ju anmält mig till SM i sprint under ett svagt ögonblick i vintras när jag senast var hemma från jobbet pga sjukdom. Det skulle bli kul tyckte jag då…Av någon outgrundlig anledning hade jag inte simmat på flera veckor, dels pga simhallen varit stängd och dels pga flera tjänsteresor. Min linjecykel hade jag inte cyklat på, på över 2 år (mer än något rullpass). Jag tänkte, hur svårt kan det va?! En sprint kan man ju alltid mejsla ur sig på rutin. Jag kände mig ändå stark och peppad! Och jag var äntligen skadefri! Såg fram emot att vara med på svenska cupen igen eftersom det har hänt en hel del utveckling av tävlingarna och förbundet som helhet. Det börjar blir riktigt proffsiga arrangemang! Ta bara pre-race-mötet, det sändes live och jag kunde lugnt ligga på bryggan hemma i Norhyttan och sola samtidigt som jag lyssnade på genomgången. Det är livskvalitet som triathlet det;)!

Väckning kl 04:30 och sedan åkte jag och Simon  från Norhyttan till Linköping. Kanske inte världens bästa uppladdning att åka bil men det gick bra och vi kom fram i tid. Fixade snabbt iordning mina grejer sedan var det en lång väntan till start. Värmde upp lite genom löpning och simning. Det var riktigt varmt både i luften och vattnet varför det var extra skönt att jag tagit fel våtdräkt. Jag hade av misstag råkat få med mig min supergamla och superslitna våtdräkt med miljoner hål i och som är helt öppen i armhålan pga söndersliten. Men det var skönt att det sipprade in vatten i värmen.

Ok, jag drar loppet lite snabbt nu då. Var med riktigt bra i simstarten (något jag aldrig brukar) och låg med i tät i ca 100 m. Det kändes bra! Jag jobbade in mitt tempo och försökte hitta kraft och flow, det lyckades! Kändes skitbra….tills jag insåg att alla var framför mig?! Wtf!? Simning är ju mitt starka ben! Blev förvånad men jag tänkte inte så mkt på det, hade ju ingen koll på tid och pace så jag kutade till växlingszon istället och bytte till cykel. Kom snabbt ikapp ett gäng tjejer och avvaktade i gruppen. Hade jag benen med mig? Banan var väldigt knixig och det är något som jag inte är bekväm med så jag tog det väldigt lugnt i alla kurvor och släppte om jag kände att någon kom för nära. Men det gick inte snabbt i klungan. Skulle jag våga rycka. nej, jag var så dåligt tränad att det knappast skulle gynna mig. Men på sista varvet kände jag ändå att jag var tvungen att göra något, jag ville vara först till växlingen i min grupp. Så jag bombade på en aning. Det funkade! Kom in först till växlingszon men hade missuppfattat vart ”strecket” var så jag hamnade stående med en sko borttagen och en som satt kvar. Jäkla skit! Insåg också att min broms låg åt för det gick så otroligt tungt att rulla in cykeln till min plats. Dubbelskit! Tänkte att jag tar igen det på löpningen!

Men löpbenen fanns aldrig där och återigen blev jag förvånad över att jag var så långsam. Jag kom knappt upp i halvmara tempo och kämpade på med tunga ben.

På sätt och vis skönt, nu har jag beviset på att jag faktiskt måste träna mycket och bra för att vara bra. Det var i alla fall riktigt roligt att få tävla igen och jag är i det stora glad! Att inte farten fanns där kan ju också bero på att jag hade den där sjukdomen i omlopp som bröt ut på kvällen.

Nu ska jag försöka bli frisk från hosta så jag kan köra min sista triathlontävling för i år (?).

Slutresultatet blev en 15 plats på SM och 10:e plats på SM bland damer senior (5 juniorer/ungdomar var före).

Resultatlistan finns här!

Jag och Jenny Nilsson innan start

T1, på den långa löpningen från simning till cykel

Lite dragjobb i klungan på cyklingen

Glad över att gå i mål trots tunga ben!