Race recap Ironman Jönköping 70.3

Race recap Ironman Jönköping 70.3


Jag klarade det! Helt otroligt!

Helt ärligt visste jag inte innan om jag skulle komma att kunna klara en så pass lång dag som en halvironman är med så lite träning i bagaget och med mina krav på vad att köra en halvironman innebär (och om någon vill veta så har jag haft som skärmsläckare hela vintern tiderna Swim: 27:45, Bike 2:40, Run 1:38, men det var innan skador, när jag fortfarande hade profredag och innan influensor och när jag var jäkligt taggad). Även om jag är glad över att tagit mig i mål så minns jag ju än hur det känns att verkligen rejsa och att mejsla ur sitt yttersta för att nå resultat. Det kan jag inte säga att jag lyckades med i lördags. Det var snarare en form av överlevnad för att ta sig till mållinjen:). Bara försöka ha positiva tankar i huvudet och att försöka tävla för att det är kul…inte för att uppnå något resultat. Och det var kul! När man tävlar i AG så vet man ju faktiskt inte riktigt vilka man tävlar mot, utan det blir lite som det blir och man får den plats det blir givet dagens förutsättningar. Lite mer avslappnat. Eller, rättare sagt, det var så jag upplevde det. Det är säkerligen annorlunda om man ska ta en kvalplats eller verkligen tävlar för pallen. Nåväl, finns inte så mkt att säga om racet egentligen. Men här är några korta.

Simningen:

Innan start ösregnade det och var svinkallt. Vi motionärer fick inte värma upp i vattnet pga av det var så kallt (15 grader sa någon), vilket gjorde att man stod i sin fålla och frös på land istället. Jag hade det rätt avslappnat och kul ändå, träffade på en tjej i sub 28-gruppen (tror det var Lisa Hermansson som var 3:a overall i alla AG och vann 35-39 (min AG). Det kändes lättsamt. Vi startade i våg, 4 och 4 och jag tänkte ju kaxigt att jag inte borde ha tappat så mkt i simfart på mitt 5 veckor långa simuppehåll (undantaget SM i Linköping och ett bassängpass på 2000 m i onsdags). Förutsättningarna för att få bra fötter fanns där men jag tog aldrig några utan simmade tjurigt själv. Jag skulle minsann simma om dom där! Det kändes ju jävligt bra det här! Men det gjorde jag såklart inte. Föll istället igenom hela startfältet och kom upp på 32 min.

Växling

T1 är ju superlångt i Jönköping men det var jättekul att komma upp och höra publiken skrika ens namn och klappa händerna. Sprang jättebra i början men sedan blev jag trött (!), tappade momentum och krälade in mot T1 när jag plötsligt såg min lillasyster Virre som åkt upp från Göteborg. Blev så glad så jag började grina och tappade fattningen lite. Långsam växlingstid men skit samma. Ut på cykeln och Dr Lundström Sr och Simon ropade att jag var 3:a i min AG och 15 totalt. Jajjemän, här skulle det cyklas.

Cykling

Cyklingen var det jag var absolut osäkrast på. Tränat absolut minimalt på tempohojen och inga hårda pass på länge, länge. Jag gillar ju egentligen inte att cykla och inget är så plågsamt som att cykla med dåliga ben. Jag skulle bara ta mig igenom utan att dö. Tog det otroligt passivt på första 3 milen, snitt på 28 km/h men det inkluderar ju Huskvarna-backen och jag är då rakt ingen klättrare så jag tänkte inte så mkt på det. Är jag i mål på 3 timmar är jag nöjd, försökte jag intala mig.. Men sedan gick det bättre och mentalt kunde jag beta av alla trevliga checkpoints; Haurida kyrka-där gifte sig Åsa, Vireda- där har jag haft ett jobbärende, Örserum- där körde jag Svenska Cupentävling 2009, Vista kulle- där bor Åsa osv osv. När det var 3 mil krav insåg jag att jag ev kanske skulle kunna klara samma tid som ifjol 2:40 så jag laddade på lite extra. Hittills hade jag bara åkt cykel, nu började jag damma på och det räckte nästan. 2:45 blev tiden och det är väl godkänt. Tur man har en snabb cykeln när man inte har någon motor eller några starka cykelben.

Växling 2

Gick också väldigt långsamt och Sigge från klubben hann växla om mig och kuta iväg i ett herrans tempo. -jag tar ikapp honom, tänkte jag. Men det lyckades inte.

Löpning

Nu var det ett evigt brottande med tankarna. Jag låg fyra och jag visste att jag inte hade bra löpform. Hade tänkte att jag får vara nöjd om jag klarar 5:30-fart så som jag har ”sprungit” senaste tiden. Men på nåt vis är min kropp ändå gjord för den här tävlingsformen. Ställde in mitt huvud på 2 st ”uppvärmningsvarv” för att bara komma igång och hitta rytm. Sedan skulle jag ladda på sista varvet. Många sprang såklart om mig och jag tror jag låg på 7:e plats som sämst. Men med Virre och Simons eminenta hejarklack, publiken och atmosfären så lyckades jag faktiskt öka på slutet och tog ikapp en jäkla massa människor. Slutade på en 5:e plats med ett löpsnitt på 4:59 så det var ju inte såååå jäkla mkt sämre än jag brukar.

Tid i mål 5:20 och jag är faktiskt jättenöjd.

Efteråt

Fick den sköna kommentaren när jag gått i mål: Men Emma, vad fan hände?! Ja, va fan hände? Livet hände. Jobb, skador, hosta från hell och less på triathlon hände. Men vet ni? Jag är skitnöjd och min kropp levererade väldigt bra, trots att jag inte förberett den för att tävla. Jag är nöjd och det var jätteroligt hela dagen. Jag kunde sitta och småsnacka med gamla goda vänner efteråt, äta en hamburgare utan att må illa och vara glad för min dag. Det var LÄNGESEDAN ska jag säga! Att tävla i AG, vilken grej! Nästa gång kommer jag vara mer förberedd och tävla för en pallplats.

Men nu är jag sjukt taggad på ett litet triathlonuppehåll. MTB, springa i skogen, köra våra träningstävlingar ”triathlon-mitt-i-veckan i Ludvika, simma öppet vatten och bara UPPLEVA och RENSA HJÄRNAN medan man tränar. Det längtar jag efter. Det är det jag ska ägna mig åt resten av sommaren. Kanske blir det något race framöver också. Stockholm halvmarathon är redan inbokat.

Lång T1 men då blir man extra glad när man blir påhejad av folk man känner, som här tex bild från snabba Sarah Aly.

Stilstudie….foto: Sarah Aly

Tjorvigt i T1 som vanligt men snabba skor i alla fall från Specialized.  Foto: Anders Elf

 

Andra varvet på löpningen och bästa supportteam Virre och Simon på plats. När man tycker att man sträcker på sig jättemkt under löpningen och får den här bilden…:D Foto: Virre G

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Yes, you can! Ironman 70.3 Jönköping, KBK!

Yes, you can! Ironman 70.3 Jönköping, KBK!


Jag har velat fram och tillbaka. I lördags bestämde jag mig för att inte åka ned till Jönköping.

Jag hade kört ett rullpass på cykeln och det kändes förjävligt. 60 km och jag blev megatrött av det, glass-stopp till trots. Lägg därtill att jag ramlade på cykeln pga grus på asfalten och för tvär sväng så min hud var borta på några ställen och axeln hade fått sig en kyss så jag hade rejält ont i den när jag försökte lyfta den.  Å så den där hostan. Löpningen var tuuuuung och simma har jag inte gjort på en månad, SM undantaget (750 m). Försökte mig på att simma igår, klarade knappt 1:35 på 5 st hundringar och det var med starttid 2:00. Megalångsamt för att vara mig. Nej, det är inte läge att tävla. Det kommer inte bli kul.

Var helt säker på att inte åka och började planerade in annat nästa helg. Pratade med en kollega som bor i Jönköping och hon berättade att de börjat sätta ut banan. Jag meddelade att jag inte skulle komma, men hon tyckte men va faaaan kör ändå! Nej.

Stack ut och joggade i tisdags kväll. Lika segt som vanligt. Mjölksyra i benen. Trött och tung. Var nog lika bra att inte tävla. Sa det till Simon. Men sedan började vi prata om Jönköping och triathlon i allmänhet. Sedan blev det tyst en stund och jag började fundera på det. Såg det framför mig. Publikhavet, musiken, känslan av att mejsla ur länge, länge. Den roliga cykelbanan och löpningen genom staden.

Jag kör. Varför ska jag köra en DNS? Jag är i kass form men so what? Jag har betalt dyra pengar för den där biljetten i AG 35-39, jag är faktiskt bara en motionär. Jag jobbar heltid som chef över 16 personer och jag lägger inte lika mkt tid på träning längre. Jag måste kunna vara nöjd med att tävla och mina resultat ändå! Eller hur!? Jag kommer inte vinna. Det kommer inte gå snabbt. Men jag ska ha roligt och jag ska åka ner och mingla med alla triathleter och vänner.

DET ser jag fram emot.

I CAN DO IT, NU KÖR VI! IRONMAN 70.3 JÖNKÖPING HERE I COME!

 

Race recap sprint SM Linköping

Race recap sprint SM Linköping


Jag har inte bloggat på ett tag och det har sina naturliga orsaker. Jag har varit dödssjuk i någon slags envis sommarförkylning med hosta och halsont. Det hela slog till efter SM i Linköping, på väg hem i bilen kände jag irritation i halsen och hade fått en hemsk huvudvärk. Måste vara vätskebrist tänkte jag, det var ju varmt som stryk och vi hade varit ute hela dagen. Men det gav sig inte och på måndag morgon var det sandpapper i halsen, jag tog ett par Alvedon och tog med mig Strepsils och for till Stockholm över dagen för möten. Tidig morgon och sen kväll. Så fortsatte det hela veckan för att under onsdag kväll blossa upp i en hemsk feber som satt i hela torsdagen. Har aldrig känt mig så sjuk som jag gjorde då! Som tur var blev det bättre men fick istället en rejäl hosta som har förvisat mig till att sova sittandes i soffan för att kunna få någon slags sömn och för att inte störa Simons skönhetssömn. Jäkla skit alltså! Och jag och Simon som pratade om hur jäkla friska vi varit på sistone i bilen på väg hem från Linköping. Tji fick vi!

Nåväl, ska jag berätta lite om tävlingen istället?

Jag hade ju anmält mig till SM i sprint under ett svagt ögonblick i vintras när jag senast var hemma från jobbet pga sjukdom. Det skulle bli kul tyckte jag då…Av någon outgrundlig anledning hade jag inte simmat på flera veckor, dels pga simhallen varit stängd och dels pga flera tjänsteresor. Min linjecykel hade jag inte cyklat på, på över 2 år (mer än något rullpass). Jag tänkte, hur svårt kan det va?! En sprint kan man ju alltid mejsla ur sig på rutin. Jag kände mig ändå stark och peppad! Och jag var äntligen skadefri! Såg fram emot att vara med på svenska cupen igen eftersom det har hänt en hel del utveckling av tävlingarna och förbundet som helhet. Det börjar blir riktigt proffsiga arrangemang! Ta bara pre-race-mötet, det sändes live och jag kunde lugnt ligga på bryggan hemma i Norhyttan och sola samtidigt som jag lyssnade på genomgången. Det är livskvalitet som triathlet det;)!

Väckning kl 04:30 och sedan åkte jag och Simon  från Norhyttan till Linköping. Kanske inte världens bästa uppladdning att åka bil men det gick bra och vi kom fram i tid. Fixade snabbt iordning mina grejer sedan var det en lång väntan till start. Värmde upp lite genom löpning och simning. Det var riktigt varmt både i luften och vattnet varför det var extra skönt att jag tagit fel våtdräkt. Jag hade av misstag råkat få med mig min supergamla och superslitna våtdräkt med miljoner hål i och som är helt öppen i armhålan pga söndersliten. Men det var skönt att det sipprade in vatten i värmen.

Ok, jag drar loppet lite snabbt nu då. Var med riktigt bra i simstarten (något jag aldrig brukar) och låg med i tät i ca 100 m. Det kändes bra! Jag jobbade in mitt tempo och försökte hitta kraft och flow, det lyckades! Kändes skitbra….tills jag insåg att alla var framför mig?! Wtf!? Simning är ju mitt starka ben! Blev förvånad men jag tänkte inte så mkt på det, hade ju ingen koll på tid och pace så jag kutade till växlingszon istället och bytte till cykel. Kom snabbt ikapp ett gäng tjejer och avvaktade i gruppen. Hade jag benen med mig? Banan var väldigt knixig och det är något som jag inte är bekväm med så jag tog det väldigt lugnt i alla kurvor och släppte om jag kände att någon kom för nära. Men det gick inte snabbt i klungan. Skulle jag våga rycka. nej, jag var så dåligt tränad att det knappast skulle gynna mig. Men på sista varvet kände jag ändå att jag var tvungen att göra något, jag ville vara först till växlingen i min grupp. Så jag bombade på en aning. Det funkade! Kom in först till växlingszon men hade missuppfattat vart ”strecket” var så jag hamnade stående med en sko borttagen och en som satt kvar. Jäkla skit! Insåg också att min broms låg åt för det gick så otroligt tungt att rulla in cykeln till min plats. Dubbelskit! Tänkte att jag tar igen det på löpningen!

Men löpbenen fanns aldrig där och återigen blev jag förvånad över att jag var så långsam. Jag kom knappt upp i halvmara tempo och kämpade på med tunga ben.

På sätt och vis skönt, nu har jag beviset på att jag faktiskt måste träna mycket och bra för att vara bra. Det var i alla fall riktigt roligt att få tävla igen och jag är i det stora glad! Att inte farten fanns där kan ju också bero på att jag hade den där sjukdomen i omlopp som bröt ut på kvällen.

Nu ska jag försöka bli frisk från hosta så jag kan köra min sista triathlontävling för i år (?).

Slutresultatet blev en 15 plats på SM och 10:e plats på SM bland damer senior (5 juniorer/ungdomar var före).

Simning

00:12:18

Cykel

00:34:58

Löpning

00:22:04

Mål

01:12:14

Resultatlistan finns här!

Jag och Jenny Nilsson innan start

T1, på den långa löpningen från simning till cykel

Lite dragjobb i klungan på cyklingen

Glad över att gå i mål trots tunga ben!

Göteborgsvarvet 2019


Här kommer en liten race report från lördagens varv inne i Götelaborg. En ganska opeppig racereport och jag får förvarna för mycket gnäll, jag brukar älska att tävla men lördagens löprace blev en avvikelse i statistiken. Sist jag sprang Göteborgsvarvet var 2010, året därinnan gjorde jag premiär på distansen och loppet och då älskade jag det! Den trängsel som var då var visseligen påtaglig men jag stördes inte lika mkt av den som jag gjorde i år.

Nåväl, jag visste ju att löpformen var sisådär så jag hade låga förhoppningar om att göra en makabert bra tid. Jag var rent ut lite nervös att jag över huvud taget skulle kunna springa med min onda fot. Det går ju lite upp och ner med smärtan där. Veckan upp till tävling gjorde allt ont och gick långsamt. På lördagen vaknade jag upp efter en sovmorgon hos min syster och jag och Simon påbörjade förberedelserna för loppet. Äta frukost, duscha, sätta upp håret, klippa tånaglar, tejpa foten, prova ut kläder osv osv. Det tar tid! Jag hade dagen till ära ett nytt Saucony-linne att bära och ett par splitter nya Kinvara i fin turkosblå färg. Alla säger att man inte ska prova nya kläder och skor för första gången på lopp men jag demenerar: har man hittat sin kläd och skomodell då kan man köra i nya grejer utan problem!

Vid 13-tiden tog vi oss till Slottskogen för att bekanta oss med start och målområdet och lämna våra duschgrejer. Här kommer första gnället: 1. varför fick man ingen packpåse i utlämningen av startbevis? en lapp som man var tvungen att nåla fast var det vi fick till ryggsäcken. Varför inte en förtryckt klisterlapp med startnummer. 2. otroligt långt mellan herrarnas och damernas där man var tvungen att gå över löpbanan (starten) för att nå varandra= hög borttappningsrisk och allt tar otroligt lång tid om man tex springer med någon i sällskapet av annat kön. 3. Otroligt mkt folk överallt och ej genomtänkte flöden för publik och deltagare=många flaskhalsar som gör att man blir stående i folkhavet (tex vid publikbroarna).

Vi hade god tid på oss så vi satte oss i skogen och chillade ett bra tag. Därefter skildes vi åt, lämnade våra grejer och värmde upp. Vi sågs igen vid startfållorna. Misstag av oss att inte skicka in seeding så vi hade hamnat i ”rätt” startgrupp. Jag hade bara skrivit mina tider på mara och halvmara i kommentarsfältet och det är inte så man seedar sig tydligen, my bad.

När vi promenerade i startgruppen mot start så såg jag till att stå längst fram i trängseln. jag blev faktiskt riktigt peppad där när de körde Queens ”We will rock you” som uppvärmningslåt. Reptilhjärnan reagerade direkt: Nu ska här kutas! Starten gick och jag drog på för att hålla mig långt fram….tills vi kom in i nästa startgrupp framför oss. Stoppkloss. Höll mig på vänster sida och det gick hyfsat….tills jag kom in i nästa startgrupp….och nästa….och nästa. Jag sprang mer på refuger, i diken, kring lyktstolpar och hoppandes över hundar, barnvagnar och upp i skogen än jag sprang på banan. Ett riktigt stadsterränglopp blev det. Foten gjorde ont men det blev inte värre av att springa. När jag kom till Avenyn såg jag min syster i folkvimlet som sken upp och jag fick extra energi (se bild nedan). Eftervändpunkten på Avenyn där samtliga deltagare framför mig tappade fart och energi, blev det extra trångt på vänster sida och det blev i princip omöjligt att öka farten. Tråkigt när min race-plan var att öka just där för att få en negativ split. Hela mitt lopp genomsyrades av en mening: ”HÅLL HÖÖÖÖÖÖGER! TACK!”

I mål kom jag på 1:40:12, officiell tid på 1:40:34 och det var faktiskt….inte ens kul. Tittade igenom arkivet och första gången jag sprang 2009 hade jag ungefär samma tid (1:40:46 ). Fick medalj, banan och kexchoklad efter en lååååång promenad  (kändes så) runt hela stadion. Ingen t-shirt, ingenstans att hänga och mingla med deltagare. Kändes tråkigt och B. Sveriges störst löplopp, har ni tappat geisten?

Jag brukar älska folkfesten och att det är mycket folk både på och bredvid banan men i lördags var det inte kul, det var för trång banan för att ha så pass många deltagare helt enkelt och det gjorde bara att man blev irriterad. Tråkigt!

Nu har det gått ett par dagar och jag är fortfarande riktigt stel i benen, det är straffet för att jag inte löptränat tillräckligt inför loppet. Nu blickar jag framåt, ska börja rehaba min fot stenhårt och satsar mot sprint SM i triathlon den 16 juni samt Ironman 70.3 Jönköping i början av juli.

Bring it on!

Sammanbiten och med min gel i högsta hugg. Långt till vänster och kryssandes mellan deltagare, publik och installationer.

Glad på avenyn efter att ha träffat syrran!

Gänget som sprang: delar av familjen Wahlström och jag

Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019

Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019


Veckan som gått har varit otroligt intensiv! På måndag morgon tog jag tåget till Uppsala för att vara med den del av min grupp som sitter på Uppsalakontoret i två dagar. På tisdagen fick jag reda på att företaget ska organiseras om, med allt vad det innebär, vilket gjorde min vecka minst sagt intensiv. Onsdagen var jag på Mellanskogs årsstämma, åkte sedan direkt till Visby för att delta på ett möte. I morse flög jag via Stockholm till Göteborg och nu har jag äntligen kommit hem till min syster och fästman efter att ha minglat, hämtat startbevis och tittat på grejer på Göteborgsvarvets mässa. Hann träffa gamla bekanta, hejat på Sauconys, Runners Worlds och Umaras monter och snackat med härliga människor. Oj, vad maxat det varit!

Jag har hunnit springa två gånger under vecka, båda gångerna har känts katastrof. I måndags ett lugnt och ganska kort pass på vägen till mina vänner Jenni och Fredrik i Mantra sport. Det gjorde ont i foten och kändes tungt. Inte kul. Igår körde jag ett pass med intervaller för att väcka kroppen. Jag försökte mig på att köra 2(4-3-2-1 min)med 1 min ståvila. Det kändes också katastrof, eller rättare sagt, jag kan inte springa längre. Det är som att inte hjärnan kopplar hur det ska kännas och hur rörelsen ska gå till. Lägg där till en fot som inte är helt hundra efter skadan och som jag inte fullt ut litar på.

Jag förstår faktiskt inte hur löpare som blir skadade lyckas att komma tillbaka så snabbt som de gör! Min kropp vill inte komma tillbaka, känns det som. Kanske är det åldern som gjort spänsten och snabbheten begränsad. Jag får nog börja om och göra rätt nu efter varvet. Lägga in mer rehab och rörlighet, spänstträning och löpskolning. Jag har ju en halvironman och ett sprintSM att hitta formen till!

Nåväl, vis av erfarenhet så vet jag att känslan dagarna innan ett lopp inte är den bästa och det kan hända underverk med både kropp och knopp till imorgon. Men sanningen är att jag skiter lite i vilket. Det ska bli kul att vara med och får jag gå varvet runt så är det inte katastrof heller, det blir en kul grej. Går det åt pipsvängen så finns det naturliga skäl till detta, både med veckans belastning vad gäller resor och jobb, samt skadehistoriken den här våren (och fortsatta smärtor som begränsar mig).

Min starttid är 15:07 vilket inte är en pangtid att starta. Sist jag körde var 2010 så jag blev visst inte seedad som jag trodde att jag skulle bli. Men det spelar ingen roll. Göteborgsvarvet 2019 ska genomföras för att jag älskar att springa lopp och jag får lämna tävlingsambitionerna hemma imorgon.

Önska mig lycka till!!!

 

 

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien


Sent omsider kommer här en race report från förra veckans Open water tävling i Chia. Tävlingen var en del av Chia Sport Week som inleddes med cykeltävling på torsdagen (vår vän och resesällskap Roger Claesson tog hem det långa Grandfondoloppet), fortsatte med öppen vatten, triathlon och halvmara. Som ni sett i tidigare inlägg vann Kerry McGawley den olympiska klassen och jag kom 2a på sprinten. Grand slam av team Sweden!

Jag hade anmält mig till 5000 m öppet vatten och Kerry till 3800 m en vecka tidigare. Det kändes lite lagom läskigt och utlämnande för oss båda och det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot loppet.

Simningen  hade varit knapphändig upp till tävlingsdagen. Vi hade stora problem att få komma in och simma i de kommunala simhallar som funnits på den södra delen av ön. Norra delen av ön var inga problem alls. Eller snarare inga problem i Olbia och Sassari. Men i Alghero hade tydligen inte utesäsongen dragit igång och därför var badet stängt. De hotell som hade en 25 m pool inomhus ville ibte släppa in oss om vi inte bodde på hotellet.

När vi sedan för söderut på gå kusten blev det premiär i öppet hav. Det var inte kallt i vattnet utan riktigt bra temp och som att simma i ett turkost akvarium. Helt magnifik upplevelse. Inåt landet i bergen runt Sorgono fanns inga möjligheter till simning så vi åkte till Cagliari där det enligt uppgift skulle finnas hela 3 st fullstora simhallar för träning. Men icke! När vi på påskafton kom ned Cagliari var det förstås stängt, dagen efter blev vi refuserade att komma in eftersom vi inte hade ett certifikat från en läkare som intygade att vi var fullt friska, eller var med i en Sardinisk simklubb. Är inte kommunala simhallar för alla? Nä, de är tydligen bara för klubbarna och föreningar. Dagen efter ny försök på ny anläggning (50m bassäng). Stängt. Dagen efter det hade vi fixat certifikat och åkte till en simhall närmare Chia. Nä, där fick vi inte heller gå in pga det på vårt certifikat stod att vi fick delta i vilket sportarrangemang som helst. Tydligen var det tvunget att stå; ”non-competative sports” på intyget. Vi stod som frågetecken. Om man kan tävla och är fullt frisk är man väl kapabel att träna? Dessutom hakade hon upp sig att det var stämplar med ”kopia”. Säg en läkare som lämnar ut oskrivna papper i original? Det är ett brott mot lagstiftning om journalföring! Nu var jag riktigt förvånad kan jag säga. Det blev simning i ett stormigt hav i Chia den dagen men oj vad härligt att simma. Trots att jag blev sjösjuk. De stora stökiga vågorna gjorde mig dock lite nervös. 5000 m i vågor och vind är ingen lek.

Vi fick ett till kort pass i havet ytterligare innan tävlingsdagen. Hämgade ut nummerlapp och nu behövdes plötsligen inget certifikat för tävlingen. Märkligt.

 

Nåväl, på tävlingsdagen var jag riktigt taggad och kände mig pigg och stark i kroppen. Vi var i väldogt god tid på plats. Simmade in noggrant och våndades lite över att vinden och vågorna tilltagit igen. Italienarna började köra ut bojarna väldigt sent och vi började ana oråd när speakern började prata om tävlingsdistanserna på italienska. Så han att något var inställt?

Efter ett snack med ägaren för eventet fick vi reda på att 5 km distansen ställdes in pga starka vindar och vågor. Attans! Jag fick ustället simma 3,8 km och det kändes plötsligen inte alls så utmanande. Tiden för starten blev flera ggr uppskjuten. Kändes lite snopet men med tanke på vågorna och sikten så var det kanske bra.

Tillslut gick starten och jag var riktigt långsam i löpmomentet ut till vattenbrynet och de första armtagen. Sedan började jag tugga igång och kom ikapp. De flesta låg en och en och INGEN verkade fatta det här med att ligga på fötter. Simmade i en grupp utspridda män och tyckte det kändes stabilt och starkt. Helt plötsligt ser jag hur hela gruppen utom 2 personer som precis har simmat om drar iväg fel och tar en short cut (hoppar över en bok som ligger långt ut), lite oklart om de kom undan med det men jag fortsätter i rätt riktning mot de andra 2 som nu är långt långt fram. Kändes konstigt, nu var jag mitt ute på öppet hav, såg ingen båt och inga medtävlanden och tänkte på det där jävla certifikatet. Nu var det plötsligen inte så noga! Kändes som att ligga i en tvättmaskin, stundtals pga ovädret. Tog det säkra före det osäkra och slog av på takten och väntade in ett par fler tävlande män. Simmade sedan lugnt ca 1500 m innan jag drog på till en slutspurt och kom i mål före min ”grupp” som jag simmat med.  Kom upp och i mål som andra dam på den mediokra tiden 1:06 men med 4100 m på klockan. Banan var inte så noga kontrollmätt och väldogt svårsimmad med långt mellan bojarna.

Summa summarum var jag riktigt nöjd ändå med både tävling och min simning. Trots få timmar i poolen och inte många meter simmade veckan innan tävling så kändes det stabilt. Mkt tack vare de upplägg på pass jag kört genom Simcoachen Anna-Karin Lundin och Race Online -schemat.

Det var riktigt kul att simracea och jag kände att jag hade bra kraft i draget, även om jag var oförskämt fräsch efteråt och inte riktigt kände att jag fått ut allt.

Jag måste börja simtävla i öppet vatten mer och oftare!

Jag och Kerry innan start

Simning på Is Arutas (Västkusten Putzu Idu). En fantastisk strand med kvartssand (små slipade kvartsstenar över hela beachen som inte fastnade som vanlig sand).