Race recap Ironman Jönköping 70.3

Jag har velat fram och tillbaka. I lördags bestämde jag mig för att inte åka ned till Jönköping.

Jag hade kört ett rullpass på cykeln och det kändes förjävligt. 60 km och jag blev megatrött av det, glass-stopp till trots. Lägg därtill att jag ramlade på cykeln pga grus på asfalten och för tvär sväng så min hud var borta på några ställen och axeln hade fått sig en kyss så jag hade rejält ont i den när jag försökte lyfta den.  Å så den där hostan. Löpningen var tuuuuung och simma har jag inte gjort på en månad, SM undantaget (750 m). Försökte mig på att simma igår, klarade knappt 1:35 på 5 st hundringar och det var med starttid 2:00. Megalångsamt för att vara mig. Nej, det är inte läge att tävla. Det kommer inte bli kul.

Var helt säker på att inte åka och började planerade in annat nästa helg. Pratade med en kollega som bor i Jönköping och hon berättade att de börjat sätta ut banan. Jag meddelade att jag inte skulle komma, men hon tyckte men va faaaan kör ändå! Nej.

Stack ut och joggade i tisdags kväll. Lika segt som vanligt. Mjölksyra i benen. Trött och tung. Var nog lika bra att inte tävla. Sa det till Simon. Men sedan började vi prata om Jönköping och triathlon i allmänhet. Sedan blev det tyst en stund och jag började fundera på det. Såg det framför mig. Publikhavet, musiken, känslan av att mejsla ur länge, länge. Den roliga cykelbanan och löpningen genom staden.

Jag kör. Varför ska jag köra en DNS? Jag är i kass form men so what? Jag har betalt dyra pengar för den där biljetten i AG 35-39, jag är faktiskt bara en motionär. Jag jobbar heltid som chef över 16 personer och jag lägger inte lika mkt tid på träning längre. Jag måste kunna vara nöjd med att tävla och mina resultat ändå! Eller hur!? Jag kommer inte vinna. Det kommer inte gå snabbt. Men jag ska ha roligt och jag ska åka ner och mingla med alla triathleter och vänner.

DET ser jag fram emot.

I CAN DO IT, NU KÖR VI! IRONMAN 70.3 JÖNKÖPING HERE I COME!

Jag har inte bloggat på ett tag och det har sina naturliga orsaker. Jag har varit dödssjuk i någon slags envis sommarförkylning med hosta och halsont. Det hela slog till efter SM i Linköping, på väg hem i bilen kände jag irritation i halsen och hade fått en hemsk huvudvärk. Måste vara vätskebrist tänkte jag, det var ju varmt som stryk och vi hade varit ute hela dagen. Men det gav sig inte och på måndag morgon var det sandpapper i halsen, jag tog ett par Alvedon och tog med mig Strepsils och for till Stockholm över dagen för möten. Tidig morgon och sen kväll. Så fortsatte det hela veckan för att under onsdag kväll blossa upp i en hemsk feber som satt i hela torsdagen. Har aldrig känt mig så sjuk som jag gjorde då! Som tur var blev det bättre men fick istället en rejäl hosta som har förvisat mig till att sova sittandes i soffan för att kunna få någon slags sömn och för att inte störa Simons skönhetssömn. Jäkla skit alltså! Och jag och Simon som pratade om hur jäkla friska vi varit på sistone i bilen på väg hem från Linköping. Tji fick vi!

Nåväl, ska jag berätta lite om tävlingen istället?

Jag hade ju anmält mig till SM i sprint under ett svagt ögonblick i vintras när jag senast var hemma från jobbet pga sjukdom. Det skulle bli kul tyckte jag då…Av någon outgrundlig anledning hade jag inte simmat på flera veckor, dels pga simhallen varit stängd och dels pga flera tjänsteresor. Min linjecykel hade jag inte cyklat på, på över 2 år (mer än något rullpass). Jag tänkte, hur svårt kan det va?! En sprint kan man ju alltid mejsla ur sig på rutin. Jag kände mig ändå stark och peppad! Och jag var äntligen skadefri! Såg fram emot att vara med på svenska cupen igen eftersom det har hänt en hel del utveckling av tävlingarna och förbundet som helhet. Det börjar blir riktigt proffsiga arrangemang! Ta bara pre-race-mötet, det sändes live och jag kunde lugnt ligga på bryggan hemma i Norhyttan och sola samtidigt som jag lyssnade på genomgången. Det är livskvalitet som triathlet det;)!

Väckning kl 04:30 och sedan åkte jag och Simon  från Norhyttan till Linköping. Kanske inte världens bästa uppladdning att åka bil men det gick bra och vi kom fram i tid. Fixade snabbt iordning mina grejer sedan var det en lång väntan till start. Värmde upp lite genom löpning och simning. Det var riktigt varmt både i luften och vattnet varför det var extra skönt att jag tagit fel våtdräkt. Jag hade av misstag råkat få med mig min supergamla och superslitna våtdräkt med miljoner hål i och som är helt öppen i armhålan pga söndersliten. Men det var skönt att det sipprade in vatten i värmen.

Ok, jag drar loppet lite snabbt nu då. Var med riktigt bra i simstarten (något jag aldrig brukar) och låg med i tät i ca 100 m. Det kändes bra! Jag jobbade in mitt tempo och försökte hitta kraft och flow, det lyckades! Kändes skitbra….tills jag insåg att alla var framför mig?! Wtf!? Simning är ju mitt starka ben! Blev förvånad men jag tänkte inte så mkt på det, hade ju ingen koll på tid och pace så jag kutade till växlingszon istället och bytte till cykel. Kom snabbt ikapp ett gäng tjejer och avvaktade i gruppen. Hade jag benen med mig? Banan var väldigt knixig och det är något som jag inte är bekväm med så jag tog det väldigt lugnt i alla kurvor och släppte om jag kände att någon kom för nära. Men det gick inte snabbt i klungan. Skulle jag våga rycka. nej, jag var så dåligt tränad att det knappast skulle gynna mig. Men på sista varvet kände jag ändå att jag var tvungen att göra något, jag ville vara först till växlingen i min grupp. Så jag bombade på en aning. Det funkade! Kom in först till växlingszon men hade missuppfattat vart ”strecket” var så jag hamnade stående med en sko borttagen och en som satt kvar. Jäkla skit! Insåg också att min broms låg åt för det gick så otroligt tungt att rulla in cykeln till min plats. Dubbelskit! Tänkte att jag tar igen det på löpningen!

Men löpbenen fanns aldrig där och återigen blev jag förvånad över att jag var så långsam. Jag kom knappt upp i halvmara tempo och kämpade på med tunga ben.

På sätt och vis skönt, nu har jag beviset på att jag faktiskt måste träna mycket och bra för att vara bra. Det var i alla fall riktigt roligt att få tävla igen och jag är i det stora glad! Att inte farten fanns där kan ju också bero på att jag hade den där sjukdomen i omlopp som bröt ut på kvällen.

Nu ska jag försöka bli frisk från hosta så jag kan köra min sista triathlontävling för i år (?).

Slutresultatet blev en 15 plats på SM och 10:e plats på SM bland damer senior (5 juniorer/ungdomar var före).

Resultatlistan finns här!

Jag och Jenny Nilsson innan start

T1, på den långa löpningen från simning till cykel

Lite dragjobb i klungan på cyklingen

Glad över att gå i mål trots tunga ben!

Veckan som gått har varit otroligt intensiv! På måndag morgon tog jag tåget till Uppsala för att vara med den del av min grupp som sitter på Uppsalakontoret i två dagar. På tisdagen fick jag reda på att företaget ska organiseras om, med allt vad det innebär, vilket gjorde min vecka minst sagt intensiv. Onsdagen var jag på Mellanskogs årsstämma, åkte sedan direkt till Visby för att delta på ett möte. I morse flög jag via Stockholm till Göteborg och nu har jag äntligen kommit hem till min syster och fästman efter att ha minglat, hämtat startbevis och tittat på grejer på Göteborgsvarvets mässa. Hann träffa gamla bekanta, hejat på Sauconys, Runners Worlds och Umaras monter och snackat med härliga människor. Oj, vad maxat det varit!

Jag har hunnit springa två gånger under vecka, båda gångerna har känts katastrof. I måndags ett lugnt och ganska kort pass på vägen till mina vänner Jenni och Fredrik i Mantra sport. Det gjorde ont i foten och kändes tungt. Inte kul. Igår körde jag ett pass med intervaller för att väcka kroppen. Jag försökte mig på att köra 2(4-3-2-1 min)med 1 min ståvila. Det kändes också katastrof, eller rättare sagt, jag kan inte springa längre. Det är som att inte hjärnan kopplar hur det ska kännas och hur rörelsen ska gå till. Lägg där till en fot som inte är helt hundra efter skadan och som jag inte fullt ut litar på.

Jag förstår faktiskt inte hur löpare som blir skadade lyckas att komma tillbaka så snabbt som de gör! Min kropp vill inte komma tillbaka, känns det som. Kanske är det åldern som gjort spänsten och snabbheten begränsad. Jag får nog börja om och göra rätt nu efter varvet. Lägga in mer rehab och rörlighet, spänstträning och löpskolning. Jag har ju en halvironman och ett sprintSM att hitta formen till!

Nåväl, vis av erfarenhet så vet jag att känslan dagarna innan ett lopp inte är den bästa och det kan hända underverk med både kropp och knopp till imorgon. Men sanningen är att jag skiter lite i vilket. Det ska bli kul att vara med och får jag gå varvet runt så är det inte katastrof heller, det blir en kul grej. Går det åt pipsvängen så finns det naturliga skäl till detta, både med veckans belastning vad gäller resor och jobb, samt skadehistoriken den här våren (och fortsatta smärtor som begränsar mig).

Min starttid är 15:07 vilket inte är en pangtid att starta. Sist jag körde var 2010 så jag blev visst inte seedad som jag trodde att jag skulle bli. Men det spelar ingen roll. Göteborgsvarvet 2019 ska genomföras för att jag älskar att springa lopp och jag får lämna tävlingsambitionerna hemma imorgon.

Önska mig lycka till!!!

Sent omsider kommer här en race report från förra veckans Open water tävling i Chia. Tävlingen var en del av Chia Sport Week som inleddes med cykeltävling på torsdagen (vår vän och resesällskap Roger Claesson tog hem det långa Grandfondoloppet), fortsatte med öppen vatten, triathlon och halvmara. Som ni sett i tidigare inlägg vann Kerry McGawley den olympiska klassen och jag kom 2a på sprinten. Grand slam av team Sweden!

Jag hade anmält mig till 5000 m öppet vatten och Kerry till 3800 m en vecka tidigare. Det kändes lite lagom läskigt och utlämnande för oss båda och det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot loppet.

Simningen  hade varit knapphändig upp till tävlingsdagen. Vi hade stora problem att få komma in och simma i de kommunala simhallar som funnits på den södra delen av ön. Norra delen av ön var inga problem alls. Eller snarare inga problem i Olbia och Sassari. Men i Alghero hade tydligen inte utesäsongen dragit igång och därför var badet stängt. De hotell som hade en 25 m pool inomhus ville ibte släppa in oss om vi inte bodde på hotellet.

När vi sedan för söderut på gå kusten blev det premiär i öppet hav. Det var inte kallt i vattnet utan riktigt bra temp och som att simma i ett turkost akvarium. Helt magnifik upplevelse. Inåt landet i bergen runt Sorgono fanns inga möjligheter till simning så vi åkte till Cagliari där det enligt uppgift skulle finnas hela 3 st fullstora simhallar för träning. Men icke! När vi på påskafton kom ned Cagliari var det förstås stängt, dagen efter blev vi refuserade att komma in eftersom vi inte hade ett certifikat från en läkare som intygade att vi var fullt friska, eller var med i en Sardinisk simklubb. Är inte kommunala simhallar för alla? Nä, de är tydligen bara för klubbarna och föreningar. Dagen efter ny försök på ny anläggning (50m bassäng). Stängt. Dagen efter det hade vi fixat certifikat och åkte till en simhall närmare Chia. Nä, där fick vi inte heller gå in pga det på vårt certifikat stod att vi fick delta i vilket sportarrangemang som helst. Tydligen var det tvunget att stå; ”non-competative sports” på intyget. Vi stod som frågetecken. Om man kan tävla och är fullt frisk är man väl kapabel att träna? Dessutom hakade hon upp sig att det var stämplar med ”kopia”. Säg en läkare som lämnar ut oskrivna papper i original? Det är ett brott mot lagstiftning om journalföring! Nu var jag riktigt förvånad kan jag säga. Det blev simning i ett stormigt hav i Chia den dagen men oj vad härligt att simma. Trots att jag blev sjösjuk. De stora stökiga vågorna gjorde mig dock lite nervös. 5000 m i vågor och vind är ingen lek.

Vi fick ett till kort pass i havet ytterligare innan tävlingsdagen. Hämgade ut nummerlapp och nu behövdes plötsligen inget certifikat för tävlingen. Märkligt.

Nåväl, på tävlingsdagen var jag riktigt taggad och kände mig pigg och stark i kroppen. Vi var i väldogt god tid på plats. Simmade in noggrant och våndades lite över att vinden och vågorna tilltagit igen. Italienarna började köra ut bojarna väldigt sent och vi började ana oråd när speakern började prata om tävlingsdistanserna på italienska. Så han att något var inställt?

Efter ett snack med ägaren för eventet fick vi reda på att 5 km distansen ställdes in pga starka vindar och vågor. Attans! Jag fick ustället simma 3,8 km och det kändes plötsligen inte alls så utmanande. Tiden för starten blev flera ggr uppskjuten. Kändes lite snopet men med tanke på vågorna och sikten så var det kanske bra.

Tillslut gick starten och jag var riktigt långsam i löpmomentet ut till vattenbrynet och de första armtagen. Sedan började jag tugga igång och kom ikapp. De flesta låg en och en och INGEN verkade fatta det här med att ligga på fötter. Simmade i en grupp utspridda män och tyckte det kändes stabilt och starkt. Helt plötsligt ser jag hur hela gruppen utom 2 personer som precis har simmat om drar iväg fel och tar en short cut (hoppar över en bok som ligger långt ut), lite oklart om de kom undan med det men jag fortsätter i rätt riktning mot de andra 2 som nu är långt långt fram. Kändes konstigt, nu var jag mitt ute på öppet hav, såg ingen båt och inga medtävlanden och tänkte på det där jävla certifikatet. Nu var det plötsligen inte så noga! Kändes som att ligga i en tvättmaskin, stundtals pga ovädret. Tog det säkra före det osäkra och slog av på takten och väntade in ett par fler tävlande män. Simmade sedan lugnt ca 1500 m innan jag drog på till en slutspurt och kom i mål före min ”grupp” som jag simmat med.  Kom upp och i mål som andra dam på den mediokra tiden 1:06 men med 4100 m på klockan. Banan var inte så noga kontrollmätt och väldogt svårsimmad med långt mellan bojarna.

Summa summarum var jag riktigt nöjd ändå med både tävling och min simning. Trots få timmar i poolen och inte många meter simmade veckan innan tävling så kändes det stabilt. Mkt tack vare de upplägg på pass jag kört genom Simcoachen Anna-Karin Lundin och Race Online -schemat.

Det var riktigt kul att simracea och jag kände att jag hade bra kraft i draget, även om jag var oförskämt fräsch efteråt och inte riktigt kände att jag fått ut allt.

Jag måste börja simtävla i öppet vatten mer och oftare!

Jag och Kerry innan start

Simning på Is Arutas (Västkusten Putzu Idu). En fantastisk strand med kvartssand (små slipade kvartsstenar över hela beachen som inte fastnade som vanlig sand).