Göteborgsvarvet 2019


Här kommer en liten race report från lördagens varv inne i Götelaborg. En ganska opeppig racereport och jag får förvarna för mycket gnäll, jag brukar älska att tävla men lördagens löprace blev en avvikelse i statistiken. Sist jag sprang Göteborgsvarvet var 2010, året därinnan gjorde jag premiär på distansen och loppet och då älskade jag det! Den trängsel som var då var visseligen påtaglig men jag stördes inte lika mkt av den som jag gjorde i år.

Nåväl, jag visste ju att löpformen var sisådär så jag hade låga förhoppningar om att göra en makabert bra tid. Jag var rent ut lite nervös att jag över huvud taget skulle kunna springa med min onda fot. Det går ju lite upp och ner med smärtan där. Veckan upp till tävling gjorde allt ont och gick långsamt. På lördagen vaknade jag upp efter en sovmorgon hos min syster och jag och Simon påbörjade förberedelserna för loppet. Äta frukost, duscha, sätta upp håret, klippa tånaglar, tejpa foten, prova ut kläder osv osv. Det tar tid! Jag hade dagen till ära ett nytt Saucony-linne att bära och ett par splitter nya Kinvara i fin turkosblå färg. Alla säger att man inte ska prova nya kläder och skor för första gången på lopp men jag demenerar: har man hittat sin kläd och skomodell då kan man köra i nya grejer utan problem!

Vid 13-tiden tog vi oss till Slottskogen för att bekanta oss med start och målområdet och lämna våra duschgrejer. Här kommer första gnället: 1. varför fick man ingen packpåse i utlämningen av startbevis? en lapp som man var tvungen att nåla fast var det vi fick till ryggsäcken. Varför inte en förtryckt klisterlapp med startnummer. 2. otroligt långt mellan herrarnas och damernas där man var tvungen att gå över löpbanan (starten) för att nå varandra= hög borttappningsrisk och allt tar otroligt lång tid om man tex springer med någon i sällskapet av annat kön. 3. Otroligt mkt folk överallt och ej genomtänkte flöden för publik och deltagare=många flaskhalsar som gör att man blir stående i folkhavet (tex vid publikbroarna).

Vi hade god tid på oss så vi satte oss i skogen och chillade ett bra tag. Därefter skildes vi åt, lämnade våra grejer och värmde upp. Vi sågs igen vid startfållorna. Misstag av oss att inte skicka in seeding så vi hade hamnat i ”rätt” startgrupp. Jag hade bara skrivit mina tider på mara och halvmara i kommentarsfältet och det är inte så man seedar sig tydligen, my bad.

När vi promenerade i startgruppen mot start så såg jag till att stå längst fram i trängseln. jag blev faktiskt riktigt peppad där när de körde Queens ”We will rock you” som uppvärmningslåt. Reptilhjärnan reagerade direkt: Nu ska här kutas! Starten gick och jag drog på för att hålla mig långt fram….tills vi kom in i nästa startgrupp framför oss. Stoppkloss. Höll mig på vänster sida och det gick hyfsat….tills jag kom in i nästa startgrupp….och nästa….och nästa. Jag sprang mer på refuger, i diken, kring lyktstolpar och hoppandes över hundar, barnvagnar och upp i skogen än jag sprang på banan. Ett riktigt stadsterränglopp blev det. Foten gjorde ont men det blev inte värre av att springa. När jag kom till Avenyn såg jag min syster i folkvimlet som sken upp och jag fick extra energi (se bild nedan). Eftervändpunkten på Avenyn där samtliga deltagare framför mig tappade fart och energi, blev det extra trångt på vänster sida och det blev i princip omöjligt att öka farten. Tråkigt när min race-plan var att öka just där för att få en negativ split. Hela mitt lopp genomsyrades av en mening: ”HÅLL HÖÖÖÖÖÖGER! TACK!”

I mål kom jag på 1:40:12, officiell tid på 1:40:34 och det var faktiskt….inte ens kul. Tittade igenom arkivet och första gången jag sprang 2009 hade jag ungefär samma tid (1:40:46 ). Fick medalj, banan och kexchoklad efter en lååååång promenad  (kändes så) runt hela stadion. Ingen t-shirt, ingenstans att hänga och mingla med deltagare. Kändes tråkigt och B. Sveriges störst löplopp, har ni tappat geisten?

Jag brukar älska folkfesten och att det är mycket folk både på och bredvid banan men i lördags var det inte kul, det var för trång banan för att ha så pass många deltagare helt enkelt och det gjorde bara att man blev irriterad. Tråkigt!

Nu har det gått ett par dagar och jag är fortfarande riktigt stel i benen, det är straffet för att jag inte löptränat tillräckligt inför loppet. Nu blickar jag framåt, ska börja rehaba min fot stenhårt och satsar mot sprint SM i triathlon den 16 juni samt Ironman 70.3 Jönköping i början av juli.

Bring it on!

Sammanbiten och med min gel i högsta hugg. Långt till vänster och kryssandes mellan deltagare, publik och installationer.

Glad på avenyn efter att ha träffat syrran!

Gänget som sprang: delar av familjen Wahlström och jag

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019

Gör mig redo för Göteborgsvarvet 2019


Veckan som gått har varit otroligt intensiv! På måndag morgon tog jag tåget till Uppsala för att vara med den del av min grupp som sitter på Uppsalakontoret i två dagar. På tisdagen fick jag reda på att företaget ska organiseras om, med allt vad det innebär, vilket gjorde min vecka minst sagt intensiv. Onsdagen var jag på Mellanskogs årsstämma, åkte sedan direkt till Visby för att delta på ett möte. I morse flög jag via Stockholm till Göteborg och nu har jag äntligen kommit hem till min syster och fästman efter att ha minglat, hämtat startbevis och tittat på grejer på Göteborgsvarvets mässa. Hann träffa gamla bekanta, hejat på Sauconys, Runners Worlds och Umaras monter och snackat med härliga människor. Oj, vad maxat det varit!

Jag har hunnit springa två gånger under vecka, båda gångerna har känts katastrof. I måndags ett lugnt och ganska kort pass på vägen till mina vänner Jenni och Fredrik i Mantra sport. Det gjorde ont i foten och kändes tungt. Inte kul. Igår körde jag ett pass med intervaller för att väcka kroppen. Jag försökte mig på att köra 2(4-3-2-1 min)med 1 min ståvila. Det kändes också katastrof, eller rättare sagt, jag kan inte springa längre. Det är som att inte hjärnan kopplar hur det ska kännas och hur rörelsen ska gå till. Lägg där till en fot som inte är helt hundra efter skadan och som jag inte fullt ut litar på.

Jag förstår faktiskt inte hur löpare som blir skadade lyckas att komma tillbaka så snabbt som de gör! Min kropp vill inte komma tillbaka, känns det som. Kanske är det åldern som gjort spänsten och snabbheten begränsad. Jag får nog börja om och göra rätt nu efter varvet. Lägga in mer rehab och rörlighet, spänstträning och löpskolning. Jag har ju en halvironman och ett sprintSM att hitta formen till!

Nåväl, vis av erfarenhet så vet jag att känslan dagarna innan ett lopp inte är den bästa och det kan hända underverk med både kropp och knopp till imorgon. Men sanningen är att jag skiter lite i vilket. Det ska bli kul att vara med och får jag gå varvet runt så är det inte katastrof heller, det blir en kul grej. Går det åt pipsvängen så finns det naturliga skäl till detta, både med veckans belastning vad gäller resor och jobb, samt skadehistoriken den här våren (och fortsatta smärtor som begränsar mig).

Min starttid är 15:07 vilket inte är en pangtid att starta. Sist jag körde var 2010 så jag blev visst inte seedad som jag trodde att jag skulle bli. Men det spelar ingen roll. Göteborgsvarvet 2019 ska genomföras för att jag älskar att springa lopp och jag får lämna tävlingsambitionerna hemma imorgon.

Önska mig lycka till!!!

 

 

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien

Race report Chia Sardinia Open water och att simma i Italien


Sent omsider kommer här en race report från förra veckans Open water tävling i Chia. Tävlingen var en del av Chia Sport Week som inleddes med cykeltävling på torsdagen (vår vän och resesällskap Roger Claesson tog hem det långa Grandfondoloppet), fortsatte med öppen vatten, triathlon och halvmara. Som ni sett i tidigare inlägg vann Kerry McGawley den olympiska klassen och jag kom 2a på sprinten. Grand slam av team Sweden!

Jag hade anmält mig till 5000 m öppet vatten och Kerry till 3800 m en vecka tidigare. Det kändes lite lagom läskigt och utlämnande för oss båda och det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot loppet.

Simningen  hade varit knapphändig upp till tävlingsdagen. Vi hade stora problem att få komma in och simma i de kommunala simhallar som funnits på den södra delen av ön. Norra delen av ön var inga problem alls. Eller snarare inga problem i Olbia och Sassari. Men i Alghero hade tydligen inte utesäsongen dragit igång och därför var badet stängt. De hotell som hade en 25 m pool inomhus ville ibte släppa in oss om vi inte bodde på hotellet.

När vi sedan för söderut på gå kusten blev det premiär i öppet hav. Det var inte kallt i vattnet utan riktigt bra temp och som att simma i ett turkost akvarium. Helt magnifik upplevelse. Inåt landet i bergen runt Sorgono fanns inga möjligheter till simning så vi åkte till Cagliari där det enligt uppgift skulle finnas hela 3 st fullstora simhallar för träning. Men icke! När vi på påskafton kom ned Cagliari var det förstås stängt, dagen efter blev vi refuserade att komma in eftersom vi inte hade ett certifikat från en läkare som intygade att vi var fullt friska, eller var med i en Sardinisk simklubb. Är inte kommunala simhallar för alla? Nä, de är tydligen bara för klubbarna och föreningar. Dagen efter ny försök på ny anläggning (50m bassäng). Stängt. Dagen efter det hade vi fixat certifikat och åkte till en simhall närmare Chia. Nä, där fick vi inte heller gå in pga det på vårt certifikat stod att vi fick delta i vilket sportarrangemang som helst. Tydligen var det tvunget att stå; ”non-competative sports” på intyget. Vi stod som frågetecken. Om man kan tävla och är fullt frisk är man väl kapabel att träna? Dessutom hakade hon upp sig att det var stämplar med ”kopia”. Säg en läkare som lämnar ut oskrivna papper i original? Det är ett brott mot lagstiftning om journalföring! Nu var jag riktigt förvånad kan jag säga. Det blev simning i ett stormigt hav i Chia den dagen men oj vad härligt att simma. Trots att jag blev sjösjuk. De stora stökiga vågorna gjorde mig dock lite nervös. 5000 m i vågor och vind är ingen lek.

Vi fick ett till kort pass i havet ytterligare innan tävlingsdagen. Hämgade ut nummerlapp och nu behövdes plötsligen inget certifikat för tävlingen. Märkligt.

 

Nåväl, på tävlingsdagen var jag riktigt taggad och kände mig pigg och stark i kroppen. Vi var i väldogt god tid på plats. Simmade in noggrant och våndades lite över att vinden och vågorna tilltagit igen. Italienarna började köra ut bojarna väldigt sent och vi började ana oråd när speakern började prata om tävlingsdistanserna på italienska. Så han att något var inställt?

Efter ett snack med ägaren för eventet fick vi reda på att 5 km distansen ställdes in pga starka vindar och vågor. Attans! Jag fick ustället simma 3,8 km och det kändes plötsligen inte alls så utmanande. Tiden för starten blev flera ggr uppskjuten. Kändes lite snopet men med tanke på vågorna och sikten så var det kanske bra.

Tillslut gick starten och jag var riktigt långsam i löpmomentet ut till vattenbrynet och de första armtagen. Sedan började jag tugga igång och kom ikapp. De flesta låg en och en och INGEN verkade fatta det här med att ligga på fötter. Simmade i en grupp utspridda män och tyckte det kändes stabilt och starkt. Helt plötsligt ser jag hur hela gruppen utom 2 personer som precis har simmat om drar iväg fel och tar en short cut (hoppar över en bok som ligger långt ut), lite oklart om de kom undan med det men jag fortsätter i rätt riktning mot de andra 2 som nu är långt långt fram. Kändes konstigt, nu var jag mitt ute på öppet hav, såg ingen båt och inga medtävlanden och tänkte på det där jävla certifikatet. Nu var det plötsligen inte så noga! Kändes som att ligga i en tvättmaskin, stundtals pga ovädret. Tog det säkra före det osäkra och slog av på takten och väntade in ett par fler tävlande män. Simmade sedan lugnt ca 1500 m innan jag drog på till en slutspurt och kom i mål före min ”grupp” som jag simmat med.  Kom upp och i mål som andra dam på den mediokra tiden 1:06 men med 4100 m på klockan. Banan var inte så noga kontrollmätt och väldogt svårsimmad med långt mellan bojarna.

Summa summarum var jag riktigt nöjd ändå med både tävling och min simning. Trots få timmar i poolen och inte många meter simmade veckan innan tävling så kändes det stabilt. Mkt tack vare de upplägg på pass jag kört genom Simcoachen Anna-Karin Lundin och Race Online -schemat.

Det var riktigt kul att simracea och jag kände att jag hade bra kraft i draget, även om jag var oförskämt fräsch efteråt och inte riktigt kände att jag fått ut allt.

Jag måste börja simtävla i öppet vatten mer och oftare!

Jag och Kerry innan start

Simning på Is Arutas (Västkusten Putzu Idu). En fantastisk strand med kvartssand (små slipade kvartsstenar över hela beachen som inte fastnade som vanlig sand).

 

 


 

 

Race report Chia Triathlon Sprint

Race report Chia Triathlon Sprint


14 härliga dagar med träningsläger och roadtrip avslutades i lördags med TÄVLING! Det var med lite ångest jag spontananmälde mig till racet en vecka tidigare. Jag hade ju typ inte kunnat springa på 6 veckor! Vi skojade om att vi skulle vara de enda utländska deltagarna och att vi skulle sopa mattan med pallplatser på både Gran fondo, Open water, sprint och olympisk. Det gjorde vi nästan! Roger Claesson sopade banan på torsdagen med vinst i Gran Fondo 120 km och jag kom tvåa på 3800 m OW på fredagen.

Lördagen började tidigt med incheckning och ett jävla trasslade med min triathlondräkt som hade gått sönder i dragkedjan. Efter att ha lagat den och blivit sjukt nöjd över det, lyckades jag ta sönder den ännu mer under morgonens fippland med nervösa, klåfingriga fingrar. Typiskt. Jag missade möjligheten till att värma upp i vattnet pga detta och fick köra hela racet med öppen dräkt som flipsade och flapsade runt i vinden under cykelmomentet.

Simningen var vågig men mindre stökigt än OW-racet dagen före. Alla italienskor (jag var enda utlänningen ) såg superduktiga och riktigt vältränade ut på startlinjen och var så sjukt snabba när startsignalen gick. De sprang snabbt som attan ut till vattenbrynet och jag blev typ sist att komma i vattnet. Men plötsligt var jag ensam där framme och kom ikapp herrarna som startat 2 min före oss. Simningen kändes bra! Mycket av detta beror på alla pass jag simmat á la Simcoachen som gjort mig stark på min tröskel och framförallt i öppet vatten (trots att jag ibte simmat något öppet vatten än i år). Jag var första dam upp ur vattnet men T1 hade en extremt lång körsträcka in till övningsområdet på en strand och svinlåmg brygga. Med min fot har jag svårt att springa barfota så där blev jag omsprungen av en liten tjej med rappt löpsteg.

Tjejen var inte långt framför mig på cyklingen och jag slet för att närma mig henne. Är de backarna som var var det dock svårt att bomba ikapp när hon hade en lätt linjecykel (och vägde typ 45 kg). Jag kände att jag gav det jag hade på cykeln och tog ikapp på de platta ställena.

Ut på löpningen och det stora frågetecknet: skulle foten hålla?! Avsaknaden av snabba pass gjorde att farten inte vill högre än 4:20-4:30 min/km men i den farten kändes det som att jag skulle kunna hålla! Baksida lår gjorde dock fruktansvärt ont och foten gav sig tillkänna när klockan klippare 5 km. Det var som att kroppen och knoppen gav upp när det gått 5 km på klockan. Då återstod ca 500 m och jag slet mig upp till målportalen. Men det gick!

Och Kerry vann den olympiska tävlingen med hästlängder!!! Stort grattis till oss alla;)!

Säsongspremiären gjord med en andraplats i bagaget och en jädra stress upp till flygplatsen i Olbia väntade efter dusch och ombyte…

 

Chia Sports week kan varmt rekommenderas. Grym tävling, fin och rolig bana och superb organisation. Kanske måste åka tillbaka nästa är eftersom en gratisstart ingick i 2:a-priset!


Foto: Roger Claesson @rogcla56

Mot Sardinien!


I många herrans år har jag åkt till Mallorca för träningsläger den här tiden på året. I år blir det lite annorlunda. Jag och Kerry har beslutat oss för att testa Sardinien för 14 dagars cyklande, simmande och lite springande. Det blir spännande!

I skrivande stund befinner jag mig på flygplatsen och ska precis boarda. Blir även spännande att se om min cykel kommer fram eftersom ett plan med Norwegian till Mallorca med tusentals cyklister (kändes det som) avgick 5 min före min flight och troligt är att cykeln åkte med där istället? Återstår att se.

På Sardinien väntar min vän Kerry med bil och jag har riktigt dålig koll på vart vi ska som första destination. Tror det var Alghero?! Sedan ska vi försöka utforska mer av ön och bo på lite olika platser. Emellan träningen hoppas jag på bra häng, god mat och gott vin. Och att få sova någon timme extra på morgonen, utan hets att man måste morgonträna. Det blir gött, även om jag faktiskt gillar att riva av ett pass tidigt på morgonen.

Igår jobbade jag min första fredag på år och evigheter. Mitt 80%-ande är slut, nu går jag upp och arbetar heltid och hoppas att jag slipper stressa som en gris hela veckorna för att få ihop min arbetsvecka på fyra dagar. Känns bra faktiskt, fredagar är ju ändå den skönaste dagen att jobba på. Alla är liksom lite mer avslappnade, gladare och är inte så stressade (har jag fått för mig i alla fall).  Känns bra att börja min heltidstjänst med lite semester.

Nej, nu måste jag hoppa på flyget. Lovar att blogga snart igen och berätta hur det är i Italien!

 

Fem veckor löpvila är över!

Fem veckor löpvila är över!


I fem hela veckor har jag hållit mig ifrån att springa. Det har givetvis känts förjävligt. Jag har kunnat tränat precis som vanligt i övrigt men löpningen är alltid det jag saknar mest. Det är så enkelt. Faktum är att jag tappade lite suget för allting när jag inte kunde springa. Alla grenar gick dåligt helt plötsligt.

Jag har tålmodigt stått på cross-trainern, simmat extrapass och kommit igång med att cykla mountainbike ute. Jag kan ärligt säga att förra veckan var jag väldigt orolig att det inte skulle bli bra för det gjorde ont i foten nästan hela tiden och jag tyckte inte att smärtan hade klingat av särskilt mycket. Men så helt plötsligt var bara smärtan borta!

Igår var jag på uppföljande besök hos Johan på Access Rehab i Falun (nya lokaler och allt, Åsgatan 61). Han klämde och kände på foten och jag var jättenervös att benet inte skulle vara tillräckligt läkt. Men på den punkten som jag för 3 veckor sedan bara studsade upp i luften av smärta när han tryckte på, kände jag typ ingen smärta alls. Lite obehag snarare, men inte ont.

Johan berättade att det där att det tar 6 veckor för ett ben att läka inte alls stämmer. Det är något som man säger till patienterna bara. 6 veckor med gips brukar det vara när man brutit sig men det krävs sedan belastning och därefter vila för att benet ska gå ihop och bli riktigt hårt igen. Känner mig sjukt lurad ;). Nu har det alltså gått 5 veckor sedan det där intervallpasset då det började göra mega-ont i foten. Fem veckor utan löpning och utan hårdare belastning på foten. Nu får jag äntligen börja springa! Inte långt och inte hårt, men jag får springa!

Jag frågade såklart om upplägg och jag har alltid hållit mig till att jogga 1 min, gå 1 min i typ 20 min tidigare gånger jag har haft fraktur. Det har jag upprepat 3 ggr per vecka och sedan har jag lagt på en minut för var vecka,. När jag behärskat det har jag sprungit 2 min och gått 1 min osv. Men Johan tyckte gott jag kunde klara lite mer belastning för att få benet i foten att läka, och själva tiden jag är ute och går/joggar blir typ densamma. Det blev jag också glad av (men även lite skeptisk….skulle det funka?).

Eftersom vädret var helt fantastiskt igår och jag skulle på en work-shop i Tällberg så kändes det helt underbart att jag skulle kunna testa att springa innan middagen efter en lång konferensdag.

På kvällen snörade jag på mig mina Kinvara och stack ut i bara t-shirten med work-shopledarna. Snacka om frihetskänsla! Benen var som kor på grönbete men jag kände inte riktigt att jag litade på foten. Med solen i ögonen och helt fantastisk utsikt över Siljan, glömde vi bort tiden och efter 28 minuter var vi åter vid hotellet. 28 minuter!!!! Men jag kände inte mkt i foten varken under eller efter löpturen. Nu gäller det att fortsatt vara smart och inte pressa på för mycket och ofta.

Idag när jag tittade ut genom fönstret vid frukosten, var det helt vitt. Det snöade ymnigt och låg ca 1 dm nysnö på backen. Helt sjukt. Sommar igår, vinter idag. Men foten är smärtfri idag och jag ska ta en vilodag. Benen är stela från löpningen och jag har nästan lite träningsvärk. Men det är jag i det närmaste överlycklig över.  Jag kan springa!

Fantastiskt!