Göteborgsvarvet 2019
Här kommer en liten race report från lördagens varv inne i Götelaborg. En ganska opeppig racereport och jag får förvarna för mycket gnäll, jag brukar älska att tävla men lördagens löprace blev en avvikelse i statistiken. Sist jag sprang Göteborgsvarvet var 2010, året därinnan gjorde jag premiär på distansen och loppet och då älskade jag det! Den trängsel som var då var visseligen påtaglig men jag stördes inte lika mkt av den som jag gjorde i år.
Nåväl, jag visste ju att löpformen var sisådär så jag hade låga förhoppningar om att göra en makabert bra tid. Jag var rent ut lite nervös att jag över huvud taget skulle kunna springa med min onda fot. Det går ju lite upp och ner med smärtan där. Veckan upp till tävling gjorde allt ont och gick långsamt. På lördagen vaknade jag upp efter en sovmorgon hos min syster och jag och Simon påbörjade förberedelserna för loppet. Äta frukost, duscha, sätta upp håret, klippa tånaglar, tejpa foten, prova ut kläder osv osv. Det tar tid! Jag hade dagen till ära ett nytt Saucony-linne att bära och ett par splitter nya Kinvara i fin turkosblå färg. Alla säger att man inte ska prova nya kläder och skor för första gången på lopp men jag demenerar: har man hittat sin kläd och skomodell då kan man köra i nya grejer utan problem!
Vid 13-tiden tog vi oss till Slottskogen för att bekanta oss med start och målområdet och lämna våra duschgrejer. Här kommer första gnället: 1. varför fick man ingen packpåse i utlämningen av startbevis? en lapp som man var tvungen att nåla fast var det vi fick till ryggsäcken. Varför inte en förtryckt klisterlapp med startnummer. 2. otroligt långt mellan herrarnas och damernas där man var tvungen att gå över löpbanan (starten) för att nå varandra= hög borttappningsrisk och allt tar otroligt lång tid om man tex springer med någon i sällskapet av annat kön. 3. Otroligt mkt folk överallt och ej genomtänkte flöden för publik och deltagare=många flaskhalsar som gör att man blir stående i folkhavet (tex vid publikbroarna).
Vi hade god tid på oss så vi satte oss i skogen och chillade ett bra tag. Därefter skildes vi åt, lämnade våra grejer och värmde upp. Vi sågs igen vid startfållorna. Misstag av oss att inte skicka in seeding så vi hade hamnat i ”rätt” startgrupp. Jag hade bara skrivit mina tider på mara och halvmara i kommentarsfältet och det är inte så man seedar sig tydligen, my bad.
När vi promenerade i startgruppen mot start så såg jag till att stå längst fram i trängseln. jag blev faktiskt riktigt peppad där när de körde Queens ”We will rock you” som uppvärmningslåt. Reptilhjärnan reagerade direkt: Nu ska här kutas! Starten gick och jag drog på för att hålla mig långt fram….tills vi kom in i nästa startgrupp framför oss. Stoppkloss. Höll mig på vänster sida och det gick hyfsat….tills jag kom in i nästa startgrupp….och nästa….och nästa. Jag sprang mer på refuger, i diken, kring lyktstolpar och hoppandes över hundar, barnvagnar och upp i skogen än jag sprang på banan. Ett riktigt stadsterränglopp blev det. Foten gjorde ont men det blev inte värre av att springa. När jag kom till Avenyn såg jag min syster i folkvimlet som sken upp och jag fick extra energi (se bild nedan). Eftervändpunkten på Avenyn där samtliga deltagare framför mig tappade fart och energi, blev det extra trångt på vänster sida och det blev i princip omöjligt att öka farten. Tråkigt när min race-plan var att öka just där för att få en negativ split. Hela mitt lopp genomsyrades av en mening: ”HÅLL HÖÖÖÖÖÖGER! TACK!”
I mål kom jag på 1:40:12, officiell tid på 1:40:34 och det var faktiskt….inte ens kul. Tittade igenom arkivet och första gången jag sprang 2009 hade jag ungefär samma tid (1:40:46 ). Fick medalj, banan och kexchoklad efter en lååååång promenad (kändes så) runt hela stadion. Ingen t-shirt, ingenstans att hänga och mingla med deltagare. Kändes tråkigt och B. Sveriges störst löplopp, har ni tappat geisten?
Jag brukar älska folkfesten och att det är mycket folk både på och bredvid banan men i lördags var det inte kul, det var för trång banan för att ha så pass många deltagare helt enkelt och det gjorde bara att man blev irriterad. Tråkigt!
Nu har det gått ett par dagar och jag är fortfarande riktigt stel i benen, det är straffet för att jag inte löptränat tillräckligt inför loppet. Nu blickar jag framåt, ska börja rehaba min fot stenhårt och satsar mot sprint SM i triathlon den 16 juni samt Ironman 70.3 Jönköping i början av juli.
Bring it on!

Sammanbiten och med min gel i högsta hugg. Långt till vänster och kryssandes mellan deltagare, publik och installationer.

Glad på avenyn efter att ha träffat syrran!

Gänget som sprang: delar av familjen Wahlström och jag